Kontrollera vårformen med hjälp av intervaller
Blogg

Kontrollera vårformen med hjälp av intervaller


Intervaller är inte bara en bra träningsform för att utveckla din löpning. De kan också vara ett bra verktyg för att testa din dagsaktuella löpform. För att kolla löpformen har jag under många år sprungit ett pass som jag kallar formkontrollsintervall, ett slags testlopp som både är effektivt och roligt.

Genom att springa formkontrollsintervall kan du se hur din form utvecklas. Du får besked om din löpträning ger önskat resultat och dessutom om hur hårt du vågar springa på nästa tävling. Det första du behöver göra är att välja en valfri runda på 3-5 kilometer. Värm upp med 15 minuter löpning följt av dynamisk stretching och gör sedan några stegringslopp innan du börjar springa intervallerna.

Intervallerna ska springas hårt, på 90- 95 % av din tävlingsfart på fem kilometer, och vara en minut långa. När du har sprungit den första intervallen stannar du och drar ett streck på marken för att du ska se var du ska starta nästa intervall. Joggvila sedan på stället i en minut innan du springer nästa intervall. Därefter springer du en minut igen, stannar, drar ett streck på marken dit du hann och joggvilar på stället i en minut.

Upprepa detta tills du har sprungit hela rundan och anteckna hur många intervaller du sprang för att ta dig runt din bana. Om du till exempel sprang 12 intervaller och kanske behövde 30 sekunder på den 13:e för att ta dig i mål så blir din referenstid 12.30. Nästa gång kanske det tar 12.20 att springa passet med samma ansträngning, vilket naturligtvis är ett kvitto på att träningen går åt rätt håll.

Tänk dock på att det inte handlar om en tävling utan försök springa så avslappnat och med så jämn fart som möjligt. När jag var aktiv körde jag själv det här passet två gånger per månad. Oftast körde jag intervallerna på en tisdag eller onsdag om jag tävlade på helgen för att se vilken form jag var i.

Naturligtvis kan man ändra längden på både på intervallerna och vilotiden. Jag har bland annat ibland kört ovanstående formkontrollsintervall men halverat vilan till 30 sekunder, vilket ger en sämre sluttid på grund av den kortare återhämtningen.


Blogg

Ume´nästa!


Boston är ett minne blott. Förvisso ett kärt sådant men likväl historia. Jag håller Boston som nummer ett av alla lopp jag sprungit och därför stör det mig lite extra att jag inte fick ut mitt max för dagen. Innan jag åkte över var jag helt övertygad om att jag skulle kunna utmana mitt PB. Jag tyckte att jag hade gjort jobbet. Alla träningstimmar i mörker och kyla, allt snor och alla svordomar, alla de gånger jag sprang fastän jag hade ont och egentligen borde ha vilat. Det säger väl bara hur nyckfull maran faktiskt är. Det gäller att alla stjärnor står rätt och det gjorde dom inte förra måndagen. Det som stör mig mest är inte det faktum att jag aldrig hade en chans utan snarare att jag nu måste vänta en ”evighet” på en ny chans. Helst skulle jag vilja revanschera mig imorn men just nu får maran vänta ett tag. Det blir inget Stockholm Marathon. Även fast kroppen känns oförskämt fräsch så orkar jag inte ladda om mentalt för det. Nästa gång jag ställer mig på startlinjen för att springa 42 195m så ska både skallen och benen vara med. Sen stör det mig också att jag bröt min trend med att persa på vårmaror som jag gjort sen 2013. 

Kroppen har som sagt återhämtat sig snabbt. Det normala efter en mara brukar vara att jag känner mig mätt och inte är särskilt sugen på att gå på träningen för fullt igen men med tanke på att det inte blev något PB så är motivationen på topp. Värre är det dock med förkylningen. Den har hängt i ända sen den där morgonen ute i Hopkinton. Inte så att jag inte kan träna men snoken rinner som en vattenkran. Kan inte komma ihåg senaste jag hade en sån här utdragen förkylning. Låren som var så fruktansvärt trasiga direkt efter målgång återhämtade sig dock på ett par dagar så jag var igång med löpningen rätt snabbt. Det har mest blivit slentrianmässig distans men har även testat på några längre fartökningar som har känts riktigt bra så sviterna av Boston verkar vara borta.

Fokus i vår kommer att bli halvmarathon för att sedan börja maraträna i sommar. Det bästa med det är att slippa alla långpass på söndagarna, det ska bli så fruktansvärt skönt att inte behöva ta sig igenom alla +30km pass. Senast jag gjorde en halvmara som jag var nöjd med var ganska exakt 2 år sen. Det börjar med andra ord bli hög tid att putsa tiden på den distansen, kanske göra ett allvarligt försök på sub80. Kommer knappt ihåg vad jag har för PB. 1.21 nånting. Det borde vara möjligt att kapa en del på den tiden. Första försöket blir nästa helg i Umeå på Umeå Halvmarathon. Ska på en klassåterträff samma dag i Ume så det passar perfekt att börja dagen med ett nytt PB och sen parta loss och fira det ordentligt. 2 varv runt Nydalasjön, platt som en pannkaka. Yr säger 5 grader och mulet just nu, helt perfekt löparväder. Går det inte där så finns det många andra halvmaror nu i vår; Gävle, Luleå, Linköping, Skellefteå och säkert en hel del fler. Vi har även en halvmara här i stan, ICA Loppet, men eftersom den här stan är som den är, backar överallt så åker jag hellre en bit för att få springa på platten. 

Marathon planerna är inte riktigt spikade än mer än att jag vill springa en snabb mara under tidig höst. Kanske blir det Berlin igen för tredje året på rad. Amsterdam är också ett alternativ. Frankfurt ligger egentligen lite för sent men det skulle också kunna bli aktuellt. Förra söndagen låg jag i soffan och kollade på London Marathon. Blev fruktansvärt taggad att springa den så förhoppningsvis blir det en start där 2018 men det verkar ju vara lättare att vinna på Lotto än att få tag på en startplats där.

