Rubrik 11



Min hjärna håller på att explodera. Det finns för mycket i den. Och allt den behöver är några långpass. Utomhus. I vårsolen. Och det lär den få vänta med en stund till. 

Efter min operation i höstas hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag har hunnit tänka följande tankar:

”Äntligen de två första veckorna med total vila avklarade, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen slipper jag kryckorna, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen får jag köra crosstrainer, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen kan jag köra intervaller på cykel, nu är det värsta avklarat”. 

”Äntligen får jag springa alter g, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen kan jag springa längre pass på alter g, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen kan jag springa ute, nu är det värsta avklarat”.

”Äntligen kan jag springa snabbt ute, nu är det värsta avklarat”.

Och så vidare. Jag har hela tiden trott att jag är inne i den tyngsta perioden just då men efter hand fattat att alla de här perioderna av hälhelningen är jobbiga på sitt sätt. Tack och lov förstod jag det inte från början, två veckor efter operationen, då jag lite naivt trodde att nu kommer allt att kännas som framsteg tills jag springer för fullt igen. Riktigt så har det ju inte varit. 

Som jag har sagt innan så har det gått bra, långt över förväntan. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna hantera den här träningssäsongen så här bra. Och trots att jag inte har haft på mig spikskor på över ett halvår så har det här året ändå varit bättre än det förra. För kombinationen av ovisshet och den känslomässiga bergochdalbanan som uppstod då jag vissa dagar inte ens kunde jogga smärtfritt och vissa dagar persade på träningspass, blev alldeles för jobbig. Jag mådde inte bra förra året. I år känner jag mig mera stabil och lugn. Tack och lov för det. 

Men nu senaste veckorna har det ändå varit tufft. Kanske för att jag har kunnat köra på rätt bra på flera löppass, men ändå har en bit kvar till spikskorna och otåligheten börjar göra sig påmind. Kanske för att jag missade hel underbart vacker höst och är rädd att jag inte ska hinna springa under den underbart vackra våren heller. Kanske för att säsongen närmar sig. Kanske för att det har gått ett halvår nu…

Ett halvår då jag tränat mer eller mindre alla pass ensam (eller på ett gym bland en massa folk, där jag känner att jag inte passar in). Ett halvår då jag inte fått uppleva den frihet som bara löpningen kan ge mig. Ett halvår då jag bara tränat inomhus i dålig luft och missat allt som utomhuslöpning ger (människor, vyer, natur, ljud, ljus, dofter). Ett halvår då min kropp har blivit galen eftersom den har sprungit sen den kunde gå och inte vet hur den ska hantera situationen. Ett halvår då min sambo verkligen har kommit igång med sin löpträning på allvar och jag har peppat så gott jag har kunnat och ignorerat känslorna av avund. Ett halvår då mitt sociala liv till stor del har handlat om min häl (naprapat, massör, läkare, idrottspsykolog osv). Ett halvår där mitt liv har varit något helt annat än det brukar vara. 

Och just nu är jag så jäkla less. 

Jag är inte orolig för framtiden. Jag har massor med tid och jag har en kapacitet och tror starkt på mig själv. Sommarsäsongen börjar snart och jag kommer att kunna tävla i sommar. Vad och när vet jag inte, jag tar det som det kommer. Det här är inte det viktigaste året. 

Men jag är less. 

Jag har lessnat på Stockholm, på trängseln, på stressen och framförallt tunnelbanan och ännu framföralltare alla sjuka människor som inte förstår att hålla sig hemma. Jag saknar Finland så himla mycket. Jag har trots det börjat fantisera om att flytta nånstans där det går att träna med ett gäng löpare som är på samma nivå. Att få den gemenskapen. Kanske i USA. Jag trivs ju i vanliga fall med att träna ensam men nu har det blivit så mycket ensam att jag börjar längta efter radikala förändringar. Min hjärna är helt knäpp. Och tack och lov vet jag att knäppheten kan botas. Men då måste jag kunna springa utan att tänka, oroa mig eller känna efter. Bara springa. 

Det är inte lätt. Det är fan inte lätt. Och idag kände jag att jag behövde säga det. Men jag tycker fortfarande att det är värt det. Varenda sekund.Vad som helst bara jag får springa snabbt igen. För jag vet vad den här kroppen kan göra då den är hel. 

Och jag ser fram emot att visa världen det!

