I en av mina favoritfilmer Memento jagar Leonard – som lider av minnesförlust – sin frus mördare. I en scen springer Leonard allt vad han orkar när han plötsligt frågar sig: Okay, what am I doing? Sedan ser han en kille som också springer. I´m chasing this guy. Då drar killen en pistol och skjuter mot honom. Nope. He´s chasing me.

Ungefär så känns livet ibland. Är jag på flykt eller jakt? Har jag kontroll över mitt liv? Varför springer jag? Oavsett svaret kan man alltid springa åt något håll.

Springa från ett beroende

De flesta springer för att de vill, men många löpare jag pratat med säger att de började springa för att komma bort från någonting: övervikt, ohälsa, relationsproblem, ätstörningar, droger, dåligt självförtroende. Det började som flykt. För några övergick flykten till jakt medan andra fortsätter fly.

Du kanske var en av de som började springa från ett skadligt beroende? Efter en tids löpning upptäckte du att du klarar mer än du gjorde tidigare. Att klara av något ger självförtroende. Du förvandlas till en jägare. Du anmäler dig till tävlingar. Du sätter upp mål. Du drömmer om framgång.

Problemet med mål är att du inte blir lycklig av att uppnå dem. Det är din strävan som ger dig motivation. När du utmanar dig själv utsöndrar hjärnan dopamin. Hjärnan portionerar ut doser av lycka så länge du fortsätter. Dopamin belönar att du är på rätt väg, inte för att du är framme. Dopamin fanns i hjärnorna på rundmaskar som strävade i havet för 500 miljoner år sedan. De djur som gick i mål och nöjde sig med det, dog ut. Livet handlar inte om att gå i mål.

Dröm lagom

Problemet med drömmar är att du ofta drömmer om det du inte kan vara eller inte har. Det känns bra för stunden att drömma, vilket tar energi och hindrar dig från att göra det du faktiskt kan uppnå. Drömmar är ett förrädiskt energiläckage. Det bästa sättet att uppnå en dröm är istället att tag i konkreta hinder som står mellan dig och din dröm. Det är ditt viktigaste nyårslöfte. Här är jag nu och dit vill jag. När du jobbar med ett hinder i taget gör du något du tycker är värdefullt. På så sätt skapar du din egen motivation.

Till slut kanske du också vågar lyfta blicken. Varför flydde jag? Varför var jag beroende? Vad är det jag vill med mitt enda liv? Du kanske inser att du behöver hjälp och stöd.

Löpning är en av de bästa terapierna som finns. Ju mer du springer, desto mer tror du själv att du klarar av. Du kanske minns första gången du sprang, säg 5 km, och kände dig övertygad om att du kunde springa snabbare nästa gång. Du vet att du kan överträffa dina egna förväntningar med träning. Du börjar med det, sedan blir det något mer. Du kanske vågar tror att du kan leva ett liv som inte bara handlar om att göra det andra förväntar sig av dig.

Ett nyårslöfte

Fråga dig först varför du gör det du gör. Innan du kan förändra dina vanor är det bra att förstå varför och i vilket syfte du följer dem.

Ett vanligt hinder är rädslan att lämna komfortzonen. Du vet vad du har och vem du är. Det känns tryggt att veta vad som händer. En oförutsägbar framtid är skrämmande. På sätt och vis förlorar du delar av din identitet när du lämnar det trygga, vilket hjärnan uppfattar som ett hot. Den bromsar och springer du för fort från dig själv kan det leda till bakslag.

Jag tror mer på att ta ett steg i taget så att du alltid kan se gårdagens jag och morgondagens jag i ögonen. Du springer till dig själv, inte från dig själv. Fokusera på dina hinder. Fokusera på processen. Om du håller fast vid dina nya vanor, tar stöd av andra och utmanar dig själv, tror jag det ökar chansen att du hittar din egen väg.

Gott nytt år!

Foto: Dušan Veverkolog / Unsplash

I en ny studie går norska forskare på djupet för att ta reda på hur hjärtmuskelceller påverkas av regelbunden träning. De fann bland annat att råttor med hjärtsvikt blev friskare. Det avgörande var träningens intensitet, säger Thomas Stølen vid norska University of Science and Technology, i ett pressmeddelande.

Träning stabiliserar hjärtrytmen

Stølen säger också att träning förbättrar hjärtats hantering av kalcium och ledning av elektriska signaler. Det gör att hjärtats slagkraft ökar och motverkar även störningar i hjärtrytmen. Om hjärtats elektriska lednings- eller kalciumhanteringssystem misslyckas är risken stor för störningar i hjärtrytmen.

Ett normalt hjärta slår 50 – 80 slag per minut vid vila. Detta räcker för att förse organ och celler med blod. Om du reser dig upp ökar antalet hjärtslag för hjärnan förutser kroppens behov. Om du sedan börjar springa slår ditt hjärta automatiskt snabbare och pumpar hårdare för att anpassa blodtillförseln till den ökade aktivitetsnivån. Ju högre intensitet, desto hårdare jobbar hjärtat.

Fysisk träning stärker hjärtat så att det kan pumpa ut mer blod till kroppen med varje slag. Därmed kan hjärtat ta det lite lugnare, och vältränade människor har därför lägre vilopuls. För en person med hjärtsvikt är pumpkapaciteten försvagad och organen får inte tillräckligt med blod. Hjärtsvikt leder till att du inte orkar träna lika hårt. Du blir trött och andfådd. Pumpen är helt enkelt för svag.