Eftersnacket från London handlade ju mest om Matthew Rees, som på upploppet offrade sin egen tid för att hjälpa en medlöpare som knappt kunde stå på benen. Samma sak hände i Boston där Terry Canning bar en avsmimmad kvinna över mållinjen. Det är lika häftigt att se varje gång. 

Jag vet inte om jag hade vart lika storsint, jag vill gärna tro det, men om jag hade kommit på upploppet med 2.48 i sikte så tror jag tyvärr inte att jag hade offrat det. Och då tävlar jag ju bara mot mig själv och har ingenting att vinna. Därför är det extra häftigt att se när samma sak sker bland elitidrottare. Jag tänker på Alistair Brownlee som offrar en potentiell vinst för att hjälpa sin bror på samma sätt.

Uppladdningen inför Umeå kommer att bestå av mindre löpning än vanligt. Ska till Stockholm ett par dagar med jobbet nästa vecka, packar självklart med mig löparskorna men känner jag mig själv rätt så kommer hotellbaren och restaurangbesök locka mer på kvällarna än löpning. Men förhoppningsvis kan det bli nån morgonrunda runt Kungsholmen i alla fall.

/Hörs 


Tre lätta sätt att hitta ditt tröskeltempo
Blogg

Tre lätta sätt att hitta ditt tröskeltempo


Din tröskelfart kan du visserligen fastställa genom ett laktattest, men att identifiera sin tröskelfart handlar inte om att pricka in ett exakt tempo för att uppnå en exakt effekt. Efterhand som man praktiserar tröskelträning lär man sig hur kroppen känns när man springer på rätt nivå för att få önskvärd träningseffekt. Här får du tre exempel på hur du helt okomplicerat kan räkna ut ditt tröskeltempo.

1. Spring på känsla
Värm upp i cirka 10 minuter. Löp 30-45 minuter i ett ansträngande tempo, men som du ändå behärskar. Andningen ska vara forcerad, men inte så att du får andnöd, och musklerna ska arbeta utan att stumna. Om du lyckas hålla ett för dig snabbt och jämnt tempo under hela sträckan och är ordentligt trött efter testloppet – då har du hittat den rätta känslan och den fart du bör ha i kommande tröskelpass.

2. Testlopp med pulsmätning
Värm upp i cirka 10 minuter. Löp 30 minuter i ett ansträngande tempo, men som du ändå behärskar. Andningen ska vara forcerad, men inte så att du får andnöd, och musklerna ska arbeta utan att stumna.

Kolla din genomsnittspuls under loppets sista 20 minuter. Använd pulsvärdet som ett riktvärde för kommande tröskelpass, det är troligen nära din mjölksyratröskelpuls.

3. Använd ett färskt tävlingsresultat
Man brukar säga att 45-60 minuter löpning i tävlingstempo motsvarar en löpares tröskelfart. Brukar du springa lopp kan du alltså använda ett nyligen uppnått tävlingsresultat på milen som utgångspunkt för dina tröskelpass. Utgå antingen från din kilometerfart eller från din snittpuls under loppet för att uppskatta din tröskelintensitet.

Mjölksyratröskeln är den gräns där det linjära förhållandet mellan arbetsintensitet och mjölksyramängd bryts. Ökar intensiteten ytterligare drabbas du av mycket förhöjda mjölksyramängder, det ger stumma och sega muskler. Generellt ligger den här tröskeln på en intensitet som motsvarar runt 80-90 procent av din maxpuls (oftast högre ju mer vältränad du är) och kallas för tröskelpuls. Tröskelpulsen går att träna så att den blir högre, det vill säga att du kan träna på en hårdare intensitet innan kroppen börjar ansamla mjölksyra.


Blogg

Prehab – pretty fab


Jag gillar wallballs. Alltså på riktigt. Inne i mitt huvud gillar jag wallballs. Det finns ett crossfitpass som heter Karen och som är 150 wallballs på tid. Det brukar jag säga att jag gillar. När jag sedan står och bollar den tunga bollen högt upp på väggen om och om igen så slår det mig att jag egentligen inte alls gillar det. Wallballs är ju svinjobbigt. Balls of death! Jag tror att den här missuppfattningen grundar sig i att jag är ganska bra på wallballs, då är det ju lätt att tro att man också tycker om det.

Idag körde jag 4×6 minuter AMRAPs med 1 minut vila mellan. Det var:

8 toes to bar + 4 shuttleruns

5/5 hantelryck (16 kilo) + 7 kcal airdyne

10 wallballs + 9 kcal rodd

8/8 seesaw press + 16 boxjumps

Skoj och svettigt. Men wallballs dödar ju mina ben. Jag hade inte mycket kvar i låren till boxjumpsen. Men faktum är att tröttheten kommer när jag är färdig med dem och därför kan jag hålla ett hyggligt tempo hela tiden. Några minuter efter att jag är färdig däremot är jag helt mosad. Och dagen efter! Senast jag körde Karen fick jag dagen efter gå baklänges ner för en backe till bussen hemma för att det inte gick att gå normalt. Nu var det ju inga 150 stycken, så i morgon borde det vara ok. (Och se så fint jag tittar uppåt på bilden så att ansiktet liksom sträcks lite. Vis av erfarenhet. Ni som inte hänger med kan läsa inlägget nedan.)

Sedan gick jag på massage. Har haft ont i ryggen ett tag, mitt där den värsta skolioskurvan är. Gick hos Evelina på Naprapatlabbet som huserar hos oss på Nordic. Jag hade inte varit hos henne tidigare, men hon var helt fantastisk! Hon lokaliserade direkt var problemet låg (hade tydligen ett väldigt påslag) och sedan gjorde det svinont i 45 minuter och sedan var det bra! Mörbultad men mjuk. Helt otroligt! Man borde vara bättre på att ta hand om saker innan de börjar göra ont.

