Ditt viktigaste nyårslöfte

Foto: Dušan Veverkolog / Unsplash

I en ny studie går norska forskare på djupet för att ta reda på hur hjärtmuskelceller påverkas av regelbunden träning. De fann bland annat att råttor med hjärtsvikt blev friskare. Det avgörande var träningens intensitet, säger Thomas Stølen vid norska University of Science and Technology, i ett pressmeddelande.

Träning stabiliserar hjärtrytmen

Stølen säger också att träning förbättrar hjärtats hantering av kalcium och ledning av elektriska signaler. Det gör att hjärtats slagkraft ökar och motverkar även störningar i hjärtrytmen. Om hjärtats elektriska lednings- eller kalciumhanteringssystem misslyckas är risken stor för störningar i hjärtrytmen.

Ett normalt hjärta slår 50 – 80 slag per minut vid vila. Detta räcker för att förse organ och celler med blod. Om du reser dig upp ökar antalet hjärtslag för hjärnan förutser kroppens behov. Om du sedan börjar springa slår ditt hjärta automatiskt snabbare och pumpar hårdare för att anpassa blodtillförseln till den ökade aktivitetsnivån. Ju högre intensitet, desto hårdare jobbar hjärtat.

Fysisk träning stärker hjärtat så att det kan pumpa ut mer blod till kroppen med varje slag. Därmed kan hjärtat ta det lite lugnare, och vältränade människor har därför lägre vilopuls. För en person med hjärtsvikt är pumpkapaciteten försvagad och organen får inte tillräckligt med blod. Hjärtsvikt leder till att du inte orkar träna lika hårt. Du blir trött och andfådd. Pumpen är helt enkelt för svag.

Starkare trots hjärtsvikt

Tillsammans med forskarkollegan Morten Høydal visade Stølen att friska råttor har ett hjärta som pumpar ut 75 procent av blodet vid varje sammandragning. Hos råttor med hjärtsvikt minskade det till 20 procent. Efter 6-8 veckors med dagliga intervallpass ökade dock de hjärtsjuka råttorna sin pumpkapacitet till 35 procent. Råttorna sprang intervaller på 4 minuter med 90 procent av sin maximala kapacitet, alltså de världsberömda norska intervallerna. Efter träningsperioden hade de hjärtsjuka råttorna till och med bättre kondition än friska otränade råttor.

Studien visar att intervallträning förbättrar ett antal mekanismer som gör att kalcium kan pumpas ut ur cellerna och lagras mer effektivt inuti cellerna. Dessutom minskade läckaget från cellernas kalciumlager. I ett experiment lyckades forskarna framkalla ventrikelflimmer hos 1 av 9 sjuka råttor som tränat. Hos de otränade, sjuka råttorna var det däremot enkelt att framkalla ventrikelflimmer.

Förklaringen till dessa effekter hittades i cellernas epigenetiska aktivitet. De fann nämligen att 55 mikroRNA-varianter – kopplade till kalciumhantering och hjärtats elektriska ledningssystem – var förändrade hos råttor med hjärtsvikt jämfört med friska råttor. Intervallträning återställde 18 av dessa.

Intensiv träning ger bättre effekt på hjärtat

I studien ingick också en grupp råttor som tränade lugnare. De sprang lika långt och utförde samma träningsarbete som intervallråttorna. De var dock tvungna att träna längre varje gång eftersom de tränade med lägre intensitet. Denna form av träning gav också flera hälsoförbättringar.

Det gick att framkalla ventrikelflimmer hos 5 av 8 råttor efter en period av måttlig träning, och deras pumpkapacitet förbättrades bara med hälften jämfört med intervallråttorna. De flesta förbättringar var alltså större med intervallträning.

Hårt och lugnt

Hård träning är bra för hjärtat. Hjärtat blir starkare. Du får fler mitokondrier. Men hård träning är också slitsamt. Det är inget en normal människa kan köra flera gånger i veckan. I nästa studie kanske det finns en grupp råttor som tränar polariserat, alltså 20 procent norska intervaller och 80 procent lugn löpning.

Intensiv träning stärker hjärtat, men förmodligen till priset av sämre effektivitet. Polariserad träning ger både starkare hjärta och effektivare mitokondrier. Genom att köra både hårt och lugnt får du en starkare och effektivare motor, vilket jag tror är bäst för både kondition och hälsa på sikt.

Foto:junki72 / Pixabay

I en ny studie jämfördes 20 ultralöpare med 20 icke-löpare. Syftet var att se om det fanns några skillnader i mental motståndskraft. Samtliga fick fylla i en rad frågeformulär. De fick också se starka, känslomässiga bilder, samtidigt som deras hjärtfrekvens och hudens ledningsförmåga mättes.