Starkare trots hjärtsvikt

Tillsammans med forskarkollegan Morten Høydal visade Stølen att friska råttor har ett hjärta som pumpar ut 75 procent av blodet vid varje sammandragning. Hos råttor med hjärtsvikt minskade det till 20 procent. Efter 6-8 veckors med dagliga intervallpass ökade dock de hjärtsjuka råttorna sin pumpkapacitet till 35 procent. Råttorna sprang intervaller på 4 minuter med 90 procent av sin maximala kapacitet, alltså de världsberömda norska intervallerna. Efter träningsperioden hade de hjärtsjuka råttorna till och med bättre kondition än friska otränade råttor.

Studien visar att intervallträning förbättrar ett antal mekanismer som gör att kalcium kan pumpas ut ur cellerna och lagras mer effektivt inuti cellerna. Dessutom minskade läckaget från cellernas kalciumlager. I ett experiment lyckades forskarna framkalla ventrikelflimmer hos 1 av 9 sjuka råttor som tränat. Hos de otränade, sjuka råttorna var det däremot enkelt att framkalla ventrikelflimmer.

Förklaringen till dessa effekter hittades i cellernas epigenetiska aktivitet. De fann nämligen att 55 mikroRNA-varianter – kopplade till kalciumhantering och hjärtats elektriska ledningssystem – var förändrade hos råttor med hjärtsvikt jämfört med friska råttor. Intervallträning återställde 18 av dessa.

Intensiv träning ger bättre effekt på hjärtat

I studien ingick också en grupp råttor som tränade lugnare. De sprang lika långt och utförde samma träningsarbete som intervallråttorna. De var dock tvungna att träna längre varje gång eftersom de tränade med lägre intensitet. Denna form av träning gav också flera hälsoförbättringar.

Det gick att framkalla ventrikelflimmer hos 5 av 8 råttor efter en period av måttlig träning, och deras pumpkapacitet förbättrades bara med hälften jämfört med intervallråttorna. De flesta förbättringar var alltså större med intervallträning.

Hårt och lugnt

Hård träning är bra för hjärtat. Hjärtat blir starkare. Du får fler mitokondrier. Men hård träning är också slitsamt. Det är inget en normal människa kan köra flera gånger i veckan. I nästa studie kanske det finns en grupp råttor som tränar polariserat, alltså 20 procent norska intervaller och 80 procent lugn löpning.

Intensiv träning stärker hjärtat, men förmodligen till priset av sämre effektivitet. Polariserad träning ger både starkare hjärta och effektivare mitokondrier. Genom att köra både hårt och lugnt får du en starkare och effektivare motor, vilket jag tror är bäst för både kondition och hälsa på sikt.

Foto:junki72 / Pixabay

I en ny studie jämfördes 20 ultralöpare med 20 icke-löpare. Syftet var att se om det fanns några skillnader i mental motståndskraft. Samtliga fick fylla i en rad frågeformulär. De fick också se starka, känslomässiga bilder, samtidigt som deras hjärtfrekvens och hudens ledningsförmåga mättes.

Resultatet visade att löparna hade mycket starkare mental motståndskraft. De var även bättre på att reglera sina känslor och att omtolka negativa situationer. Löparna hade också lägre ökning av hjärtfrekvens och hudkonduktivitet när de tittade på de starka bilderna.

Löpare är mentalt starka

Vi löpare verkar alltså vara mer motståndskraftiga och vi tycks även hantera stress på ett bra sätt (dessutom tål löpare smärta bäst). Huruvida löpare bygger upp sin mentala styrka eller om en viss sorts människor söker sig till löpning kunde studien inte ge svar på.

Löpning är till 90 procent mentalt, den andra hälften är fysisk, sägs det. Löpning är en kamp mot en allt starkare impuls att stanna. Det gäller oavsett om du springer 5 km eller 80 km. Därmed torde bättre mental motståndskraft vara bra för löpare.

Hur tränar du upp din motståndskraft? Jo, genom att träna på det. Spring när du är trött efter en lång arbetsdag. Spring när du inte känner för att springa. Spring när du har mycket att göra. Spring när du är ledsen. Spring när du är glad. Spring oavsett väder. Låt snön falla, låt blåsten blåsa och solen steka. Spring tidigt på morgonen. Tänk inte så mycket. Gör det du ska och acceptera allt runt omkring, som kyla, trötthet, värme, väta och blåst.

Alla som sprungit en tävling längre än ett halvmaraton vet hur det känns: Efter halva loppet smyger en ny sorts trötthet fram och med den de negativa tankarna, eller så kommer tankarna med tröttheten. Hur som helst gör det ont och du tänker på det. Du talar om för dig själv hur ont det gör. Du har en enda tanke – tanken att det gör ont. Du fantiserar om att stanna. Det är så enkelt. När du stannar är smärtan över.

Prata med dig själv

Tankarna ackompanjeras av fötterna som slås sönder mot marken och lungor som flämtar som fisk på land. Hjärtat bultar och försöker slå sig ut från bröstet. Muskelfibrerna vrider sig runt varandra och pressar fram resterna av den energi du hade i överflöd i början.

Dina tankar, dina muskler – ja, hela din kropp – säger sluta på lite olika sätt. Du har kontrollen för du springer fortfarande, men det krävs inte mycket för att ge upp. Fast oavsett hur trött du är kan du alltid göra en sak: du kan ta kontroll över ditt samtal med dig själv. Rösten säger ge upp. Nej, säger du. Du klarar det här. Du är stark. Du har klarat hälften. Varje steg tar dig närmare.

Du glömmer klockan, avstånden och din fysiska kropp. Det är bara du och ditt samtal om hur du ska komma framåt som existerar. Du tänker inte på hur långt det är kvar. Du tänker ett steg i taget. Du har gjort det förut. Du har sprungit när du inte ville springa.