Sandra

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 1

Mikael Soto

Spännande!! (kanske inte du tycker just nu förstås…) Jag känner igen lesskänslan som la grunden till min stundande fjällresa (17 dagar kvar – but who´s counting…). Plötsligt dyker det upp en period i livet när man stannar upp & tänker efter ganska mkt. Som nu, när du har mer tid att tänka & känna än att springa i spikskor. Vips dyker det upp en massa funderingar som man inte haft tid/lust/anledning/behov av att sniffa på tidigare. Kanske blir det ett avstamp för ett annat träningssätt, i ett annat land, med nya utmaningar, ny input, & kanske går det tom så långt att du tillbringar nog mkt träningstid i solen så även den finska flickan antar en viss brun nyans i hyn!! Förlåt det där sista – det kanske är att begära för mkt ändå… men resten!

Som sagt, spännande!! Lycka till med det fortsatta funderandet 🙂

För övrigt håller jag med dej om att löplivet är enklare & tydligare efter hälop. Man vet vilket arbete man har för att komma tillbaka & slipper det ovissa hattandet mellan smärta & fungerande löpning. Då, när man inte helt själv kunde bestämma hur & när man ville springa. Nu vet man att det är många olika steg på vägen men man blir lite starkare & bättre för varje dag & bortåt horisonten ser man en glad & skadefri prick som skuttar över hinder & vattengravar & strax bakom denna glada prick kommer konkurrenterna jagandes utan att hinna ikapp 🙂
Yes U can!!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rubrik 10



Yo! Älskar att säga yo. Det låter sådär härligt halvtöntigt så man bara kan bli glad. 

Jag lever och mår bra. Eller just nu mår jag halvsegt efter en galet intensiv dag, men efter lite chill är jag nog pigg igen. 

Förra veckan var dock lite mindre bra. Det blev en fullkomlig bergochdalbana där superlyckade träningar varvades med ett par riktigt tunga besked. Och så en himla massa sport på det och lite svimmande i samband med blodprov. Lika bra att ta allt på en gång tänker jag. 

Jag har aldrig varit speciellt intresserad av vintersport, men förra veckan bestämde jag mig för att hänga med lite under VM i Lahtis. Största orsaken till att jag har varit så pessimistiskt inställd till skidsporten är ren avundsjuka. Jag är avis på att skidsporten är så mycket större än friidrotten i Norden. Jag är avis på att de får mer pepp och mer pengar. Jag är avis på att de kan ta hur många medaljer som helst på samma mästerskap. Jag är avis på att de får så mycket tv-tid och på att deras idrott alltid beskrivs som så tuff och smärtsam. Och jag är avis på att de räknas som duktiga även de gånger de inte tar medalj. Jag menar absolut inte förminska skidsporten på något vis, och jag menar inte att de är bortskämda eller något sånt över huvudtaget. Jag vill bara att friidrotten ska uppskattas mera än den gör nu. Jag tyckte i alla fall att Finländarna gjorde ett bra VM och Lahtispubliken var ju helt fantastisk, även genom tv-rutan. Och jag passade på att kolla via Yle så jag fick träna på min finska (och för att jag fortfarande är känslig till svenska sportkommentatorers superpositiva prat). Tycker för övrigt att alla idrottare inom alla grenar borde få uppleva ett mästerskap på hemmaplan. Det är så himla mäktigt! 

Tyvärr tyckte jag att det var lite mycket gnäll kring VM. Det skulle protesteras och det var dåliga spår och tappade stavar och trampningar på skidor och en massa saker som förstorades upp till katastrofer. Däremellan fylldes hela Nordens kommentarsfält med hatiska dopinganklagelser mot Norge. Man dopinganklagar inte folk. Det är inte okej någonstans. Man får tro vad fan man vill, men låt bli tangenbordet. 

Överlag borde kommentarsfält slopas. Åtminstone på seriösa nyhetssidor, och speciellt om man har möjlighet att vara anonym. Kommentarsfälten bidrar ju inte med någon nytta. Det är ju mest bara arga kommentarer och aldrig någon vettig diskussion eftersom folk inte kan ha fel. Och i vilket skede byttes ”jag tror” och ”jag tycker” ut mot ”så här är det” ”hen gör rätt/fel”? Kommentarsfält får mig att tappa tron på mänskligheten. Och nej, det är inte ok att skriva elaka saker om människor bara för att de är kända. Det ”hör inte till”. Skärp er och skaffa en dagbok istället. (Med er så menar jag ju inte er, för ni brukar inte vara elaka).

