Zlatans hemlighet


Vad är talang? Är det talang eller hårt arbete som ger framgång, eller är det lite av både och? När den amerikanska skådespelaren Will Smith tränade inför sin roll i iRobot ökade han från strax under 100 kg till 180 kg i bänkpress. Han ger alltid allt i det han gör. Han har aldrig sett sig själv som särskilt talangfull, utan säger att alla framgångar är resultatet av hårt arbete. Han är snarare passionerad och uthållig än talangfull.

I en intervju som finns på youtube, säger han:

”The only thing that I see that is distinctly different about me is I’m not afraid to die on a treadmill. I will not be out-worked, period. You might have more talent than me, you might be smarter than me, you might be sexier than me, you might be all of those things you got it on me in nine categories. But if we get on the treadmill together, there’s two things: You’re getting off first, or I’m going to die. It’s really that simple, right?”

De senaste veckorna har jag följt Zlatans framgångar i Premier League. I en intervju säger han:

”If you are professional and working hard enough then you will succeed”.

Zlatan talar aldrig om talang eller begåvning, utan bara om hur hårt han jobbat för att komma dit han kommit. Talang – eller gener – är något man har, men för att komma längre krävs hårt arbete som formar kropp och hjärna till en slagkraftig enhet. 

Studier på viljestyrka
I en studie från 1940 försökte man hitta gemensamma kännetecken hos män med god hälsa. Syftet var att genom social ingenjörskonst hjälpa övriga befolkningen att uppnå bättre hälsa. För detta ändamål rekryterades 130 unga och friska studenter som fick springa på löpband. Det var krävande, både mentalt och fysiskt. Genom att ta hänsyn till och justera för fysisk kapacitet, så testade forskarna även de unga männens mentala uthållighet och viljestyrka. Det handlade inte bara om muskler och kondition, utan också hur ”a subject is willing to push himself or has a tendency to quit before the punishment becomes to severe”.

Omkring 40 år senare följde forskare upp denna studie. De unga männen var då i 60-årsåldern och varannat år hade de fått frågor från forskarna. Varje man hade en egen mapp full med intervjuer och statistik om precis allt möjligt som inkomst, civilstånd och sjukdagar och mediciner. Genom att köra allt mödosamt insamlat data i en dator, kunde forskarna ta fram psykologiska indikatorer på hur de mådde. Hur länge de kunde springa som 20-åringar visade hur vältränade de var och ju bättre tränade som unga, desto bättre mådde de också som vuxna. Det stämmer med många andra studier som tittat på samband mellan kondition och hälsa. Men när forskarna jämnade ut den fysiska bakgrunden mellan alla män, såg de inget samband mellan tid på löpband och mental hälsa. Det viktiga tycktes istället vara hur mycket de unga männen ansträngt sig, hur långt de var redo att springa trots smärta och ansträngning.

De som i likhet med Will Smith ville utmana sig själva på löpbandet, ville kanske också få ut mer av livet. Deras viljestyrka och förmåga att hitta motivation att springa den där dagen på 40-talet, var kanske något de hade med sig resten av livet och något som ledde till att de kände sig och var mätbart lyckligare.

Enligt den psykobiologiska modellen är det motivation och upplevelsen av ansträngning som avgör prestation. Ju mer motiverade vi är, desto mer kan vi anstränga oss. Om vi inte är det minsta motiverade, då orkar vi knappt ta oss upp ur sängen.

Jag hittade exemplet från 1940-talet i boken Grit av Angela Duckworth. Duckworth menar att det är grit – ihärdighet- som skapar vinnare som Zlatan och Will Smith. Självklart finns det gener och talang, men i slutändan menar hon – i likhet med den framstånde psykologen Anders Ericson – att det är mängden arbete som ger resultat och det kräver ihärdighet, att komma tillbaka och aldrig, aldrig ge upp.

Enligt Duckworth borde de unga männen i studien fått en ny chans att springa några dagar senare för att ha en möjlighet att förbättra sin tid, och sedan ytterligare chans på chans. De som vill komma tillbaka, som tror de kan bli bättre, det är de som har äkta grit, menar hon. 

De som nöjer sig, slutar utvecklas, slutar utveckla de talanger de har. De saknar grit. I en intervju förra veckan säger Zlatan:

I will never turn down a challenge, so when this challenge was presented to me I would never turn it down. I am not like many others who have it good and know they can perform at the top and would never change. I am the opposite, I will take the challenge, work hard, I will sacrifice.

