Nuförtiden blir det väldigt få besök på gymmet. Från att ha spenderat åtskilliga fredags- och lördagskvällar där de senaste åren kan det numera gå en, eller iband två veckor mellan besöken. Härmdagen när jag för en gång skull tog mig i kragen och gick dit efter mycket om och men så infann sig ganska omgående en känsla av att jag inte hörde hemma bland skivstänger och hantlar längre, jag kände mig lika vilsen där då som första gången jag steg in på ett gym. Jag ville mest bara dra på mig ett par löparskor och springa istället. 

För 10 år sen började jag träna på riktigt efter att ha levt ett dekadent studentliv med alldeles för mycket alkohol och gymmet blev min inkörsport till den värld jag numera lever i. Och jag fastnade direkt i gymträsket. Under flera års tid fick löpningen stå tillbaka. Istället för Runners world började jag läsa fitness tidningar och experimentera med olika proteinshakes. På den tiden blev det inte mycket löpning heller. 5-6 pass styrka på gymmet och kanske ett, max två löppass i veckan för att bränna fet. Precis som Felix Herngren har sagt i nån intervju så har jag likt honom alltid vart tjock-smal. Tanig överkropp men lite för många bilringar. För jävla fult. Är man tjock-tjock så är det liksom ingen som bryr sig eller tar notis, det syns inte lika tydligt som när man är tjock-smal. Och under mina dekdenta år som student så hade dom där bilringarna en tendens till att bara bli större och större allt eftersom. Hela anledningen till att jag började träna på riktigt hösten 2006 berodde den här bilden från mina sista år som student.

Jag ser kanske inte nämnvärt tjock ut men om man tittar närmre på magen så ser man nåt sladdrigt och obehagligt som håller på att ramla ut. Kommer ihåg att jag fick panik när jag såg den där bilden. Såg jag verkligen ut så där? Men fy fan. Egentligen var det kanske inte så konstigt, det var inte ovanligt att jag kunde dricka en back öl en lördag kväll, skölja ner det med några shots och därtill äta lunch på donken, hämtpizza till middag och en kebabrulle mitt i natten på väg hem från krogen. Klart som fan att man la på sig. Och då höll jag ändå vikten och magen i schack genom att försöka springa typ 6-7km åtminstone et par gånger i veckan. 

Jag blev helt besatt av att bli väck med den där magen och vägen dit var att börja gymma. Första gången jag klev in på ett gym var jag livrädd, jag såg en massa konstiga och skräckinjagade maskiner, hantlar, rep, handtag mm som jag inte fattade nåt av. Jag spenderade kvällarna med att kolla youtube klipp på massa övningar och läsa allt jag hittade om styrketräning och redan efter ett år började jag känna mig hemma. Dessutom gick det fort att få resultat, från att ha haft noll muskler började jag kunna urskilja en biceps här och en vad där. Jag kunde ägna en hel fredagskväll åt att träna underarmar. Helvette så meningslöst.

Precis som i löpningen så satte jag upp massa mål. Ett var tresiffrigt i bänkpress. Det fixade jag hyfsat snabbt. Ett annat var att kunna göra en muscle-up, alltså att man först gör en chin som sen sömnlöst övergår till dips. Satan vad jag tränade på det men det gick aldrig. Men det största målet var att bli av med magen. Och det gick trots att jag konsekvent vägrade att ge upp både ölen och chipsen. 

Efter ett par år så insåg jag ganska snabbt att det var svårare och svårare att motivera sig, för kul tyckte jag egentligen aldrig att det var. Egentligen handlade det bara om fåfänga och ytliga attribut. Ibland kunde jag få dåligt samvete när jag stack ut och sprang istället för att träna underarmarna och det blev också lite av en väckarklocka. Att träna måste vara roligt, eller åtminstone meningsfullt i nån mening för att man ska orka med, och det var inte gymmandet, det var snarare 100% tvångsmässigt beteende i en meningslöst jakt att se ut på ett visst sätt. Löpningen kan förvisso också kännas tvångsmässig nuförtiden fast på ett helt annat sätt, den ger mig betydligt mer än bara yta och fåfänga. Så för att slippa det där dåliga samvetet så anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2012 för det var ganska uppenbart att jag gillade löpningen mer än gymmandet. Trots att Stockholm Marathon blev en hemsk upplevelse och resulterade i flera månaders löpvila pga skada så kände jag direkt att jag hade hittat hem på riktigt. Löpningen var mer än bara en strävan efter ett sexpack på magen.

