Prehab – pretty fab

Ni som läser tidningen har säkert sett att vi har tagit in avdelningen Testar igen där vi testar ett nytt träningspass eller koncept. Det var mitt paradnummer i varje nummer på den tiden då vi hette Fitness. Då var det fyra sidor egoboost med en text som jag hade skrivit om ett pass jag hade tränar och bilder på mig. Bilderna var ju en sak för sig. Oftast var det min dåvarande kollega Sofies man Hans som fotade. Vi kan säga så här: man är inte alltid snygg när man tränar – nästan aldrig faktiskt. Och det tas liksom hundratals bilder varje pass, ofta ganska nära. När jag var på middag hos Sofie och Hans en gång kom Hans fram och log elakt: ”Jag har så jävla mycket utpressningsmaterial på dig i min dator.” Och jag tror honom.

Igår var jag på Friskis och Svettis Skanstull här i Stockholm och testade Kettlebell Move. Jag tänker inte avslöja för mycket om vad jag tycker om passet, men jag kan avslöja så mycket som att det var bra. Resten får ni läsa i nummer 4 av WH. Bilderna fick jag från fotografen Luca i går kväll och jag satte mig nu på morgonen för att kolla igenom. Jag gillar att bli fotad, det blir oftast ganska bra och jag är rätt bekväm med de rynkor som har kommit eftersom det är glada rynkor runt ögonen. Men när jag bläddrade igenom bilderna blev jag påmind om en grej som fd chefredaktör Marie sa för ett par år sedan: ”Jag har nu nått den åldern att jag måste le för att ha något att hänga upp ansiktet på”. Där har jag hamnat nu. Jag såg mycket allvarligt ut på bilderna (en del av övningarna var knepiga, jag var inte på dåligt humör) och jag insåg då att ett litet leende hade gjort mycket för att lyfta hela fejan någon centimeter. Gravitationen har liksom gjort sitt och dragit ner det som är löst. Näsan sitter ju kvar förstås, men det är något runt munnen som skulle må bra av att dras upp lite. Nu menar jag inte ett ansiktslyft, utan bara antydan till ett leende. Jag räddades av att det fanns bilder när jag tittade uppåt också, det funkar nämligen likadant som att le lite. Note to self: le när någon fotar.

I lördags var det dags för årets upplaga av Women’s Health Halvmarathon. Min uppgift var (till skillnad från första året då jag sprang, fick löparmage, fick åka taxi hem efter loppet och parkera mig på toa i 2,5 timme. Ja, jag vet att det var så länge för jag hade en dator med mig in och kollade på hela Harry Potter och halvblodsprinsen) att vara speaker på Blockhusudden.

Det blåste satan när jag cyklade till min station, men det var soligt. Just där jag stod var det lä, men för alla löpare var det kyliga vindar som snodde runt öronen under loppet. Starten gick klockan 12 och bara en dryg halvtimme senare kom Lisa Ring rusande. Då hade hon redan avverkat 9 kilometer. Sedan kom alla 3000 löpare en efter en, olika snabbt, olika lätt och med olika stilar. Lisa Ring kan du se på bilden här ovanför, för ja, hon vann också hela loppet på fantastiska 1:17:35. Jag kan inte ens börja att förklara hur coolt jag tycker att det är att någon kan springa så långt så fort. Dessutom är det en av de finaste segerbilderna jag har sett. Älskar den! Man ser lyckan och lättnaden. En väldigt fin bild.

Här har WH:s egen löpcoach Sanna Hed gått i mål. Snabb som en gasell, sjukt cool och lite knäpp. Bra folk helt enkelt.

När Lisa Ring sprang i mål var det fortfarande många som inte hade kommit de första 9 kilometerna bort till min station. Men på något sätt är de lika mycket vinnare ändå. Man måste ju inte komma först för att vinna, ibland räcker det ju att vinna över sig själv, och det var det många som gjorde i den elaka motvinden. Jag försökte peppa dem så gott det gick med glad musik och hejarop. Efter ett tag var jag så trött på att höra min egen röst, och jag kan bara tänka mig hur trötta scoutkåren som hade vätskekontroll bredvid min station var på mig. När den sista deltagaren kommit förbi mig fick jag packa ihop och ta mig tillbaka till start- och målområdet och sedan cykla hem i motvinden igen.

TACK alla som sprang i år. Tack för att ni var så glada när ni sprang förbi min station och grattis till en jätteprestation! Ni är grymma!