Zlatan anses ofta vara arrogant. Det trodde jag också tidigare, men det är snarare ihärdighet och självförtroende i vinnande förening.


Bild Wikipedia.

Jag ger inte upp
De flesta löpband och träningsredskap som köps kring jul blir stående. Man köper dem för att man tror man är en bättre person med mer tid och mer lust i framtiden, men man är den man är nu. Man är inte en annan person nästa år. Tränar man inte nu tränar man inte i morgon heller. Antingen tar man tag i sin ihärdighet och viljestyrka, eller så väljer man att låta bli. Det är så lätt att ge upp när man möter det första motståndet, när ansträngningen som krävs känns för stor.

Jag har bestämt mig för att skriva en bok. Det jobbiga med att skriva är att jag varje kväll lägger mig med en känsla av att ha misslyckats. Nästa dag möter jag en kaotisk text som inte hänger samman, lösa trådar och meningar som är så feltänkta att jag inte minns hur jag tänkte. Sedan jobbar jag med texten. Vrider texter och tankar rätt som en rubiks kub. Det blir inte bra, men det blir lite bättre än dagen innan. Så länge det blir lite bättre, finns chansen att det blir bra till slut. 

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 5

Johan Renström

Hej Fredde! Jag försöker skriva en bok som sammanfattar de 800 blogginlägg jag skrivit och att relatera det till den nyaste forskningen. Det blir ganska många trådar och en rejäl utmaning att få till en personlig text som håller ihop och flyter och som har schvung och humor så det går att läsa och begripa. Om jag lyckas med det blir det en bok, om jag misslyckas knyta ihop textmassan blir det 100 nya blogginlägg och ett tiotal krönikor av det:)


Johan Renström

Tack Jenny:) Jag håller med dig till 100% 😉


Johan Renström

Det är lättare att ta sig fram om man får uppmuntran och om man känner att det går bra och bygger upp självförtroendet. Jag minns en artikel jag läste för några år sedan där man såg att proffs i NHL oftast var födda i början på året och nästan inga var födda i nov-dec. De som spelade i en årsklass och var födda i jan var ju oftast både starkare och mer mogna än de som var födda i dec så de fick mer uppmuntran och mer speltid och slog ut de som var födda sent på året. Men om man kollar på test som visar vilka som har talang och inte så ger det ganska dåliga förutsägelser på vilka som kommer att lyckas eller inte eftersom dessa test oftast inte fångar träningsvilja / viljestyrka, såvida det inte rör sig om tydliga genetiska saker som längd (en person som är 2,10 i USA är med 15 % chans NBA proffs). Eller som Woody Allen sa: 80% of success in life is showing up:)


Johan Renström

Tack, vad kul att höra Jessica:)


Johan Renström

Tack för feedback linda:)



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mat, hjärnor och ätstörningar


Jag äter sällan lunch när jag är ledig, som nu under sommaren. Det blir oftare en brunch. Innan industrisamhället och regelbundna arbetstider slagit igenom kallades lunch (som bildats av ord som betyder bröd och lätt måltid) för middag, men det moderna samhället försköt middagen till kvällen då arbetsdagen var slut. Sen dess äter i stort sett alla lunch mellan 11 och 13 ungefär, oavsett om man är en energislukande skogsarbetare eller systemutvecklare i strömsparläge. Det har blivit konvention och vana och vi blir hungriga när vi förväntar oss mat vid en speciell tid.

Hjärnan lägger sig i alla beslut som rör mat
När jag är ledig stiger jag upp lite senare; jag har inte lika bråttom och denna start ruckar dessa matvanor. Lunch och frukost smälter ihop. Om människan vore som en ko, så hade jag bara gått ut på gräsmattan och betat, idisslat och råmat tillsammans med grannarna. Affärerna skulle bara sälja gräs och det skulle knappast finnas några snabbmatsrestauranger. Nötkreatur skyfflar i sig maten. Vi människor är mer komplicerade, för vår hjärna lägger sig i alla beslut som rör mat. Det är kanske tur, för hur kul vore det om vi levde som kor och åt mat som man skyfflar kol till ett ånglok. Mat är mer än energi för oss. Vi äter med munnen, men det startar med ögonen som upptar en stor del av människohjärnan och mat ska helst se bra ut.