Ord är hjärnledningar

Dina ord är viktiga. Hjärnan lyssnar på dem. När forskare skannat hjärnor på människor som ligger stilla med slutna ögon samtidigt som de lyssnar på ord, såg de ökad aktivitet i hjärnregioner som är involverade i rörelse och syn. Man såg också ökad aktivitet i de delar som styr hjärtfrekvens, andning, ämnesomsättning, immunförsvar, hormoner etc.

Forskarna kallar dessa hjärnregioner för hjärnans ”language network”. Detta nätverk justerar sådant som hjärtfrekvens och blodsocker. Ord påverkar dig. Inte konstigt att du tappar orken om du lyssnar till negativt prat hela dagarna. Om ingen annan säger något bra, kan du i alla fall försöka säga snälla saker till dig själv.

Foto:ImaArtist / Pixabay

Betyder det att du aldrig ska lämna din komfortzon? Det beror på. Vill du utvecklas så måste du utmana dig själv. Du flyttar dina gränser när du befinner dig på gränsen för dina förmågor. Du tar dig steg för steg ut ur komfortzonen och det förändrar din komfortzon. Det som nyss var en utmaning, känns bekvämt.

Utmana dig med intervaller

Idag är det många medvetna motionärer som delar upp sin träning i 80 procent lugna pass och 20 procent hårda pass. Det kallas för polariserad träning. Det är ett effektivt sätt att träna på, men varför är det så effektivt? Kan man inte bara köra hårt eller bara köra lugnt? Jovisst, men för att bli så bra som du kan bli bör du göra bådadera. Det hårda är intensitet och utveckling, det lugna volym och återhämtning. De hårda passen röjer vägen och tar dig till nya platser, medan de lugna passen bygger en ny komfortzon av den nya platsen. Sedan fortsätter du i utmaningens riktning.

Hur blir du då snabbare och uthålligare om kroppen vill att ingenting förändras? Jo, det är denna jämvikt som är förutsättningen för förändring. Cellerna ser till att hålla balans på sådant som syre, energi, vatten och pH-värde. Om cellernas livsmiljö – de omgivande vävnaderna – förändras för mycket kan cellerna skadas. Kroppen är därför utrustad med en rad återkopplingsmekanismer för att bevara cellernas jämvikt.

När du springer intervaller minskar tillgången på energi. Stressen ökar. Adrenalinet rinner till. Hjärtat slår fortare. Du andas häftigt. Denna brist på energi aktiverar enzym och gener som ser till att det finns mer energi nästa gång. Cellerna skapar en ny jämvikt som anpassar dig för framtiden. Du har flyttat på komfortzonen. Nästa gång kan du springa lite fortare.

Utmana dig med långpass

Om du springer lugnt måste du springa länge för att komma ut ur komfortzonen. När du springer länge aktiveras enzymer och gener som ökar din uthållighet. Cellerna anpassar sig. Nästa gång kan du springa lite längre.

Utmaningar är jobbiga, för du tvingar kroppen bort från den trygga komfortzonen. En utmaning är okänd. Du är därför du tvekar. Du vet inte om du klarar det. Kroppen vill bevara jämvikten och din vanor nickar instämmande. Det är du som måste bestämma dig för att komma över denna mur av rädsla. Det är på andra sidan rädslan du vill vara. Om du stannar kvar känns det bra en stund, men nästa stund känns det inte lika bra. Du vet att du måste över om du ska utvecklas och om det är det du vill, måste du göra det som krävs.

Foto Quino Al / Unsplash

Att se fotbollsspelare vrida sig i plågor är en ganska vanlig syn. Det ser man sällan löpare göra. Det är förvisso helt olika sporter. Fotboll är kamp. Fotbollsspelare är mer skadedrabbade. Löpning är en annan sorts kamp, en kamp mot ett växande berg av obehag som är snarlik smärta.

I en ny studie från universitet i Tromsø jämfördes 15 konditionsidrottare (längdskidåkare och löpare), 17 fotbollsspelare och 39 icke-idrottare. Samtliga fick göra tre smärttester.

Jämförelser mellan fotbollsspelare och konditionsidrottare

Först fick testpersonerna hålla handen i kallt vatten så länge som möjligt (de kände inte till att det fanns en gräns på 180 sekunder). 14 av 15 konditionsidrottare uthärdade tiden ut, medan en gav upp efter 174 sekunder. Kontrollgruppen klarade 117 sekunder och fotbollsspelarna 114 sekunder. Fotbollsspelare tycks alltså inte tåla särskilt mycket, medan uthållighetsidrottare är bra på att hålla ut.

Resultatet kanske inte var så konstigt med tanke på att det är det konditionsidrottare gör. Du måste tåla en del för att springa trots utmattning. Fotbollsspelare upplever kortare stunder av smärta när de slåss om bollen.

För att testa om fotbollsspelare tål intensiv smärta bättre fick testpersonerna ett slags värmeplåster runt handleden. Värmen höjdes från 30 grader till över 50 grader. När de upplevde att värmen övergick till smärta skulle de trycka på en knapp. Både fotbollsspelare och konditionsidrottares smärttröskel låg runt 48 grader, medan icke-idrottarnas smärttröskel var 46 grader.

För att testa smärtkänslighet höjdes värmen i värmeplåstren till 47 grader i 30 sekunder. Därefter fick deltagarna bedöma sin smärta på en 100-gradig skala. Konditionsidrottare upplevde en smärta på i snitt 45,5, medan fotbollsspelarna angav 51,9 och kontrollgruppen 59,4.

