Andorra dag 7



Sista dagen i Andorralandet. Fortfarande slitna efter gårdagens äventyr så kändes det väldigt bra att ta en slödag idag. Eller slödag är kanske fel ord då Magnus haft en hel del jobb och jag har passat på att köra dubbla löppass för första gången på många månader. Men en hyfsat äventyrsfri dag i alla fall.

Förutom träningen har vi hängt på ett fik i flera timmar och jag har läst ut en till Lucy Dillon-roman. Älskar chick lit! (Tips på författare mottages med tacksamhet. Älskar Lisa Jewell och Marian Keyes kan man ju inte ogilla. Men nu vet jag inte vilken författare jag ska snöa in mig på. Jane Green?)

Eftersom det här var sista dagen så släpade jag med mig telefonen till hotellpoolen så att jag kunde fixa ett roligt instagramklipp. De flesta kvällarna har vi varit ensamma i poolen men idag var två äldre par där. Och vi som var hungriga och bara skulle ta ett snabbt dopp fick vänta i evigheter tills de andra gav upp och vi fick ha poolen i fred. Allt för att jag inte skulle behöva skämmas då jag tvingade Magnus att filma mig medan jag låtsades hålla på med konstsim (jag är inte speciellt smidig i vatten kan jag bekräfta). Nåja, jag startade min undervattensshow med ett halvtaskigt handstående och så en kullerbytta på det och så pang slog jag pannan i en kant som jag tydligen missbedömt avståndet till. En halv sekund var jag rädd att jag skulle tuppa av men sen tog jag mig upp istället. Poolen var bara 120cm djup så det var ju ingen fara, bara att ställa sig upp. Ont gjorde det förstås och tydligen blödde jag också och Magnus såg lite orolig ut men jag var mest besviken över att jag inte fick showa klart. Så det fick bli en selfie istället. Alltid något. 

Resultatet blev alltså en rejäl bula i pannan, ett härligt jack i ögonbrynet och en instagramselfie. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Å andra sidan har jag kraschat i både träd och stenar och kanter den senaste veckan så min kropp är ganska blåmärkt redan. Lägg till att min hud inte har gillat poolvattnet så mycket så  lite rödfläckig är jag också. Så det passar ganska fint att avsluta med en härlig bula så jag säkert inte glömmer Andorraveckan på ett tag! 

Humöret är i alla fall på topp! 

Nu ska vi sova och ladda mentalt för bilresan till Barcelona imorgon. Hej åksjukepiller!

Sandra

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Andorra dag 6



Det här med att ta det lugnt och chilla blev det inte så mycket av idag. Istället hoppade vi på bussen till Canillo. Canillo var kanske det mest turistiska stället hittills och vi fick till och med service på engelska (på andra ställen är det katalanska och spanska som gäller och i vissa fall franska). Vid Canillo ligger också Andorras största skidanläggning Grandvalira så det är säkert mycket folk där på vintrarna antar jag. Vi bestämde oss för att gå på en ca 7km lång trail som skulle vara hyfsat platt, men efter några hundra meter ändrade vi oss och bestämde oss för att testa en kortare trail på knappa 900 meter istället. Problemet var bara att den rutten var en bit bort, vid byn Meritxell och vi var tvungna att ta oss dit först. Det skulle vara ca 2km och jag räknade med att det skulle ta 20 minuter. 

Det tog lite längre än så. Vi kom till en gångvägskorsning med två skyltar. På en stod det Meritxell och visade en sko och på den andra var det en bild på en cykel. Gångvägen gick uppåt och cykelvägen var platt och gick längs floden. Vi valde cykelvägen. Det visade sig vara en supervacker väg med mäktig utsikt. Men det visade sig också vara en återvändsgränd. Så det var bara att vända om och gå tillbaka till närmsta gångvägsskylt och börja bege sig upp för berget. 

Det visade sig vara en ännu trevligare väg, trots att det var en asfalterad bilväg som. Det var fina hus och mäktig utsikt över berg, flod och ängar med kor och så småningom blev vägen en stig och vi passerade typ världens minsta kyrka och kom till slut fram till Meritxell och tog en glass för att orka med resten. 

Vi satte oss ner och kollade på ruttbeskrivningarna och för att vila benen lite. Sen letade vi upp 900-metersrutten som började en bit bort. Den gick tack och lov i skuggan (molnfri dag idag) och var hyfsat lätt även om det var väldigt mycket upp och ner. I slutet av rutten kom vi till en utsiktsplats som var nere i dalen nära ett vattenfall. Där tog vi av oss pegaserna (varför kallar inte folk sina nike pegasus för det?) och lät fötterna andas lite. 

