Blogg

Rubrik 18


Hej på er! 

Sorry att min blogg är tomheten själv, men den är för tillfället en aning bortprioriterad. Jag springer mer och snabbare för varje vecka och det går verkligen snabbt framåt. Att tävla i spikskor är inte längre speciellt långt borta. Men jag tar en dag i taget och gör det bästa jag kan av varje minut. Det går bra, men det kräver fokus. Jag behöver minst dubbelt mera tid än jag har, så det mesta som inte är idrott prioriteras bort. 

Återkommer då det har lugnat ner sig lite, men tills vidare är jag upptagen med att göra allt jag kan för att bli bäst. 

Sandra


Blogg

Rubrik 17


Sommar! Så jäkla skönt med värme. Frihetskänslan då man kan gå ut utan att ta på sig fyra lager extra kläder. Jag njuter så mycket jag kan för man vet aldrig när det kommer snö igen! 

Jag springer mer eller mindre varje dag. Jag kör vanliga distanspass utan problem och jag kör intervaller utan större problem än lite hög puls. Jag har också sprungit på bana igen. Vaderna blev inte glada, men det blev jag. Nu längtar jag verkligen efter att tävla igen, men måste fortsätta hålla huvudet kallt och vara smart istället för ivrig. 

Mellan löpningen kör jag fortsättningsvis alternativ träning. Ibland på cykel, men oftast rullskridskor/inlines. Helt klart den bästa formen av alternativ träning, även om det är lite omständligt. 

För det första kan vi ju reda ut begreppet rullskridskor. Då jag pratar om rullskridskor tror alla svenskar att jag pratar om skor som har hjulen bredvid varandra i två par. Men det gör jag inte, jag pratar om det som på svenska tydligen heter inlines (det allra värsta med sverigesvenskan är helt klart då jag blir utskrattad för att jag använder det korrekta svenska ordet istället för engelska). Hur som helst. Rullskridskor är ett samlingsnamn för samtliga skor med hjul under sig, inklusive inlines. Så jag kommer att fortsätta säga rullskridskor men jag skriver inlines nu för att det är lättare att skriva och jag är lat. Och ni som nu började fundera på ordet Rollerblades; det är ett varumärke. Mina rullskridskor är inte Rollerblades. 

Hur som helst. Som jag sa innan. Inlines är lite komplicerat. Men det är mest i början. Och det är helt klart värt allt krångel. Nackdelen med att bo här i Norden är att man bara kan köra inlines på sommaren (på vintern för snöigt, på våren för grusigt (innan de sopat vägarna) och på hösten för mycket våta hala löv). Å andra sidan är det på sommaren inlines verkligen behövs. Att köra alternativ träning på gymmet (cykel/crosstrainer) eller i bassäng på vintern kan ju vara skönt ibland då det är svinigt väder ute. Men då det börjar bli sol och sommarväder så känns det ju så himla deppigt att stå och trampa på gymmet då man kan flyga fram längs vägarna istället. Då är det himla tur att inlines finns. 

Jag kan direkt säga att jag inte är något proffs eller så. Jag anser mig vara hyfsat duktig på vanliga skridskor (tack pappa för hockeygenerna) och tycker att inlines är ungefär likadant. Det kräver kanske lite mera av balansen. Jag fick mina första inlines på min tolvårsdag. Tror att de kostade 200 mark (kändes bara häftigt att skriva mark, samtidigt som jag känner mig supergammal). Tror ändå inte att jag använde dem så ofta. Det var först tio år senare då jag kom på att det kunde funka som alternativ träning som jag började köra lite mera.

I samband med att jag började köra inlines som träning så insåg jag ganska snabbt att man måste kunna bromsa. Det kunde jag inte. Nu kan jag. Kör inte inlines innan du kan bromsa! Eller kör inte inlines över huvudtaget innan du känner dig trygg med dem. Och kör inte utan hjälm. Nu vet jag hur lång bromssträcka jag behöver i olika tempon. Nu vet jag att man inte kan susa ner i maxtempo ner för en backe om det är en kurva direkt efteråt om jag inte vet hur underlaget ser ut där. Nu vet jag att småsten är förrädiskt. Det räcker med en sten som hamnar fel och man tappar balansen. Nu vet jag att hundar ofta reagerar på inlines och att deras ägare sällan är beredda och att det är värt att sakta in bredvid hundar om man inte vill göra magplask på asfalten. Nu vet jag att det är värt att alltid ha en liten ryggsäck med vanliga skor med sig. Och ett busskort. Nu känner jag mig trygg med mina hjulskor. Och då är det så jäkla roligt! 

Fördelen med inlines är ju att man kan köra utomhus och att man tar sig framåt (till skillnad från crosstrainer). Dessutom går det snabbt. Jag gillar också frihetskänslan och känslan av att det bara är mina fötter som tar mig framåt, precis som i löpningen, fast med åtta hjul. Det är lätt att få upp pulsen, det går bra att köra intervaller, det är kul att åka ner för backar och på bra asfalt. Det är bra träning för hela kroppen (rumpan framför allt men också hela bålen och benen), det kräver en del balans och mycket fokus. Samtidigt så är rörelsen väldigt annorlunda jämfört med löpning, så jag tror heller inte att man ska köra tio pass inlines i veckan. Det är som med allt annat, lagom är bäst! 

Så jag vill egentligen bara rekommendera alla skadade löpare att investera i ett par inlines. Hitta en fin cykelväg med bra asfalt och inte för mycket korsningar eller hundar, och kör! Det är så jäkla roligt! Och så känner man sig snabb (brukar komma ner mot 1,40min/km utför, mycket kul)!