Löpare och skidåkare klarade samtliga test bäst, medan fotbollsspelarna klarade sig lite bättre än icke-idrottarna.

Hjärnan och smärta

Smärta kommer inte utifrån som man trodde förr (ordet ’pain’ användes t ex från början i bemärkelsen ”smärta tillfogad som straff för en skymf”). Hjärnan är heller inte en passiv mottagare av signaler från kroppen. Det är snarare så att smärta är hjärnans åsikt om ditt hälsotillstånd. Den känner att något är fel.

Hjärnan utvärderar alla inkommande signaler. När en signal från kroppen når hjärnan, måste hjärnan först och främst svara på hur farligt det är och vad det betyder. Den använder all tillgänglig information -­ liknande erfarenheter, kulturella och sociala influenser, kunskap, andra signaler etc – för att komma fram till ett svar.

Om du gjort illa dig skickar hjärnan ut en signal: smärta. Syftet med smärta är att öka chansen att överleva. Om något är på väg att gå sönder, då skickar hjärnan kraftfulla signaler som gör det väldigt smärtsamt att använda den kroppsdelen. Håll dig stilla, säger hjärnan. Såvida du inte måste springa för livet. Då skriker hjärnan spring.

Fantomläpp

Det går att ”lura” hjärnan. Det finns så mycket interaktion mellan olika centra i hjärnan, som syn och känsel, att ett synintryck kan ändra en smärtupplevelse. En cyklist som kände knäsmärta i uppförsbackar, upplevde samma smärta på en raksträcka när hjärnan blev lurad att tro att det var en uppförsbacke.

En extrem form av lureri är fantomsmärtor. Det är vanligt att personer som amputerat en kroppsdel, t ex en fot, känner smärta i foten. Det är fruktansvärt plågsamt. Om du fått bedövning under ett tandläkarbesök har du upplevt en lindrig och kortvarig fantomsmärta. Det kommer inga nervsignaler från den bedövade läppen, trots det känner du ju av den svullna läppen. Du upplever att du har en läpp. Du petar på den avdomnade läppen på vägen hem. Du vill nästan tugga sönder den. Det är en fantomläpp. Du upplever att du känner den. Hjärnan tycker att det är konstigt att den inte får några signaler från läppen och fokuserar ännu mer på den, vilket leder till ännu mer obehag.

Hjärnans förväntningar

Smärtexperten Lorimer Moseley berättade vid ett tillfälle om hur han var ute och gick i skogen och kände något som rispade huden på benet. Han hoppade till, sedan fortsatte han att gå. Att gå i skogen och få en rispa är något hjärnor förväntar sig. Det brukar hända. Kort efter det svimmande han. Han hade blivit biten av en mycket giftig orm. Ett halvår senare gick han återigen i skogen och fick även den här gången en liten rispa. ­Nu reagerade han genom att hoppa omkring och skrika i flera minuter. Han upplevde sig vara i livsfara. Hjärnan jämförde inte smärtan i sig, utan minnet och betydelsen av smärta.

Konditionsidrottare vänjer alltså hjärnan vid en slags smärta. Vi vet att det inte är särskilt farligt att det gör ont, för vi vet av erfarenhet att obehaget försvinner när vi stannar eller går i mål. Skidåkare som stakar i mål ligger och vrider sig i målfållan, sedan torkar de bort snoret och mår piggelin. Kruxet för en smärttålig löpare är att förstå när smärtan är farlig. Det tror jag kräver förstånd, vilket man lär genom erfarenhet, som man bygger upp genom att göra många misstag.

Bild: b0red / Pixabay

Den första halvtimmen kan kännas jobbig, men efter 30 minuter kommer jag in i andra andningen. Min oro dunstar bort. Tanken blir klarare. Efteråt känner jag mig nöjd. Jag har klarat av en sak och att klara av saker känns bra. Dessutom vet jag att det händer saker i min hjärna.

Hjärnan växer

För snart 25 år sedan testade neurobiologen Fred Gage en uppfinning som han gjort – en kemisk markör som aktiveras och lyser upp i samma ögonblick som nervceller skapas. När han studerade hjärnor hos möss som sprungit i en vecka respektive suttit stilla, upptäckte han att små gröna ljus lyste hos råttorna som sprungit. Hos de stillasittande mössen var det däremot mörkt. Hippocampus – hjärnans minnescentral – lyste upp som en julgran. Det var nya nervceller, något man trott vara omöjligt. Det sägs att forskarna som var med vid upptäckten började springa nästa dag.

Forskarnas hypotes är att löpning stimulerade tillväxt av nya nervceller, eftersom löpning leder till att vi springer in i nya, okända miljöer. De som sitter stilla, behöver inte lära sig lika mycket nytt om omvärlden. Växter rör sig inte och har heller ingen hjärna.

2. Mer aktivitet och kreativitet

Det verkar inte finnas någon annan träningsform som aktiverar hjärnan på samma sätt som löpning. 2016 framförde forskare en hypotes om att komplex mänsklig hjärnverksamhet, som till exempel kreativitet, hänger ihop med människans upprätta gång. De komplexa hjärnstrukturer som utvecklades för gång och löpning och formade människans anatomi och fysiologi utvecklade samtidigt tankeförmågan. Löpning ger dig därmed tillgång till dessa hjärnstrukturer.