Planen hade varit att fortsätta gå fram till nästa by, Encamp och ta bussen hem därifrån men jag hade tydligen missberäknat kartan lite. Vi försökte gå off-trail och hitta en egen väg vidare men det var lönlöst. För tätbevuxen skog och för branta bersväggar. Så vi insåg att vi fick gå tillbaka och ta bussen från ruttens startpunkt istället. Vi började båda bli rejält slitna i benen och vi pratade inte så mycket på tillbaka vägen. Tack och lov visste vi inte hur långt det var kvar i bussen.

Då vi kom ut till vägen fanns det ingen busshållplats. Men vi hade sett en några hundra meter längre bort. Så vi gick dit och insåg att det bara fanns en på fel sida av vägen. Så vi bestämde oss att börja gå längs asfaltvägen mot Encamp och stanna vid första busstoppet. Bussarna stannar rätt ofta här. Förutom just på den vägen tydligen. Vi gick och gick och gick och efter ett par kilometer tog trottoaren slut och vi fick vika av på en stenig stig som gick utför. Knän och lår var inte så glada längre. Vi kom ner till Encamp till slut och letade efter de gulmarkerade busstoppen och lyckades hitta en busshållplats hyfsat snabbt i alla fall. Vi hade också sån tur att det kom en buss nästan direkt, men den missade vi nästan. Tack och lov såg nog chaffisen att vi var ganska vilsna turister så han stannade och släppte på oss ändå. 

Det var galet skönt att få sitta kan jag tala om. Energinivån var låg efter att ha gått tre timmar i en inte allt för lätt terräng och utan desto fler pauser. Vi hade dessutom båda slarvat med vätska och mellanmål så då vi klev av bussen gick vi direkt och handlade lite att äta så vi skulle överleva fram till middagen. Efter att ha andats lite på hotellrummet unnade vi våra slitna kroppar ett dopp i den varma hotellpoolen och körde lite rörlighetsträning där innan vi gick och käkade världens segaste kött till middag. 

Nu försöker jag hänga med i hockeyn och läsa en bok samtidigt. Det går sådär. 

Imorgon är det sista dagen här. Då ska vi inte ge oss ut på äventyr utan bara ta det superlugnt. 

God natt!

Sandra

Ps. Ber om ursäkt för eventuella skrivfel. För trött för att korrekturläsa.

Andorra dag 5



Sorry att mina blogginlägg härifrån inte är så underhållande. Jag skriver på kvällarna då jag är som tröttast och inte orkar tänka ut fyndiga liknelser och halvkassa skämt. Lovar att skärpa mig då jag är hemma igen. Kanske. 

Idag har vi haft ännu finare väder och sol precis hela dan. Och rätt varmt. Jag sprang 6km längs den platta fina gångbanan längs floden idag (och avslutade med lite bozov för att mina löpovana ben ska bli ännu mer slitna) medan Magnus körde långpass uppe i skogen och bergen. När jag väntade på att Magnus skulle komma tillbaka så öppnade jag äntligen en av de böckerna jag hade packat med mig och trodde jag skulle läsa ut direkt. Det har bara inte blivit av tidigare. Att läsa är så himla underskattat. 

Magnus kom tillbaka efter tre timmar och det blev en sen pizzalunch och så småningom begav vi oss till spat. Idag hade vi bokat tre timmar på Caldea, som lär vara Europas största termalbadanläggning. Jag hade varit naiv innan och trodde på reklamfilmerna jag youtubat fram (folktomt, bara vuxna människor) och tänkte också att med tanke på att det inte är turistsäsong och dessutom söndagkväll så såg jag fram emot några rofyllda timmar och att jag skulle vara full av energi då vi kom tillbaka till hotellet sen. Så blev det inte. 

Direkt vi kom in på spat så slog den fuktiga luften emot och det ekade av barnskrik. Vi fick köa en bra stund (trots att förköpta biljetter skulle tillåta att man gick före hela kön. Hmpf.) Vi fick gratis badkläder (”special gift for you”, yeah sure). Jag tog en simdräkt i storlek S. Den var supertajt kring rumpan, lös runt midjan och slutade nånstans mitt på mina bröst. Jag har svårt att se att någon kropp går in i den baddräkten. Men jag fick mig ett gott skratt i alla fall. Gratis dessutom. 