Och nu ska jag ta mina rullskridskor och ta en sväng på Ältavägen (mycket inlinesvänlig väg) innan eftermiddagens banpass! 

Ha en fin vecka människor!

Sandra


Blogg

Rubrik 16


Det är knappt så jag vågar skriva det här inlägget. Nästan varje gång jag skriver om hur bra det går så går nånting åt helvete redan nästa dag. Så jag har blivit galet nojig. Samtidigt fattar jag att ett blogginlägg inte borde påverka mina ben jättemycket, så idag är jag modig och skriver ändå. 

Det här har varit en så himla bra vecka. På ungefär alla sätt.

Vädret har varit fint (och igår var det plötsligt högsommar, även om det bara vara en dag, men nuförtiden ska man ju vara tacksam för all sommar man får). Jag har persat i fikning. Jag fikat med mig själv och en bok, jag har fikat med Magnus, jag har fikat med coach Oscar och jag har fikat med min nya vän Sigrid. Svenskare än så här blir jag inte så ni behöver inte börja tjata om att tävla i svenska landslaget eller skaffa svensk medborgarskap för det har jag inga planer på. Dessutom är det ju Finland-Sverige-match i hockeyn idag så vi får se vad det gör med vår relation den här gången och om jag är tvungen att flytta hem till Finland igen efter det. Man ska aldrig ta något för givet 😉

Och jag springer igen. 

Åtta månader efter operationen så springer jag äntligen utomhus utan problem. Det har varit en jäkla massa motgångar men jag vågar äntligen tro på att det värsta är över. Nu kan jag springa distanspass utan paus (dock har jag inte sprungit så långt ännu) och intervaller i rätt så bra tempo. Pulsen är hög och det är flåsigt, men benen känns väldigt starka och det är så skönt att känna att allt skitjobb jag har gjort i vinter faktiskt har gett resultat. Och för första gången på länge så tror jag faktiskt att jag kommer att tävla i sommar och jag tror att det kan gå riktigt bra. 

Men jag kommer fortfarande att fortsätta att ta en dag i taget och att inte ta något för givet. Det får bli som det blir. Oavsett hur mycket vilja jag har så tänker jag inte tillåta mig att försöka stressa mig i form. Vad som helst kan hända och det viktigaste är ändå att komma tillbaka till full träning igen. Men den här veckans träning lovar gott. Jag har överraskat mig själv på varje intervallpass och jag känner stor skillnad för varje dag jag springer, det blir lite lättare hela tiden. Och kroppen, som alltid brukar krångla då jag börjar springa igen efter skadeuppehåll, funkar fint. Jag har inte ont någonstans. Hälen ömmar lite ännu men den blir bättre och bättre för varje dag, och tuffa löppass tycks den till och med må bättre av. Så just nu känns det underbart. 

Jag har förstås en bit kvar till spikskoträning och ännu lite längre kvar till hinder. Och det måste jag ju klara innan jag börjar tävla. Så i juni springer jag knappast några tävlingar men sen är allting öppet. Och jag tänker fortsätta hoppas. 

Av någon anledning så har jag aldrig missat en tävlingssäsong. Jag har trots skador alltid lyckats komma i form så att jag åtminstone har kunnat springa några lopp, inklusive mästerskapen, varje sommar. Och hur knäppt det än låter så tror jag på att min kropp fattar när det är dags att skärpa sig. Att den förstår att den har utmanat mig tillräckligt och att jag har lärt mig massor och att det är dags att låta mig njuta lite nu. Och njuta gör jag. Det är helt underbart att springa igen. 

Och det är ju det här som är det underbara med skador. Att komma tillbaka. Att kunna uppskatta löpningen på ett vis som man inte gör om man tar varje löpsteg för givet. 

Skador är inte kul, men det är faktiskt inte så jäkla värdelöst heller.

Och jag tänker fortsätta att njuta av livet! 

Sandra


Blogg

Andorra dag 8 + sammanfattning


Andorraveckan är över. Vi avslutade vår resa med ett löppass i ösregn. Efter att ha haft sommarvärme en hel vecka kan man inte klaga på en iskall kort regnskur men med tanke på att kläderna skulle packas ner direkt efteråt var det lite trist.

Bilresan till Barcelona som jag fasat för, delvis för att chaffisen på vägen till Andorra körde så jäkla snabbt och delvis för att det är större risk att jag blir åksjuk om det är ljust ute (och det var mörkt på ditvägen), gick väldigt bra. Jag tog platsen längst fram, och bilen var sval och bekväm. Jag tog ett åksjukepiller för säkerhets skull men skulle troligen ha klarat mig utan. Vägen från Andorra till Barcelona var så otroligt fin och med bra musik i öronen gick de knappa tre timmarna hur snabbt som helst.

Nu sitter jag på flyget och tänkte skriva någon sorts sammanfattning om Andorra. Men det blir svårt. För Andorra är lite märkligt. Svårt att greppa på något vis.

Vi är båda glada över att vi valde att åka just dit. Det var kul att se något nytt och inte riktigt veta vad man skulle vänta sig. Eftersom vi båda är mer eller mindre (jag är mer) kontrollmänniskor så var det säkerligen hälsosamt med något nytt och vi båda behövde komma bort från vardagen lite.