Resultatet visade att löparna hade mycket starkare mental motståndskraft. De var även bättre på att reglera sina känslor och att omtolka negativa situationer. Löparna hade också lägre ökning av hjärtfrekvens och hudkonduktivitet när de tittade på de starka bilderna.

Löpare är mentalt starka

Vi löpare verkar alltså vara mer motståndskraftiga och vi tycks även hantera stress på ett bra sätt (dessutom tål löpare smärta bäst). Huruvida löpare bygger upp sin mentala styrka eller om en viss sorts människor söker sig till löpning kunde studien inte ge svar på.

Löpning är till 90 procent mentalt, den andra hälften är fysisk, sägs det. Löpning är en kamp mot en allt starkare impuls att stanna. Det gäller oavsett om du springer 5 km eller 80 km. Därmed torde bättre mental motståndskraft vara bra för löpare.

Hur tränar du upp din motståndskraft? Jo, genom att träna på det. Spring när du är trött efter en lång arbetsdag. Spring när du inte känner för att springa. Spring när du har mycket att göra. Spring när du är ledsen. Spring när du är glad. Spring oavsett väder. Låt snön falla, låt blåsten blåsa och solen steka. Spring tidigt på morgonen. Tänk inte så mycket. Gör det du ska och acceptera allt runt omkring, som kyla, trötthet, värme, väta och blåst.

Alla som sprungit en tävling längre än ett halvmaraton vet hur det känns: Efter halva loppet smyger en ny sorts trötthet fram och med den de negativa tankarna, eller så kommer tankarna med tröttheten. Hur som helst gör det ont och du tänker på det. Du talar om för dig själv hur ont det gör. Du har en enda tanke – tanken att det gör ont. Du fantiserar om att stanna. Det är så enkelt. När du stannar är smärtan över.

Prata med dig själv

Tankarna ackompanjeras av fötterna som slås sönder mot marken och lungor som flämtar som fisk på land. Hjärtat bultar och försöker slå sig ut från bröstet. Muskelfibrerna vrider sig runt varandra och pressar fram resterna av den energi du hade i överflöd i början.

Dina tankar, dina muskler – ja, hela din kropp – säger sluta på lite olika sätt. Du har kontrollen för du springer fortfarande, men det krävs inte mycket för att ge upp. Fast oavsett hur trött du är kan du alltid göra en sak: du kan ta kontroll över ditt samtal med dig själv. Rösten säger ge upp. Nej, säger du. Du klarar det här. Du är stark. Du har klarat hälften. Varje steg tar dig närmare.

Du glömmer klockan, avstånden och din fysiska kropp. Det är bara du och ditt samtal om hur du ska komma framåt som existerar. Du tänker inte på hur långt det är kvar. Du tänker ett steg i taget. Du har gjort det förut. Du har sprungit när du inte ville springa.

Ord är hjärnledningar

Dina ord är viktiga. Hjärnan lyssnar på dem. När forskare skannat hjärnor på människor som ligger stilla med slutna ögon samtidigt som de lyssnar på ord, såg de ökad aktivitet i hjärnregioner som är involverade i rörelse och syn. Man såg också ökad aktivitet i de delar som styr hjärtfrekvens, andning, ämnesomsättning, immunförsvar, hormoner etc.

Forskarna kallar dessa hjärnregioner för hjärnans ”language network”. Detta nätverk justerar sådant som hjärtfrekvens och blodsocker. Ord påverkar dig. Inte konstigt att du tappar orken om du lyssnar till negativt prat hela dagarna. Om ingen annan säger något bra, kan du i alla fall försöka säga snälla saker till dig själv.

Foto:ImaArtist / Pixabay

Betyder det att du aldrig ska lämna din komfortzon? Det beror på. Vill du utvecklas så måste du utmana dig själv. Du flyttar dina gränser när du befinner dig på gränsen för dina förmågor. Du tar dig steg för steg ut ur komfortzonen och det förändrar din komfortzon. Det som nyss var en utmaning, känns bekvämt.

Utmana dig med intervaller

Idag är det många medvetna motionärer som delar upp sin träning i 80 procent lugna pass och 20 procent hårda pass. Det kallas för polariserad träning. Det är ett effektivt sätt att träna på, men varför är det så effektivt? Kan man inte bara köra hårt eller bara köra lugnt? Jovisst, men för att bli så bra som du kan bli bör du göra bådadera. Det hårda är intensitet och utveckling, det lugna volym och återhämtning. De hårda passen röjer vägen och tar dig till nya platser, medan de lugna passen bygger en ny komfortzon av den nya platsen. Sedan fortsätter du i utmaningens riktning.

