Vilse i pannkakan


Det här inlägget kommer inte handla så mycket om löpning. Eller jo, på ett sätt kanske, fast ändå inte. Just nu har jag lite av säsongsvila. Det betyder inte att jag inte springer, det blir 8-9 mil i veckan men utan fokus på tider, prestation eller lopp. Jag springer för att jag kan och för att jag mår bra av det. 20km här och 15km där. Om benen känns fräscha trycker jag på och när motvinden blir för stark så växlar jag ner. Jag njuter mer än nånsin av att springa, jag njuter av friheten att slippa tänka på tusingar, trösklar och långpass, jag njuter av att slippa rädslan för att känna mig sliten bara för att jag trycker på lite extra men framförallt så njuter jag av att det just nu inte finns några måsten. Det är löparglädje i kubik! En skön effekt av denna kravlösa löpning är att jag känner mig stark, glad, pigg och utvilad. 

De senaste dagarna har löpningen också fungerat som nån sorts terapeutisk ventil för att processa alla tankar och känslor som kommit och gått. Bakgrunden till det är det kaos som Gustaf Fridolins statliga lönesatsning på lärare skapat, en satsning som inneburit att mer än hälften av Sveriges alla lärare blivit utan pengar trots att vi uppfyller kriterierna. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag har gjort men det har blivit ganska uppenbart att jag måste byta jobb, kanske till och med yrke, och det har skapat förvirring och nån sorts existentiell kris.

Jag har aldrig framhävt mig själv som världens bästa lärare, men jag tycker inte heller att jag tillhör de sämsta. Jag gör samma jobb som dom som nu, efter förstelärarreformen och den statliga lönesatsningen, tjänar 7000kr mer än mig. Det handlar inte om pengar utan om känslan av att känna sig förminskad och värdelös. Jag har genom åren ställt upp både på helger och kvällar med extra lektioner när elever kommit och bett om det. Jag har haft massa klasser som jag vart tvungen att släppa till årskurs två som krävt att få ha kvar mig. När jag blev uppsagd för några år sen fick jag massa sms av gamla elever som beklagade och sa att dom aldrig lärt sig så mycket som när vi hade lektion. Förra året knackade det på dörren till kontoret, där stod en tjej som jag inte kände igen men som frågade om jag kunde hjälpa henne med matten för hon fattade ingenting på lektionerna. Egentligen hade jag inte tid men vi satte oss ändå ner och gick igenom derivata och en timme senare kunde hon derivera både sinus- och cosinus funktioner. Uppenbarligen har jag inte vart helt värdelös utan måste ha gjort nånting rätt för jag har alltid vart den läraren som eleverna känt att dom kan komma till när dom behöver hjälp. Jag är inte världens mest strukturerade person och inte heller den som kan mest, jag kan vara trött och less som dom flesta. Jag är inte den som hörs och syns mest på möten och jag kan bli fruktansvärt uppgiven av att ständigt behöva konkurrera med mobiltelefoner men för mig har det viktigaste alltid vart att ha en bra relation till eleverna och göra ett bra jobb i klassrummet genom att försöka göra matematiken begriplig och att få dom att förstå varför världen ser ut som den gör samtidigt som dom vågar utmana och ifrågasätta. Det har ibland krävt att man också har behövt stå mitt i korslinjen, som den gången då jag fick agera medlare mellan fem tjejer som inte kunde vara i samma rum, andra gånger bara vara ett bollplank och lyssna men framförallt att alltid hjälpa till. Tyvärr räcker det inte idag för att man ska anses vara en bra lärare.

Under de värsta känslostormarna har löpningen vart mitt ankare som jag kunnat vända mig till, min boj i bukten. Under mina löprundor har svaret på frågan vad jag borde göra alltid vart uppenbart och självklart, däremot har det av någon anledning alltid tenderat till att bli något suddigare och inte lika tydligt när jag väl kommit hem och fått tänka en gång till. Men magkänslan säger att det är dags att byta jobb. Kanske till och med göra nånting helt annat? Det enda man blir rik på i läraryrket är kunskap och erfarenheter och det betalar tyvärr inga räkningar. De senaste åren har jag vart på väg till Stockholm flera gånger och på vägen tackat nej till flera jobb på attraktiva skolor då jag i slutänden alltid valt att stanna kvar i Sundsvall. Kanske är det dags nu? Det finns flera fördelar med Stockholm ur ett löparperspektiv. Det blir närmre till lopp och tävlingar och dessutom kanske man skulle kunna börja springa med någon klubb för att ta det där sista steget som krävs för att nå 2.48 på maran. Jag har en kollega som omgående sa att han tänker sluta och gärna skulle göra nåt helt annat. Kanske borde man följa hans exempel. När jag var yngre var mitt drömjobb att jobba i skivbutik, några sånna existerar väl knappast idag, men fan vad kul det skulle vara. Framförallt tror jag att jag skulle känna mig behövd och uppskattad. 