Då jag blir tillräckligt sur över den mänskliga idiotin åker jag till Access Rehab och springer skiten ur mig på Alter Gn. Eftersom bandet inte går snabbare än 3.07/km så har jag fått maxa bandet rätt många gånger senaste tiden och har även kunnat köra på 95% av kroppsvikt. Så det går fint. Lite tråkigt kanske men då lyssnar jag på Astrid Lindgren-visor. Okej, det hade jag inte tänkt erkänna och nej, ”Lille Katt” är inte den bästa intervallsången, men den funkar på nerjogg och ”Pilutta-visan” funkar bra i 3.07-tempo. Man blir så glad av de där sångerna. Men glöm att ni läst det här, okej? Ser fram emot att springa mera ute så jag kan få tiden att gå utan att ha musik i öronen. Kan iofs springa ute redan men vädret verkar ju ha lite problem med att glädjas åt det… (För övrigt får vem som helst köra alter g, bara att boka via deras hemsida. Superbra då man är på väg tillbaka efter skador och liknande)

I helgen var det ju inomhus-EM i friidrott också. Jag kollade så mycket jag bara hann och det var lite tudelade känslor. Att kolla friidrott är ju alltid kul men inomhustävlingarna är så märkliga. Alla sträckor över 400m blir så mycket taktik och trängsel och det blir lite mycket ”tur”. Sen är det ju väldigt många som väljer bort inomhusmästerskapen vilket gör att det blir väldigt varierad klass på tävlingarna, och speciellt nu efter OS verkar extra många ha valt att stå över. Men det blir ju intressant med nya namn och kul att många nya får ta medalj, som säkert ger en rejäl motivationskick så de kan vara med och slåss om medaljer på utomhusmästerskapen sen också. Min favoritidrottare är Laura Muir och helgens höjdpunkt var ju helt klart hennes ärevarv. Googla/youtuba det. Laura är en grym löpare och den enda förebild jag nånsin haft inom löpning!

Förra veckan blev jag påmind om att det inte alltid är så enkelt att vara heltidsidrottare. I fem år har det gått fint, men efter att ha gjort några sämre mästerskap har jag nu fått halverad inkomst och plötsligt får jag fundera på hur jag ska har råd med mat. Det är klart det kommer att lösa sig, det gör det alltid, och det är lika bra att ta alla problem på en gång. Jag är ändå tacksam över att jag kan göra det här på heltid, för annars skulle det nog inte funka för mig. Fattar inte hur folk klarar av studier/jobb och elitsatsning samtidigt. Det är helt galet (men ofta finns det inget val)! Men att vara heltidsidrottare är inget lyxliv eller något man blir rik på om man inte heter typ Bolt i efternamn. Men jag älskar det ändå och skulle inte byta ut det mot något annat i världen.

Förra veckan träffade jag en dietist (och blogg-granne (gissa vem!)). Jag har träffat några dietister/kostrådgivare och liknande genom åren. För det här med att vara uthållighetsidrottare är ju inte helt okomplicerat, fattar ni hur galet mycket man måste äta då man tränar tretton gånger per vecka? Jag som tycker det är skittråkigt att äta. Nåväl, jag tycker aldrig att jag har fått ut så mycket av de här mötena jag har haft tidigare men den här gången var det annorlunda. Jag kände direkt att jag hade träffat rätt människa. Hon hade en sån kunskap och en så vettig inställning till allt. Och framför allt så fattade hon hur min hjärna funkar. Och det är det inte många som gör. Så det känner jag mig jäkligt tacksam över! Jag har lätt de bästastastaste människorna i mitt team. 

Förra veckan tog min moffa sitt sista andetag. Vi var beredda på att det snart skulle ske, men det är ju tungt ändå. Jag är glad över att han blev så gammal, nästan 90 år, och att han pratade och skrattade ännu kvällen innan han dog och inte behövde lida. Jag är också glad över att jag har hälsat på honom varje gång jag har varit hemma de senaste åren och träffade honom senast i julas. Jag kommer att sakna honom väldigt mycket. Hans skratt och alla pidrotimmar. Moffa var min största pidroförebild. Och både han och mommo hade så bra koll på våra tävlingar och kollade alltid på tv och skålade då det gick bra för oss, så himla fint. Nä, de känns riktigt sorgligt, men samtidigt fint att han får vara med mommo igen. Det blir tungt men skönt att få säga hejdå på begravningen.