Andorra är väldigt fint. Det är berg överallt, men inte tråkiga kala berg som på kanarieöarna utan gröna skogiga härliga berg med lite snö kvar på topparna. Alla städer/byar befinner sig nere i dalarna och det är vackert var man än befinner sig. Problemet var att jag hade förväntat mig att det skulle vara så lugnt och behagligt överallt, men i Andorra har alla bil eller motorcykel och det var väldigt mycket högljudd trafik inne i la Vella. Då vägarna dessutom var så smala att man ofta inte ens kunde mötas uppe på trottarerna så kom man lite väl nära trafiken. Som tur är låg vårt hotell en bit från de mest trafikerade vägarna så vi hade det lugnt på nätterna. Det härliga med la Vella var att det var lite alla känner alla-känsla över det hela, och det tycker jag att är så himla mysigt.

I efterhand önskar jag att vi hade valt att bo i någon av de andra sex städerna/byarna/delarna (Andorra är uppdelat i sju delar; Andorra la Vella, Sant Julia, Escaldes, Ordino, Canillo, Encamp och La Massana). Mest för att få det där riktigt sköna lugnet och bara kunna vara. Vi hann se lite av alla delar, vissa mer och vissa mindre. Men exempelvis Ordino var väldigt, väldigt mysigt och där vill jag nog bo nästa gång jag åker dit. Å andra sidan hade det knappast varit så roligt att bo där just nu, eftersom de flesta restauranger och hotell i de mindre byarna har stängt nu då det inte är säsong.

Jag hade förväntat mig att man inte skulle kunna springa någonstans. Men faktum var att det var rätt bra att springa där, speciellt nu då jag inte kör några riktigt tuffa pass utan bara distans. Det är inte bara branta backar överallt. Det fanns till och med en platt kilometerlång gångbana täckt av tartan. Överlag gick det rätt bra att få ihop kilometrar längs flodarna, men samtidigt blir man trött i huvudet av det forsande ljudet, för det är inget mysigt porlande direkt. Men hellre det är billjudet. Vill man att det ska vara tyst ska man hålla sig utanför Andorra la Vella.

Friidrottsplanen var jag aldrig inne på, det såg låst ut. Jag besökte heller inga andra gym än hotellets som passade bäst för folk som ville discogymma (vilket jag gjorde första dagen och sen var mina muskulösa löpararmar inte så taggade längre). Jag mailade la Vellas största gym en vecka innan vi åkte och skickade också ett meddelande på en hemsida där man kunde boka träningsläger i Andorra. Jag fick inte svar från någon vilket kändes lite otrevligt. Men jag tänker att det kanske kan ha med språket att göra. Det är inte så många som pratar engelska i Andorra.

Jag hade väldigt svårt att få grepp om människorna i Andorra. Ibland kändes det som att man var mitt i Stockholm och folk gick som om de ägde vägarna och man kände sig i vägen trots att man gick på en vanlig gångbana. I en restaurang där vi ville äta lunch fick vi ingen betjäning och då vi gick fram till disken så blev vi ignorerade. Vi gick därifrån. Vet inte om det inte orkar med oss turister nu då det är off season? Men det fanns också väldigt många människor som var så vänliga att man blev varm i hjärtat. Personalen på vårt hotell var fantastisk och på de flesta matställen var de väldigt trevliga mot oss. Och trots att många mest pratade katalanska eller spanska så lyckades vi kommunicera så mycket det behövdes. Så det var lite blandat, men överlag tyckte jag att vi blev fint bemötta.

Maten på Andorra måste vi väl båda säga att var lite sådär. Hotellets frukost och middag var tyvärr inte speciellt bra men man kunde äta sig mätt i alla fall. När vi åt ute varje gång vi lunchade fick vi hyfsad mat. Men som sagt, det är kanske också bättre under turistsäsong. Och om vi hade ätit middag ute eller valt en lite finare restaurang eller testat deras tapas som tydligen var väldigt typiskt för landet så hade vi kanske blivit positivt överraskande. Så jag ska inte döma. Jag är ju hopplös då det kommer till mat.

Vid turistinformationen i la Vella fick vi bra hjälp och info om det mesta. Man kunde åka buss lite vart som helst i Andorra och en bussresa kostade 1,80€. (Och bussförarna blev inte sura om man betalade med sedlar eller var långsam, se och lär, norden!) Det kändes väldigt smidigt. Bussarna gick ofta och stannade rätt ofta. Tack vare det kunde vi ju enkelt upptäcka mera av landet. Vi köpte också en trailkarta för 5€ och den innehöll kartor och info om 54 olika trails i landet. Vi gick inte så många av dem och tyvärr var de inte så springvänliga. De flesta trails gick bara uppåt och underlaget var stenigt och det var ofta så skogigt att det inte blev så mycket utsikt. Men vackert var det ändå. Om vi hade åkt under sommarsäsongen som börjar i slutet av juli så hade vi kunnat ta en kabinlift upp till någon bergstopp och fått lite mera utsikt, men då hade vi å andra sidan fått mindre lugn, så vi var nöjda ändå. Och jag rekommenderar ändå folk att åka till Andorra och vandra, men det kräver både kondition och benstyrka. Mina ben var extremt slitna efter måndagens tretimmarsvandring.

De har två turistsäsonger i Andorra, vinter och sommar. Jag läste någonstans att de har nästan 10 miljoner turister per år och 90% av dem på vintern. Nackdelen med att åka mellan turistsäsongerna var att väldigt mycket var stängt och att man inte kunde åka upp på de högsta bergen pga snö (fast det hade vi kanske inte gjort ändå). Fördelen var ju att det var rätt lugnt, och jag tycker nog att den fördelen vinner över nackdelarna.