Jag tänker fortsätta med att springa på känsla ett tag framöver och har inte riktigt bestämt mig för när det är dags att trappa upp träningen igen. Efter förra helgens millopp känner jag mig nöjd och mätt även om jag fortfarande känner en hunger att förbättra mig men det får bli nästa år. Idag när jag följde Frankfurt Marathon över nätet blev jag mest utmattad och tänkte ”fan vad jobbigt” och jag känner mig inte ens avundsjuk på brorsan och alla andra som ska springa i New York nästa helg. För tillfället är jag rätt nöjd med min löpning och det är en rätt skön känsla att känna. Istället för att springa ska jag äta Estrellas limiterade höstchips, den tredje påsen denna helg (så goda är dom) och lyssna på George Strait.

/Hörs

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Ditt Bästa år! Ny start 2020, Nybörjarprogram, Smarta tips
  • Spring i skogen, därför blir du lycklig av naturen
  • 15 grymma vinterskor i stort test
  • 30-20-10 metoden – Träningen som gör dig friskare och snabbare
  • Vår nästa skidstjärna Moa Lundgren är en grym löpare
  • Prylar: Redo för vintern!
  • Forskning: 80/20 – regeln – bevisat bra

Bli plusmedlem nu


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Abstinens 2.0


Hej!

Jag är den första erkänna det finns baksidor och problem med en satsning utanför verkligheten. Får ständigt påminna mig om att jag är extremt lyckligt lottad som tillåts satsa på det sättet jag gör. Det är många timmar per år som går åt till träning & resor. För inte tala om vad det kostar. Talesättet ”det bästa i livet är gratis” är det dummaste jag vet. Ska man leva ett långt och lyckligt liv kostar det. Inte bara pengar utan uppoffringar.

För kunna motionera, äta och leva efter skolboken behöver man ett välfyllt bankkonto och massvis med tid. För kunna ta sin miljövänliga bil, fylla en kundvagn i mataffären med bra råvaror iklädd etiskt producerade kläder på sin välsvarvade kropp – svindyrt! Mycket lättare hasa ner i billiga paltor till pizzerian och sleva i sig skräp då det ändå är för jobbigt träna. Vi gör alla våra val men tycker det suger att det ska vara så dyrt leva sunt. Socker och skit ska inte kosta mer än bra grejer. Straffskatt på onyttigheter, ta pengarna och subventionera motsatsen säger jag.

Har abstinens, därav mitt usla humör. Hemresan från Hawaii kantades av problem. Min nya cykel lyckades Delta Airlines bryta av mellan Kona & LA. Andra cykeln i år som jag lyckades ha sönder. Trygg Hansa kommer snart anlita en torped om det här fortsätter. Ni vet vem ni ska skylla på om de ändrar sina försäkringsvillkor på cyklar. Självklart lyckades jag även bli nersmittad av alla kända och okända förkylningsvirus på planeten vilket gjort mig svag och gnällig. En jetlag från helvetet, sjukdom, trasig cykel och en fruktansvärd träningsabstinens. Ett mirakel mina kollegor på jobbet inte lagt cyanid i mitt kaffe. Försöker dock se detta positivt. Är det nångång på året det här ska ske är det nu. Ska absolut inte träna och någon tempocykel har jag inget behov av just nu ändå. Kanske är det en högre makt som försöker säga mig nåt?!

Känner dock att förkylningen börjar släppa sitt grepp. Ny cykel är beställd och jag kan lova det är ett riktigt as. Gjort upp planer för hur nästa år ska se ut samt lyckats fila på en ny strategi för mitt träningsupplägg. Har även lyckats gå igenom mina samarbeten som är en förutsättning för min satsning i framtiden. Måste säga det är mycket kul på gång och jag tror verkligen nästa år kan bli mycket bättre än detta, inte bara resultatmässigt.

Vad tror ni om den här?! Och NEJ – inga elektroniska växlar, jag är gammalmodig.

Ett stort tack till Ford Sverige som hjälper mig genom låna ut en bil. Då jag har familj och är fullvuxen på 190cm är denna S-Max 4×4 perfekt för mina äventyr. 

Hur ser min framtid ut sex månader framåt?

November – December, smyga igång träningen. Fokus: styrka/flexibiliet, simning och löpekonomi.

Januari – Regelrätt träning. Fokus: bygga motor och sparka igång cyklingen på allvar. Sannolikt en långhelg på Playitas Resort för boosta cyklingen. Upprätthållande styrka och flexibilitet. Tankar finns på köra Ironman Dubai 70.3 den 27:e.