I allmänhet är den vänstra hjärnhalvan förknippad med logiskt, linjärt tänkande, medan höger är associerad med kreativitet och intuition, även om båda sidorna används i viss utsträckning när du löser ett problem. Hjärnhalvorna styr också motsatta sidor av kroppen – den vänstra styr höger sida av kroppen och den högra kontrollerar vänster sida av kroppen. När du rör dig flyttas alltså kontrollen mellan den högra och den vänstra hjärnhalvan, vilket ger ökad kommunikation mellan dem för att samordna rörelserna.

Löpningen kopplar loss dig från de vanliga tankegångarna. En lugn löptur ger dig en kognitiv paus – en chans att förlora kontrollen över tankarna så att de springer som de vill. Löpning ”tömmer hjärnan”. Det ökar chansen att du bryter sönder fastfrusna tankemönster och fastlåsta tankegångar.

3. Bättre kemisk balans

När du äter protein som innehåller aminosyran tryptofan, kan det ta två vägar. Den hälsosamma vägen leder till produktion av signalsubstansen serotonin. Det är ett ämne som ökar känslan av välbefinnande. Men om du upplever stress och inflammation bryts tryptofan ner till kynurenin. Det är den ohälsosamma vägen. Kynurenin är en liten molekyl som kan ta sig in i din hjärna, där forskare har kopplat ihop den med depression, ångest och schizofreni.

Om du tränar skapas dock ett enzym (KAT) som omvandlar kynurenin (L-KYN) till kynurensyra (KYNA). Det kan inte ta sig genom blodhjärnbarriären. Träning skyddar därmed din mentala hälsa. Dina muskler renar kroppen precis som njurar och lever.

4. Din hjärna föryngras

En genomsnittlig hjärna krymper med cirka fem procent per årtionde efter 40. I en metastudie gick forskare igenom 14 kliniska studier som jämfört personer före och efter träningsprogram med kontrollgrupper som gjorde annat, som att stretcha.

Det visade sig att konditionsträning saktar ner försämringen av hippocampus. Träningen leder helt enkelt till att hippocampus återhämtar sig och inte åldras lika snabbt.

Mekanismen bakom dessa positiva effekter är sannolikt att löpning ökar produktionen av tillväxtfaktorn BDNF i hjärnan. BDNF (Brain-derived neurotrophic factor) fungerar som hjärngödsel och ökar produktionen av bland annat serotoninproducerande nervceller, vilket ökar tillgången på serotonin i hjärnan på samma sätt som antidepressiva serotoninåterupptagshämmare.

5. Bättre infrastruktur

Löpning leder också till en rejäl blodsköljning av hjärnan, vilket ökar produktionen av tillväxtfaktorn VEGF (Vascular Endothelial Growth Factor). Vid hård fysisk ansträngning räcker inte syret riktigt till, då börjar VEGF arbeta och bilda nya kapillärer i kropp och hjärna för att på sikt öka blod- och syretillförseln. När det finns fler blodkärl ökar tillgången på syre och näring och det blir lättare att frakta bort restprodukter. Löpning förbättrar alltså hjärnans in- och utförsel, dess infrastruktur.

6. Fler kopplingar

Löpning ger inte bara fler nervceller, det påverkar även synapserna, dvs kopplingarna mellan nya och befintliga nervceller. Synaptisk plasticitet handlar om hur synapsernas antal, struktur och funktion svarar på träningen. Man tror att synaptisk plasticitet är avgörande för att behålla kognitiva förmågor, som lärande och minne, när man åldras.

Löpning är en utmaning och tvingar hjärnan att lösa problem som handlar om koordination, rörelse och att undvika skador. Löpning löder samman hjärnans nervceller till ett slagkraftigt operativsystem för löpning och därmed också för resten av livet.

Hjärnträning

Hjärnan skapades när enkla, maskliknande livsformer satte sig i rörelse för en halv miljard år sedan. De hade upptäckt något nytt: jakt. Hjärnorna hjälpte dem att känna av omgivningen efter ätbara djur. De behövde hjärnor för att förutsäga sina rörelser. Löpning är en av de mest utvecklade formerna av rörelse.

Just nu ligger jag i sängen och skriver med datorn på bröstet. Datorn glöder. Bröstet bränner och jag får snart nackspärr. Det är så korkat att jag skäms. Jag måste springa nu.

Foto:Rob Wilson / Unsplash

För att komma i bra form till tävling är det viktigt att periodisera sin träning. En grov form av periodisering är att dela in träningen i ett stort block grundträning, en specifik förberedelsefas och sedan tävling följt av återhämtning. Varje fas har ett eget mönster. I detta inlägg tänkte jag i huvudsak fokusera på tävlingsfasen.

Variera energitillgången

Lejonparten av all träning är grundträning. Studier visar att det finns fördelar med att springa före frukost med lite energi (glykogen)* ett par gånger i veckan under denna fas. I en studie jämförde forskarna två grupper: en kontrollgrupp samt en grupp som inte åt några kolhydrater på kvällen och tränade på morgonen (sleep-low, SL). Totalt åt båda grupperna lika många kolhydrater.

Det visade sig alla i SL-gruppen blev bättre. De sänkte sina tider rejält. Någon liknande förbättring syntes inte i kontrollgruppen. En av effekterna med att träna före frukost är att det ökar fettförbränningen. När musklerna saknar glykogen aktiveras gener som ser till att öka tillgången på brännbart fett i musklerna. Därmed förbättrar du din fettförbränning och kan spara på värdefullt glykogen.

Det är förmodligen inte bra att köra alla pass före frukost. En effekt av fettdrift är att du springer långsammare. Ju närmare tävling och specifik träning, desto färre pass före frukost. Du behöver energi när du ökar mängden intervaller, kör plyometrisk träning och koordination.

