Andorra dag 1

Det här med att 2017 åtminstone inte kan bli ett sämre år än 2016 var uppenbarligen inte sant.

En tredjedel av året har gått och jag har varit sjuk (magsjuka och förkylning) rekordmånga gånger (trots att jag äter och sover bra), jag har en ekonomi som knappt räcker till att handla ordentligt med mat (skadade idrottare är inte så attraktiva för sponsorer), jag känner mig instängd i vår lägenhet och känner konstant att jag måste bort härifrån, jag fick avboka mitt USA-läger (och belönades med löjligt med ett snöhelvete), jag har en häl som har krånglat en hel del och jag känner mig rastlös samtidigt som jag aldrig känner att jag har energi att göra något mer än träningen.

Alla små saker som kan gå åt helvete har gått åt helvete de senaste månaderna. Jag har verkligen kommit upp i personbästa i oflyt. Men lika bra att ta allt skit på en gång, tänker jag.

Men jag är egentligen inte så ledsen. I något skede blir man van och lär sig att göra det bästa av varje dag, trots att det bästa inte alltid är så himla bra.

Det finns trots allt två saker som gör mig jäkligt tacksam och som får mig att hela tiden vilja göra mitt bästa och jobba vidare.

För det första så är hälen rätt bra just nu och jag har sprungit en hel del den här veckan utan större problem. Varje löpsteg känns viktigt just nu och för varje gång jag ökar på löpsträckan så känner jag en lite starkare känsla av frihet.

För det andra så har jag det bästa teamet. Den bästa sambon, den bästa familjen, de bästa vännerna, den bästa coachen, de bästa naprapaterna, de bästa läkarna, den bästa idrottspsykologen och den bästa dietisten. Om man får chansen att jobba med så fina människor så känns det som att det minsta jag kan göra är att göra mitt bästa, hela tiden.

2017 har hittills varit det sämsta året på länge. Men det finns fortfarande två tredjedelar kvar av året och om kommande tredjedel blir okej och den sista blir jättebra så blir snittet helt okej i alla fall!

Tack för att jag fick avreagera mig.

Sandra

---

Jag har inte skrivit så himla mycket om hur träningen går och hur det ser ut inför kommande tävlingssäsong. Men eftersom det står i media idag så kan jag lika bra skriva om det här också. 

Jag vet inte hur tävlingssäsongen kommer att se ut i år, eller om det ens blir någon tävlingssäsong. 

Det har gått lite upp och ner under träningssäsongen och jag hade en period då jag var väldigt bra på gång med löpningen men tyvärr fick jag ont igen efter några veckor. En ultraljudsundersökning förra veckan visade att hälen har läkt fint efter operationen och allting kring operationsområdet ser jämnt och fint ut, vilken var väldigt skönt att höra. Dock finns det en liten irritation i hälsenan. Ingen stor sak, men tillräckligt för att hindra mig från att springa just nu. 

Jag har i flera år sett fram emot att springa Lag-EM i Vasa i sommar. Jag tävlade första gången i seniorlandslaget år 2007 just på Europacupen i Vasa och det skulle vara väldigt speciellt att springa där igen, på samma tävling, tio år senare. Dessutom har jag vunnit de två senaste Lag-EM jag har sprungit och jag såg ju fram emot att jaga en tredje raka seger på hemmaplan. Nu är det drygt två månader kvar och nu kan jag säga som det är. Jag kommer inte att springa i Vasa. Jag har en tendens att komma väldigt snabbt i form efter skadeperioder, men man måste vara realist också. Jag kan säkert springa, men knappast några supertider, så då kan någon annan lika bra ta platsen. Jag kommer att vara där, men jag kommer inte att springa.

Jag har inte gett upp hela säsongen. VM finns ännu i tankarna. För första gången någonsin skulle vi ha vårt kvallopp på kvällen, och jag älskar verkligen kvällstävlingar. Men är man inte i den form man vill vara så är det inte speciellt kul. Men jag har bestämt mig för att inte ta något beslut före det behövs.