Februari – Mars, Stenhård dedikerad träning över samtliga grenar. Kommer lägga en veckas träningsläger på Playitas i mitten av Mars.

April – Ironman Syd Afrika den 2:a. De kör samma platta bana som förra året samt 75 slots till Kona eftersom det är ett mästerskap. Mitt sista år i 35-39. Kommer gå för guld och inget annat! Resten av månaden kommer spenderas i skamvrån eller på små rosa moln…

Har inte kommit längre än så. Finns planer på köra minst en halv ironman i Sverige på sommaren. Vilken är inte bestämt än men Vansbro, Halmstad eller Jönköping ligger bäst till i tiden. Ser ut missa göra min 8:e raka Kalmar. Låter det dock vara osagt…. gillar ju den där banan.

Ironman Kalmar 2016 – den absolut bästa känslan hittills.

Tack för visat intresse!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Inkontinens på tapeten


Igår kom den här artikeln om ansträngningsinkontinens upp på Aftonbladets webb. Dels är det en informationstext om vad det beror på, knipövningar och sånt. Sedan till huvudnumret: En ganska lång artikel om mig, mina erfarenheter och min operation. Jajamensan! Skaffa Pluskonto så att ni kan läsa, det kostar bara 1 krona och det är det värt för att få läsa om mig, kiss, skam och till slut en lyckad operation. Klart värt! som bonus får man ju se mig stå på händer och sitta på golvet också. Lätt värt en spänn! Länk hittar ni här!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Oktoberenergi


   I helgen har jag, Emelie Forsberg och yogalärare/bonde Jacob Lidström arrangerat en löpar och yoga helg som vi kallade Oktoberenergi på Copperhill i Åre. Det är en väldigt skön mellanårstid i fjällen nu när det fortfarande är skönt att vara ute, men man kanske inte vill vara ute precis hela dagarna. Ett löppass och två yogapass per dag tyckte vi var lagom. 

   Jag började min vistelse här uppe med lite egentid i Vålådalen. Underbart att sova ute vid Nulltjörn och jag kunde till och med springa några korta turer i fjällen igen! Mitt ben börjar äntligen bli bättre och jag tror att jag var minst lika exalterad som alla andra deltagarna att få springa upp på Åreskutan en utav dagarna. Jag tycker att det är väldigt roligt att få vara med och skapa sådana här läger. Givetvis är det rolig när människor är nöjda och känner att de har fått inspiration, men även jag inspireras av att möta nya människor och höra deras historia. En man hade haft så ont i sina knän att han inte kunnat springa och knappt kunnat gå nerför en trappa under många år, men börjat träna mer och mer löpning och styrka på senaste tiden för att kunna vara med på det här lägret. Under helgen så satte han nytt distansrekord med 17 km och dagen efter under backintervallerna utmanade han sig själv att hänga på Emelie, även om det bara var för 5 sekunder. Sådana människor gör mig glad!

   Idag har jag gjort smygpremiär på snön. I Vålådalen har de lagt ut snö för ett 3 km långt  skidspår. Jag passade på att köra ett tag när det började bli mörkt och de riktiga skidåkarna hade gått därifrån. Det var underbart att åka runt, runt i mörkret.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

When in Södertälje


Efter förra veckans förkylning och inställda start i Åstadsloppet tappade jag lite av motivationen och ställde in mig på att säsongen var över. Såg fram emot kravlös mellamjölkslöpning resten av året för att så småningom börja fokusera på maraträningen mot Boston till våren. Men förkylningen blev aldrig nån långdragen historia, halsont ett par dagar följt av lite snuva, så när jag väl kom igång igen så kändes kroppen bara ännu fräschare. Det är alltid dumt att vaska fräscha ben, så tidigare i veckan blev det en ny spontananmälning, den här gången till Göteborgsvarvets seedningslopp i Södertälje. 10km är och kommer aldrig att vara min distans men känslan under veckan var ändå att det skulle bli kul att springa ett millopp.

Även fast snuvan inte ville ge med sig så fick jag till två bra fartpass under veckan som kändes lovande. Pulserande tusingar i tisdags som gick på 3.28-3.34 och under torsdagens distanspass slängde jag in en 3km afrtökning i 3.38-fart följt av 2km i 3.30-fart. Började tänka att loppet i Södertälje kanske kunde bli nåt ändå. Sen kollade jag väderprognosen och såg att det utlovades regn och 7-8m i vindstyrka och började genast tänka negativa tankar. Men va fan, skitsamma, såg ändå fram emot att få kräma ur det sista ur kroppen även om det inte skulle bli pers.

