För två dagar sen korsade jag mållinjen i Boston på Boylston Street med armarna uppsträckta mot skyn i glädjerus. Det var gåshud hela vägen in i mål trots att drömmen om ett nytt PB krossades redan efter ett par kilometrar. 2.59 stannade klockan till slut på. Men där och då spelade det absolut ingen roll, tiden kändes helt oväsentlig i jämförelse med vad jag precis fått uppleva. Boston Marathon är det häftigaste lopp jag sprungit och det var kärlek vid första ögonkastet. Loppet, staden, människorna. Stämningen dagarna innan var helt magisk. Hela stan var invaderat av löpare från världens alla hörn som lyste upp gatorna med blåa Boston jackor eller gula tröjor. Bombdådet har såklart säkert påverkat och stärkt sammanhållningen, ”Boston Strong” syntes överallt på stan och känslan man fick var att Marathon monday var hela stadens angelägenhet. När jag stapplade hem på trötta ben till hotellet efter målgången gratulerade i princip alla jag mötte; gamla tanter, barnfamiljer, unga tjejer och till och med uteliggarna. Det faktum att man måste kvala in och att vem som helst inte får springa upplevde jag hade en speciell inverkan på stämningen och gemenskapen, alla vi som var där hade nånting gemensamt.
Var på plats i Boston tre dagar innan loppet. Ända sen jag läste min första historia kurs på högskolan för femton år sen så har jag varit fascinerad av Boston i egenskap av dess historiska betydelse så det var mycket som skulle hinnas med innan själva loppet. Blev blixtförälskad direkt. Höga skyskrapor och modern arkitektur blandat med gamla anrika byggnader från 1600-talet, pampiga kyrkor, mysiga småhus och de karaktäristiska tegelstensgatorna. Dom tre första dagarna blev det alldeles för mycket promenerande för mitt eget bästa, både fötter och ben värkte rejält efter att ha gått omkring i ett par slitna Converse skor men å andra sidan hanns det med en hel del; Harvard, MIT, Boston Tea Party, båttur till Charlestown, Quincy Market och Faneuil Hall, morgonjogg i Common Garden, Downtown Crossing, hamnstråket, Newbury Street, guidad tur genom stan och såklart det obligatoriska mässbesöket. Passade även på att spana in målgången och platsen där en av bomberna smällde. Vädret dom första dagarna var behagligt vårväder men sen slog sommarvärmen till på riktigt dagen innan loppet och det blev näst intill olidligt att vara utomhus.
Raceday
Laddade upp med pastabuffé kvällen innan på hotellet och kom i säng hyfsat tidigt. Kände mig lite orolig för benen efter allt promenerande men försökte slå bort det och intala mig själv att benen var tipp topp. Vaknade till ett par gånger under natten av nervositet och kände mig rätt så krasslig i halsen men slog bort det också. 04.30 ringde klockan och det var inga som helst problem att stiga upp. Käkade frulle, fixade med tävlingskläderna och gick på toa femtioelva gånger. 06.00 gick dom gula skolbussarna ut till starten och på promenaden dit så kände jag att jag hade alldeles för mycket överdragskläder på mig. Det var säkert 17-18 grader redan då, stötte på en hel del tidiga morgonjoggare som sprang i linne och shorts.
Bussfärden ut till starten i Hopkinton tog ca en timme. Försökte sova en stund och äta ytterligare lite medhavd frukost men kände mest att jag bara satt och svettades med tre lager tröjor samtidigt som många andra i bussen valt att skippa överdrag helt och redan var ombytta till tävlingslinne. Framme i Hopkinton blev det ett par timmars slöande i gräset. Nu började solen värma rätt rejält, försökte sova lite men det gick sådär i värmen. Servicen var det inget fel på, fanns massor av bord med vatten, sportdryck, bananer och bagels.
Strax innan klockan 9 slängde jag överdragskläderna, smörjde in mig med vasselin, tejpade knät, kollade igenom så jag hade mina gels och gjorde mig redo. Först släpptes Wave 1 på och nu väntade en knapp kilometer lång promenad bort till starten som gick genom ett inhägnat villaområde som var bevakat av militärer medan folket i husen runt omkring stod och applåderade fram oss. Det kändes sjukt mäktigt på nåt sätt. Under promenaden kände jag att det stack lite oroväckande i halsen, ville egentligen inte erkänna det för mig själv men sa till brorsan att ”jag tror fan jag har ont i halsen” och kände paniken komma.
En halvtimme innan start var jag på plats i min startfålla. Drack lite vatten och tänkte sen inte mer på att halsen kändes lite rasslig. Efter nationalsången kom eliten gåendes brevid oss som framkallade öronbedövande applåder. Såg på flaggorna att det blåste svag medvind men samtidigt var det riktigt varmt nu, i solen säkert närmare 30 grader och jag visste att det inte skulle vara nån skugga att tala om i och med att loppet går på en landsväg in mot centrala stan så även om jag hatar motvind så kom jag på mig själv med att önska just det för att inte brinna upp av värmeslag. Precis innan start tyckte killen till höger om mig att det var en bra idé att kissa mitt i startfållan, det kändes sådär men inga av oss runt omkring hann reagera för precis i samma ögonblick ljöd startskottet. Det var riktigt trångt i början men första kilometern var en enda lång nedförsbacke så jag bestämde mig för att inte bli irriterad på trängseln utan koncentrerade mig bara på att inte ramla på nån annans fötter vilket det var en hel del som gjorde.