Hur blir du då snabbare och uthålligare om kroppen vill att ingenting förändras? Jo, det är denna jämvikt som är förutsättningen för förändring. Cellerna ser till att hålla balans på sådant som syre, energi, vatten och pH-värde. Om cellernas livsmiljö – de omgivande vävnaderna – förändras för mycket kan cellerna skadas. Kroppen är därför utrustad med en rad återkopplingsmekanismer för att bevara cellernas jämvikt.

När du springer intervaller minskar tillgången på energi. Stressen ökar. Adrenalinet rinner till. Hjärtat slår fortare. Du andas häftigt. Denna brist på energi aktiverar enzym och gener som ser till att det finns mer energi nästa gång. Cellerna skapar en ny jämvikt som anpassar dig för framtiden. Du har flyttat på komfortzonen. Nästa gång kan du springa lite fortare.

Utmana dig med långpass

Om du springer lugnt måste du springa länge för att komma ut ur komfortzonen. När du springer länge aktiveras enzymer och gener som ökar din uthållighet. Cellerna anpassar sig. Nästa gång kan du springa lite längre.

Utmaningar är jobbiga, för du tvingar kroppen bort från den trygga komfortzonen. En utmaning är okänd. Du är därför du tvekar. Du vet inte om du klarar det. Kroppen vill bevara jämvikten och din vanor nickar instämmande. Det är du som måste bestämma dig för att komma över denna mur av rädsla. Det är på andra sidan rädslan du vill vara. Om du stannar kvar känns det bra en stund, men nästa stund känns det inte lika bra. Du vet att du måste över om du ska utvecklas och om det är det du vill, måste du göra det som krävs.

Foto Quino Al / Unsplash

Att se fotbollsspelare vrida sig i plågor är en ganska vanlig syn. Det ser man sällan löpare göra. Det är förvisso helt olika sporter. Fotboll är kamp. Fotbollsspelare är mer skadedrabbade. Löpning är en annan sorts kamp, en kamp mot ett växande berg av obehag som är snarlik smärta.

I en ny studie från universitet i Tromsø jämfördes 15 konditionsidrottare (längdskidåkare och löpare), 17 fotbollsspelare och 39 icke-idrottare. Samtliga fick göra tre smärttester.

Jämförelser mellan fotbollsspelare och konditionsidrottare

Först fick testpersonerna hålla handen i kallt vatten så länge som möjligt (de kände inte till att det fanns en gräns på 180 sekunder). 14 av 15 konditionsidrottare uthärdade tiden ut, medan en gav upp efter 174 sekunder. Kontrollgruppen klarade 117 sekunder och fotbollsspelarna 114 sekunder. Fotbollsspelare tycks alltså inte tåla särskilt mycket, medan uthållighetsidrottare är bra på att hålla ut.

Resultatet kanske inte var så konstigt med tanke på att det är det konditionsidrottare gör. Du måste tåla en del för att springa trots utmattning. Fotbollsspelare upplever kortare stunder av smärta när de slåss om bollen.

För att testa om fotbollsspelare tål intensiv smärta bättre fick testpersonerna ett slags värmeplåster runt handleden. Värmen höjdes från 30 grader till över 50 grader. När de upplevde att värmen övergick till smärta skulle de trycka på en knapp. Både fotbollsspelare och konditionsidrottares smärttröskel låg runt 48 grader, medan icke-idrottarnas smärttröskel var 46 grader.

För att testa smärtkänslighet höjdes värmen i värmeplåstren till 47 grader i 30 sekunder. Därefter fick deltagarna bedöma sin smärta på en 100-gradig skala. Konditionsidrottare upplevde en smärta på i snitt 45,5, medan fotbollsspelarna angav 51,9 och kontrollgruppen 59,4.

Löpare och skidåkare klarade samtliga test bäst, medan fotbollsspelarna klarade sig lite bättre än icke-idrottarna.

Hjärnan och smärta

Smärta kommer inte utifrån som man trodde förr (ordet ’pain’ användes t ex från början i bemärkelsen ”smärta tillfogad som straff för en skymf”). Hjärnan är heller inte en passiv mottagare av signaler från kroppen. Det är snarare så att smärta är hjärnans åsikt om ditt hälsotillstånd. Den känner att något är fel.