Imorse var det tidig uppstigning, starten i Södertälje var redan kl.11. Vaknade med en ganska dålig känsla, blev inte bättre av att titta ut genom fönstret och se en grådassig himmel och löv som blåste av träden. Strax efter niotiden åkte jag och brorsan från Solna och 50min senare var vi framme. Nu blåste det ännu mer än i Solna men som tur var inget regn. Hämtade ut våra nummerlapparna och joggade sen upp genom att springa första varvet på tvåvarvsbanan. Det första som slog mig var att det inte alls var så platt som jag trodde, första kilometerm var ett långt motlut och i motvinden kändes 5.30-fart nästan småjobbigt.

Starten gick på en ganska smal cykelväg så med 10min kvar var det dags att positionera sig. Ställde mig längst fram för att slippa bli irriterad på att behöva sick-sacka. Kom iväg bra och ganska omgående försvann tre killar iväg, själv la jag mig med tre andra i en klunga strax bakom. Det kändes bra att ha ett par ryggar att gömma sig bakom för det blåste rätt kraftig motvind första biten. Efter ett par km såg jag på klockan att det gick lite fortare än planerat. Övervägde för en sekund att släppa dom andra men alternativet hade vart att få ta all vind själv och det ville jag inte så istället bet jag mig fast och tänkte att det får gå som det går. 

Strax före varvningen kände jag att det gick för fort och släppte dom tre andra och hamnade ett tjugotal meter bakom. Mattan vid 5km var felplacerad med rätt många metrar men mellantiderna skvallrar ändå om att jag disponerade loppet helt fel. 17.47 på första femman, 3.34-fart. På andra varvet tappade jag rejält, kilometer 6 i motvind och uppför gick på 3.50 och jag började bäva för att bonka helt och hållet. Men avstsåndet till dom framför var ändå så pass litet att känslan var att det skulle kunna gå och få kontakt igen så jag bet mig fast och tuggade på. Men att solospringa i motvind är ingen höjdare. Tappade för varje kilometer kändes det som, men blev å andra sidan inte omsprungen av nån annan. Att passera 9km skylten var en befrielse, nu var det bara att borra ner huvudet. Tog lite på en av killarna framför som fått släppa dom andra två men var aldrig riktigt nära. Sista kilometern i motvind var hemsk, stönade som jag vet inte vad men hade ändå lite krafter at trycka på på upploppet. Stannade klockan på 36.58 som sen blev till 59 enligt den officiella resultatlistan men jag fixade till slut 36.XX det här året som ju var ett av målen med årets säsong. I bra förhållanden utan vind kanske det hade gått att springa lite jämnare.

Fick en medalj och ckokladkaka i mål och hämtade mig rätt så snabbt. En halvminut senare kom brorsan i mål och persade också. Känslan idag var tudelad, första varvet kändes kontrollerat, men andra varvet var en vidrig upplevelse. I min värld är ett sånt här lopp minst lika jobbigt som en mara fast på ett annat sätt och jag föredrar ju hellre den muskulära tröttheten man får av en mara istället för att lungorna skriker efter luft som under upploppet idag.

Totalt var det kanske ett 150-tal löpare som trotsade vädret och sprang dagens lopp i Södertälje. Att komma in på en sjundeplats känns ändå okej. Jämfört med Kungsholmen runt och Hässelby så var banan betydligt flackare men fortfarande så är Umemilen det flackaste lopp jag sprungit.

Jag ska försöka köra mycket mer fartrtäning inför Boston i vår så det här kändes som ett bra avstamp inför det och som en bra avslutning på 2016. Dom senaste åren har min filosofi egentligen bara gått ut på att öka volymen och det har tagit mig från 2.59 till 2.50 på maran men för att ta nästa steg så behöver jag nog fokusera mer på fart. Men nu blir det nog mellanmjölkslöpning för hela slanten ett tag framöver. Det tycker jag att jag är värd. Och en pers-bärs också såklart.

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Tack Stefan och Johan! @Anna: det var Göteborgsvarvets seedningslopp, dom kör det i massa olika städer bla i Södertälje.


Anders Larvia

Detsamma Stefan, kul å få ett ansikte 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rensa hjärnan


Det här med att gå ut och springa för att rensa hjärnan har jag aldrig riktigt förstått. Jag börjar istället älta hur trist det är att springa och hur trött jag är. Men skogen drar när det är mycket som snurrar i skallen och om jag ska få vara lite i skogen före jobbet blir det löpning, annars hinner jag ju inte. Så igår morse drog jag till skogs efter att jag hade lämnat sonen på skolan. Och när höstluften åkte ner i lungorna och det var fuktigt och härligt kom jag ihåg att jag ju faktiskt gillar det så här års. Ibland. En litet stund. Jag kände mig verkligen omstartad när jag kom hem och satte mig och jobbade. Men om jag får välja vill jag fortfarande hellre gå en promenad. Och kanske tassa lite. När det är fuktiga löv på marken.

Klart slut.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in