Prehab – pretty fab. (Ja, jag har kommit på den själv)


Blogg

Bland tunn luft och böneflaggor i Tibet


   Dagens middag är ett fiskhuvud dränkt i chili, sjögrässallad med vitlök och en stor skål ris. Till efterrätt tuggar jag ingefärskarameller, hittills det i särklass bästa kinesiska godiset. Jag sitter på ett torg i solen utanför Shanghais flygplats och upptäcker just en cigarettfimp 10 cm från mina bara fötter och en kines sitter och bolmar på nästa bänk 10 meter ifrån mig. Det är ändå en ovanligt trevlig plats att invänta ett flyg på. Det finns gröna träd, människor sitter och slappar och njuter i kvällssolen och en dåsig söndagsstämning har infunnit sig med en behaglig temperatur och luft för att vara en kinesisk storstad. Jag har precis sagt hej då till de andra och fortsätter nu resan själv och väntar på kvällsflyget som ska ta mig upp till Yading i kinesiska Tibet.

   Jag har redan hunnit vara i Kina i två veckor och har nu kommit halvvägs på med resa med två veckor kvar. Jag började min resa i Shangri-La i Yunnan provinsen i Kina och ett träningsläger tillsammans med det internationella Salomon laget. Under en vecka bodde vi på 3,300 meters höjd och löprundorna gick ända upp till 4500 meters höjd vilket gjorde träningen tuff. Att springa uppför innebar maxpuls, tills man fick ge upp och börja gå. Det var verkligen en fantastisk miljö att få bo i, springa och uppleva.

   Veckan därpå var jag ledare för Salomon Asia Ultra running camp där den slutliga uppgiften för deltagarna var att springa ett 100 km lopp. Jag nöjde mig med halva sträcken och jag fick uppleva ytterligare fina stigar i en helt ny miljö. Loppet gick genom bambu skog, på urgamla mossbevuxna trappor, genom bäckar, uppe på gröna bergsryggar och genom byar och teplanteringar.

   Nu har jag just tagit mig till Yading naturreservat där jag ska spendera några dagar och utforska området innan jag ska avsluta med Yading skyrace i Kina. Det är väldigt få kineser som pratar engelska och det var lite problem att lyckas få någon information om hur jag kunde ta mig till naturreservatet, busstider och inträdesbiljetter. Tills jag träffade en kinesiska som kunde lite engelska och var med i skyrace organisationen och med några skrivna kinesiska rader på en papperslapp har jag helt plötsligt haft fritt fram överallt i biljettluckor och på bussar.

I nationalparken finns tre 6000 meters berg som är heliga för tibetanerna och översatt betyder deras namn visdom, styrka och medkänsla. De flesta lokala tibetaner gör pilgrimsvandringar eller kora runt ett eller alla bergen någon gång per år. I morgon har jag tänkt ta mig runt Chenresig, medkänsla berget. Jag tror att det kommer att vara en sträcka på ca 35-40 km och bli en lång, vacker dag eftersom det inte går snabbt att springa på mellan 4000-5000meters höjd.


Tävla om startplatser till EcoTrail Stockholm och Salomon-skor
Blogg

Tävla om startplatser till EcoTrail Stockholm och Salomon-skor


Spring på vackra stigar runtom huvudstaden och gå i mål på festlig After-run i Kungsträdgården den 17 juni. Ett upplevelse – och miljölopp du inte vill missa! Välj mellan distanserna 16 km solo eller duo, 45 km eller 80 km. 

Läs mer om EcoTrail Stockholm här!

Allt du behöver göra för att ha chansen att bli en av tre personer som får en startplats till valfri distans samt ett par Salomon löparskor är att skriva en kort motivering till varför just du vill delta i loppet. Senast den 11 maj vill vi ha din motivering och under vecka 20 får du reda på om du kom med.  

Värde: 2 500 kr.

[Form code=247]

Villkor: I och med att du deltar medger du att dina personuppgifter sparas och att du kan få erbjudanden och information från EcoTrail i framtiden. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren. 


Blogg

På med ett leende så att ansiktet inte ramlar ner


Ni som läser tidningen har säkert sett att vi har tagit in avdelningen Testar igen där vi testar ett nytt träningspass eller koncept. Det var mitt paradnummer i varje nummer på den tiden då vi hette Fitness. Då var det fyra sidor egoboost med en text som jag hade skrivit om ett pass jag hade tränar och bilder på mig. Bilderna var ju en sak för sig. Oftast var det min dåvarande kollega Sofies man Hans som fotade. Vi kan säga så här: man är inte alltid snygg när man tränar – nästan aldrig faktiskt. Och det tas liksom hundratals bilder varje pass, ofta ganska nära. När jag var på middag hos Sofie och Hans en gång kom Hans fram och log elakt: ”Jag har så jävla mycket utpressningsmaterial på dig i min dator.” Och jag tror honom.

Igår var jag på Friskis och Svettis Skanstull här i Stockholm och testade Kettlebell Move. Jag tänker inte avslöja för mycket om vad jag tycker om passet, men jag kan avslöja så mycket som att det var bra. Resten får ni läsa i nummer 4 av WH. Bilderna fick jag från fotografen Luca i går kväll och jag satte mig nu på morgonen för att kolla igenom. Jag gillar att bli fotad, det blir oftast ganska bra och jag är rätt bekväm med de rynkor som har kommit eftersom det är glada rynkor runt ögonen. Men när jag bläddrade igenom bilderna blev jag påmind om en grej som fd chefredaktör Marie sa för ett par år sedan: ”Jag har nu nått den åldern att jag måste le för att ha något att hänga upp ansiktet på”. Där har jag hamnat nu. Jag såg mycket allvarligt ut på bilderna (en del av övningarna var knepiga, jag var inte på dåligt humör) och jag insåg då att ett litet leende hade gjort mycket för att lyfta hela fejan någon centimeter. Gravitationen har liksom gjort sitt och dragit ner det som är löst. Näsan sitter ju kvar förstås, men det är något runt munnen som skulle må bra av att dras upp lite. Nu menar jag inte ett ansiktslyft, utan bara antydan till ett leende. Jag räddades av att det fanns bilder när jag tittade uppåt också, det funkar nämligen likadant som att le lite. Note to self: le när någon fotar.