Fokus just nu är inte att komma snabbt i form. Jag kommer inte att ta någon stress över den här säsongen eller VM. Det viktigaste just nu är att bli hel och frisk så att jag får bättre träningssäsonger framöver och kan prestera på kommande mästerskap. Och om allt funkar fint och jag kommer snabbt i form, då kanske jag väljer att springa Kalevan Kisat, eller VM eller Finnkampen. Eller så kanske jag bara springer landsväg. Eller fokuserar på något banlopp i höst. Eller inte springer alls. Jag tar en dag i taget och så får jag avgöra vad som är bäst för kroppen. Är det smart att springa hinder? Är det smart att springa med spikskor? Är det smart att springa snabbt på asfalt? Jag har ingen aning. Jag kanske springer redan nästa vecka. Det är omöjligt att avgöra just nu. Och jag har bestämt mig för att helt enkelt ta det som det kommer. 

Igår fick jag frågan vad det är som driver mig, speciellt efter några år med en hel del skadeproblem. Och det är ganska enkelt. Det jag har kunnat prestera senaste åren, med tanke på hur mycket problem det har varit, och med tanke på hur mycket jag har fått anpassa min träning, känns helt galet. Jag har sprungit snabbare än jag har trott att jag skulle kunna göra med den träning jag har gjort. Och jag vet också hur bra jag blir då jag har möjlighet att köra mycket mängd. Så då jag väl är hel och får alla pusselbitar på plats, då kommer jag att vara bra. Och det känns som att jag bara har visat en bråkdel av vad jag kan ännu. Och jag skulle bli galen om jag inte fick ta reda på hur bra det där ”bra” faktiskt är.

Jag fyller snart 28 år. Jag är inte ung och lovande längre. Nu är jag bara lovande 😉 Jag vet att många tror att jag har gjort mitt bästa redan. Och det är helt okej. Man får tro vad man vill. Men jag kan lova att jag inte är på väg att sluta på länge ännu. Jag tänkte köra minst två OS till. Kanske tre. Och vill ni veta en hemlighet? ÅLDERN SPELAR INTE SÅ JÄKLA STOR ROLL. Folk är alldeles för åldersfixerade då det kommer till friidrotten. 

Friidrotten har varit en del av mitt liv sedan jag var fyra år. Jag har tävlat varje säsong sedan 1997 och jag har sprungit varje mästerskap sedan 2009. För andra människor är sommar kanske sandstrand. För mig är sommar rött tartan och blått mondo. Tävlingarna är det som jag tränar för, att tävlar är det jag älskar att göra, det jag ska göra. Så om det inte blir någon tävlingssäsong så kommer det att bli väldigt tufft. Och det kommer att bli många många tårar. Att inte vara en del av landslaget, att inte känna gemenskapen på samma sätt, att inte få dra på sig spikskorna och ge allt man har… Det kommer att vara väldigt jobbigt. Men samtidigt är det alltid bra att få perspektiv. Det finns inget som är så dåligt att det inte finns något bra med det. 

Tills vidare tränar jag på så mycket jag kan. Det blir crosstrainer, rullskridskor, cykel, vattenlöpning (ytterst sällan dock), styrka, rörlighet och så vidare. Jag har jobbat med mina svagheter och då jag väl är hel, då kommer jag att vara starkare än någonsin. Och då jag väl tävlar igen, då tänker jag inte hålla tillbaka.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag har bara börjat…

---

Jag har skrivit om det förr och jag kommer att göra det igen, jag är så himla trött på sociala medier och jag tycker att det är trist att folk tar allt de läser på allvar. Och jag är så glad att sociala medier inte var större än typ Lunarstorm på den tiden då jag var ung idrottare. För fy vad jobbigt det skulle vara att få så jäkla mycket information från alla håll samtidigt som man försöker att ta det beslut som är bäst för en själv. 

Om jag skulle ge några tips till unga medel/långdistanslöpare som siktar på att bli bäst så skulle det vara följande: 

1) Följ inte inspirationskonton på instagram. De är inte riktade till elitidrottare. Tänk efter om det ens är värt att följa dina förebilder? Det är så himla lätt att bli påverkad av saker som människor med många följare säger, trots att man inte alltid märker det. Och bara för att de skriver om tips som passar dem så betyder det inte att det passar just dig (T.ex. en duktig löpare lägger upp ett filmklipp då hen gör en avancerad styrketräningsövning. Du kanske känner att du önskar att du också klarade av att göra det, och testar genast. Men personen i fråga kanske gör övningen därför att hen har haft skadeproblem p.g.a. svaghet någonstans i kroppen. Så det kanske inte är en övning som du behöver). Tänk efter hur det känns då du ser andra människors inlägg. Vilka känslor väcker det? Motivation? Prestationsångest? Vilja? Osäkerhet? För övrigt finns det folk som ljuger/överdriver i sociala medier också.  