Hjärnan utvärderar alla inkommande signaler. När en signal från kroppen når hjärnan, måste hjärnan först och främst svara på hur farligt det är och vad det betyder. Den använder all tillgänglig information -­ liknande erfarenheter, kulturella och sociala influenser, kunskap, andra signaler etc – för att komma fram till ett svar.

Om du gjort illa dig skickar hjärnan ut en signal: smärta. Syftet med smärta är att öka chansen att överleva. Om något är på väg att gå sönder, då skickar hjärnan kraftfulla signaler som gör det väldigt smärtsamt att använda den kroppsdelen. Håll dig stilla, säger hjärnan. Såvida du inte måste springa för livet. Då skriker hjärnan spring.

Fantomläpp

Det går att ”lura” hjärnan. Det finns så mycket interaktion mellan olika centra i hjärnan, som syn och känsel, att ett synintryck kan ändra en smärtupplevelse. En cyklist som kände knäsmärta i uppförsbackar, upplevde samma smärta på en raksträcka när hjärnan blev lurad att tro att det var en uppförsbacke.

En extrem form av lureri är fantomsmärtor. Det är vanligt att personer som amputerat en kroppsdel, t ex en fot, känner smärta i foten. Det är fruktansvärt plågsamt. Om du fått bedövning under ett tandläkarbesök har du upplevt en lindrig och kortvarig fantomsmärta. Det kommer inga nervsignaler från den bedövade läppen, trots det känner du ju av den svullna läppen. Du upplever att du har en läpp. Du petar på den avdomnade läppen på vägen hem. Du vill nästan tugga sönder den. Det är en fantomläpp. Du upplever att du känner den. Hjärnan tycker att det är konstigt att den inte får några signaler från läppen och fokuserar ännu mer på den, vilket leder till ännu mer obehag.

Hjärnans förväntningar

Smärtexperten Lorimer Moseley berättade vid ett tillfälle om hur han var ute och gick i skogen och kände något som rispade huden på benet. Han hoppade till, sedan fortsatte han att gå. Att gå i skogen och få en rispa är något hjärnor förväntar sig. Det brukar hända. Kort efter det svimmande han. Han hade blivit biten av en mycket giftig orm. Ett halvår senare gick han återigen i skogen och fick även den här gången en liten rispa. ­Nu reagerade han genom att hoppa omkring och skrika i flera minuter. Han upplevde sig vara i livsfara. Hjärnan jämförde inte smärtan i sig, utan minnet och betydelsen av smärta.

Konditionsidrottare vänjer alltså hjärnan vid en slags smärta. Vi vet att det inte är särskilt farligt att det gör ont, för vi vet av erfarenhet att obehaget försvinner när vi stannar eller går i mål. Skidåkare som stakar i mål ligger och vrider sig i målfållan, sedan torkar de bort snoret och mår piggelin. Kruxet för en smärttålig löpare är att förstå när smärtan är farlig. Det tror jag kräver förstånd, vilket man lär genom erfarenhet, som man bygger upp genom att göra många misstag.

Bild: b0red / Pixabay

Den första halvtimmen kan kännas jobbig, men efter 30 minuter kommer jag in i andra andningen. Min oro dunstar bort. Tanken blir klarare. Efteråt känner jag mig nöjd. Jag har klarat av en sak och att klara av saker känns bra. Dessutom vet jag att det händer saker i min hjärna.

Hjärnan växer

För snart 25 år sedan testade neurobiologen Fred Gage en uppfinning som han gjort – en kemisk markör som aktiveras och lyser upp i samma ögonblick som nervceller skapas. När han studerade hjärnor hos möss som sprungit i en vecka respektive suttit stilla, upptäckte han att små gröna ljus lyste hos råttorna som sprungit. Hos de stillasittande mössen var det däremot mörkt. Hippocampus – hjärnans minnescentral – lyste upp som en julgran. Det var nya nervceller, något man trott vara omöjligt. Det sägs att forskarna som var med vid upptäckten började springa nästa dag.

Forskarnas hypotes är att löpning stimulerade tillväxt av nya nervceller, eftersom löpning leder till att vi springer in i nya, okända miljöer. De som sitter stilla, behöver inte lära sig lika mycket nytt om omvärlden. Växter rör sig inte och har heller ingen hjärna.

2. Mer aktivitet och kreativitet

Det verkar inte finnas någon annan träningsform som aktiverar hjärnan på samma sätt som löpning. 2016 framförde forskare en hypotes om att komplex mänsklig hjärnverksamhet, som till exempel kreativitet, hänger ihop med människans upprätta gång. De komplexa hjärnstrukturer som utvecklades för gång och löpning och formade människans anatomi och fysiologi utvecklade samtidigt tankeförmågan. Löpning ger dig därmed tillgång till dessa hjärnstrukturer.