Ett bevis för att mat är så mycket mer, är att man alltid – oavsett hur mätt man än är – har plats för lite efterrätt. Kor har fyra magar, men en del tycks nästan tro att vi har två magar: en matmage och en efterrättsmage. Vi blir mätta på ett ganska komplicerat sätt. Dels för att magen bli full, dels genom ett samspel mellan olika hormoner som leptin och ghrelin. Det sker omedvetet och styrs av reptilhjärnan. Men när vi är mätta som ett lejon som nyss vräkt i sig en halv antilop och ser en söt efterrätt, då tar det yttersta lagret av hjärnbarken över och fattar ett medvetet beslut om att ta chansen att få lite extra kalorier och en chans till en belöning. Mat har varit så viktigt för människoartens överlevnad, att de nya områdena av hjärnan är där och petar i maten. Den gamla reptilhjärnan – som vi delar med alla djur – är enklare. Den ser t ex till att vi undviker dålig mat genom att skapa en känsla av stark olust till mat som vi en gång blivit sjuka av eller som vi ätit i samband med att vi blivit dåliga. Jag känner denna olust till messmör och till en viss sorts öl.

Hjärnan detaljstyr alltså våra matbeslut och därför kan det gå snett i bland. Kopplingar i hjärnbarken och vanor i limbiska systemet kan i all sin snurrighet skapa ätstörningar och fetma. Man ser sällan djur (husdjur i människohjärnans våld kan dock drabbas) med ätstörningar och fetma. 

Hjärna och mat hänger ihop. Det är bara att ta en titt i en kvällstidning. Mat, sex och våld – det säljer. Det är faktorer som påverkat människoartens existens och alla hjärnor är intresserade av detta. När vi försöker fokusera på något, fylls medvetandet med irriterande popupper från reptilhjärnan om sånt som hämnd, sex och choklad, eller – ännu värre – reklamjinglar och julsånger (som Felize navidad) som utformats för att kidnappa hjärnan. Meditation och löpning är två sekulariserade sätt att göra sig fri från dessa meddelanden, så att vi kan bli någorlunda produktiva.

Ätstörningar
Mat och hjärna hänger ihop och det kan ställa till problem. Personer som inte kan äta viss sorts mat, kan bli kritiserade för att vara bortskämda och göra familjemåltider till slagfält. Jag har träffat flera personer som – utan att veta om det – har selektiv ätstörning. De kan bara äta vissa maträtter och blir oroliga när det är dags för mat och de inte har kontroll över vad som bjuds. Det är inte socialt accepterat och ganska okänt hos gemene man. Anorexia är mer känt och en mycket värre, oerhört komplicerad ätstörning. Det kanske är så att hjärnans vanesystem tagits över så att de som blivit sjuka inte kan välja mellan att äta och inte äta, att de alltid väljer det alternativ som ger minst och förbrukar mest kalorier? Eller är det så att spegelbilden på något sätt kör över känslan av hunger? Hjärnan tar in mest information via synen och dessa signaler kastas runt i hjärnan och formas om innan det blir en bild. Jag vet inte; jag vet bara att jag är väldigt tacksam för att min mathjärna fungerar så bra som den gör. Jag gillar mat, särskilt medelhavsmat och i Italien har jag ätit mina godaste middagar. Jag är allätare och människan är allätare, men alla människor kan inte äta allt – det sitter i hjärnan och en del hjärnor trallar kanske på felize navidad just nu i sommarvärmen;)


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bland bloggar och skär


Sommaren går mot sitt slut. Jag har kopplat ned och kopplat av. Dagarna tappade sina namn redan efter en vecka. Jag steg upp när jag vaknade och lade mig när jag blev trött. Sjävklart gjorde jag en massa saker, men det är gjort nu. Jag har sprungit, rest, simmat, vandrat och umgåtts, precis som så många andra. Igår var jag på Gotland, men i dag är jag hemma och dagarna har fått namn igen.

Uthållighetsidrottare har starka hjärnor
För att vara bloggare är jag nog ganska tråkig. Jag skriver hellre om någon intressant studie, än om vad jag gjorde under sommaren. Men jag har varit så nedkopplad att jag inte ens följt vad som hänt i forskningen under sommaren. Jag har dock fått några tips (tack) om studier som jag kanske skriver mer utförligt om senare.

En av studierna visade att uthållighetslöpare är mentalt starkare än andra, vilket stämmer med den psykobiologiska modell som jag tror bäst förklarar mänsklig prestation. I studien testade forskarna hur mentalt påfrestande, kognitiva tester påverkar vanliga cyklister i jämförelse med elitcyklister och även hur de presterade i kognitiva tester som mäter förmågan att stå emot impulser. Det visade sig att elitcyklisterna klarade allt detta mycket bättre. Deras prestation påverkades inte alls och de hade mycket mer viljestyrka, vilket ju är bra för uthållighetsidrottare som måste härda ut smärta och i timmar stå emot ständigt återkommande impulser att ge upp. Det är knappast medfött (i så fall en liten del), utan något som tränas upp och som uthållighetsidrottare har nytta av i andra sammanhang också. 