På spat hade män och kvinnor gemensamma omklädningsrum. Men man bytte om i egna bås och låste sedan in grejerna i skåpen och gick till skilda duschrum (trots att det fanns bås där också). Då vi väl kom in på badet så insåg vi att vi inte var dom enda som tänkte att söndagkväll är lugnt. Det var fullt av skrikande barn och hånglande par överallt. Väldigt speciellt. Varje gång man gick i de smala gångarna fick man se efter för barnen som kunde komma från ingenstans och skrika ”LA BOMBAAA” och slänga sig i vattnet två centimeter framför en. Och varje gång man gick in i en bubbelpool eller annan varm bassäng som innehöll hörn så fick man hålla sig undan alla gullegullande par som var så närgångna att de såg ut att vilja börja föröka sig när som helst. Men kärlek är fint. Min favoritstund var ändå då vi satt i utomhusbubbelpoolen och tittade på bergen och njöt av bergsutsikten och en familj med sju ca tioåriga helvilda pojkar kom och trängde in sig i poolen. Jag körde ”fokus på andningen, Sandra, fokus på andningen”-metoden. Det gick okej. I slutändan var vi ändå där drygt två timmar, men det var kanske inte värt 35,50e per person. Men nu har vi gjort det i alla fall. Kommande dagar nöjer vi oss med hotellpoolen. Men vill ändå förtydliga att Caldea är mycket överskattat. Som Tropiclandia men utan rutchbanor och med mera hångel. 

Nu har vi ätit middag och spelat air hockey och kämpar som vanligt med att hålla ögonen öppna. 

Imorgon ska vi bege oss till något lugnare ställe. Bara två dagar kvar nu innan vi ska resa. Det gäller att ta vara på tiden och chilla allt vad man orkar nu så man är fylld med ny energi då vi åker hem igen. 

Sandra

Andorra dag 4



Ytterst bra dag. 

Idag tänkte vi börja dagen med att göra det enkelt och springa uppe längs berget där vi hade gått första dan. Magnus skulle springa längre och stack iväg längs någon jobbig, brant trail upp i skogen och jag höll mig på den platta gångvägen. Hälen gjorde lite ont i början och jag trodde inte det skulle bli till något, men efter några minuter började smärtan släppa och det kändes okej att springa. Dessvärre hade jag valt den vägen där samtliga la Vellabor rastar sina hundar, och givetvis var de okopplade. Hundarna här är snälla och väluppfostrade men man vet aldrig hur de reagerar på löpare och även om min hundrädsla har minskat så känner jag mig fortfarande långt ifrån bekväm bland lösa hundar. Så det blev en jäkla massa extra pauser, men det var kanske lika bra.

Efter ett tag tröttnade jag dock på pausandet och bestämde mig för att gå och leta fram friidrottsplanen. På vägen dit hittade jag en fin platt raksträcka, längs floden, utan desto fler korsningar och började springa igen. Jag märkte snabbt att det var en hel del människor som sprang på andra sidan floden (har sett väldigt få löpare här de senaste dagarna) så jag gick över dit då jag hittade en bro. Det första jag såg var en skylt som visade att det var förbjudet att ha hundar där. Det andra jag såg var att gångvägen inte var asfalt utan tartan. Hälen grät av glädje. Tartansträckan var ungefär 800m och sedan gick det att fortsätta längs asfaltvägen. Så det må ha tagit några dagar att hitta rätt ställe, men nu vet jag var jag ska springa i alla fall. Idag blev det hela 6,3km. Ett helt jäkla löppass! Får se hur hälen mår imorgon! Och friidrottsplanen struntade jag i, den såg låst ut hur som helst. 

På eftermiddagen hoppade vi på en buss till byn Ordino som vi hade läst att skulle vara fin. Vi hade läst rätt. Så galet fint ställe. Och så himla skönt att komma bort från la Vellas trafik. Tystnaden i kombination med bergsutsikten gjorde att ett lugn spred sig i hela kroppen. Dessutom hade vi sommarvärme idag. De flesta mindre byarna har stängt ganska mycket just nu då vintersäsongen har slutat och sommarsäsongen börjar först i slutet av juli. Men samtidigt är det inte speciellt mycket turister här, vilket är väldigt skönt. Vi hittade i alla fall ett öppet fik med uteservering och tog varsin café con leche och njöt av sol, värme och utsikt. Och ringde hem till våra mammor och berättade hur underbart livet är. Typ. 

Vi var inte riktigt sugna på att hoppa på bussen efteråt så istället gick vi ett par kilometer längs floden (och gårdar med djur (och väldigt roliga höns)) till grannbyn La Massana och bussade därifrån tillbaka till la Vella. 