Så förra veckan blev tung. Vår luftrenare har fått prestationsångest i vårt rekorddammiga hem. Men det har inte funnits energi till att storstäda.

Men i övrigt mår jag bra och ser fram emot Portugallägret med RW, USA-lägret i april och jag saknar mitt Finland mera än någonsin. 

Och jag har ett nytt livsmål; att vara en god människa. Man kan säga att jag har utvecklingspotential. Jag är lite för bitter och avundsjuk av mig för att räknas som tillräckligt god just nu. Ska jobba på det. 

Ta hand om er människor.

Sandra

Rubrik 9



Hej!

Jag känner mig lite som jesusen. Lite smått uppstånden från de döda. Den här vintern har varit emot mig på alla sätt och vis. Min första förkylning kom direkt jag kom igång med löpningen, efter träningslägret på Madeira. Tydligen blev resan och omställning till mörker och julstress too much. Jag var sjuk en vecka. Fick till bra träning över julen men bara några dagar efter startade nästa enveckasförkylning. Jag har varit extra noga med balansen mellan träning, vila, mat och sömn senaste tiden, bara för att inte bli sjuk. Jag försöker undvika tunnelbanan så långt det går och tvättar händerna ofta. Och shottar ingefära. Men det hjälper inte. För ett par veckor sedan var jag i Finland och träffade olympiakomittén och gjorde en massa tester och dan efter blev jag magsjuk. Det var den märkligaste magsjukan jag någonsin haft och den ena natten då jag bara fick ihop 1h sömn på toagolvet (inga kräkningar dock) var något av det värsta jag upplevt. Då magen blev bättre fick jag feber. Då febern gick över var jag trött två dagar och sen drog jag på mig en dunderförkylning. I går kände jag mig pigg för första gången på över två veckor. Däremellan har jag känt av hälsporresymptom (de är under kontroll nu) och överbelastat handleden. Så jag har inte flyt, det har jag faktiskt inte. 

Men i nåt skede har jag slutat bry mig och gör istället vad jag kan av varje dag. Jag känner mig konstigt nog inte stressad, men det har varit så galet tråkigt att vara sjuk. Men jag litar på min kropp och jag är fortfarande helt inställd på att springa snabbt i sommar. Inte halvsnabbt, det intresserar mig inte. Och jag vet vad den här kroppen är kapabel till om den får lite lite flow.

Jag blir alltid knäpp i huvudet då jag funderar på var jag vill bo i framtiden. Men senaste tiden har jag känt mer och mer att jag vill tillbaka till Finland. Jag tror att jag aldrig kommer att känna mig helt hemma här, trots att jag trivs väldigt bra. Så länge jag idrottar själv lär jag troligen bo här, för jag vill verkligen inte lämna mitt team och de människor jag har runtomkring mig. Men sen vill jag ju så gärna att mina framtida barn ska få växa upp i Finland. Kanske Helsingfors. Får se vart man hamnar och vart jag lyckas övertala Magnus att följa med.

Jag har efter fyra år vant mig vid svenska matbutiker. Så pass mycket att jag saknar vissa saker då jag är hemma till och med. Men det finns fortfarande många finska ätbara saker jag saknar här. Typ smaksatt filbunke, och vanlig filbunke (ja, den finns, men i väldigt få butiker), salmiak, finskt godis överlag, och finsk glass, och pikapuuro, och delikatessgurka i lösvikt, och tuggummi, och pasha och en massa annat. Men man kan ju inte få allt. Och allt det där smakar ju såå mycket godare då man är hemhemma sen också. 

Jag har tänkt mycket på sociala medier senaste tiden. Jag tror inte att sociala medier är bra för friidrottare (och många andra människor) av flera anledningar. 1) Sociala medier är fulla av bilder på magrutor och sallader. En friidrottare ska inte äta och träna som en fitnessidrottare. En friidrottare ska inte träna för att få magrutor, utan för att prestera. Och det blir ju sååå jäkla lätt att man jämför sig med bilder man ser. Jag har svårt med det själv och är såå tacksam över att jag inte växte upp med instagram. 2) Friidrottare är inte de rikaste idrottarna direkt. Det är inte speciellt lätt att hitta sponsorer, åtminstone inte som förbättrar ens ekonomi. Så synlighet är bra. Vilket betyder att likes och followers är bra. Vilket man får mest av om man gör på ett visst sätt, har dedär magrutorna och gärna visar upp sin kropp och sina muskler och perfekta träningsfoton. Och det tycker jag faktiskt att man får göra om man vill. Men det är tråkigt att känna att man borde göra så för att få uppmärksamhet. Och att behöva bry sig om vad andra tycker och tänker. Och att känna att man måste berätta allt man gör åt alla. Det känns så ytligt. 