Som sagt, mer om dessa studier senare … Jag har inte kommit upp ur hängmattan än.

Det går miljontals sandkorn på varje rauk
Jag fortsätter att kasta bloggposter i havet, för det finns en och annan därute som tar upp dem, vecklar ut texten och läser och kanske påverkar jag någons liv på något sätt. Det är det jag hoppas i alla fall. Det är det som driver mig när jag skriver. 

Själv läser jag inte särskilt många bloggar längre. Jag vet inte hur lång medellivslängden på en blogg är, men jag gissar på bara några år. Ibland dör bloggen med bloggaren, som Kristian Gidlunds blogg i kroppen min. Veckan innan han dog skrev han ett sista gripande inlägg på sin blogg:

… klamrar sig fast på vrakets krutdurk på det öppna havet. Molnen hopar sig. Från och med nu blir allt han skriver korta fragment som han ristar in i tunnans trä …

Alla håller vi fast vid någonting för att hålla oss flytande. Kristian Gidlund är död, men hans tidlösa och gripande blogg reser sig som en rauk ur informationsbruset och kommer att överleva många andra bloggar.

Andra övergivna bloggar är som obebodda öar. Man ser fotspår av någon som varit där, resterna av självporträtt och sandslott i sanden. Obesvarade kommentarer ligger som oöppnade flaskposter i drivor på stranden: vad gör du? vart tog du vägen? nådde du ditt mål? Det sista inristade datumet kan vara från 2012 eller 2014. Sedan är det helt tyst. Bloggen finns, men den lever inte. En blogg utan själ.


Bild Wiki. Peer Kyle

Den fysiska bloggen lever kvar på någon server och sakta tynar bloggtexterna bort och upplöses i ett växande meningslöst hav av information. Bloggen nöts ner av tidens vindar och antalet besökare sjunker mot noll. Bortsett från en och annan rauk blir allt grus och brus. Finns en blogg som har noll besökare? Om det inte finns någon som hör när ett träd faller i skogen, hörs det då?


Antal kommentarer: 2

Johan Renström

Tack Mikaela:) havet inspirerar kanske:)


Johan Renström

Bra gissning Stig. Du ser nog samma snurror från din stuga. Det är Mörtsjön man ser.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Fartlek och muskelfibrer

Fartlek och muskelfibrer


Jag springer mest och helst långt och långsamt längs stigar. Det är en slags fysisk meditation. Jag andas i takt med fotstegen – in-in-in-ut-ut – och denna taktfasta rytm är mitt mantra. Efteråt känns tankarna klara och jag är inte särskilt trött.

Fast ibland gillar jag också att springa fort. Jag flyger fram, som om jag är ett vilt djur som tagit chansen och rusat ut ur min bur. Jag känner mig levande och min perception är annorlunda – jag tycker t ex att tiden går långsammare jämfört med de långsamma passen. Det kanske är så att man upplever tiden som långsammare ju mer man anstränger sig? Efteråt känner jag mig trött, men också nöjd över att jag ansträngt mig, klarat det och att kropp och själ anpassar sig till det jag gjort på miljarder osynliga sätt.

Människan är gjord för fartlek

Många av mina snabba pass är fartlek. Ibland bestämmer jag mig plötsligt mitt i ett långsamt pass att öka tempot. Jag rusar iväg och låser fast blicken vid ett mål en bit bort. Sen saktar jag ner och springer sakta i några minuter, tills jag kommer till en backe som jag inte kan låta bli att rusa uppför. Det kanske var så urtidsmänniskan jagade – en kombination av långsamma, sökande ultralopp och snabba, korta jakter med ett tydligt mål på näthinnan. Fartlek är det bästa av två världar: sakta och snabbt.

fartlek

De lugna passen stärker den aeroba basen som livet balanserar på. De snabba passen spetsar formen, men ökar också risken för skador. I en studie för en tid sedan såg man att de flesta snabbt blev mycket bättre med intervaller, men – visade det sig senare – hälften av deltagarna i studien blev skadade. Löpning är en balansakt och det är viktigt med en bred bas.

Barn och ungdomar älskar att springa fort. De vill springa fort, inte lugnt och tålmodigt, som om de inte har tid att ta det lugnt. De ger allt, stannar och hämtar andan, sen springer de allt vad de kan igen. Naturliga intervaller – fartlek.

