Andorra dag 3



Jag var lite smådeppig igår på förmiddagen men tröttnade på det efter ett tag och försökte göra det bästa möjliga av resten av dagen. Jag försökte gå i lite butiker (shoppingen i Andorra är ju såååå bra… sägs det) men tröttnade rätt snabbt och gick tillbaka till hotellet. Som jag inte visste riktigt var låg. Men efter att ha hittat en rolig genväg genom smala gränder och märkliga trappor som kom jag fram till slut. Att ha dåligt lokalsinne är kul ibland. 

På eftermiddagen gick vi upp en bit i berget på andra sidan dalen och hittade en underbart vacker väg med en liten flod/å/dike som rann längs med och porlade sådär härligt. Det var grönt och fint och varmt och skönt och mäktigt och vackert och alldeles alldeles underbart. Bilder finns på instagram men naturupplevelser gör sig inte så bra på bild. Mitt humör pendlade mellan att vara så lycklig över att få se allt fint och att vara ledsen över att jag inte kunde springa. Men en underbar promenad blev det i alla fall (bilder på min instagram). Jag gick till hälarna började värka och avslutade kvällen med lite ben- och bålstyrka i hotellets varma pool. 

Idag vaknade jag upp med en bra hals och en mycket bättre häl. Vi började dagen med att gå till turistbyrån och hämta lite kartor och busstidtabeller. Sen packade vi ryggsäckarna fulla med kläder och mellis och hoppade på en buss till byn Encamp som ligger några kilometer från Andorra la Vella. En galet vacker by med härliga vyer åt alla håll och mycket lugnare och mindre trafikerat än la Vella. Där lunchade vi på en liten lokal restaurang och sen började vi dagens bergsvandring. Sträckan vi skulle gå var bara två kilometer, men stigarna var väldigt steniga och man fick nästan klättra ibland. Och det var uppför hela vägen, total stigning var drygt 400m. Då vi kom fram till vårt mål, Lake Engolasters var vi på 1600 meters höjd men eftersom det var skog överallt så var det inte så mycket utsikt. Men sjön var vacker och grodynglen många. Och vi var svettiga. De där extra kläderna vi hade packat med fick vi ingen nytta av. Shorts hade varit bättre. Men vi kunde ju inte veta att regnet skulle övergå till strålande sol innan vi började gå. 

Vi satte oss ner på en asfaltväg och käkade äpplen och vilade benen innan själva äventyret började. Vi hade nämligen bokat tid på en höghöjdsbana. Så det blev två timmar med balanserande, klättrande, repsvingning, linbana, luftsnowboarding, trapetser och allt möjligt. Fruktansvärt kul. Och fransmannen som hade hand om stället hade den bästa hockeyfrillan ever. Han fick en euro i dricks för det. Sen gick vi hem. Utför var nästan värre än uppför då det belastade både knän, framsidor och hälar ganska ordentligt. Vi firade vår promenad med att äta glass i väntan på bussen hem. 

Sen slängde vi oss i poolen och åt middag och lite till glass och nu vet jag två människor som kommer att sova gott i natt!

Sandra

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Andorra dag 2



Igår var en underbar dag och jag såg fram emot en lika fantastisk fortsättning på veckan. Men så blir det ju aldrig som man har tänkt sig. 

Nästan direkt jag började springa fick jag ont i hälen. En helt ny smärta som jag inte känner igen från tidigare. Den försvann inte efteråt och idag gör det fortfarande lika ont. Eftersom jag äntligen har kunnat börja trappa upp löpningen igen så blev jag väldigt ledsen. Och ifall inte det hade gjort mig tillräckligt ledsen så fortsatte kvällen med att jag fick ont i halsen. Kanske årets tionde förkylning på gång. Det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig att Andorraveckan skulle bli.

Livet behandlar inte mig jättebra just nu. 

Sandra

Andorra dag 1



Den senaste tiden har varit lite jobbig (som ni kanske råkade märka i mitt senaste blogginlägg). Jag har varit hemma mycket och Magnus har jobbat en hel del hemifrån. Så vi har känt oss lite instängda. Själv har jag mest saknat den frihetskänslan som jag bara kan få av löpning och jag har de senaste månaderna bara känt att jag måste bort. Jag vet inte riktigt vad jag ville bort från och vart jag ville. Men jag kände att jag ville bort. 