Vi har lekt Fångarna på fortet i påsk. Eller lekt och lekt, det var förstås på mycket stort allvar. Jag och resten av familjen, förstärkt med min systers yngsta son, åkte till Bodaborg i Oxelösund för en heldag i klättrandets och klurandets tecken. Ni som inte har varit på något Bodaborg (det finns flera över hela landet) kan tänka er att det är som Fångarna på fortet minus de äckliga djuren, tigrarna och prispengarna. Man är ett lag som går in i olika celler där det väntar olika typer av uppdrag. Det kan vara rent fysiska uppdrag som klätterväggar eller hinderbanor att ta sig igenom, eller så är det kluriga uppgifter att lösa. Man får ledtrådar som är olika kryptiska innan man går in och sedan gäller det att lösa uppgifterna bäst man kan. Man har bara en viss tid på sig, men oftast får man röd lampa tidigare än så på grund av att man har tryckt på fel knapp eller råkat kliva på golvet där man inte fick kliva. Röd lampa betyder att det bara är att börja om. Ofta får man köra ett tiotal gånger innan man klarar det. Svinkul, även om man ibland känner sig extremt korkad, när man faktiskt trodde att man var normalbegåvad men inte fattar någonting i cellerna.

Ett väldigt bra sätt att vara aktiva med sina barn en ledig dag. Rekommenderas!

Här står jag vid Åresjön för snart ett år sedan. Det var lördagskväll och festen höll på som bäst inne i matsalen och jag hade så sjukt roligt! Träningseventet Workout Åre är verkligen något utöver det vanliga och då har jag ändå varit på en hel del träningsevent. Vad det är som gör just Workout Åre så speciellt är inte helt lätt att peka på, men jag bestämde mig för att bedriva lite forskning för att ni ska få veta och jag gick såklart till den mest trovärdiga källan som finns – mitt eget Instagram. Vad är det för bilder jag har lagt upp de senaste åren när jag har varit i Åre?

Jo, till största delen har det varit selfies. Jag gillar ju liksom mig. Men på de flesta selfisarna har det också varit andra människor, så om man ska vara kinkig har det varit groupies, med annat folk i träningsbranschen som jag bara inte har kunnat hålla mig ifrån att fota mig med. Är det kanske här vi har svaret? Är det de underbara människorna och det sköna hänget? Ja, delvis. Är det faktumet att inte något stort företag ligger bakom eventet, utan att det är en knapp handfull hjältar som drar ihop det här år efter år och lyckas få det att kännas som att man kommer hem när man i själva verket åker bort? Ja, delvis. Men det är också den enorma lyxen att få vara i en miljö där man kan ta ledigt från träningssalarna och gå upp på ett berg, eller bara sitta med en kaffe i näven och titta på snötäckta bergstoppar innan man går ut på konstgräset med utsikt över sjön för att köra Ruffie. Eller att man kan avsluta kvällen storstilat med att köra midnattsspinning, med eller utan ett glas lumumba i flaskhållaren, som före detta chefredaktör Marie hade för några år sedan.

I år tänker jag inte missa:

• att gå på yoga för Johanna Andersson. Hon är en av Sveriges absolut bästa yogis och jag mår sällan så bra som när jag har tränat för henne.
• att gå på ännu mer yoga för till exempel Maria Olofsson och Monika Björn som också är två av mina bästa.
• att dricka gokaffe på något mysigt fik.
• att kötta lite skivstång med en av de bästa tyngdlyftarna i Sverige, Patricia Strenius.
• att dricka ett glas vin med magimannen Linus Johansson som har tagit hand om min rygg och skratta mig fördärvad åt hans berättarkonst.
• att åka den jätteroliga vattenrutschkanan i baddelen.
• att lyssna på allt klokt cykel- och löpningskungen Matthew Griffiths har att säga.
• att stå och titta på när andra tränar, framför allt när det är fint väder, andra springer och jag kan sitta i solen och äta glass.
• att gå upp på Skutan. Hur långt säger jag inte, men upp en liten bit ska jag i alla fall.
• att hoppa in på en klass jag inte alls hade tänkt gå på bara för att jag blir så extremt taggad av träningsglädjen i lokalen att jag plötsligt står mitt på en dansklass.
• att prata och hänga med andra deltagare som också pratar om hur sjukt kul det är i Åre.

Allt det här kan du också göra – det finns fortfarande platser kvar, så boka in första helgen i juni och träffa mig och alla andra sköningar där! Kom igen!

Jag jobbar som personlig tränare på Crossfit Nordic i Stockholm. Vill du träna med mig? Skicka ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se så ska vi se till att hitta en tid som passar.