Blogg

WHHM Anno 2017


I lördags var det dags för årets upplaga av Women’s Health Halvmarathon. Min uppgift var (till skillnad från första året då jag sprang, fick löparmage, fick åka taxi hem efter loppet och parkera mig på toa i 2,5 timme. Ja, jag vet att det var så länge för jag hade en dator med mig in och kollade på hela Harry Potter och halvblodsprinsen) att vara speaker på Blockhusudden.

Det blåste satan när jag cyklade till min station, men det var soligt. Just där jag stod var det lä, men för alla löpare var det kyliga vindar som snodde runt öronen under loppet. Starten gick klockan 12 och bara en dryg halvtimme senare kom Lisa Ring rusande. Då hade hon redan avverkat 9 kilometer. Sedan kom alla 3000 löpare en efter en, olika snabbt, olika lätt och med olika stilar. Lisa Ring kan du se på bilden här ovanför, för ja, hon vann också hela loppet på fantastiska 1:17:35. Jag kan inte ens börja att förklara hur coolt jag tycker att det är att någon kan springa så långt så fort. Dessutom är det en av de finaste segerbilderna jag har sett. Älskar den! Man ser lyckan och lättnaden. En väldigt fin bild.

Här har WH:s egen löpcoach Sanna Hed gått i mål. Snabb som en gasell, sjukt cool och lite knäpp. Bra folk helt enkelt.

När Lisa Ring sprang i mål var det fortfarande många som inte hade kommit de första 9 kilometerna bort till min station. Men på något sätt är de lika mycket vinnare ändå. Man måste ju inte komma först för att vinna, ibland räcker det ju att vinna över sig själv, och det var det många som gjorde i den elaka motvinden. Jag försökte peppa dem så gott det gick med glad musik och hejarop. Efter ett tag var jag så trött på att höra min egen röst, och jag kan bara tänka mig hur trötta scoutkåren som hade vätskekontroll bredvid min station var på mig. När den sista deltagaren kommit förbi mig fick jag packa ihop och ta mig tillbaka till start- och målområdet och sedan cykla hem i motvinden igen.

TACK alla som sprang i år. Tack för att ni var så glada när ni sprang förbi min station och grattis till en jätteprestation! Ni är grymma!


Runner’s Worlds stora nybörjarguide!
Blogg

Runner’s Worlds stora nybörjarguide!


INSPIRATION
För träningsdagbok

Att föra dagbok är en framgångsrik metod att följa ett träningsprogram eller en diet. Boken behöver inte vara sofistikerad. I själva verket kan det vara viktigare var du placerar din dagbok än vad du skriver i den. Lägg en kalender på ditt kylskåp eller framför din dator, skriv ner varje gång du fullbordar ett träningspass och gläd dig åt att siffrorna växer fram.

Ha tålamod!
En del löpare vinner guldmedaljer och slår världsrekord, men inte en enda löpare har någonsin genomfört alla träningspass som han eller hon har planerat. Det kommer inte du att göra heller. Shit happens, men det kan du leva med så länge du förblir fokuserad på helheten. Glöm bort de dåliga dagarna, ta nya tag och återgå till ditt träningsprogram så kommer du fortfarande att nå dina mål att gå ner i vikt, vinna energi, förbättra din hälsa, öka din träningsmängd, eller vad du siktar på med din träning.

Tålamod är det viktigaste för att bli en bättre löpare. När du hamnar på en platå där du inte utvecklas – och det gör alla – så gäller det alltså att kämpa på med tränigen. Tänk på all tid och möda som du har investerat. Släpper du taget så är mödan bortkastad, fortsätter du kommer det förr eller senare att lossna och du kommer att märka förbättringarna.

Skaffa en träningskompis
Ett av de bästa sätten att genomföra sitt träningsprogram är att skaffa sig en träningskompis. När någon räknar med dig lika mycket som du räknar med honom eller henne, är det mycket svårare att strunta i ett träningspass. Men det bör vara någon som är ungefär lika duktig som du och som stöttar dig i stället för att tävla med dig.
Att hitta en kompis är utmärkt. Två, tre eller fyra är ännu bättre.

KOST
”Vad ska jag äta egentligen?”

Passa dig för extra kolhydrater.
Men, bröd, pasta, potatis eller pannkaka behövs väl i mängder när man springer, tänker du. Fel. Att springa tre eller fem kilometer i måttligt tempo bränner 200 till 300 kalorier, en mängd så blygsam att du inte behöver kompensera den med extraportioner av kolhydrater (eller något annat), varken före eller efter löprundan. Ät som vanligt och lägg eventuellt till ett litet mellanmål timmen före ditt träningspass. Och du ska inte skippa din frukost för att bränna fett under ditt morgonpass. Det hjälper inte det allra minsta.

Drick bara när du är törstig
Löpare svettas. De behöver vatten, socker och salter när de springer – men bara om de springer i 90 minuter eller mer, och särskilt om det är varmt. Om du inte tränar för ett maratonlopp i sommar (vilket du som nybörjare knappast gör), så behöver du varken sportdrycker eller någon avancerad vätskeplan. Drick lite vatten innan du ger dig ut på din löptur och drick dig otörstig när du kommer tillbaka.