Många åker till Andorra för att shoppa. Dyra märkeskläder, elektronik, parfymer, tobak och sprit är rätt billigt där. (Andorra är inte med i EU men har euro som valuta). Dock är varken jag eller Magnus några shoppingmänniskor så vi lockades inte så mycket av butikerna, så jag kan ärligt talat inte säga så mycket om det. Men det verkade vara många spanjorer där över helgen för att shoppa.

Den senaste veckan har jag sett rekordmånga människor med kryckor. Jag vet inte om Andorrianerna har åkt skidor hela vintern och vurpat lite hit och dit, eller vad det berodde på. Det fanns också väldigt många rökare i staden, men till skillnad från i Stockholm så låg det inte fimpar överallt. I la Vella hade väldigt många människor hund, och alla hundar var väldigt väluppfostrade (så himla skönt för oss hundrädda). Många människor gick också klädd i dunjacka trots att det var kring 20 grader och ännu varmare i solen. Jag fick konstiga blickar då jag tränade i shorts (och då är jag ändå den frusna typen, så jag lovar att det var varmt).

Det känns som att jag har varit lite negativ i det här inlägget, vilket jag själv är lite förvånad över. För jag har haft en fantastisk vecka. Jag älskade vårt hotell (varsin 140cm (skön) säng, inte heltäckningsmatta, inget ljud utifrån, bra AC, bra dusch, stor och varm pool som vi ofta fick ha för oss själva, hyfsat internet, trevlig lobby, airhockey (för 1€, totally worth it) och trevlig personal.

Jag älskade också bergen. Den där mäktiga känslan då man befann sig nere i dalarna, omringad av höga berg var så himla härlig. Jag nöjt av varje promenad vi tog, trots att det var mentalt tufft de första dagarna då jag hade för ont för att springa. Men det var så galet vackert att man inte kunde göra annat än njuta. Och vi som hade förväntat oss likadant väder som det har varit hemma i Sverige nu senaste dagarna blev väldigt positiva då vi fick sommarvärme. Andorra lär vara väldigt solsäkert.

Mina favoritstunder under veckan var 1) höghöjdsbanan vid Lake Engolasters, den var galet rolig (tar gärna emot tips på var det finns höghöjdsbanor i Sverige, för det där vill jag göra igen! 2) Fikan i Ordino (som jag instagrammade tusen bilder från). Trots att vi inte fick så bra service, tror de var lite för få i personalen den dagen, så var det helt klart värt att vänta på betjäningen. Kaffet var gott och utsikten slog det mesta. 3) Timmarna på Starbucks sista dagen. Dagen efter vår längsta vandring så var det skönt att ha en äventyrsfri dag och varva ner, så vi tillbringade hela eftermiddagen på fiket. Fåtöljerna var sköna och jag hade en bra bok och uppskattade att kunna släppa allt annat och bara fokusera på romanen. Att bara släppa allt annat och glömma sin to do-list är mycket svårare att göra hemma.

För några timmar sedan då vi satt på flygplatsen och jag började inse att vi är tillbaka i vardagen i morgon blev jag lite stressad. Tankar över ekonomi, mikron som gav upp strax innan vi åkte, det tomma kylskåpet osv gjorde mig alldeles trött. Men det är också ett tydligt tecken på att jag verkligen har kunnat släppa alla bekymmer en vecka och tillåta mig själv att återhämta mig, och det är jag glad för. Nu kommer det också att finnas energi till att ta itu med allt då vi är hemma igen.

Det bästa med hela resan är ju ändå att jag har kunnat springa så mycket och att hälen har återhämtat sig mellan varje pass och faktiskt känts bättre för varje dag. Det gör mig väldigt glad.

Och att jag har fått göra den här resan med Magnus har varit helt fantastiskt. Med mitt tränande och hans jobb så är vi dåliga på att göra mer avancerade saker än lite kvällspromenader och nån bio då och då, då vi är hemma, så det har verkligen varit roligt att hitta på saker tillsammans.

Så nu är jag glad, tacksam och väldigt trött.

Sandra

Ps. Åk till Andorra!


Blogg

Andorra dag 7


Sista dagen i Andorralandet. Fortfarande slitna efter gårdagens äventyr så kändes det väldigt bra att ta en slödag idag. Eller slödag är kanske fel ord då Magnus haft en hel del jobb och jag har passat på att köra dubbla löppass för första gången på många månader. Men en hyfsat äventyrsfri dag i alla fall.

Förutom träningen har vi hängt på ett fik i flera timmar och jag har läst ut en till Lucy Dillon-roman. Älskar chick lit! (Tips på författare mottages med tacksamhet. Älskar Lisa Jewell och Marian Keyes kan man ju inte ogilla. Men nu vet jag inte vilken författare jag ska snöa in mig på. Jane Green?)

Eftersom det här var sista dagen så släpade jag med mig telefonen till hotellpoolen så att jag kunde fixa ett roligt instagramklipp. De flesta kvällarna har vi varit ensamma i poolen men idag var två äldre par där. Och vi som var hungriga och bara skulle ta ett snabbt dopp fick vänta i evigheter tills de andra gav upp och vi fick ha poolen i fred. Allt för att jag inte skulle behöva skämmas då jag tvingade Magnus att filma mig medan jag låtsades hålla på med konstsim (jag är inte speciellt smidig i vatten kan jag bekräfta). Nåja, jag startade min undervattensshow med ett halvtaskigt handstående och så en kullerbytta på det och så pang slog jag pannan i en kant som jag tydligen missbedömt avståndet till. En halv sekund var jag rädd att jag skulle tuppa av men sen tog jag mig upp istället. Poolen var bara 120cm djup så det var ju ingen fara, bara att ställa sig upp. Ont gjorde det förstås och tydligen blödde jag också och Magnus såg lite orolig ut men jag var mest besviken över att jag inte fick showa klart. Så det fick bli en selfie istället. Alltid något. 