Äldre springer hellre lugnt och lite längre. Många äldre löpare använder bara de snabba fibrerna i slutet när de långsamma fibrerna är som urvridna trasor. Jag tror det kan vara bra med lite lek och fart även när man blir äldre. Det är kul och omväxlande och fartleken bestämmer man själv.

Vad är muskler?

Musklernas grundläggande funktion är att skapa rörelse. Det finns två typer av muskler: glatta och tvärstrimmiga. Glatta muskler styrs av det autonoma nervsystemet och finns bl a i tarmarna och blodkärlen. De kan upprätthålla långvarig muskelkontraktion utan att förbruka särskilt mycket energi. De tvärstrimmiga musklerna innehåller myofibriller som ligger parallellt och därmed ser strimmiga ut. De kan i sin tur delas in i skelettmuskler och hjärtmuskler. Alla muskler delar några grundläggande egenskaper: de leder signaler från nervsystemet, reagerar på stimulans, förkortas, slappnar av och är elastiska.

fartlek
Människans skelettmuskulatur delas in i 3 olika muskelfibertyper: typ 1, typ 2a och typ 2x (ibland står det 2b som finns i små däggdjur). Kroppen använder dessa muskelfibrer för att omvandla kemisk energi till rörelseenergi som sätter skelettet i rörelse.

Muskelfibrer typ 1

Typ 1 brukar kallas för långsamma fibrer och de arbetar aerobt, d v s med syre. Dessa muskelfibrer använder först och främst fett som drivmedel. Det gör muskeln mer uthållig och lämpad för uthållighetstsporter som ultralöpning. Det gör den också långsam, eftersom det tar tid att transportera fett och syre in till mitokondrierna.

fartlek

Syret transporteras av hemoglobin i blodet och fångas upp av ett järnhaltigt protein som kallas myoglobin. Det är järnet i myoglobin som gör köttet rött. Nästa gång du dissekerar en kyckling kan du notera att det uthålliga köttet/musklerna runt benen är rött, medan köttet i bröstet, som används till att pumpa vingarna, är vitt. En kyckling kan flaxa iväg fort men den orkar inte flaxa med vingmusklerna i bröstet särskilt länge. Flyttfåglar som t ex ankor har dock rött kött i bröstet. De behöver uthålliga typ 1-muskler för att orka flyga över kontinenter.

Muskelfibrer typ 2a

Typ 2a är en blandning mellan långsamma och snabba muskelfibrer och har både aerobisk (syrebaserad) och anaerobisk (glykolytisk) kapacitet – de bränner både socker och fett. Tillsammans med typ 2x är dessa muskelfibrer i högre grad avsedda för kraft och styrka. Även typ 2a är röda som typ 1 på grund av höga halter av myoglobin.

Muskelfibrer typ 2x

Typ 2x är blixtsnabba muskelfibrer. De drar ihop sig tre gånger så snabbt som 2a-fibrer och sex gånger så snabbt som typ 1. 2x-muskelfibrer är nästan uteslutande anerobiska och har ingen eller väldigt liten möjlighet att utnyttja det aerobiska systemet för energiproduktion. Muskelfiber av typen 2x använder glykogen, d v s långa kedjor av glukos, som finns lagrat i musklerna. Typ 2x är känsligare för utmattning jämfört med övriga muskelfibrer. Typ 2a kan dock bilda laktat och skicka detta bränsle till typ 1-fibrerna som förbränner och tar hand om restprodukterna och på så sätt kan dessa bidra till att upprätthålla det fysiska arbetet.

Muskelfibrer av typ 2x är vita eftersom de saknar myoglobin. En krokodil är t ex vit i köttet. Den hugger och slåss i några sekunder, sedan måste den återhämta sig väldigt länge.

När man tränar omvandlas 2x-fibrer till 2a-fibrer, vilket minskar andelen 2x-fibrer. Den högsta andelen blixtsnabba 2x-fibrer har de som är helt sängliggande, vilket t ex sprinters bör ta hänsyn till.

fartlek
Soffpotatisar och sprinters har ungefär lika stor andel supersnabba 2x-fibrer. Källa.

Den fjärde muskelfibern

Det finns även en fjärde typ av muskelfibrer i människan, typ 2c. De bildas av satellitceller som binder sig till typ 2x-fibrer och får dem att växa. De innehåller en blandning av proteiner som finns i långsamma och snabba celler. Denna typ av celler uppträder som ett slags mellanstadium när muskelceller håller på att omvandlas från snabba till långsamma eller tvärtom. För att ytterliga öka förvirringen kan de även kallas typ 3-fibrer.