Ladda med glykogen

På tävlingsdagen bör lever och muskler vara laddade med glykogen. Det sker automatiskt om du trappar ner träningen veckorna innan tävling och äter en aning mer kolhydrater. Glykogen är kroppens favoritbränsle och den ser till att spara denna värdefulla resurs. Under tävling är det därför optimalt att äta 60 gram kolhydrater per timme. För oss som ogillar kletiga produkter i påsar, är en mosad banan med bruna fläckar perfekt eftersom den har de rätta proportionerna 2:1 av glukos och fruktos. Det går snabbt in i musklerna.

Ladda med rödbetsjuice

Se till att du får i dig nitrater från grönsaker året om, men öka intaget rejält 4-5 dagar före tävling. Mängden nitrat bör motsvara en halvliter rödbetsjuice. Nitrat har flera effekter i kroppen, varav en är att de ökar mitokondriernas effektivitet. Mitokondrier skapar merparten av kroppens ATP (energi) genom att använda elektronerna från maten till att pumpa protoner från insidan till utsidan av mitokondriens inre membran.

Dessa protoner faller sedan tillbaka genom ett enzym som sätter samman nya ATP av ADP och fosfat. De nya ATP-molekylerna tar sig sedan ut via en svängdörr som släpper in ADP och släpper ut ATP. En del protoner ramlar tillbaka när dörren är öppen, vilket försämrar effektiviteten. Nitraterna ser till att glappen i membranet blir färre, vilket ökar flödet av ATP-producerande protoner. Därmed minskar syrekostnaden för varje ATP.

Ladda med kaffe

Till sist bör du ladda med kaffe eller något annat med koffein. Omkring 3 mg koffein per kg kropp är optimalt. Koffein binder till samma receptor som trötthetsmolekylen adenosin och det minskar din upplevelse av ansträngning.

Ladda med träning

I slutändan är det din upplevelse av hur jobbigt det är som avgör hur det går i tävlingen. Det påverkas av sömn, sociala interaktioner, självprat, vätskebalans, osv. Men allra mest påverkas din upplevelse av träning.

*tyvärr bara gjorts studier på män (vad jag känner till).

Foto: Alora Griffiths / Unsplash

Jag tycker att det är viktigt att vara hållbar och stark och uthållig. Jag tränar styrka två gånger i veckan och uthållighet 4-5 gånger i veckan. Tidsmässigt ligger det på 80-20 till uthållighetsträningens favör.

Apan som lämnade träden

Det är svårt att bli stark. När våra förfäder skakades ner från träden för miljontals år sedan tvingades de springa för att överleva. Vi blev relativt svaga men uthålliga apor. Om vi måste leta och jaga mat – vilket vi gjort hela vår historia – blir vi uthålliga. Om det finns gott om näring kan vi bli ganska stora och starka. Styrka skyddar oss inte mot starkare rovdjur, men ger en fördel i kamp mot andra individer. Uthållighet är dock vårt viktiga överlevnadsvapen.

Vårt evolutionära arv gör att det finns flera biokemiska vägar att öka uthållighet som AMPK, p38, SIRT1 och CAMK. Det har varit livsnödvändigt. Om en väg är stängd finns det alltid andra vägar. Dessutom blockerar AMPK den anabola tillväxtcentralen mTOR. Det enorma proteinkomplexet mTOR aktiveras i sin tur av god tillgång på näring, särskilt aminosyran leucin. Betyder det att kroppen måste välja mellan att skapa mitokondrier för uthållighet eller fibrer till muskler?

På 1980-talet observerade den unga tyngdlyftaren Robert Hickson att han blev svagare i samband med att han började springa. Han gjorde sedan en studie som bekräftade denna observation. Han kunde visa att den som tränade styrketräning snabbt ökade styrkan från 100 till 140, medan den som blandade konditionsträning och styrketräning tappade styrka efter 7 veckor. Efter 7 veckor tycks det alltså komma till ett val om styrka eller uthållighet; att stanna bland träden och göra chins eller kliva ner och springa på savannen.

AMPK och mTOR

Löpare kan bli starka

Jag springer och styrketränar

Jag tränar kondition med ett polariserat protokoll, dvs 80 procent låg intensitet och 20 procent hög intensitet. Låg intensitet stimulerar uthållighet främst genom en signal som går via CAMK, medan hög intensitet i form av norska intervaller stimulerar uthållighet genom AMPK. När du springer i ungefär 4 minuter (eller 30 sekunder) övergår du till ett nytt energisystem, vilket skapar en tillfällig brist på ATP som ökar AMPK.

Jag tänker ofta att jag borde matcha styrkepass till dagar med proteinrik föda. Ibland kommer jag ihåg det. På helgerna blir det ofta en köttbit och då passar jag på att kötta på med styrketräning strax innan, men jag blir aldrig en biff.

Lägre risk för artros för löpare

Så borde jag vara försiktig med knäna? Faktum är att forskning visar att löpare har lägre risk att utveckla artros. Kan det bero på den belastning som löparna utsätter knäna för? Man vet att djur som springer har bättre knäbrosk än stillasittande djur. Förmodligen beror det på att de aktiva djurens brosk förändrats som ett svar på löpning, vilket ledde några forskare till att spekulera om brosk i mänskliga löparknän också förändras och anpassas till löpning.

Forskarna utförde ett experiment som beräknade de krafter som genererades medan en grupp unga män och kvinnor gick och sprang. Därefter modellerade de två framtida scenarier: ett där personerna gick sex kilometer per dag och ett där de gick tre kilometer och sprang ytterligare tre kilometer. De modellerade även scenarier där knäbrosk reparerades eller anpassade sig till rörelse genom att växa sig tjockare och starkare.