2) Löpning är en idrott som är både en elitgren och en motionsform. Kom ihåg att info om löpning (som finns överallt), oftast riktar sig till motionärer/elitmotionärer. Till exempel Runner’s world. Här på sidan och i tidningen finns en massa fina tips, men de är för det mesta riktade till den breda massan, som springer för att må bra eller vinna det lokala motionsloppet och inte till elitidrottare som vill tävla i landslagsdräkt. (Visst finns det tips som passar elitidrottare också, men våga ifrågasätta!)

3) Tacka inte ja till varje sponsorerbjudande. Ja, det är mycket trevligt att få saker gratis och det är inte så mycket jobb att instagramma/blogga om produkten i fråga som motprestation. Men fundera en extra gång på hur mycket du är värd! Hur mycket kostar det för företaget att ge dig lite produkter (inte mycket) och hur mycket får dom ut av att få reklam i sociala medier (ganska mycket, beroende på antal följare osv). Så även om det är en produkt du kanske gillar, så tänk efter en extra gång. Du är värd mera än lite gratis sportdryck och några bars (som för övrigt går utmärkt att göra själv hemma om man så vill).

4) För någon vecka sedan såg jag att en ”inspirationsbloggare” (inte elitidrottare) fick frågan ”vilka kosttillskott äter du? Vad rekommenderar du?” Och där känner jag att det har gått helt fel. Personen i fråga ville äta kosttillskott för att hen har förstått (troligen via sociala medier) att man ska käka kosttillskott om man tränar. Kosttillskott är något man tar då man har brist på något. Resten kan man få i sig via maten, även om man är eller vill bli elitidrottare. Kom ihåg att man inte heller med säkerhet kan veta vad kosttillskott innehåller och de finns inte heller med på listorna över förbjudna mediciner och substanser inom idrotten.

5) Sociala medier igen. Tillåt dig inte att bli för påverkad av hur folk ser ut. Ja, det är mycket magrutor, ja det är vältränade rumpor, ja det är bruna muskliga armar. Men jag lovar, det är inte så människorna ser ut hela tiden! I rätt ljus, ur rätt vinkel, då man spänner kroppen på ett visst sätt och lägger på ett par filter, så kan alla, med hjälp av en bra fotograf, se ut precis hur som helst. Du är minst lika snygg som de lättklädda människorna med många followers, trots att du får ta hundra selfies innan du är nöjd. Jag lovar. 

6) Jag har flera gånger fått frågan ”men du måste väl vara försiktig med vad du äter? Uthållighetslöpare är ju så himla smala”. Och det där är så fel. Ja, de är smala, men inte för att de inte äter, utan för att de tränar stenhårt. Och det enda sättet att kunna träna stenhårt på, är att äta. Det är få människor som äter så mycket som uthållighetslöpare. Äter man inte så tar energin slut och kroppen håller inte. Och som min bloggkollega Emma säger: man kan äta allt, men inte alltid! (Hennes blogg innehåller många kloka tips. Till skillnad från många andra så får hon folk att tänka själva istället för att säga ”ät det här” eller ”ät inte det här”).

7) Tjejer! Det pratas mera och mera om mens innan idrotten, men det kommer ännu ofta fram på fel sätt. Ja, det är vanligt med oregelbunden/utebliven mens bland idrottare. Men det är inte så det ska vara. Det är inget att sträva efter. Mensen visar att kroppen fungerar som den ska. Ta utebliven mens på allvar.

8) Se till att du har bra personer i ditt team. Se till att du har en tränare du litar på och som du kan diskutera med. Hitta personer du litar på och kan fråga saker av om du är osäker. Att vara uthållighetslöpare är tufft, och det är ännu svårare nu då motionslöpningen är så stor. Att hitta en bra idrottspsykolog/dietist/mentor (tidigare elitidrottare) eller liknande som förstår elitidrott kan ge väldigt mycket (att få höra ”det är ju bara idrott” är inte kul. För elitidrottare är idrotten inte ”bara idrott”). Lita på din magkänsla. Även om den du träffar sägs vara väldigt duktig på sitt ämne så är det viktigaste att du känner att du kan lita på personen i fråga.