Nya blodkärl och nya fibrer

Tabellen nedan presenterar resultaten från två studier av uthållighetsträning. De visar på förändringar i sammansättning av musklerfibertyp och även tillväxt av nya kapillärer för att förbättra blodtillförseln till muskeln.

muskelfibrer
Bild: Animal Physiology, third edition

Bilden nedan visar att efter 3 månaders träning ökade andelen 2a-fibrer från 42 % till 50 %, och mängden 2x minskade från 9 % till 2 %. Efter tre månaders nedtrappning såg inte muskelsammansättningen ut som innan träningen påbörjades, utan mängden 2x-fibrer hade fördubblats till 17 % medan 2a-fibrerna minskade till 37 %. Hur denna överkompensering fungerar är inte helt klarlagt, men många tränar med utgångspunkt från detta. Eftersom stora typ 2x-fibrer producerar de snabbaste och mest kraftfulla sammandragningarna, bör t ex sprinters träna i enlighet med denna kunskap. För att öka andelen 2x-fibrer i musklerna, måste de träna hårt med en lång period av nedtrappning innan tävling. 

muskelfibrer
Bild: Animal Physiology, third edition

Hjärt- och skelettmuskler hos däggdjur växer inte genom att celler dör, föds eller läggs till varandra (hyperplasi), utan genom att proteiner bakas in i cellerna (hypertrofi). Detta styrs av gener. Förmodligen är det så att några av de ursprungliga typ 2x-muskelfibrerna hämmar gener för 2x-fibrer och aktiverar gener för 2a-fibrer. Vad som utlöser detta och efterföljande förändringar i muskelstruktur är ännu inte känt. Det kan vara förändringar i halterna av kalcium eller hur ATP används, som i sista hand styr detta.

Lite mer fart

Sedan jag började springa långt har muskelfibrerna av typ 1 och 2a kanske ökat en del, medan 2x minskat. Det två senaste åren har jag tränat mest långsam löpning och byggt upp en stabil aerob bas. De närmsta veckorna blir det mer intervaller (backintervaller, 4×4 och 4×8), tempo och fartlek för att se om jag kan få upp farten igen. Det viktigaste är att utmana kroppen, musklerna och hjärnan, annars fastnar man i jämvikt med sig själv.

Antal kommentarer: 1

Johan Renström

Tack för det Jonas:) Skrev lite om den idag.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Heta löpare springer bäst


I veckan sprang jag ett långpass på lunchen tillsammans med en kollega. Vi kände inte till området (och kartan var för liten och otydlig), så vi sprang mer på känsla än kompass och känslor kan leda en fel ibland. Vi sprang i nästan tre timmar. Det var varmt. Jag blev ganska trött, men det berodde kanske mer på värmen än på sträckan. Om något är jobbigt och man klarar av det, så klarar man det lite bättre i framtiden. Det gäller inte minst löpning i värme.

Hjärnans huvudroll
En av hjärnans viktigaste funktioner är att upprätthålla kroppens jämvikt. Temperaturen hålls t ex inom ett begränsat intervall runt 37 grader. När man springer stiger kroppstemperaturen och kroppen kan då göra sig av med värmen på fyra sätt: genom strålning, konduktion, konvektion eller avdunstning. Av dessa är avdunstning (svettning) och konvektion (blod skickas från det inre av kroppen till huden) de mest effektiva mekanismerna. Dessa mekanismer leder till nedkylning och blir bättre ju mer man tränar i värme. Dels börjar man svettas tidigare och bättre, eftersom hjärnan förutser att temperaturen kommer att stiga, dels ökar blodvolymen. 

Eftersom värmen leder till att en större del av blodet rinner utefter kroppen, minskar musklernas tillgång på blod. Det fysiologiska svaret på värme är därför att öka mängden blodplasma, vilket ökar hjärtats slagvolym och ger en högre VO2Max vid en given ansträngning. Man har sett att plasma kan öka med så mycket som två liter. Det betyder sannolikt att träning i värme ökar prestandan även när det inte är varmt. Andra fördelar är förbättrat blodflöde och sänkning av hjärtfrekvens. Stressen på hjärtat minskar helt enkelt tack vare den ökade slagvolymen.