Redan efter 3km kände jag att jag var påverkad av värmen och benen kändes som spaghetti, hade inget tryck alls. Ansträngningen var alldeles för hög i förhållande till farten och den ständiga kuperingen gjorde att jag aldrig hittade nåt flyt. Vid varje vätskekontroll drack jag 2-3 muggar vatten och kastade lika många över mig för att kyla ner kroppen. Passerade första femman på exakt 20min men strax före milpasseringen insåg jag att det inte skulle bli nåt PB idag. Konstigt nog blev jag varken förbannad eller irriterad över det utan snarare lättad. Drog ner på farten så att tempot kändes bekvämt, tuggade på och njöt av att springa Boston Marathon och försökte njuta så mycket jag kunde av publiken.
Publiken var helt magisk, bortsett från första halvmilen så var det packat med folk längs nästan hela vägen som skrek allt vad dom kunde. Det hade jag inte förväntat mig, inte ute på vischan. Nu när jag dragit ner på tempot och inte längre krigade mot klockan så började jag se fram emot ”screaming tunneln” strax före halvmara passeringen vid Wellesley College som jag bara hört talas om innan. Och långt innan så kunde man höra den komma, först fattade jag inte riktigt vad det var men när man sen passerade alla tjejer med sina ”kiss me” plakat så var det gåshud över hela kroppen. Tror fan att dom skrek högre än publiken på First Avenue i New York när man springer in på Manhattan.
Fram till Newton kändes allt ganska bra, undvek att kolla på klockan och high fivade med lite kids istället. När man kom till Brandstationen i Newton och gjorde en 45 graders sväng så visste jag vad som nu väntade; The Newton Hills. Den första backen var riktigt seg men jag tappade inte så mycket fart. Den andra kändes lite lättare och när jag till slut passerade den tredje backen så trodde jag att det var över. Men jag hade räknat helt fel och helt plötsligt så dök den upp; Heartbreak Hill. Den såg egentligen inte så mycket ut för världen, mest som ett långt motlut men jävlar vad jag tappade fart där, övervägde nästan att börja gå. Till slut var jag i alla fall förbi men det hade kostat rejält med energi. Det positiva var nu att det var nedförsbacke ända in till målet och nu började jag även kolla på klockan. Hade hittills räknat i miles och inte kilometer och när jag fick upp farten så räknade jag ut att 7min/mile skulle räcka för att fixa sub3. Fick upp farten efter dom jobbiga backarna men kände att låren tagit enormt med stryk av alla upp- och nedförsbackar. Det som jag tänkte skulle bli en enkel resa in till mål blev lite jobbigare än jag räknat med, inte minst för att det kom några jobbiga motlut även på slutet. Men nu när man började närma sig dom centrala delarna av stan så blev publiken både tätare och galnare.
Strax före den berömda Citgo skylten var publiken helt galna och hejade på oss för allt vad dom hade, här var första gången i loppet som jag började känna mig trött men jag bestämde mig för att jag åtminstone skulle fixa sub3 och försökte öka farten samtidigt som låren protesterade. Med en mile kvar var det många som hade börjat gå och det gav den energi jag behövde, plockade rätt mycket folk sista biten och när jag äntligen fick svänga in på Boylston Street och ta emot publikens jubel så höll känslorna på att ta över. Det var gåshud över hela kroppen. Spurtade mot mållinjen med händerna i skyn och fixade sub3 med några enstaka sekunders marginal.
Det första jag kände när jag stannade var hur ont det gjorde i låren. Satte mig ner på trottoarkanten och svepte ett par liter vatten men höll inte på att ta mig upp därifrån. Fick min efterlängtade medalj och började sen traska hem mot hotellet. Kände mig som en rockstjärna när jag haltade fram längs Charles Street insvept i min poncho för alla jag mötte gjorde antingen tummen upp eller gratulerade, till slut blev det nästan jobbigt att säga thank you hela tiden.
Just nu har jag sån fruktansvärt smärta i låren, tror inte jag har haft så här ont ens efter den tunga betongen i New York. Men fan vad nöjd jag är med upplevelsen även om det inte blev så som jag hade planerat. Boston är en riktigt tuff bana och det är lätt att luras av banprofilen och tänka att det bara är nerför hela tiden. Det är aldrig flackt nånstans egentligen så man hittar aldrig nån rytm, antingen är det uppför eller nedför. Men vad gör det när det är världens häftigaste mara! Förkylningen slog till som ett brev på posten några timmar efter loppet med taggtråd i halsen och snuva. Men det var väntat och definitivt värt det.
/Hörs