Ät riktig mat
Du går inte ner ett par kilo bara för att du börjar springa. Du måste också dra ner på maten. För varje kilometer som du springer går det åt cirka 60 kalorier. Skippa en kaka eller två varje dag så blir du av med ytterligare 100 kalorier. 100 kalorier om dagen betyder i teorin att du vid årets slut har gått ner fem kilo. Kommer du upp till 200 kalorier om dagen går du ner tio kilo.

Löpare, även nybörjare, är ofta resultatinriktade människor. När de blir lovade genvägar och mirakelkurer från kosttillskottsoch smalmatstillverkare blir de ofta frestade. Men rätt mängd naturlig mat med bra råvaror ger samma resultat. Grönsaker, frukt, fullkornprodukter, mjölkprodukter och magra proteiner innehåller allt som en löpare behöver.

PREHAB
”Hur undviker jag skador?”

Stretcha efter träningspasset, inte före
Löpare har länge trott att stretching ger dem ett längre, mjukare steg och reducerar risken för skador. Senare års forskning har visat det motsatta. Nyblivna löpare behöver inte stretcha före träningspasset. Däremot skadar det inte att stretcha efter passet eller senare på kvällen. Det räcker med tio till femton minuter och framför allt: TA INTE I FÖR HÅRT!

Förvänta dig lite träningsvärk
Löpare får räkna med stunder av smärta, framför allt nybörjare, men det är tillfälliga plågor som snart går över. När du upplever mild smärta och värk, följ det beprövade VI-receptet: vila och is. Ta inte till smärtstillande medel i tid och otid.

Du kommer (nästan säkert) inte att dö
Jo, hjärtattacker inträffar, och de får alltid stora rubriker. Men de är extremt sällsynta, i genomsnitt en på ungefär 800 000 träningspass. Samtidigt är det ett väletablerat medicinskt faktum att löpare och andra vältränade individer löper 50 procent lägre risk att drabbas av hjärtattack än otränade individer.

Det är farligare att sitta framför TV:n. Hjärtat är en muskel. Om du inte tränar blir den svag. Men hur som helst bör varje löpare känna igen symtomen på en hjärtattack: plötslig andfåddhet, bröstarmeller halssmärtor (särskilt på vänster sida), illamående och kallsvett. Stanna då omedelbart och sök upp en läkare.

UTRUSTNING
”Behöver jag alla grejer?”

Köp rätt skor
Det är inte absolut nödvändigt att köpa ett par nya löparskor när du börjar springa. Du kan springa i dina vanliga träningsskor eller promenadskor. Men när du har kommit i gång kommer de rätta skorna att göra löpningen mycket behagligare och ge ett bättre skydd mot skador.

Att välja rätt löparskor kan tyvärr vara en ganska komplicerad historia. Det är därför viktigt att gå till en specialaffär, vars kunniga expediter kommer att se till att du får skor som passar din fot och ditt löpsteg och som ger dina fötter det stöd de eventuellt behöver. Räkna med en kostnad på 600 till 1200 kronor för ett par bra löparskor.

Använd polyester
Du behöver inte en massa dyra kläder för att springa. Men du kommer aldrig att ångra de kronor som du betalat för dina strumpor, t-shirts och shorts i funktionsmaterial. Dessa plagg skiljer sig avsevärt från de material som våra fäder sprang i. Dagens löparkläder är lätta, mjuka, ”andas” och ger inga skavsår.

Glöm tekniska leksaker
Pulsmätare, GPS-system i klockan och mobiltelefoner med förvånande egenskaper – inget av dessa mätinstrument hjälper dig i början. Det enda som du verkligen behöver är en klocka med stoppursfunktion (kostar 200-300 kr) som är till stor hjälp vid dina gåspringa intervaller.

TRÄNING
”Hur ska jag göra?”

Börja långsamt
De flesta nybörjare bekymrar sig över att de inte gör några snabba framsteg. Men varje löpare kommer i form enligt sina egna förutsättningar, så jämför dig inte med någon annan. Fysiologer har räknat ut att vilken fart du än springer i, ger löpningen hälsovinster. Så koncentrera dig på att springa längre i stället för snabbare. Rom byggdes inte på en dag.

Nybörjarlöpning handlar mycket om att gå. Om du känner dig andfådd eller mår illa så springer du för snabbt, ett misstag som 99 procent av alla nybörjare gör. Många tror också att de måste springa minst en kilometer åt gången, men så är det inte alls. Börja långsamt och ta många gångpauser. När du minskar farten och/eller tar flera gångpauser, så kommer andfåddheten och illamåendet att försvinna.

Spring högt och avspänt
Du behöver egentligen inte bekymra dig om din löpteknik. Några tips att tänka på är att försöka springa med en ganska en rak kroppshållning, inte framåt- eller bakåtlutad och att inte ta för långa steg eftersom det kan belasta dina knän. Spring gärna med armarna i midjehöjd och knyt inte nävarna, så undviker du spänningar i axlarna och nacken.

Var och när är bäst att springa?
När och där det passar dig bäst. Morgon, middag eller kväll. På vägen nära ditt hem, på en skogsstig eller på ett löpband på gymmet. Men undvik alltför branta backar, eftersom backar ökar påfrestningen på musklerna och andningen dramatiskt. Springer du på en bilväg, ska du springa mot den mötande trafiken så att du har uppsikt över bilarna i god tid.

URSÄKTER
Dina ursäkter må vara hur många och välgrundade som helst, men koncentrera dig istället på dina skäl att vilja bli löpare. Det är motivation!

”Jag kan inte springa för jag är ur form, dras med övervikt och har aldrig sprungit förut.”
Det är precis samma saker som miljoner soffpotatisar har sagt före dig, men du och de har alldeles fel. Du kan göra det. alla kan göra det. Löpare finns av alla sorter. Det är bara att börja, och att hålla sig till sitt program.