Resultatet blev alltså en rejäl bula i pannan, ett härligt jack i ögonbrynet och en instagramselfie. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Å andra sidan har jag kraschat i både träd och stenar och kanter den senaste veckan så min kropp är ganska blåmärkt redan. Lägg till att min hud inte har gillat poolvattnet så mycket så  lite rödfläckig är jag också. Så det passar ganska fint att avsluta med en härlig bula så jag säkert inte glömmer Andorraveckan på ett tag! 

Humöret är i alla fall på topp! 

Nu ska vi sova och ladda mentalt för bilresan till Barcelona imorgon. Hej åksjukepiller!

Sandra


Blogg

Andorra dag 6


Det här med att ta det lugnt och chilla blev det inte så mycket av idag. Istället hoppade vi på bussen till Canillo. Canillo var kanske det mest turistiska stället hittills och vi fick till och med service på engelska (på andra ställen är det katalanska och spanska som gäller och i vissa fall franska). Vid Canillo ligger också Andorras största skidanläggning Grandvalira så det är säkert mycket folk där på vintrarna antar jag. Vi bestämde oss för att gå på en ca 7km lång trail som skulle vara hyfsat platt, men efter några hundra meter ändrade vi oss och bestämde oss för att testa en kortare trail på knappa 900 meter istället. Problemet var bara att den rutten var en bit bort, vid byn Meritxell och vi var tvungna att ta oss dit först. Det skulle vara ca 2km och jag räknade med att det skulle ta 20 minuter. 

Det tog lite längre än så. Vi kom till en gångvägskorsning med två skyltar. På en stod det Meritxell och visade en sko och på den andra var det en bild på en cykel. Gångvägen gick uppåt och cykelvägen var platt och gick längs floden. Vi valde cykelvägen. Det visade sig vara en supervacker väg med mäktig utsikt. Men det visade sig också vara en återvändsgränd. Så det var bara att vända om och gå tillbaka till närmsta gångvägsskylt och börja bege sig upp för berget. 

Det visade sig vara en ännu trevligare väg, trots att det var en asfalterad bilväg som. Det var fina hus och mäktig utsikt över berg, flod och ängar med kor och så småningom blev vägen en stig och vi passerade typ världens minsta kyrka och kom till slut fram till Meritxell och tog en glass för att orka med resten. 

Vi satte oss ner och kollade på ruttbeskrivningarna och för att vila benen lite. Sen letade vi upp 900-metersrutten som började en bit bort. Den gick tack och lov i skuggan (molnfri dag idag) och var hyfsat lätt även om det var väldigt mycket upp och ner. I slutet av rutten kom vi till en utsiktsplats som var nere i dalen nära ett vattenfall. Där tog vi av oss pegaserna (varför kallar inte folk sina nike pegasus för det?) och lät fötterna andas lite. 

Planen hade varit att fortsätta gå fram till nästa by, Encamp och ta bussen hem därifrån men jag hade tydligen missberäknat kartan lite. Vi försökte gå off-trail och hitta en egen väg vidare men det var lönlöst. För tätbevuxen skog och för branta bersväggar. Så vi insåg att vi fick gå tillbaka och ta bussen från ruttens startpunkt istället. Vi började båda bli rejält slitna i benen och vi pratade inte så mycket på tillbaka vägen. Tack och lov visste vi inte hur långt det var kvar i bussen.

Då vi kom ut till vägen fanns det ingen busshållplats. Men vi hade sett en några hundra meter längre bort. Så vi gick dit och insåg att det bara fanns en på fel sida av vägen. Så vi bestämde oss att börja gå längs asfaltvägen mot Encamp och stanna vid första busstoppet. Bussarna stannar rätt ofta här. Förutom just på den vägen tydligen. Vi gick och gick och gick och efter ett par kilometer tog trottoaren slut och vi fick vika av på en stenig stig som gick utför. Knän och lår var inte så glada längre. Vi kom ner till Encamp till slut och letade efter de gulmarkerade busstoppen och lyckades hitta en busshållplats hyfsat snabbt i alla fall. Vi hade också sån tur att det kom en buss nästan direkt, men den missade vi nästan. Tack och lov såg nog chaffisen att vi var ganska vilsna turister så han stannade och släppte på oss ändå. 

Det var galet skönt att få sitta kan jag tala om. Energinivån var låg efter att ha gått tre timmar i en inte allt för lätt terräng och utan desto fler pauser. Vi hade dessutom båda slarvat med vätska och mellanmål så då vi klev av bussen gick vi direkt och handlade lite att äta så vi skulle överleva fram till middagen. Efter att ha andats lite på hotellrummet unnade vi våra slitna kroppar ett dopp i den varma hotellpoolen och körde lite rörlighetsträning där innan vi gick och käkade världens segaste kött till middag. 

Nu försöker jag hänga med i hockeyn och läsa en bok samtidigt. Det går sådär. 

Imorgon är det sista dagen här. Då ska vi inte ge oss ut på äventyr utan bara ta det superlugnt. 

God natt!

Sandra

Ps. Ber om ursäkt för eventuella skrivfel. För trött för att korrekturläsa.