I en studie från Nya Zeeland tränade ett antal elitroddare fem dagar, 90 minuter per dag i ett rum där temperaturen var 40 grader och luftfuktigheten 60 %. De rodde med en intensitet så att kroppens temperatur inte översteg 38,5 grader. Syftet med träningen var överhettning, inte överansträngning. De fick bara 1 dl vatten att dricka under de 90 minuterna, tillräckligt mycket för att motverka känslan av att vara totalt uttorkad. En vecka senare var det dags för ett stort mästerskap och roddarna förbättrade sin prestation med i snitt 1,5 %. Andra studier har visat på förbättringar upp till 5 procent redan efter tio dagar.

Höghöjdsträning eller bastuintervaller?
I en studie tidigare i år testade man sambandet mellan hög höjd och hög värme, och slutsatsen var att träning i värme i 10 dagar ger ungefär samma förbättringar som höghöjdsträning. Det låter som en nackdel för oss svenskar som lever lågt och kallt, men torde ge kenyaner som lever högt och varmt en viss fördel.


In och kötta!

Forskarna delade in 21 personer i tre grupper: en värmeträningsgrupp (40 grader), en höghöjdsträningsgrupp (14 % syre, motsvarande 3000 möh ), och en kontrollgrupp. Varje grupp tränade sedan på samma sätt i tio dagar. De gjorde ett test på cykel före och efter de tio dagarna på simulerad 3000 meters höjd.

Det visade sig att kontrollgruppen var 30 sekunder långsammare efter 10 dagar, medan värmegruppen var 2 minuter snabbare och höghöjdsgruppen var mer än 3 minuter snabbare. Så höghöjdsgruppen lyckades bäst, vilket ju inte är så förvånande med tanke på att man blir bra på det man tränar. Hade de testats i värme hade förmodligen värmegruppen lyckats bäst. Men det som var intressant var vad som skedde inuti cellerna.

Både värme och hög höjd triggar ett ett svar från kroppen i form av höjda nivåer av värmechockproteinet HSP (Heat Shock Proteins) som skyddar celler från stress (HSP upptäckes först i samband med värmechocker). Genom att utlösa värmechocksvaret gång på gång, ser kroppen så småningom till att öka mängden HSP-proteiner. Det såg man tydligt i denna studie.



CON=kontroll, HYP= hög höjd, HOT=het. 
Fig A längst upp visar nivåerna av värmechockprotein HSP72 före (vit) och efter (grå) det första träningspasset för var och en av de tre grupperna. Fig B visar nivåerna efter tio dagars träning. Bild: frontiersin.org.

Träningen ökade mängden HSP72 hos både värme- och höghöjdsgruppen, men inte hos kontrollgruppen. Den nedre figuren visar att efter 10 dagar har kroppen anpassat sig till stress och nivåerna är lika höga före som efter träningspasset på hög höjd. Det tyder också på att värme och syrebrist leder till liknande anpassningar på cellnivå. För kroppen kanske det inte spelar så stor roll om den stress vi utsätter den för kallas för hetta eller syrebrist, det viktiga är att den anpassar sig till all sorts stress. Vi behöver stress för att utvecklas. Men inte för mycket och inte för lite. När man ger efter för det som känns jobbigt och nytt, då har man blivit biologisk gammal. 

Hoppas på en varm sommar
Jag gillar kalla, snörika vintrar och varma soliga somrar. Det är nog mest för att det är så det ska vara, men uppenbarligen finns det också vissa fördelar med att träna i värme. Några fler stekheta pass som senast, så kanske jag skulle klara av att klättra uppför höga alptoppar utan att tappa andan. 

Antal kommentarer: 2

Johan Renström

Tack Henric:) ja det rör sig om en formtoppning. Man tappar ju tyvärr effekt om man inte tränar på ett tag och det gäller värme också. Efter 18-28 dagar är det borta och man får gå in i bastun igen.


Johan Renström

Ja Micke det blev en lite väl lång lunch … Det blir till att jobba in på flexen:)



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Jag faller fritt


I lördags sprang jag 75 km och klättrade drygt 2 km på nästan 11 timmar. Fyra dagar senare föll jag 3 km på 5 minuter. Jag vet inte om jag kan jämföra ett ultralopp med ett fallskärmshopp. De är båda på sätt och vis en nära döden-upplevelse, men att hoppa går inte att föreställa sig innan man gör det. Vi är inte gjorda för det. Människan är uthållighetslöpare, inte fallskärmshoppare.


Sammanbiten. Snart dags att hoppa.