Jag är ju själv rätt aktiv i sociala medier, för att jag ibland tycker att det är riktigt kul. Men ibland tar det ju mer än det ger, utan att man kanske fattar det själv. Jag har blivit påverkad av vad andra äter, hur andra ser ut, hur andra tränar, vad andra skriver. Allt det har fått mig att tvivla på mig själv, gång på gång. Och jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om det. Så jag fortsätter vara mig själv med halvsuddiga bilder och en blek mage, för annars är det inte kul längre. Och jag försöker vara en sådan förebild som jag själv hade velat ha. Jag vet inte om jag lyckas, men jag försöker!

Inomhussäsongen har ju börjat. Och det tycker jag att är rätt kul. Det är inte speciellt jobbigt att inte få tävla, för ärligt talat är jag inte så förtjust i inomhuslöpning. Ett skönt avbrott i grundträningen förstås, men det har aldrig varit något jag satsat på. Har tackat nej till ett par mästerskap till och med för att jag inte haft någon lust att tävla i mars. Men i år är det kul med säsong. För mitt friidrottsliv har innehållit så lite ”riktig” friidrott (löparbanor) senaste månaderna att det är skitkul att få kolla på tävlingar igen. Sen fascineras jag över hur stor inomhussäsongen är i Sverige. Att folk är i bra inomhus och verkligen vill tävla mycket. Det känns väldigt ovant då många i Finland väljer att inte tävla alls eller kör typ två tävlingar bara utan att toppa formen desto mer. Det intressanta är ju att friidrotten är väldigt mycket större i Finland än vad friidrotten är i Sverige, men då det kommer till inomhussäsongen skulle jag säga att det är tvärtom. Andra nordiska länder verkar inte heller vara så brydda. Varför är månne inomhusfriidrott så stort i Sverige? Tradition? Många hallar? I Finland har vi ju så många överlånga banor att våra resultat inte blir godkända som kvalgränser och liknande ändå. Men desto roligare att springa på. Ser hur som helst framemot Nordenkampen i helgen…

… såvida jag kan se den. För på torsdag åker jag till Playitas. Ser  väldigt mycket fram emot sol, värme, sandaler, mat som jag inte behöver göra själv, miljöombyte, utomhuslöpning och allmänt lugn. Och att umgås med Magnus utan att vi båda två har tusen andra saker att fokusera på 24/7. Det behöver denhär själen nu. 

Nu ska jag forsätta kolla på Sveriges mästerkock. Älskar matlagningstävlingar, så kul att se på. 

Men att… hejdå!

Sandra

Rubrik 8



Det har varit mycket motgångar senaste månaderna och nu har jag varit sjuk ett tag. Jag har konstigt nog inte känt mig speciellt stressad över det, men jag har blivit så fruktansvärt uttråkad. Igår sov jag bort halva dagen och efter att ha varit vaken 2,5h tänkte jag dö av tristess. Tröttheten och huvudvärken har gjort att jag inte har orkat göra något vettigt alls. Men tydligen började min hjärna tycka synd om mig för i natt fick jag underhållning som hette duga. Det här är mina drömmar från den här natten. De jag kommer ihåg. Har säkerligen glömt en del. 