Blogg

Andorra dag 5


Sorry att mina blogginlägg härifrån inte är så underhållande. Jag skriver på kvällarna då jag är som tröttast och inte orkar tänka ut fyndiga liknelser och halvkassa skämt. Lovar att skärpa mig då jag är hemma igen. Kanske. 

Idag har vi haft ännu finare väder och sol precis hela dan. Och rätt varmt. Jag sprang 6km längs den platta fina gångbanan längs floden idag (och avslutade med lite bozov för att mina löpovana ben ska bli ännu mer slitna) medan Magnus körde långpass uppe i skogen och bergen. När jag väntade på att Magnus skulle komma tillbaka så öppnade jag äntligen en av de böckerna jag hade packat med mig och trodde jag skulle läsa ut direkt. Det har bara inte blivit av tidigare. Att läsa är så himla underskattat. 

Magnus kom tillbaka efter tre timmar och det blev en sen pizzalunch och så småningom begav vi oss till spat. Idag hade vi bokat tre timmar på Caldea, som lär vara Europas största termalbadanläggning. Jag hade varit naiv innan och trodde på reklamfilmerna jag youtubat fram (folktomt, bara vuxna människor) och tänkte också att med tanke på att det inte är turistsäsong och dessutom söndagkväll så såg jag fram emot några rofyllda timmar och att jag skulle vara full av energi då vi kom tillbaka till hotellet sen. Så blev det inte. 

Direkt vi kom in på spat så slog den fuktiga luften emot och det ekade av barnskrik. Vi fick köa en bra stund (trots att förköpta biljetter skulle tillåta att man gick före hela kön. Hmpf.) Vi fick gratis badkläder (”special gift for you”, yeah sure). Jag tog en simdräkt i storlek S. Den var supertajt kring rumpan, lös runt midjan och slutade nånstans mitt på mina bröst. Jag har svårt att se att någon kropp går in i den baddräkten. Men jag fick mig ett gott skratt i alla fall. Gratis dessutom. 

På spat hade män och kvinnor gemensamma omklädningsrum. Men man bytte om i egna bås och låste sedan in grejerna i skåpen och gick till skilda duschrum (trots att det fanns bås där också). Då vi väl kom in på badet så insåg vi att vi inte var dom enda som tänkte att söndagkväll är lugnt. Det var fullt av skrikande barn och hånglande par överallt. Väldigt speciellt. Varje gång man gick i de smala gångarna fick man se efter för barnen som kunde komma från ingenstans och skrika ”LA BOMBAAA” och slänga sig i vattnet två centimeter framför en. Och varje gång man gick in i en bubbelpool eller annan varm bassäng som innehöll hörn så fick man hålla sig undan alla gullegullande par som var så närgångna att de såg ut att vilja börja föröka sig när som helst. Men kärlek är fint. Min favoritstund var ändå då vi satt i utomhusbubbelpoolen och tittade på bergen och njöt av bergsutsikten och en familj med sju ca tioåriga helvilda pojkar kom och trängde in sig i poolen. Jag körde ”fokus på andningen, Sandra, fokus på andningen”-metoden. Det gick okej. I slutändan var vi ändå där drygt två timmar, men det var kanske inte värt 35,50e per person. Men nu har vi gjort det i alla fall. Kommande dagar nöjer vi oss med hotellpoolen. Men vill ändå förtydliga att Caldea är mycket överskattat. Som Tropiclandia men utan rutchbanor och med mera hångel. 

Nu har vi ätit middag och spelat air hockey och kämpar som vanligt med att hålla ögonen öppna. 

Imorgon ska vi bege oss till något lugnare ställe. Bara två dagar kvar nu innan vi ska resa. Det gäller att ta vara på tiden och chilla allt vad man orkar nu så man är fylld med ny energi då vi åker hem igen. 

Sandra


Blogg

Andorra dag 4


Ytterst bra dag. 

Idag tänkte vi börja dagen med att göra det enkelt och springa uppe längs berget där vi hade gått första dan. Magnus skulle springa längre och stack iväg längs någon jobbig, brant trail upp i skogen och jag höll mig på den platta gångvägen. Hälen gjorde lite ont i början och jag trodde inte det skulle bli till något, men efter några minuter började smärtan släppa och det kändes okej att springa. Dessvärre hade jag valt den vägen där samtliga la Vellabor rastar sina hundar, och givetvis var de okopplade. Hundarna här är snälla och väluppfostrade men man vet aldrig hur de reagerar på löpare och även om min hundrädsla har minskat så känner jag mig fortfarande långt ifrån bekväm bland lösa hundar. Så det blev en jäkla massa extra pauser, men det var kanske lika bra.

Efter ett tag tröttnade jag dock på pausandet och bestämde mig för att gå och leta fram friidrottsplanen. På vägen dit hittade jag en fin platt raksträcka, längs floden, utan desto fler korsningar och började springa igen. Jag märkte snabbt att det var en hel del människor som sprang på andra sidan floden (har sett väldigt få löpare här de senaste dagarna) så jag gick över dit då jag hittade en bro. Det första jag såg var en skylt som visade att det var förbjudet att ha hundar där. Det andra jag såg var att gångvägen inte var asfalt utan tartan. Hälen grät av glädje. Tartansträckan var ungefär 800m och sedan gick det att fortsätta längs asfaltvägen. Så det må ha tagit några dagar att hitta rätt ställe, men nu vet jag var jag ska springa i alla fall. Idag blev det hela 6,3km. Ett helt jäkla löppass! Får se hur hälen mår imorgon! Och friidrottsplanen struntade jag i, den såg låst ut hur som helst. 