”Jag kan inte springa innan jag träffat en läkare”.
Visst är det en god idé att kolla dig om du inte har varit hos en läkare på länge eller om du aldrig har sprungit förut. Idrottsläkare säger också att kontroller är nödvändiga främst om man är en man över 40 år, en kvinna över 50 eller har medicinska problem.

”Det tar för lång tid!”
Tänk på vilken nytta du har av de 150 minuter i veckan som du satsar. Med fem 30-minuterspass i veckan reducerar du riskerna för kroniska sjukdomar som hjärtproblem, stroke, högt blodtryck, diabetes, benskörhet, fetma, tarmcancer, ångest och depression. Och tränar du mer än så är hälsovinsterna ännu större.

”Jag har börjat förut, men aldrig klarat att fortsätta.”
Vi är alla förlorare så till vida att ingen klarar av att följa sin planering till ett hundra procent. Det är inget fel i att göra nystarter. Att du missar ett eller annat träningspass är det inte jordens undergång. Så sätt inte för höga mål som att ”jag måste springa varje dag som jag har bestämt.” Du kan missa åtskilliga dagar utan att det gör något.

DIN FÖRSTA PLAN
Vilket är det bästa sättet att starta?

Promenera och lägg på några minuter löpning under promenaden. Om du kan gå i 30 minuter i sträck, kan du successivt omvandla promenaden till en löprunda genom att gradvis lägga in lite löpning. Spring långsamt och avbryt så snart du känner dig andfådd. Gå tills du känner dig återhämtad och spring sedan igen. Om du bara kan springa i tio sekunder åt gången så är det bra nog. Allt eftersom du känner dig starkare så kan du springa mer och gå mindre. Så småningom kommer du upp i 150 minuters löpning i veckan, och då är du på rätt väg.

1:a månaden
Tre dagar i veckan: Gå i tio minuter. Gå-spring i 15 minuter. Gå i fem minuter.
Två dagar i veckan: Gå i 30 minuter.

2:a månaden
Tre dagar i veckan: Gå i fem minuter. Gå-spring i 20 minuter. Gå i fem minuter.
Två dagar i veckan: Gå i 30 minuter.

3:e Månaden
Tre dagar i veckan: Gå i två minuter. Gå-spring i 25 minuter. Gå i tre minuter.
Två dagar i veckan: Gå i 30 minuter.


Avbryta eller fortsätta – så vet du vad som är bäst
Blogg

Avbryta eller fortsätta – så vet du vad som är bäst


Även mycket duktiga löpare kan ha problem med att bestämma om de ska avbryta ett träningspass som känns uselt eller om de ska fortsätta att springa. Derek Clayton, som satte världsrekord på maratondistansen 1967 med tiden 2.09.36, genomförde alla repetitioner oavsett hur han kände sig. Han lär ha sagt: ”Om jag hade planerat 15 intervaller så sprang jag 15”. John Walker däremot, den förste som gjorde en engelsk mil under 3 minuter och 50 sekunder, var inte alls som Clayton. Walker brukade lägga ner löpningen om den kändes förfärlig efter en repetition. De flesta av oss ligger någonstans mittemellan dessa två exempel.

Lär dig tolka de tecken som talar om för dig om det är läge att köra på eller fortsätta i ett lägre tempo. Eller om det är dags att avbryta träningspasset helt.

STANNA NU!

Känner du att en skada håller på att uppstå så ska du stanna direkt. Visst, det är inte alltid så enkelt att veta när en skada är på gång. Men allt som gör att du måste ändra på löphållningen är lika med röd flagg. Detsamma gäller smärta i muskler, ben och leder, stopp!

Trötthet, eller en oförmåga att hålla den fart du tänkt hålla, är lite mer svårtolkade varningssignaler. Vi har alla våra dåliga dagar, även om det inte alltid är en bra ursäkt för att bryta. Försök att hitta ett mönster. Om du till exempel känner dig sämre och sämre kan det vara en indikation på sjukdom eller överträning. Då är det läge att ta en paus från träningen till dess att du känner dig bättre.

FORTSÄTT FÖRSIKTIGT

Under träningspasset når du kanske inte riktigt upp till den nivå som du har förväntat dig och du orkar inte hålla ditt planerade tempo. Det kan bero på ackumulerad trötthet från tidigare träningspass med mycket distans. Om du känner dig allmänt bra i övrigt – modifiera träningspasset. Om det är ett långpass så minska längden på passet. Om det är ett fartpass – dra ner på tempot.

SLUTFÖR TRÄNINGSPASSET!

Det vanligaste misstaget som löpare gör är att pressa sig att fortsätta när de inte borde göra det. Men det finns vissa situationer då det är viktigt att inte släppa taget. Ett exempel är när du konstant börjar träningspass eller tävlingar med att springa snabbare än du tänkt dig från början.

Som när du har planerat att genomföra 10 x 400 meter på 75 sekunder. Men de tre första intervallerna springer du på 70 sekunder, de följande tre går långsammare – och efter det avbryter du. Ett annat exempel är när ditt planerade tempo är orealistiskt högt. Du kanske är kapabel att hålla 75 sekunder i genomsnitt, men du intalar dig själv att du fixar intervallerna på 70 sekunder.

Den sydafrikanske idrottsforskaren Ross Tucker menar att vi tenderar att ta beslut om tempo i tävlingar genom att jämföra det tempo som man befinner sig i med en inre känsla för hur man tror att det ska kännas. Att utveckla den känslan kräver erfarenhet och att man lär sig av sina misstag:

”Om det känns så här den första fjärdedelen av loppet klarar jag av att hålla tempot. Fast om jag springer i ett snabbare tempo gör jag det inte”. Men den här läroprocessen kortsluts om du ständigt flyttar på målbilden eller bryter ett träningspass när det tar emot. Om du märker att du har en tendens att bryta träningspass där du har startat lite för snabbt flera gånger per månad, kan det skapa ett mönster som visar sig under tävlingar. Bästa sättet att lära sig hitta rätt tempo? Att lida av konsekvenserna när man misslyckats med just det.