Efter att vi tvingades avboka vårt USA-läger har stämningen hemma varit lite sådär. Vi har googlat och funderat och försökt hitta ett ställe dit vi kunde åka på läger en vecka. Och viktigaste var att det skulle vara ett fint ställe. Ett ställe där man kunde känna sig fri. Och efter att vi hade googlat sönder hela Europa och konstaterat att vi inte har en aning om vart man kan åka och nästan struntade i allting så bestämde vi oss för att boka en veckas resa till Andorra. ”Är det semester eller träningsläger då?”, frågar folk. Kalla det vad man vill. Jag tränar mina pass två gånger om dagen oavsett. Och Magnus ska springa Stockholm Marathon så han tränar på han med. Och jobbar. Så en väldigt aktiv i sådana fall!

Hur som helst. Igår åkte vi iväg. Tre och en halv timmes flyg till Barcelona som gick i ett huj pga spelen vi laddat ner strax innan avfärd. I Barcelona åt vi middag på flygplatsen och letade sen upp bussen, som visade sig vara en minibuss, som skulle ta oss till Andorra. Klockan 22 började den 3,5h långa bilresan. Chaffisen körde uppskattningsvis 400km/h utan att sakta in vid rondeller och alla små byar vi körde igenom. Jag körde min första åksjuketuggummidebut (varför har jag inte testat det förr???), vilket gjorde att jag överlevde. Trots att det var lite småläskigt ibland då det gick så jäkla fort så var vi ändå tacksamma över att vi var framme vid hotellet redan efter 2h 45min! Och då ska det tilläggas att vi fick ha en liten paus för att chaffisen blödde så mycket näsblod! Spännande. 

Vårt hotell är fint även om det inte är det fräschaste. Vi har varsin 140cm säng så trots att vi har knuffat ihop sängarna så får jag gå en kilometer för att ta mig fram till Magnus. Ungefär. Hotellet har ett spa, en takterrass och glass till frukost. Så det ska väl gå att överleva. Andorra la Vella tycks ligga i en dal och utsikten från terrassen är totally amazing. Jag tror det var första gången i mitt liv som jag fick rysningar av att utsikten var så fin. Älskar berg! Just nu är det fem grader och duggregn, lite annat än Stockholms 16 grader och sol igår. Men ärligt talat så föredrar jag den här miljön alla dagar i veckan, med eller utan regn.

Nu ska vi ge oss ut och utforska staden och se om vi hittar några hyfsat platta vägar att springa på. Sen får vi se vad vi hittar på resten av veckan! 

Om någon av er har varit i Andorra och har tips på vad man kan göra så får ni väldigt gärna berätta! Det stora spat Caldea ska besökas och så vill vi gärna göra någon vandring på något fint ställe och åka upp med nån såndär linbanelift till någon bergstopp eller så! Och ja, känner ni till bra ställen att springa på så vill vi såklart veta! 

Återkommer!

Sandra

Ps. Är för lat för att ladda upp bilder på bloggen. Men brukar kunna vara hyfsat aktiv på mina instastories. Eller min vanliga instagram. @steeplesandra heter jag. 

Rubrik 15



Det här med att 2017 åtminstone inte kan bli ett sämre år än 2016 var uppenbarligen inte sant.

En tredjedel av året har gått och jag har varit sjuk (magsjuka och förkylning) rekordmånga gånger (trots att jag äter och sover bra), jag har en ekonomi som knappt räcker till att handla ordentligt med mat (skadade idrottare är inte så attraktiva för sponsorer), jag känner mig instängd i vår lägenhet och känner konstant att jag måste bort härifrån, jag fick avboka mitt USA-läger (och belönades med löjligt med ett snöhelvete), jag har en häl som har krånglat en hel del och jag känner mig rastlös samtidigt som jag aldrig känner att jag har energi att göra något mer än träningen.

Alla små saker som kan gå åt helvete har gått åt helvete de senaste månaderna. Jag har verkligen kommit upp i personbästa i oflyt. Men lika bra att ta allt skit på en gång, tänker jag.

Men jag är egentligen inte så ledsen. I något skede blir man van och lär sig att göra det bästa av varje dag, trots att det bästa inte alltid är så himla bra.

Det finns trots allt två saker som gör mig jäkligt tacksam och som får mig att hela tiden vilja göra mitt bästa och jobba vidare.