På eftermiddagen hoppade vi på en buss till byn Ordino som vi hade läst att skulle vara fin. Vi hade läst rätt. Så galet fint ställe. Och så himla skönt att komma bort från la Vellas trafik. Tystnaden i kombination med bergsutsikten gjorde att ett lugn spred sig i hela kroppen. Dessutom hade vi sommarvärme idag. De flesta mindre byarna har stängt ganska mycket just nu då vintersäsongen har slutat och sommarsäsongen börjar först i slutet av juli. Men samtidigt är det inte speciellt mycket turister här, vilket är väldigt skönt. Vi hittade i alla fall ett öppet fik med uteservering och tog varsin café con leche och njöt av sol, värme och utsikt. Och ringde hem till våra mammor och berättade hur underbart livet är. Typ. 

Vi var inte riktigt sugna på att hoppa på bussen efteråt så istället gick vi ett par kilometer längs floden (och gårdar med djur (och väldigt roliga höns)) till grannbyn La Massana och bussade därifrån tillbaka till la Vella. 

Kvällen avslutades som vanligt med bad i hotellpoolen och middag.

Mycket fin dag. Kan redan nu passa på att rekommendera Andorra som resmål. Men nästa gång jag åker hit så vill jag nog i någon annan by än la Vella. Här är det lite väl mycket ljud och lite för lite lugn. Men trots allt väldigt, väldigt fint!

Sandra

Ps. Fortfarande heter jag @steeplesandra på instagram om ni vill se bilder på hur vackert det är här. Och då är berg ändå femtiofyra gånger finare på riktigt än på bild. 


Blogg

Andorra dag 3


Jag var lite smådeppig igår på förmiddagen men tröttnade på det efter ett tag och försökte göra det bästa möjliga av resten av dagen. Jag försökte gå i lite butiker (shoppingen i Andorra är ju såååå bra… sägs det) men tröttnade rätt snabbt och gick tillbaka till hotellet. Som jag inte visste riktigt var låg. Men efter att ha hittat en rolig genväg genom smala gränder och märkliga trappor som kom jag fram till slut. Att ha dåligt lokalsinne är kul ibland. 

På eftermiddagen gick vi upp en bit i berget på andra sidan dalen och hittade en underbart vacker väg med en liten flod/å/dike som rann längs med och porlade sådär härligt. Det var grönt och fint och varmt och skönt och mäktigt och vackert och alldeles alldeles underbart. Bilder finns på instagram men naturupplevelser gör sig inte så bra på bild. Mitt humör pendlade mellan att vara så lycklig över att få se allt fint och att vara ledsen över att jag inte kunde springa. Men en underbar promenad blev det i alla fall (bilder på min instagram). Jag gick till hälarna började värka och avslutade kvällen med lite ben- och bålstyrka i hotellets varma pool. 

Idag vaknade jag upp med en bra hals och en mycket bättre häl. Vi började dagen med att gå till turistbyrån och hämta lite kartor och busstidtabeller. Sen packade vi ryggsäckarna fulla med kläder och mellis och hoppade på en buss till byn Encamp som ligger några kilometer från Andorra la Vella. En galet vacker by med härliga vyer åt alla håll och mycket lugnare och mindre trafikerat än la Vella. Där lunchade vi på en liten lokal restaurang och sen började vi dagens bergsvandring. Sträckan vi skulle gå var bara två kilometer, men stigarna var väldigt steniga och man fick nästan klättra ibland. Och det var uppför hela vägen, total stigning var drygt 400m. Då vi kom fram till vårt mål, Lake Engolasters var vi på 1600 meters höjd men eftersom det var skog överallt så var det inte så mycket utsikt. Men sjön var vacker och grodynglen många. Och vi var svettiga. De där extra kläderna vi hade packat med fick vi ingen nytta av. Shorts hade varit bättre. Men vi kunde ju inte veta att regnet skulle övergå till strålande sol innan vi började gå. 

Vi satte oss ner på en asfaltväg och käkade äpplen och vilade benen innan själva äventyret började. Vi hade nämligen bokat tid på en höghöjdsbana. Så det blev två timmar med balanserande, klättrande, repsvingning, linbana, luftsnowboarding, trapetser och allt möjligt. Fruktansvärt kul. Och fransmannen som hade hand om stället hade den bästa hockeyfrillan ever. Han fick en euro i dricks för det. Sen gick vi hem. Utför var nästan värre än uppför då det belastade både knän, framsidor och hälar ganska ordentligt. Vi firade vår promenad med att äta glass i väntan på bussen hem. 

Sen slängde vi oss i poolen och åt middag och lite till glass och nu vet jag två människor som kommer att sova gott i natt!

Sandra


Blogg

Andorra dag 2


Igår var en underbar dag och jag såg fram emot en lika fantastisk fortsättning på veckan. Men så blir det ju aldrig som man har tänkt sig. 

Nästan direkt jag började springa fick jag ont i hälen. En helt ny smärta som jag inte känner igen från tidigare. Den försvann inte efteråt och idag gör det fortfarande lika ont. Eftersom jag äntligen har kunnat börja trappa upp löpningen igen så blev jag väldigt ledsen. Och ifall inte det hade gjort mig tillräckligt ledsen så fortsatte kvällen med att jag fick ont i halsen. Kanske årets tionde förkylning på gång. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig att Andorraveckan skulle bli.

Livet behandlar inte mig jättebra just nu. 