Fallskärmshopp
Ner kommer man alltid, tänkte jag medan jag satte mig tillrätta i det lilla propellerplanet. Vi satt tre stycken på en yta motsvarande bakluckan i en kombi. Planet lyfte. Utsikten var fantastisk i den klara försommarluften. Jag tittade på de andra. Jag försökte avgöra om min kompanjon var en självmordshoppare. Han verkade lugn. Erfaren. Tankarna rusade runt. Jag tänkte på hur det kändes att vara soldat och kasta sig ut över Normandie, på kollegans man som hoppade och hamnade i en grantopp, på tyngdaccelerationen g som är 9,8 m/s, på livet och döden och på livet efter döden. 

Nu är det dags, hörde jag en röst säga. Först då förstod jag – hela jag – att jag verkligen skulle hoppa ut i atmosfären. En lite lucka öppnades. Jag hasade mig fram på rumpan. Satte fötterna på en liten avsats. Jorden låg helt stilla under mina fötter. Alla mina instinkter värjde sig mot att hoppa. Det kändes overkligt … sedan kastade vi oss ut. Hoka Hey!

Jag kastade mig ut i universum och in i ett långt ögonblick. Det var overkligt tyst … i en millisekund – sen kaos.


And I’m free, free fallin’ fallin’

Luften skrek och slet i kroppen. Jag skrek också, men mina skrik slets ur strupen och försvann upp i världsrymden. Det kändes som om kroppsdelar lossnade. Min blick kastade sig runt efter nåt att haka fast vid, men jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Sen kände jag två klappar på axeln – signalen att jag skulle sträcka ut armarna. Nu virvlade vi inte längre runt. Jag kunde fästa blicken på marken. Fallet var under kontroll. Jag var trygg. 15 eller 20 sekunder senare kände jag ett kraftigt ryck och allt stannade upp i ett kort ögonblick, som om någon tryckt på paus i filmen om mitt liv. Sen singlade jag sakta ner mot marken. Fallskärmen pustade och frustade ovanför mig. Vinden tjöt inte längre, utan susade hemtrevligt i öronen. Hormonerna, som nyss rusat runt i kroppen som yrvakna och ilskna myror, drog sig sakta tillbaka ner i sina hålor. Mina sinnen var dock fortfarande på helspänn. Pupillerna var uppspärrade och sög in allt. Jag upplevde världen intensivt. Jag tyckte jag kunde urskilja varje träd i skogen under mig och att det var grönare än det brukar vara. Några långa ögonblick av stillhet och kontemplation. Fallskärmen fladdrade mjukt i luften, som ljudet av segel som slår i vinden. Marken kom närmare och blev allt verkligare. Vi gled in för en mjuklandning på kroppens enda riktigt mjuka del. Aaaahh … Fallskärmen lade sig som en alldeles för stor kunglig mantel bakom mig.

Jag tittade upp mot den klarblå himlen. Flygplanet cirkulerade däruppe. Blicken dröjde kvar i skyn. Jag tror jag såg rätt nöjd ut. Jag var rädd innan, men nu hade jag besegrat mina rädslor. Jag tackade för upplevelsen och stapplade mot bilen på trötta ben. Det rusade fortfarande vilsna adrenalinstinna myror runt om i kroppen, så jag satt kvar en stund i den kokheta bilen innan jag vred om startnyckeln.

Film från hoppet. Jag verkar lite nervös innan:) Man landar mjukt, va? … 

Nästa utmaning
Mina styva ben minns High Coast Ultra, men jag har glömt krampen. Jag känner mig redan sugen på att springa nästa år. Då ska t o m en tjurskallig dumskalle som jag se till att jag går ut lugnt och undviker kramp. Men jag har nog hoppat för sista gången. Det var en annorlunda, spännande och svårslagen upplevelse. Det går inte att föreställa sig innan hur det känns. Man måste hoppa för att förstå. Nu väntar nästa utmaning. Den 3 september springer jag Höga Kusten Trail, men det kanske dyker upp något innan dess. Sommaren är lång.

Jag lever på hoppet
På lunchen sprang jag 3 kilometer tillsammans med jobbets käcka löpare. De sprang sen vidare uppför Norra berget för ett intensivt pass backintervaller, men jag vände tillbaka och körde yoga med jobbets hippies istället. Det var skönt. Jag borde yoga mera. 


Vi yogade i 45 minuter. Jag var stelast, på gränsen till rigor mortis.

Om en vecka börjar semestern. Till hösten hoppas jag att det har ordnat sig. Ingenting ordnar sig av sig självt, och jag har gjort allt jag kan göra.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in