Jag höll mig ändå kvar i gymmet till och från trots att jag bytt fokus, det gick liksom inte att kapa banden helt och hållet, inte förrän nu. Jag gillar fortfarande känslan av att känna mig stark, gymmet byggde ett självförtroende och en kropp att slippa skämmas över, men jag har accepterat det faktum att jag nuförtiden inte bryr mig ett dugg om hur jag ser ut och jag är okej med det. Likt Faust, som en gång i tiden, sålde sin själ till djävulen i utbyte mot kunskap har jag sålt min till löpningen. För precis som honom har jag en ohämmad och dedeikerad vilja att hela tiden vilja bli bättre och lära mig mer om löpningens fantastiska värld trots att förnuftet ibland säger nånting helt annat och att det ofta sker till priset av vad som egentligen är sunt eller nyttigt. Men det är ett pris jag är villig att betala. Löpningen har gett mig en identitet och en mening som sträcker sig betydligt längre än att persa på maran eller milen.

I torsdags åkte jag upp till Umeå och ju längre norrut jag kom desto vitare blev det. Inför varje vinter svär jag alltid högt och ljudligt när den första snön kommer men inte i år. I år är första gången som jag har börjat acceptera att vinterlöpning är en precis lika stor del av löpningen som det är att springa i splitshorts på tartan. Det tar emot att erkänna men det var nästan lite religiöst att dra på sig skorna och sticka ut i ett vintrigt landskap som hämtat från ett julkort. Men nån måtta får det ändå vara, just nu är det svårt å veta om det är höstlov eller jullov och om det tänker fortsätter snöa såsom det gjort de senaste dagarna så kommer nog svordomarna att börja hagla när som helst.

Börjar också bli mer och mer avundsjuk på alla som ska springa i New York imorn trots vad jag skrev i förra inlägget. Kommer sitta bänkad framför tvn och säkert bli ännu mer avundsjuk då. Jag håller tummarna för att brorsan persar och gissar att han kommer in på 2.52. Är också övertygad om att min gamla teamkompis Josefine kommer slakta sitt sub3 mål med flera minuter. Är det nånstans drömmar kan bli till verklighet så är det i New York. Och alla ni som är på plats, glöm inte att ladda upp med de obligatoriska NY låtarna; Bobby Womack, Tom Waits, Billy Joel, Simon & Garfunkel, U2 mfl. Men glöm för h-e inte den bästa och mest värdiga arvtagaren till Frank Sinatra, Alicia Keys Empire state of mind. Den måste man alltid lyssna på i samband med att man landar på JFK, Newark eller LaGuardia. Det är sen gammalt. 

/Hörs

Det här inlägget kommer inte handla så mycket om löpning. Eller jo, på ett sätt kanske, fast ändå inte. Just nu har jag lite av säsongsvila. Det betyder inte att jag inte springer, det blir 8-9 mil i veckan men utan fokus på tider, prestation eller lopp. Jag springer för att jag kan och för att jag mår bra av det. 20km här och 15km där. Om benen känns fräscha trycker jag på och när motvinden blir för stark så växlar jag ner. Jag njuter mer än nånsin av att springa, jag njuter av friheten att slippa tänka på tusingar, trösklar och långpass, jag njuter av att slippa rädslan för att känna mig sliten bara för att jag trycker på lite extra men framförallt så njuter jag av att det just nu inte finns några måsten. Det är löparglädje i kubik! En skön effekt av denna kravlösa löpning är att jag känner mig stark, glad, pigg och utvilad. 

De senaste dagarna har löpningen också fungerat som nån sorts terapeutisk ventil för att processa alla tankar och känslor som kommit och gått. Bakgrunden till det är det kaos som Gustaf Fridolins statliga lönesatsning på lärare skapat, en satsning som inneburit att mer än hälften av Sveriges alla lärare blivit utan pengar trots att vi uppfyller kriterierna. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag har gjort men det har blivit ganska uppenbart att jag måste byta jobb, kanske till och med yrke, och det har skapat förvirring och nån sorts existentiell kris.