I allmänhet är den vänstra hjärnhalvan förknippad med logiskt, linjärt tänkande, medan höger är associerad med kreativitet och intuition, även om båda sidorna används i viss utsträckning när du löser ett problem. Hjärnhalvorna styr också motsatta sidor av kroppen – den vänstra styr höger sida av kroppen och den högra kontrollerar vänster sida av kroppen. När du rör dig flyttas alltså kontrollen mellan den högra och den vänstra hjärnhalvan, vilket ger ökad kommunikation mellan dem för att samordna rörelserna.

Löpningen kopplar loss dig från de vanliga tankegångarna. En lugn löptur ger dig en kognitiv paus – en chans att förlora kontrollen över tankarna så att de springer som de vill. Löpning ”tömmer hjärnan”. Det ökar chansen att du bryter sönder fastfrusna tankemönster och fastlåsta tankegångar.

3. Bättre kemisk balans

När du äter protein som innehåller aminosyran tryptofan, kan det ta två vägar. Den hälsosamma vägen leder till produktion av signalsubstansen serotonin. Det är ett ämne som ökar känslan av välbefinnande. Men om du upplever stress och inflammation bryts tryptofan ner till kynurenin. Det är den ohälsosamma vägen. Kynurenin är en liten molekyl som kan ta sig in i din hjärna, där forskare har kopplat ihop den med depression, ångest och schizofreni.

Om du tränar skapas dock ett enzym (KAT) som omvandlar kynurenin (L-KYN) till kynurensyra (KYNA). Det kan inte ta sig genom blodhjärnbarriären. Träning skyddar därmed din mentala hälsa. Dina muskler renar kroppen precis som njurar och lever.

4. Din hjärna föryngras

En genomsnittlig hjärna krymper med cirka fem procent per årtionde efter 40. I en metastudie gick forskare igenom 14 kliniska studier som jämfört personer före och efter träningsprogram med kontrollgrupper som gjorde annat, som att stretcha.

Det visade sig att konditionsträning saktar ner försämringen av hippocampus. Träningen leder helt enkelt till att hippocampus återhämtar sig och inte åldras lika snabbt.

Mekanismen bakom dessa positiva effekter är sannolikt att löpning ökar produktionen av tillväxtfaktorn BDNF i hjärnan. BDNF (Brain-derived neurotrophic factor) fungerar som hjärngödsel och ökar produktionen av bland annat serotoninproducerande nervceller, vilket ökar tillgången på serotonin i hjärnan på samma sätt som antidepressiva serotoninåterupptagshämmare.

5. Bättre infrastruktur

Löpning leder också till en rejäl blodsköljning av hjärnan, vilket ökar produktionen av tillväxtfaktorn VEGF (Vascular Endothelial Growth Factor). Vid hård fysisk ansträngning räcker inte syret riktigt till, då börjar VEGF arbeta och bilda nya kapillärer i kropp och hjärna för att på sikt öka blod- och syretillförseln. När det finns fler blodkärl ökar tillgången på syre och näring och det blir lättare att frakta bort restprodukter. Löpning förbättrar alltså hjärnans in- och utförsel, dess infrastruktur.

6. Fler kopplingar

Löpning ger inte bara fler nervceller, det påverkar även synapserna, dvs kopplingarna mellan nya och befintliga nervceller. Synaptisk plasticitet handlar om hur synapsernas antal, struktur och funktion svarar på träningen. Man tror att synaptisk plasticitet är avgörande för att behålla kognitiva förmågor, som lärande och minne, när man åldras.

Löpning är en utmaning och tvingar hjärnan att lösa problem som handlar om koordination, rörelse och att undvika skador. Löpning löder samman hjärnans nervceller till ett slagkraftigt operativsystem för löpning och därmed också för resten av livet.

Hjärnträning

Hjärnan skapades när enkla, maskliknande livsformer satte sig i rörelse för en halv miljard år sedan. De hade upptäckt något nytt: jakt. Hjärnorna hjälpte dem att känna av omgivningen efter ätbara djur. De behövde hjärnor för att förutsäga sina rörelser. Löpning är en av de mest utvecklade formerna av rörelse.

Just nu ligger jag i sängen och skriver med datorn på bröstet. Datorn glöder. Bröstet bränner och jag får snart nackspärr. Det är så korkat att jag skäms. Jag måste springa nu.