9) Våga gå din egen väg. Ja, det låter lite tråkigt, det har sagts så himla många gånger. Men idag är det extra viktigt. För idag får vi info och åsikter om allt och från alla hela tiden. Det finns alltid en undersökning som visar att man ska undvika något medan en annan undersökning säger precis tvärtom. Att lita på sig själv och sina åsikter är ännu svårare om människor runt omkring en gör precis tvärtom. Men ibland måste man bara våga.

10) Om du gör som alla andra blir du lika bra som alla andra. Du vill bli bättre va?

Jag är ingen expert. De här tipsen kommer inte från vetenskapliga undersökningar. Det här är bara erfarenheter som jag har fått genom åren. Missar jag själv har gjort, missar jag har sett andra göra. Elitidrott är svårt, speciellt individuell idrott. Din egen kropp och ditt eget huvud är dina viktigaste redskap. Ta hand om dem och försök att ta bra beslut. Ibland gör man fel, det brukar leda till att man lär sig nya saker! Men lita alltid på dig själv och tro på det beslut du tar! 

Sandra

---

Jag är väldigt glad över att jag numera är rätt van vid att resa, och framförallt väldigt van vid att det krånglar då jag ska resa. Strejker, radarproblem, folk som snor min plats, väskor som försvinner, folk som snor grejer ur mitt incheckade bagage, förseningar, plan som gör u-svängar i luften osv. Jag kan det där. 

Min resa till Portugal inkommande helg har blivit lite annorlunda än direktflyget från Stockholm till Faro som jag egentligen skulle ta från början, pga att jag åker hem via Finland på begravning innan. Jag fick mecka lite för att lyckas boka en hyfsat smidig resa, men jag fick ihop det till slut. Min resplan är perfekt, men det kräver att allt funkar. Och jag är lite taggad måste jag erkänna. Lyckas jag med den där resan utan problem så tänker jag titulera mig som resproffs. 

Så här ser min resplan ut: 

På fredag flyger jag direktflyg Stockholm – Kronoby och vrider fram klockan en timme till finsk tid. Det borde knappast vara några större bekymmer. 

På lördag åker jag direkt från begravningen (byter om från begravningskläder till reskläder i bilen) till flygplatsen i Kronoby och flyger ner till Helsingfors. Jag har hört att inrikesflygen i Finland kan vara inställda på pga strejk. I såna fall är jag körd. Men med lite tur går flyget som planerat och jag har två timmar i Helsingfors innan jag flyger vidare till Hamburg och vrider tillbaka klockan till svensk (tysk) tid igen. I Hamburg tar jag in på flygplatshotell. 

På söndag, eller snarare natten mot söndag ska klockan ställas in på sommartid, dvs jag vrider fram klockan igen. Mitt flyg går sju på morgonen. Det gäller att ha koll på vilka av mina klockor som ställer om sig själva och vilka som inte gör så man vet vad man kan lita på. Och så får man ju hoppas att klockorna på flygplatsen stämmer (sommar- och vintertid måste ju vara det mest onödiga någon någonsin har kommit på!). Om jag verkligen skulle få till det där så är det bara att vrida tillbaka klockan en timme igen då jag landar i Faro och åker vidare till Monte Gordo. 

Under natten i Hamburg lär jag få klara mig på handbagage då jag troligen checkar in väskan från Kronoby direkt till Faro. Förhoppningsvis kommer väskan fram sen också. 

Tre dagar, fyra flygresor, fyra klockomställningar. Det är dömt att misslyckas. Och med mitt vanliga flow så ska det nästan inte gå att lyckas. Det är lite spännande ändå! 

Ni kan följa min helg på twitter under hashtaggen #sandrareser. Där uppdaterar jag varje gång något går åt helvete. Håller mina egna tummar för att jag ska slippa använda taggen.

Men Portugal blir så himla najs! 