Jag har aldrig framhävt mig själv som världens bästa lärare, men jag tycker inte heller att jag tillhör de sämsta. Jag gör samma jobb som dom som nu, efter förstelärarreformen och den statliga lönesatsningen, tjänar 7000kr mer än mig. Det handlar inte om pengar utan om känslan av att känna sig förminskad och värdelös. Jag har genom åren ställt upp både på helger och kvällar med extra lektioner när elever kommit och bett om det. Jag har haft massa klasser som jag vart tvungen att släppa till årskurs två som krävt att få ha kvar mig. När jag blev uppsagd för några år sen fick jag massa sms av gamla elever som beklagade och sa att dom aldrig lärt sig så mycket som när vi hade lektion. Förra året knackade det på dörren till kontoret, där stod en tjej som jag inte kände igen men som frågade om jag kunde hjälpa henne med matten för hon fattade ingenting på lektionerna. Egentligen hade jag inte tid men vi satte oss ändå ner och gick igenom derivata och en timme senare kunde hon derivera både sinus- och cosinus funktioner. Uppenbarligen har jag inte vart helt värdelös utan måste ha gjort nånting rätt för jag har alltid vart den läraren som eleverna känt att dom kan komma till när dom behöver hjälp. Jag är inte världens mest strukturerade person och inte heller den som kan mest, jag kan vara trött och less som dom flesta. Jag är inte den som hörs och syns mest på möten och jag kan bli fruktansvärt uppgiven av att ständigt behöva konkurrera med mobiltelefoner men för mig har det viktigaste alltid vart att ha en bra relation till eleverna och göra ett bra jobb i klassrummet genom att försöka göra matematiken begriplig och att få dom att förstå varför världen ser ut som den gör samtidigt som dom vågar utmana och ifrågasätta. Det har ibland krävt att man också har behövt stå mitt i korslinjen, som den gången då jag fick agera medlare mellan fem tjejer som inte kunde vara i samma rum, andra gånger bara vara ett bollplank och lyssna men framförallt att alltid hjälpa till. Tyvärr räcker det inte idag för att man ska anses vara en bra lärare.

Under de värsta känslostormarna har löpningen vart mitt ankare som jag kunnat vända mig till, min boj i bukten. Under mina löprundor har svaret på frågan vad jag borde göra alltid vart uppenbart och självklart, däremot har det av någon anledning alltid tenderat till att bli något suddigare och inte lika tydligt när jag väl kommit hem och fått tänka en gång till. Men magkänslan säger att det är dags att byta jobb. Kanske till och med göra nånting helt annat? Det enda man blir rik på i läraryrket är kunskap och erfarenheter och det betalar tyvärr inga räkningar. De senaste åren har jag vart på väg till Stockholm flera gånger och på vägen tackat nej till flera jobb på attraktiva skolor då jag i slutänden alltid valt att stanna kvar i Sundsvall. Kanske är det dags nu? Det finns flera fördelar med Stockholm ur ett löparperspektiv. Det blir närmre till lopp och tävlingar och dessutom kanske man skulle kunna börja springa med någon klubb för att ta det där sista steget som krävs för att nå 2.48 på maran. Jag har en kollega som omgående sa att han tänker sluta och gärna skulle göra nåt helt annat. Kanske borde man följa hans exempel. När jag var yngre var mitt drömjobb att jobba i skivbutik, några sånna existerar väl knappast idag, men fan vad kul det skulle vara. Framförallt tror jag att jag skulle känna mig behövd och uppskattad. 

Jag tänker fortsätta med att springa på känsla ett tag framöver och har inte riktigt bestämt mig för när det är dags att trappa upp träningen igen. Efter förra helgens millopp känner jag mig nöjd och mätt även om jag fortfarande känner en hunger att förbättra mig men det får bli nästa år. Idag när jag följde Frankfurt Marathon över nätet blev jag mest utmattad och tänkte ”fan vad jobbigt” och jag känner mig inte ens avundsjuk på brorsan och alla andra som ska springa i New York nästa helg. För tillfället är jag rätt nöjd med min löpning och det är en rätt skön känsla att känna. Istället för att springa ska jag äta Estrellas limiterade höstchips, den tredje påsen denna helg (så goda är dom) och lyssna på George Strait.

/Hörs