För det första så är hälen rätt bra just nu och jag har sprungit en hel del den här veckan utan större problem. Varje löpsteg känns viktigt just nu och för varje gång jag ökar på löpsträckan så känner jag en lite starkare känsla av frihet.

För det andra så har jag det bästa teamet. Den bästa sambon, den bästa familjen, de bästa vännerna, den bästa coachen, de bästa naprapaterna, de bästa läkarna, den bästa idrottspsykologen och den bästa dietisten. Om man får chansen att jobba med så fina människor så känns det som att det minsta jag kan göra är att göra mitt bästa, hela tiden.

2017 har hittills varit det sämsta året på länge. Men det finns fortfarande två tredjedelar kvar av året och om kommande tredjedel blir okej och den sista blir jättebra så blir snittet helt okej i alla fall!

Tack för att jag fick avreagera mig.

Sandra

Rubrik 14



Jag har inte skrivit så himla mycket om hur träningen går och hur det ser ut inför kommande tävlingssäsong. Men eftersom det står i media idag så kan jag lika bra skriva om det här också. 

Jag vet inte hur tävlingssäsongen kommer att se ut i år, eller om det ens blir någon tävlingssäsong. 

Det har gått lite upp och ner under träningssäsongen och jag hade en period då jag var väldigt bra på gång med löpningen men tyvärr fick jag ont igen efter några veckor. En ultraljudsundersökning förra veckan visade att hälen har läkt fint efter operationen och allting kring operationsområdet ser jämnt och fint ut, vilken var väldigt skönt att höra. Dock finns det en liten irritation i hälsenan. Ingen stor sak, men tillräckligt för att hindra mig från att springa just nu. 

Jag har i flera år sett fram emot att springa Lag-EM i Vasa i sommar. Jag tävlade första gången i seniorlandslaget år 2007 just på Europacupen i Vasa och det skulle vara väldigt speciellt att springa där igen, på samma tävling, tio år senare. Dessutom har jag vunnit de två senaste Lag-EM jag har sprungit och jag såg ju fram emot att jaga en tredje raka seger på hemmaplan. Nu är det drygt två månader kvar och nu kan jag säga som det är. Jag kommer inte att springa i Vasa. Jag har en tendens att komma väldigt snabbt i form efter skadeperioder, men man måste vara realist också. Jag kan säkert springa, men knappast några supertider, så då kan någon annan lika bra ta platsen. Jag kommer att vara där, men jag kommer inte att springa.

Jag har inte gett upp hela säsongen. VM finns ännu i tankarna. För första gången någonsin skulle vi ha vårt kvallopp på kvällen, och jag älskar verkligen kvällstävlingar. Men är man inte i den form man vill vara så är det inte speciellt kul. Men jag har bestämt mig för att inte ta något beslut före det behövs.

Fokus just nu är inte att komma snabbt i form. Jag kommer inte att ta någon stress över den här säsongen eller VM. Det viktigaste just nu är att bli hel och frisk så att jag får bättre träningssäsonger framöver och kan prestera på kommande mästerskap. Och om allt funkar fint och jag kommer snabbt i form, då kanske jag väljer att springa Kalevan Kisat, eller VM eller Finnkampen. Eller så kanske jag bara springer landsväg. Eller fokuserar på något banlopp i höst. Eller inte springer alls. Jag tar en dag i taget och så får jag avgöra vad som är bäst för kroppen. Är det smart att springa hinder? Är det smart att springa med spikskor? Är det smart att springa snabbt på asfalt? Jag har ingen aning. Jag kanske springer redan nästa vecka. Det är omöjligt att avgöra just nu. Och jag har bestämt mig för att helt enkelt ta det som det kommer. 

Igår fick jag frågan vad det är som driver mig, speciellt efter några år med en hel del skadeproblem. Och det är ganska enkelt. Det jag har kunnat prestera senaste åren, med tanke på hur mycket problem det har varit, och med tanke på hur mycket jag har fått anpassa min träning, känns helt galet. Jag har sprungit snabbare än jag har trott att jag skulle kunna göra med den träning jag har gjort. Och jag vet också hur bra jag blir då jag har möjlighet att köra mycket mängd. Så då jag väl är hel och får alla pusselbitar på plats, då kommer jag att vara bra. Och det känns som att jag bara har visat en bråkdel av vad jag kan ännu. Och jag skulle bli galen om jag inte fick ta reda på hur bra det där ”bra” faktiskt är.