Sandra

---

Min hjärna håller på att explodera. Det finns för mycket i den. Och allt den behöver är några långpass. Utomhus. I vårsolen. Och det lär den få vänta med en stund till. 

Efter min operation i höstas hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag har hunnit tänka följande tankar:

”Äntligen de två första veckorna med total vila avklarade, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen slipper jag kryckorna, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen får jag köra crosstrainer, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen kan jag köra intervaller på cykel, nu är det värsta avklarat”. 

”Äntligen får jag springa alter g, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen kan jag springa längre pass på alter g, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen kan jag springa ute, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen kan jag springa snabbt ute, nu är det värsta avklarat”.

Och så vidare. Jag har hela tiden trott att jag är inne i den tyngsta perioden just då men efter hand fattat att alla de här perioderna av hälhelningen är jobbiga på sitt sätt. Tack och lov förstod jag det inte från början, två veckor efter operationen, då jag lite naivt trodde att nu kommer allt att kännas som framsteg tills jag springer för fullt igen. Riktigt så har det ju inte varit. 

Som jag har sagt innan så har det gått bra, långt över förväntan. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna hantera den här träningssäsongen så här bra. Och trots att jag inte har haft på mig spikskor på över ett halvår så har det här året ändå varit bättre än det förra. För kombinationen av ovisshet och den känslomässiga bergochdalbanan som uppstod då jag vissa dagar inte ens kunde jogga smärtfritt och vissa dagar persade på träningspass, blev alldeles för jobbig. Jag mådde inte bra förra året. I år känner jag mig mera stabil och lugn. Tack och lov för det. 

Men nu senaste veckorna har det ändå varit tufft. Kanske för att jag har kunnat köra på rätt bra på flera löppass, men ändå har en bit kvar till spikskorna och otåligheten börjar göra sig påmind. Kanske för att jag missade hel underbart vacker höst och är rädd att jag inte ska hinna springa under den underbart vackra våren heller. Kanske för att säsongen närmar sig. Kanske för att det har gått ett halvår nu…

Ett halvår då jag tränat mer eller mindre alla pass ensam (eller på ett gym bland en massa folk, där jag känner att jag inte passar in). Ett halvår då jag inte fått uppleva den frihet som bara löpningen kan ge mig. Ett halvår då jag bara tränat inomhus i dålig luft och missat allt som utomhuslöpning ger (människor, vyer, natur, ljud, ljus, dofter). Ett halvår då min kropp har blivit galen eftersom den har sprungit sen den kunde gå och inte vet hur den ska hantera situationen. Ett halvår då min sambo verkligen har kommit igång med sin löpträning på allvar och jag har peppat så gott jag har kunnat och ignorerat känslorna av avund. Ett halvår då mitt sociala liv till stor del har handlat om min häl (naprapat, massör, läkare, idrottspsykolog osv). Ett halvår där mitt liv har varit något helt annat än det brukar vara. 

Och just nu är jag så jäkla less. 

Jag är inte orolig för framtiden. Jag har massor med tid och jag har en kapacitet och tror starkt på mig själv. Sommarsäsongen börjar snart och jag kommer att kunna tävla i sommar. Vad och när vet jag inte, jag tar det som det kommer. Det här är inte det viktigaste året. 

Men jag är less. 

Jag har lessnat på Stockholm, på trängseln, på stressen och framförallt tunnelbanan och ännu framföralltare alla sjuka människor som inte förstår att hålla sig hemma. Jag saknar Finland så himla mycket. Jag har trots det börjat fantisera om att flytta nånstans där det går att träna med ett gäng löpare som är på samma nivå. Att få den gemenskapen. Kanske i USA. Jag trivs ju i vanliga fall med att träna ensam men nu har det blivit så mycket ensam att jag börjar längta efter radikala förändringar. Min hjärna är helt knäpp. Och tack och lov vet jag att knäppheten kan botas. Men då måste jag kunna springa utan att tänka, oroa mig eller känna efter. Bara springa. 

Det är inte lätt. Det är fan inte lätt. Och idag kände jag att jag behövde säga det. Men jag tycker fortfarande att det är värt det. Varenda sekund.Vad som helst bara jag får springa snabbt igen. För jag vet vad den här kroppen kan göra då den är hel. 

Och jag ser fram emot att visa världen det!

Sandra

---