Saucony söker testlöpare till nya modellen Freedom ISO
Blogg

Saucony söker testlöpare till nya modellen Freedom ISO


Tre av Runner’s Worlds läsare får nu chansen att själva testa Sauconys senaste sko – den innovativa Freedom ISO. Skon lämpar sig för både motionärer och elitlöpare och är utrustad med bland annat en mellansula helt i det stötdämpande materialet EVERUN. Det innebär att du som löpare får en större energiåtergivning i varje steg. Dessutom har den en strumpliknande överdel kallad ISOFIT, som är följsam och passar många slags fötter. 

Läs mer om Saucony Freedom ISO här!

Värde: 1 900 kr, rek. pris.

Allt du behöver göra för att ha chansen att bli en av tre personer som får testa skorna är att skriva en kort motivering till varför just du vill testa dem. Senast den 4 maj vill vi ha din motivering och under vecka 19 får du reda på om du kom med. 

[Form code=246]

Villkor: I och med att du ansöker om att testa skorna medger du att dina personuppgifter sparas och att du kan få erbjudanden och information från Saucony i framtiden. Eventuell vinstskatt betalas av vinnaren. 


Blogg

Boston Marathon Race Report


För två dagar sen korsade jag mållinjen i Boston på Boylston Street med armarna uppsträckta mot skyn i glädjerus. Det var gåshud hela vägen in i mål trots att drömmen om ett nytt PB krossades redan efter ett par kilometrar. 2.59 stannade klockan till slut på. Men där och då spelade det absolut ingen roll, tiden kändes helt oväsentlig i jämförelse med vad jag precis fått uppleva. Boston Marathon är det häftigaste lopp jag sprungit och det var kärlek vid första ögonkastet. Loppet, staden, människorna. Stämningen dagarna innan var helt magisk. Hela stan var invaderat av löpare från världens alla hörn som lyste upp gatorna med blåa Boston jackor eller gula tröjor. Bombdådet har såklart säkert påverkat och stärkt sammanhållningen, ”Boston Strong” syntes överallt på stan och känslan man fick var att Marathon monday var hela stadens angelägenhet. När jag stapplade hem på trötta ben till hotellet efter målgången gratulerade i princip alla jag mötte; gamla tanter, barnfamiljer, unga tjejer och till och med uteliggarna. Det faktum att man måste kvala in och att vem som helst inte får springa upplevde jag hade en speciell inverkan på stämningen och gemenskapen, alla vi som var där hade nånting gemensamt.

Var på plats i Boston tre dagar innan loppet. Ända sen jag läste min första historia kurs på högskolan för femton år sen så har jag varit fascinerad av Boston i egenskap av dess historiska betydelse så det var mycket som skulle hinnas med innan själva loppet. Blev blixtförälskad direkt. Höga skyskrapor och modern arkitektur blandat med gamla anrika byggnader från 1600-talet, pampiga kyrkor, mysiga småhus och de karaktäristiska tegelstensgatorna. Dom tre första dagarna blev det alldeles för mycket promenerande för mitt eget bästa, både fötter och ben värkte rejält efter att ha gått omkring i ett par slitna Converse skor men å andra sidan hanns det med en hel del; Harvard, MIT, Boston Tea Party, båttur till Charlestown, Quincy Market och Faneuil Hall, morgonjogg i Common Garden, Downtown Crossing, hamnstråket, Newbury Street, guidad tur genom stan och såklart det obligatoriska mässbesöket. Passade även på att spana in målgången och platsen där en av bomberna smällde. Vädret dom första dagarna var behagligt vårväder men sen slog sommarvärmen till på riktigt dagen innan loppet och det blev näst intill olidligt att vara utomhus. 

Raceday

Laddade upp med pastabuffé kvällen innan på hotellet och kom i säng hyfsat tidigt. Kände mig lite orolig för benen efter allt promenerande men försökte slå bort det och intala mig själv att benen var tipp topp. Vaknade till ett par gånger under natten av nervositet och kände mig rätt så krasslig i halsen men slog bort det också. 04.30 ringde klockan och det var inga som helst problem att stiga upp. Käkade frulle, fixade med tävlingskläderna och gick på toa femtioelva gånger. 06.00 gick dom gula skolbussarna ut till starten och på promenaden dit så kände jag att jag hade alldeles för mycket överdragskläder på mig. Det var säkert 17-18 grader redan då, stötte på en hel del tidiga morgonjoggare som sprang i linne och shorts.

Bussfärden ut till starten i Hopkinton tog ca en timme. Försökte sova en stund och äta ytterligare lite medhavd frukost men kände mest att jag bara satt och svettades med tre lager tröjor samtidigt som många andra i bussen valt att skippa överdrag helt och redan var ombytta till tävlingslinne. Framme i Hopkinton blev det ett par timmars slöande i gräset. Nu började solen värma rätt rejält, försökte sova lite men det gick sådär i värmen. Servicen var det inget fel på, fanns massor av bord med vatten, sportdryck, bananer och bagels. 

Strax innan klockan 9 slängde jag överdragskläderna, smörjde in mig med vasselin, tejpade knät, kollade igenom så jag hade mina gels och gjorde mig redo. Först släpptes Wave 1 på och nu väntade en knapp kilometer lång promenad bort till starten som gick genom ett inhägnat villaområde som var bevakat av militärer medan folket i husen runt omkring stod och applåderade fram oss. Det kändes sjukt mäktigt på nåt sätt. Under promenaden kände jag att det stack lite oroväckande i halsen, ville egentligen inte erkänna det för mig själv men sa till brorsan att ”jag tror fan jag har ont i halsen” och kände paniken komma.