Kvällen avslutades som vanligt med bad i hotellpoolen och middag.

Mycket fin dag. Kan redan nu passa på att rekommendera Andorra som resmål. Men nästa gång jag åker hit så vill jag nog i någon annan by än la Vella. Här är det lite väl mycket ljud och lite för lite lugn. Men trots allt väldigt, väldigt fint!

Sandra

Ps. Fortfarande heter jag @steeplesandra på instagram om ni vill se bilder på hur vackert det är här. Och då är berg ändå femtiofyra gånger finare på riktigt än på bild. 

Andorra dag 3



Jag var lite smådeppig igår på förmiddagen men tröttnade på det efter ett tag och försökte göra det bästa möjliga av resten av dagen. Jag försökte gå i lite butiker (shoppingen i Andorra är ju såååå bra… sägs det) men tröttnade rätt snabbt och gick tillbaka till hotellet. Som jag inte visste riktigt var låg. Men efter att ha hittat en rolig genväg genom smala gränder och märkliga trappor som kom jag fram till slut. Att ha dåligt lokalsinne är kul ibland. 

På eftermiddagen gick vi upp en bit i berget på andra sidan dalen och hittade en underbart vacker väg med en liten flod/å/dike som rann längs med och porlade sådär härligt. Det var grönt och fint och varmt och skönt och mäktigt och vackert och alldeles alldeles underbart. Bilder finns på instagram men naturupplevelser gör sig inte så bra på bild. Mitt humör pendlade mellan att vara så lycklig över att få se allt fint och att vara ledsen över att jag inte kunde springa. Men en underbar promenad blev det i alla fall (bilder på min instagram). Jag gick till hälarna började värka och avslutade kvällen med lite ben- och bålstyrka i hotellets varma pool. 

Idag vaknade jag upp med en bra hals och en mycket bättre häl. Vi började dagen med att gå till turistbyrån och hämta lite kartor och busstidtabeller. Sen packade vi ryggsäckarna fulla med kläder och mellis och hoppade på en buss till byn Encamp som ligger några kilometer från Andorra la Vella. En galet vacker by med härliga vyer åt alla håll och mycket lugnare och mindre trafikerat än la Vella. Där lunchade vi på en liten lokal restaurang och sen började vi dagens bergsvandring. Sträckan vi skulle gå var bara två kilometer, men stigarna var väldigt steniga och man fick nästan klättra ibland. Och det var uppför hela vägen, total stigning var drygt 400m. Då vi kom fram till vårt mål, Lake Engolasters var vi på 1600 meters höjd men eftersom det var skog överallt så var det inte så mycket utsikt. Men sjön var vacker och grodynglen många. Och vi var svettiga. De där extra kläderna vi hade packat med fick vi ingen nytta av. Shorts hade varit bättre. Men vi kunde ju inte veta att regnet skulle övergå till strålande sol innan vi började gå. 

Vi satte oss ner på en asfaltväg och käkade äpplen och vilade benen innan själva äventyret började. Vi hade nämligen bokat tid på en höghöjdsbana. Så det blev två timmar med balanserande, klättrande, repsvingning, linbana, luftsnowboarding, trapetser och allt möjligt. Fruktansvärt kul. Och fransmannen som hade hand om stället hade den bästa hockeyfrillan ever. Han fick en euro i dricks för det. Sen gick vi hem. Utför var nästan värre än uppför då det belastade både knän, framsidor och hälar ganska ordentligt. Vi firade vår promenad med att äta glass i väntan på bussen hem. 

Sen slängde vi oss i poolen och åt middag och lite till glass och nu vet jag två människor som kommer att sova gott i natt!

Sandra

Andorra dag 2



Igår var en underbar dag och jag såg fram emot en lika fantastisk fortsättning på veckan. Men så blir det ju aldrig som man har tänkt sig. 

Nästan direkt jag började springa fick jag ont i hälen. En helt ny smärta som jag inte känner igen från tidigare. Den försvann inte efteråt och idag gör det fortfarande lika ont. Eftersom jag äntligen har kunnat börja trappa upp löpningen igen så blev jag väldigt ledsen. Och ifall inte det hade gjort mig tillräckligt ledsen så fortsatte kvällen med att jag fick ont i halsen. Kanske årets tionde förkylning på gång. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig att Andorraveckan skulle bli.

Livet behandlar inte mig jättebra just nu. 

Sandra