Simuleringarna visade sig stödja hypotesen att brosk är smidigt. Det känner av påfrestningar och småskador, anpassar sig och blir starkare. Således är det ganska troligt att löpning stärker brosket, vilket också är forskarnas slutsats.

Gelatin och apelsiner stärker ditt kollagen

Ny forskning visar att det tycks gå att tillföra näring till bindväv genom att äta 15 gram gelatin och dricka 250 ml apelsinjuice. Gelatin innehåller de aminosyror som krävs för de kollagenfibrer som bygger upp bindväv, medan C-vitaminerna behövs för stimulera kollagensyntes. I en studie från 2016 visade forskare att en basketspelare med kronisk patellar tendinopati (hopparknä) blev helt återställd efter att ha ätit gelatin och druckit juice en timme före 10 minuter isometrisk träning av benet.

Det viktiga är att först äta gelatin + vitamin C och sedan träna och att träningen styrs av typen av skada. Långsamma rörelser ger kraftöverföring genom skadan och signalerar till kollagen att växa i rätt riktning. Om man tränar snabbt och plyometriskt går signalen förbi skadan som forsande vatten runt en sten och därmed stimuleras inte de skadade fibrerna.

Plyometrisk träning som hopprep fungerar däremot bra som förebyggande träning i hel vävnad. I en studie fick ett antal friska personer äta gelatin och vitamin C eller placebo. Därefter hoppade de hopprep i sex minuter var sjätte timme i tre dagar. Hos gruppen som åt gelatin fördubblades produktionen av nytt kollagen. Det räcker att hoppa i några minuter eftersom anpassningar i bindväv planar ut redan efter 40 hopp.

Ps

Om någon läst inlägget om 30/30-intervaller från 2015 och hamnat på en sida med tveksamt innehåll vill jag bara säga att sidan jag länkade till har kapats eller bytt ägare. Vill man se den gamla länken kan man gå hit till internet archive.

Foto: Jonas Svidras / Pixabay

En av anledningarna till att du tappar fokus under tävling är att du är så fokuserad på dig själv. Du tappar fokus på uppgiften. I så fall torde lösningen vara att leda bort uppmärksamheten och bli så fokuserad på uppgiften att du blir ett med det du gör. Det är nämligen inte trycket i sig som är problemet. Det är trycket du utsätter dig själv för som får benen att vika sig.

Självmedvetenhet

När du är alltför fokuserade på det du gör, blir du extremt medveten om dig själv. Din uppmärksamhet riktas mot kroppen och vad den gör, istället för att fokusera på de uppgifter som ska utföras. Du blir så fokuserad på det du håller på med, att du t o m missar det du gör av vana – som att putta en golfboll eller springa.

I en studie 2011 såg man att löpare som fokuserade på omgivningarna medan de sprang orkade mer än löpare som tänkte på hur de sprang. Andra studier visar att golfare som nynnar på en sång för sig själva puttar bättre. Du presterar också bättre om du tävlar mot andra, delvis för att en motståndare tar bort fokus från dig själv.

Flow

Om självmedvetandet är ett hinder för löpare, då torde brist på medvetande vara det bästa för en löpare. Detta tillstånd – när du är ett med din uppgift – beskrevs först av psykologen Mihaly Csikszentmihalyi. Han kallade detta medvetandetillstånd för flow. Det är något du upplever när du utmanar dig själv och känner att du är på väg att klara av det du förutsatt dig. Det viktiga är alltså att hitta en utmaning som du tror du har förmåga att klara av.

För en löpare är flow att bli ett med sin löpning; du är som en omedveten maskin som springer av sig själv. Du tänker ingenting. Alla tankar är i färdriktningen. Det finns ingen ängslan, ingen oro, utan bara en kropp som springer och gör det den är bäst på. Det är fortfarande ansträngande att springa, men känslan är inte lika outhärdlig.

Hitta ett mantra

Ju bättre tränad, förberedd och mindre självmedveten, desto större är chansen att komma i flow. Varje faktor som ökar medvetandet motverkar flow. Negativa tankar och en självkritisk blick är förmodligen en evolutionär rest från en tid då det handlade om liv och död att göra gott intryck på resten av flocken. Lösningen är att släppa tankarna, tänka mindre på mål och resultat, vara i uppgiften och gilla läget. Fokusera på inriktningen, uppgiften, dagens träning. Mumla på ett mantra. Fokusera på nu och dröm inte om då. Det ger dig ett självförtroende som affirmationer framför spegeln inte kan ge. Du kan inte ljuga för dig själv. Verkligt självförtroende kommer från verkliga resultat och flow kommer från riktiga utmaningar.

Foto: Matt Gross /Unsplash

På sommaren tar jag mig enkelt över myrar genom att hoppa på grästofsar, men nu på hösten är de genomblöta. Jag blir blöt upp till knäna. Det droppar från träden. Jag halkar på hala klippor, snubblar till och återfår balansen. Hjärnan håller koll. När jag springer uppför lutar jag mig framåt, kortar ner steget och håller utkik efter stenar och rötter. Jag tappar fart, men ökar farten igen när det vänder neråt.

Det är tungt att springa uppför. Jordklotet drar mig mot marken, men mina muskler är starkare än jordklotets samtliga atomer och jag tar mig uppför. Varje backe utmanar de stora muskelgrupperna i underkroppen. De är de viktiga musklerna. De jobbar hårt både när jag klättrar uppför och när jag faller nedför. Kroppen blir starkare och mer elastisk av att röra sig genom detta gravitationsfält. Det är löpning och det är styrketräning och det minskar risken för skador.