En halvtimme innan start var jag på plats i min startfålla. Drack lite vatten och tänkte sen inte mer på att halsen kändes lite rasslig. Efter nationalsången kom eliten gåendes brevid oss som framkallade öronbedövande applåder. Såg på flaggorna att det blåste svag medvind men samtidigt var det riktigt varmt nu, i solen säkert närmare 30 grader och jag visste att det inte skulle vara nån skugga att tala om i och med att loppet går på en landsväg in mot centrala stan så även om jag hatar motvind så kom jag på mig själv med att önska just det för att inte brinna upp av värmeslag. Precis innan start tyckte killen till höger om mig att det var en bra idé att kissa mitt i startfållan, det kändes sådär men inga av oss runt omkring hann reagera för precis i samma ögonblick ljöd startskottet. Det var riktigt trångt i början men första kilometern var en enda lång nedförsbacke så jag bestämde mig för att inte bli irriterad på trängseln utan koncentrerade mig bara på att inte ramla på nån annans fötter vilket det var en hel del som gjorde. 

Redan efter 3km kände jag att jag var påverkad av värmen och benen kändes som spaghetti, hade inget tryck alls. Ansträngningen var alldeles för hög i förhållande till farten och den ständiga kuperingen gjorde att jag aldrig hittade nåt flyt. Vid varje vätskekontroll drack jag 2-3 muggar vatten och kastade lika många över mig för att kyla ner kroppen. Passerade första femman på exakt 20min men strax före milpasseringen insåg jag att det inte skulle bli nåt PB idag. Konstigt nog blev jag varken förbannad eller irriterad över det utan snarare lättad. Drog ner på farten så att tempot kändes bekvämt, tuggade på och njöt av att springa Boston Marathon och försökte njuta så mycket jag kunde av publiken.

Publiken var helt magisk, bortsett från första halvmilen så var det packat med folk längs nästan hela vägen som skrek allt vad dom kunde. Det hade jag inte förväntat mig, inte ute på vischan. Nu när jag dragit ner på tempot och inte längre krigade mot klockan så började jag se fram emot ”screaming tunneln” strax före halvmara passeringen vid Wellesley College som jag bara hört talas om innan. Och långt innan så kunde man höra den komma, först fattade jag inte riktigt vad det var men när man sen passerade alla tjejer med sina ”kiss me” plakat så var det gåshud över hela kroppen. Tror fan att dom skrek högre än publiken på First Avenue i New York när man springer in på Manhattan. 

Fram till Newton kändes allt ganska bra, undvek att kolla på klockan och high fivade med lite kids istället. När man kom till Brandstationen i Newton och gjorde en 45 graders sväng så visste jag vad som nu väntade; The Newton Hills. Den första backen var riktigt seg men jag tappade inte så mycket fart. Den andra kändes lite lättare och när jag till slut passerade den tredje backen så trodde jag att det var över. Men jag hade räknat helt fel och helt plötsligt så dök den upp; Heartbreak Hill. Den såg egentligen inte så mycket ut för världen, mest som ett långt motlut men jävlar vad jag tappade fart där, övervägde nästan att börja gå. Till slut var jag i alla fall förbi men det hade kostat rejält med energi. Det positiva var nu att det var nedförsbacke ända in till målet och nu började jag även kolla på klockan. Hade hittills räknat i miles och inte kilometer och när jag fick upp farten så räknade jag ut att 7min/mile skulle räcka för att fixa sub3. Fick upp farten efter dom jobbiga backarna men kände att låren tagit enormt med stryk av alla upp- och nedförsbackar. Det som jag tänkte skulle bli en enkel resa in till mål blev lite jobbigare än jag räknat med, inte minst för att det kom några jobbiga motlut även på slutet. Men nu när man började närma sig dom centrala delarna av stan så blev publiken både tätare och galnare. 

Strax före den berömda Citgo skylten var publiken helt galna och hejade på oss för allt vad dom hade, här var första gången i loppet som jag började känna mig trött men jag bestämde mig för att jag åtminstone skulle fixa sub3 och försökte öka farten samtidigt som låren protesterade. Med en mile kvar var det många som hade börjat gå och det gav den energi jag behövde, plockade rätt mycket folk sista biten och när jag äntligen fick svänga in på Boylston Street och ta emot publikens jubel så höll känslorna på att ta över. Det var gåshud över hela kroppen. Spurtade mot mållinjen med händerna i skyn och fixade sub3 med några enstaka sekunders marginal. 

Det första jag kände när jag stannade var hur ont det gjorde i låren. Satte mig ner på trottoarkanten och svepte ett par liter vatten men höll inte på att ta mig upp därifrån. Fick min efterlängtade medalj och började sen traska hem mot hotellet. Kände mig som en rockstjärna när jag haltade fram längs Charles Street insvept i min poncho för alla jag mötte gjorde antingen tummen upp eller gratulerade, till slut blev det nästan jobbigt att säga thank you hela tiden. 

Just nu har jag sån fruktansvärt smärta i låren, tror inte jag har haft så här ont ens efter den tunga betongen i New York. Men fan vad nöjd jag är med upplevelsen även om det inte blev så som jag hade planerat. Boston är en riktigt tuff bana och det är lätt att luras av banprofilen och tänka att det bara är nerför hela tiden. Det är aldrig flackt nånstans egentligen så man hittar aldrig nån rytm, antingen är det uppför eller nedför. Men vad gör det när det är världens häftigaste mara! Förkylningen slog till som ett brev på posten några timmar efter loppet med taggtråd i halsen och snuva. Men det var väntat och definitivt värt det. 

/Hörs