Sandra


Blogg

Andorra dag 1


Den senaste tiden har varit lite jobbig (som ni kanske råkade märka i mitt senaste blogginlägg). Jag har varit hemma mycket och Magnus har jobbat en hel del hemifrån. Så vi har känt oss lite instängda. Själv har jag mest saknat den frihetskänslan som jag bara kan få av löpning och jag har de senaste månaderna bara känt att jag måste bort. Jag vet inte riktigt vad jag ville bort från och vart jag ville. Men jag kände att jag ville bort. 

Efter att vi tvingades avboka vårt USA-läger har stämningen hemma varit lite sådär. Vi har googlat och funderat och försökt hitta ett ställe dit vi kunde åka på läger en vecka. Och viktigaste var att det skulle vara ett fint ställe. Ett ställe där man kunde känna sig fri. Och efter att vi hade googlat sönder hela Europa och konstaterat att vi inte har en aning om vart man kan åka och nästan struntade i allting så bestämde vi oss för att boka en veckas resa till Andorra. ”Är det semester eller träningsläger då?”, frågar folk. Kalla det vad man vill. Jag tränar mina pass två gånger om dagen oavsett. Och Magnus ska springa Stockholm Marathon så han tränar på han med. Och jobbar. Så en väldigt aktiv i sådana fall!

Hur som helst. Igår åkte vi iväg. Tre och en halv timmes flyg till Barcelona som gick i ett huj pga spelen vi laddat ner strax innan avfärd. I Barcelona åt vi middag på flygplatsen och letade sen upp bussen, som visade sig vara en minibuss, som skulle ta oss till Andorra. Klockan 22 började den 3,5h långa bilresan. Chaffisen körde uppskattningsvis 400km/h utan att sakta in vid rondeller och alla små byar vi körde igenom. Jag körde min första åksjuketuggummidebut (varför har jag inte testat det förr???), vilket gjorde att jag överlevde. Trots att det var lite småläskigt ibland då det gick så jäkla fort så var vi ändå tacksamma över att vi var framme vid hotellet redan efter 2h 45min! Och då ska det tilläggas att vi fick ha en liten paus för att chaffisen blödde så mycket näsblod! Spännande. 

Vårt hotell är fint även om det inte är det fräschaste. Vi har varsin 140cm säng så trots att vi har knuffat ihop sängarna så får jag gå en kilometer för att ta mig fram till Magnus. Ungefär. Hotellet har ett spa, en takterrass och glass till frukost. Så det ska väl gå att överleva. Andorra la Vella tycks ligga i en dal och utsikten från terrassen är totally amazing. Jag tror det var första gången i mitt liv som jag fick rysningar av att utsikten var så fin. Älskar berg! Just nu är det fem grader och duggregn, lite annat än Stockholms 16 grader och sol igår. Men ärligt talat så föredrar jag den här miljön alla dagar i veckan, med eller utan regn.

Nu ska vi ge oss ut och utforska staden och se om vi hittar några hyfsat platta vägar att springa på. Sen får vi se vad vi hittar på resten av veckan! 

Om någon av er har varit i Andorra och har tips på vad man kan göra så får ni väldigt gärna berätta! Det stora spat Caldea ska besökas och så vill vi gärna göra någon vandring på något fint ställe och åka upp med nån såndär linbanelift till någon bergstopp eller så! Och ja, känner ni till bra ställen att springa på så vill vi såklart veta! 

Återkommer!

Sandra

Ps. Är för lat för att ladda upp bilder på bloggen. Men brukar kunna vara hyfsat aktiv på mina instastories. Eller min vanliga instagram. @steeplesandra heter jag. 


Blogg

Rubrik 15


Det här med att 2017 åtminstone inte kan bli ett sämre år än 2016 var uppenbarligen inte sant.

En tredjedel av året har gått och jag har varit sjuk (magsjuka och förkylning) rekordmånga gånger (trots att jag äter och sover bra), jag har en ekonomi som knappt räcker till att handla ordentligt med mat (skadade idrottare är inte så attraktiva för sponsorer), jag känner mig instängd i vår lägenhet och känner konstant att jag måste bort härifrån, jag fick avboka mitt USA-läger (och belönades med löjligt med ett snöhelvete), jag har en häl som har krånglat en hel del och jag känner mig rastlös samtidigt som jag aldrig känner att jag har energi att göra något mer än träningen.

Alla små saker som kan gå åt helvete har gått åt helvete de senaste månaderna. Jag har verkligen kommit upp i personbästa i oflyt. Men lika bra att ta allt skit på en gång, tänker jag.

Men jag är egentligen inte så ledsen. I något skede blir man van och lär sig att göra det bästa av varje dag, trots att det bästa inte alltid är så himla bra.

Det finns trots allt två saker som gör mig jäkligt tacksam och som får mig att hela tiden vilja göra mitt bästa och jobba vidare.

För det första så är hälen rätt bra just nu och jag har sprungit en hel del den här veckan utan större problem. Varje löpsteg känns viktigt just nu och för varje gång jag ökar på löpsträckan så känner jag en lite starkare känsla av frihet.

För det andra så har jag det bästa teamet. Den bästa sambon, den bästa familjen, de bästa vännerna, den bästa coachen, de bästa naprapaterna, de bästa läkarna, den bästa idrottspsykologen och den bästa dietisten. Om man får chansen att jobba med så fina människor så känns det som att det minsta jag kan göra är att göra mitt bästa, hela tiden.

2017 har hittills varit det sämsta året på länge. Men det finns fortfarande två tredjedelar kvar av året och om kommande tredjedel blir okej och den sista blir jättebra så blir snittet helt okej i alla fall!

Tack för att jag fick avreagera mig.

Sandra