Jag fyller snart 28 år. Jag är inte ung och lovande längre. Nu är jag bara lovande 😉 Jag vet att många tror att jag har gjort mitt bästa redan. Och det är helt okej. Man får tro vad man vill. Men jag kan lova att jag inte är på väg att sluta på länge ännu. Jag tänkte köra minst två OS till. Kanske tre. Och vill ni veta en hemlighet? ÅLDERN SPELAR INTE SÅ JÄKLA STOR ROLL. Folk är alldeles för åldersfixerade då det kommer till friidrotten. 

Friidrotten har varit en del av mitt liv sedan jag var fyra år. Jag har tävlat varje säsong sedan 1997 och jag har sprungit varje mästerskap sedan 2009. För andra människor är sommar kanske sandstrand. För mig är sommar rött tartan och blått mondo. Tävlingarna är det som jag tränar för, att tävlar är det jag älskar att göra, det jag ska göra. Så om det inte blir någon tävlingssäsong så kommer det att bli väldigt tufft. Och det kommer att bli många många tårar. Att inte vara en del av landslaget, att inte känna gemenskapen på samma sätt, att inte få dra på sig spikskorna och ge allt man har… Det kommer att vara väldigt jobbigt. Men samtidigt är det alltid bra att få perspektiv. Det finns inget som är så dåligt att det inte finns något bra med det. 

Tills vidare tränar jag på så mycket jag kan. Det blir crosstrainer, rullskridskor, cykel, vattenlöpning (ytterst sällan dock), styrka, rörlighet och så vidare. Jag har jobbat med mina svagheter och då jag väl är hel, då kommer jag att vara starkare än någonsin. Och då jag väl tävlar igen, då tänker jag inte hålla tillbaka.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag har bara börjat…

Rubrik 13



Jag har skrivit om det förr och jag kommer att göra det igen, jag är så himla trött på sociala medier och jag tycker att det är trist att folk tar allt de läser på allvar. Och jag är så glad att sociala medier inte var större än typ Lunarstorm på den tiden då jag var ung idrottare. För fy vad jobbigt det skulle vara att få så jäkla mycket information från alla håll samtidigt som man försöker att ta det beslut som är bäst för en själv. 

Om jag skulle ge några tips till unga medel/långdistanslöpare som siktar på att bli bäst så skulle det vara följande: 

1) Följ inte inspirationskonton på instagram. De är inte riktade till elitidrottare. Tänk efter om det ens är värt att följa dina förebilder? Det är så himla lätt att bli påverkad av saker som människor med många följare säger, trots att man inte alltid märker det. Och bara för att de skriver om tips som passar dem så betyder det inte att det passar just dig (T.ex. en duktig löpare lägger upp ett filmklipp då hen gör en avancerad styrketräningsövning. Du kanske känner att du önskar att du också klarade av att göra det, och testar genast. Men personen i fråga kanske gör övningen därför att hen har haft skadeproblem p.g.a. svaghet någonstans i kroppen. Så det kanske inte är en övning som du behöver). Tänk efter hur det känns då du ser andra människors inlägg. Vilka känslor väcker det? Motivation? Prestationsångest? Vilja? Osäkerhet? För övrigt finns det folk som ljuger/överdriver i sociala medier också.  

2) Löpning är en idrott som är både en elitgren och en motionsform. Kom ihåg att info om löpning (som finns överallt), oftast riktar sig till motionärer/elitmotionärer. Till exempel Runner’s world. Här på sidan och i tidningen finns en massa fina tips, men de är för det mesta riktade till den breda massan, som springer för att må bra eller vinna det lokala motionsloppet och inte till elitidrottare som vill tävla i landslagsdräkt. (Visst finns det tips som passar elitidrottare också, men våga ifrågasätta!)

3) Tacka inte ja till varje sponsorerbjudande. Ja, det är mycket trevligt att få saker gratis och det är inte så mycket jobb att instagramma/blogga om produkten i fråga som motprestation. Men fundera en extra gång på hur mycket du är värd! Hur mycket kostar det för företaget att ge dig lite produkter (inte mycket) och hur mycket får dom ut av att få reklam i sociala medier (ganska mycket, beroende på antal följare osv). Så även om det är en produkt du kanske gillar, så tänk efter en extra gång. Du är värd mera än lite gratis sportdryck och några bars (som för övrigt går utmärkt att göra själv hemma om man så vill).