Hjärnan jobbar hårt under traillöpning

Medan jag springer rusar signaler fram och tillbaka mellan kropp och nervsystem. Det finns knappast något svårare för en hjärna än att transportera en kropp genom ny terräng i hög hastighet. Allt som händer fångas upp, registreras och bedöms. Nervsystemet ger återkoppling till kroppen, justerar rörelserna och sammanställer uppdaterade mönster för koordination, kroppshållning och balans. Jag tror jag glömmer, men det faktum att jag plötsligt har mer krafter efter en tung backe och att jag inte snubblar på samma ställen visar att jag bär på omedvetna minnen av alla tidigare löppass. Så länge jag utmanar mig själv kommer jag att bli lite bättre i något avseende.

Om du är alltför försiktig, blir du ännu mer försiktig och svagare. Det är skillnad på att hoppa nedför ett 100 meter högt berg, att hoppa en meter 100 gånger eller att inte hoppa alls. Det är i mellanläget du blir starkare. Hoppar du för högt eller inte alls dör du antingen fort eller långsamt.

Späckhuggare

För några år sedan såg jag ett program om späckhuggare på zoo. Deras ryggfenor hängde slappt ner från ryggen. De blev matade och behövde aldrig kämpa för födan. I det vilda simmar späckhuggare tusentals meter upp och ner genom havsdjupen. De kämpar mot gigantiska bläckfiskar och tryckande naturlagar. Denna kamp ger dem starka, styva fenor som skär som knivar genom havsytan.

Vi är fria som späckhuggarna i havet, men i praktiken lever de flesta av oss som späckhuggare på zoo. Med åren slutar vi att utmana oss själva. Vi slutar lyfta tills vi inte orkar längre. Vi slutar springa hårda pass och längs nya stigar.

Din kropp och hjärna behöver utmaningar som traillöpning för att utvecklas. Det är den typ av träning som jag värderar högst. Det är även bra att lyfta tungt, som ett skydd mot skörhet, skador och åldrande. Att hoppa är också bra. Det finns andra värderingar och andra typer av utmaningar, men i slutändan tror jag det viktigaste är att du gör de utmaningar du vill göra och gillar att göra.

Foto: Tumisu / Pixabay

När jag började springa för 10-15 år sedan läste jag allt jag kunde komma över om löpning. Jag läste bland annat att löpning genererade nya nervceller i hjärnan, något man tidigare trott vara omöjligt. Vid den tiden var det en ganska hätsk debatt mellan hjärnforskarna, men nu råder relativ konsensus om att hjärnan producerar nya nervceller hela livet, mestadels i minnes- och luktcentra.

Löpning förändrar hjärnan

De nya nervcellerna gör det möjligt att skapa nya minnen och förändra de gamla. Nya celler svarar på ny information och gör gamla minnen mer specifika och detaljerade. Det är en process som fortgår hela livet och löpning smörjer och snabbar på denna process.

En sorts hjärnceller som kallas astrocyter hjälper de nya nervcellerna att koppla upp sig i de befintliga nätverken. Denna aktivitet ökar när du utmanar din hjärna. Ju mer du tränar och deltar i stimulerande aktiviteter, desto större är sannolikheten att de nya nervcellerna knyts fast i värdefulla hjärnkretsar och överlever. De nervceller som inte anpassar sig äts upp av hjärnans renhållningsarbetare.

Hjärnan gillar laktat

Hur går det till? Jo, nervcellerna får i huvudsak sin energi från glukos. Men under stress räcker inte energin till. Stress aktiverar det sympatiska nervsystemet som säger åt kroppen att utsöndra adrenalin, vilket ökar tillgången på energi både i form av glukos och laktat. Den ökade tillgången på laktat når också nervcellerna.

Laktat aktiverar sedan lärande och minnesbildning genom BDNF, en tillväxtfaktor associerad med kognitiva förbättringar och även visat sig lindra depression. Tidigare har man sett att långa träningspass, gärna före frukost, aktiverar BDNF. Men det går alltså att aktivera samma signalväg genom att träna hårt.

Den stress du upplever när du exempelvis springer norska intervaller  leder till ökad produktion av adrenalin. Det är adrenalin som gör dig andfådd både när du springer och när du blir skrämd. Adrenalin ökar både andning och tillgång på energiresurser. Snabba muskler har ingen brist på syre, men de har ont om mitokondrier. Den ökade energiproduktionen leder därför till ansamling av laktat. Denna ojämvikt tvingar fram cellulära anpassningar i form av fler mitokondrier och fler transportörer av laktat (MCT). Därmed kan energirikt laktat skickas vidare till levern, till långsamma muskelfibrer med fler mitokondrier och till hjärta och hjärna.

Kör hårt ibland

Som en följd av dessa anpassningar ökar mängden laktat som antingen kan omvandlas till ny glukos i levern eller fraktas till hjärnan och andra organ. Laktat tar sig genom blodhjärnbarriären via öppna MCT-dörrar vidare till astrocyter, vilket aktiverar enzymer som tystar gener som står i vägen för produktionen av BDNF. Det leder även till fler mitokondrier och till aktivitet av andra enzymer som kan laga trasigt DNA. I slutändan förbättrar kroppen sin användning av laktat, vilket minskar behovet av adrenalin och det känns lättare att springa med samma ansträngning.

Slutsatsen är att det är ganska bra att anstränga sig ibland, exempelvis genom att springa intervaller. Spring så att du blir andfådd. Om du är över 60 verkar det ännu bättre att kombinera styrka och kondition i samma pass för att fylla hjärnan med laktat och BDNF.