4) För någon vecka sedan såg jag att en ”inspirationsbloggare” (inte elitidrottare) fick frågan ”vilka kosttillskott äter du? Vad rekommenderar du?” Och där känner jag att det har gått helt fel. Personen i fråga ville äta kosttillskott för att hen har förstått (troligen via sociala medier) att man ska käka kosttillskott om man tränar. Kosttillskott är något man tar då man har brist på något. Resten kan man få i sig via maten, även om man är eller vill bli elitidrottare. Kom ihåg att man inte heller med säkerhet kan veta vad kosttillskott innehåller och de finns inte heller med på listorna över förbjudna mediciner och substanser inom idrotten.

5) Sociala medier igen. Tillåt dig inte att bli för påverkad av hur folk ser ut. Ja, det är mycket magrutor, ja det är vältränade rumpor, ja det är bruna muskliga armar. Men jag lovar, det är inte så människorna ser ut hela tiden! I rätt ljus, ur rätt vinkel, då man spänner kroppen på ett visst sätt och lägger på ett par filter, så kan alla, med hjälp av en bra fotograf, se ut precis hur som helst. Du är minst lika snygg som de lättklädda människorna med många followers, trots att du får ta hundra selfies innan du är nöjd. Jag lovar. 

6) Jag har flera gånger fått frågan ”men du måste väl vara försiktig med vad du äter? Uthållighetslöpare är ju så himla smala”. Och det där är så fel. Ja, de är smala, men inte för att de inte äter, utan för att de tränar stenhårt. Och det enda sättet att kunna träna stenhårt på, är att äta. Det är få människor som äter så mycket som uthållighetslöpare. Äter man inte så tar energin slut och kroppen håller inte. Och som min bloggkollega Emma säger: man kan äta allt, men inte alltid! (Hennes blogg innehåller många kloka tips. Till skillnad från många andra så får hon folk att tänka själva istället för att säga ”ät det här” eller ”ät inte det här”).

7) Tjejer! Det pratas mera och mera om mens innan idrotten, men det kommer ännu ofta fram på fel sätt. Ja, det är vanligt med oregelbunden/utebliven mens bland idrottare. Men det är inte så det ska vara. Det är inget att sträva efter. Mensen visar att kroppen fungerar som den ska. Ta utebliven mens på allvar.

8) Se till att du har bra personer i ditt team. Se till att du har en tränare du litar på och som du kan diskutera med. Hitta personer du litar på och kan fråga saker av om du är osäker. Att vara uthållighetslöpare är tufft, och det är ännu svårare nu då motionslöpningen är så stor. Att hitta en bra idrottspsykolog/dietist/mentor (tidigare elitidrottare) eller liknande som förstår elitidrott kan ge väldigt mycket (att få höra ”det är ju bara idrott” är inte kul. För elitidrottare är idrotten inte ”bara idrott”). Lita på din magkänsla. Även om den du träffar sägs vara väldigt duktig på sitt ämne så är det viktigaste att du känner att du kan lita på personen i fråga.

9) Våga gå din egen väg. Ja, det låter lite tråkigt, det har sagts så himla många gånger. Men idag är det extra viktigt. För idag får vi info och åsikter om allt och från alla hela tiden. Det finns alltid en undersökning som visar att man ska undvika något medan en annan undersökning säger precis tvärtom. Att lita på sig själv och sina åsikter är ännu svårare om människor runt omkring en gör precis tvärtom. Men ibland måste man bara våga.

10) Om du gör som alla andra blir du lika bra som alla andra. Du vill bli bättre va?

Jag är ingen expert. De här tipsen kommer inte från vetenskapliga undersökningar. Det här är bara erfarenheter som jag har fått genom åren. Missar jag själv har gjort, missar jag har sett andra göra. Elitidrott är svårt, speciellt individuell idrott. Din egen kropp och ditt eget huvud är dina viktigaste redskap. Ta hand om dem och försök att ta bra beslut. Ibland gör man fel, det brukar leda till att man lär sig nya saker! Men lita alltid på dig själv och tro på det beslut du tar! 

Sandra