Dröm 1) Olympiakomitténs läkare visade sig vara mamma till en finsk löpare. Hon hade många barn. Alla barnen pratade finska men en var mycket äldre och svensk. Alltså sverigesvensk. Det visade sig vara en av mina kompisar här i sverige. Jag fick inbjudan att hälsa på i deras sommarstuga en dag. Nedre våningen var gigantisk med många meter upp till taket och väldesignade fönster. Vid anslagstavlan träffade jag en finsk friidrottare som jag inte vet vad gjorde där eftersom friidrottstjejen som hörde till den familjen var utomlands. Sen kom en till friidrottstjej dit och jag konstaterade att min finska var usel. Övervåningen på huset var pytteliten. Två små sovrum med tre sängar i båda och ett litet kök. Vi spelade sällskapsspel på finska. det gick dåligt eftersom jag inte kunde finska. Efter spelandet klättrade de yngsta barnen upp för en trappa och mellan trappstegen fanns det hål där de hoppade ner med huvudet före rakt i min famn. Det visade sig att de kunde svenska också. Jag bad dem sluta för att jag ville läsa en bok en stund. Sen fick jag välja sovrum. Jag valde det jag sa att nog är lugnare och skrattade lite och kände mig taskig för att jag antydde att barnen var högljudda. Jag bodde i killrummet. Dan efter började jag planera mitt sommarprat och plötsligt kom min syster hem med tvärbanan från en lång resa och stod på perrongen och viftade med en servett, samtidigt som jag chattade med friidrottstjejen som inte varit hemma då jag hälsat på, men som jag ändå inte var vän med, och hon blev sur för att jag umgicks med hennes familj. Jag lugnade ner henne genom att berömma henne för hennes serietidningar som hon hade gjort själv med rörliga bilder. Och så vidare..

Dröm 2) Mina systrar skulle tävla på 800m. Jag satt vid starten/målet och chillade. Heidi hade bråttom någonstans efteråt så hon tänkte springa med jackan på för att spara tid. Jag sa att jag kan ta hennes jacka och till slut gick hon med på det, såvida jag lovade att sitta kvar. Hon gav mig sin regnjacka som hon måste ta av sig spikskorna (dedär gamla som såg ut att vara ut och in) för att få av sig jackan. Då gick starten. De tjuvstartade. Jag sa att hon skulle skynda sig till starten men hon svarade att det nog blir tjuvstart. Det blev tjuvstart igen. Tredje gången blev det dock riktigt start och Heidi stod där med spikskorna i handen. Hon bestämde sig för att springa ändå och satte iväg efter dom andra. Fortfarande med spikskorna i händerna. Det var ett lopp med både tjejer och killar men tjejerna dominerade. Zenitha startade i ett brutalt tempo och drog ifrån haren direkt. Vi var i Åbo men det såg ut som Tammerfors. På upploppsrakan sprang alla på gräset på innerplan och Zenitha fortsatte springa på gräset in i kurvan efter ett varv. Jag var skeptisk till att hon skulle bli godkänd för det loppet. Men alla andra gjorde likadant och genade till och med ännu mera. Zenitha sprang på 1.59 och vann. Jag var skeptisk till resultatet. Men jag hann till mitt tåg i alla fall. Vet inte vart jag skulle, men via Åbo åtminstone.

Dröm 3) Åkte på EM som tydligen var ute i en förort utanför Göteborg. Eller det var mest bara åkrar. Finland presterade dåligt på EM. De hade räknat att vi skulle ta 25 medaljer men vi hade bara fått ihop en. Och min lillebror var inte ens med i laget trots att han var räknad som medaljkandidat. Jag missade min start men märkte det först en timme efter finalen då jag skulle käka och ladda upp för försöken. Jag blev lite besviken men orkade inte bry mig så mycket. Ingen annan brydde sig heller. Delade hotellrum med en finsk hoppare. På bottenvåningen av hotellet fanns en stor matbutik, Citymarket, och vi handlade där innan vi skulle checka in på hotellet. Det fanns mest godis men jag hittade i alla fall äpplen och en massa olika sorters majskakor. Jag valde bland annat den med plommonmarmeladsmak. Och två till som jag inte minns. Den ena smakade i alla fall något med salt och var en mindre men dyrare förpackningen. I butiken såg jag också Märta Tikkanen, hon som skrev Män kan inte våldtas. Jag blev starstruck men sen kom min moddelärare från gymnasiet och sa att det tar en kvart att stå i kassakön men ena är snabbare så den skulle vi ta. Den högra. Den var lång men gick snabbt. Kassatanten hade två skålar med chokladsås vid kassan som hon doftade på och så doftade hon på alla äpplen man köpte och jämförde med chokladen för att se om de var ok. Hon sa att mina äpplen nästan var lite omogna men färdiga ändå. Hon kallade dem namnet på en svensk mångkampare. Och så fick jag smaka på chokladen. Den smakade kakao och vatten. 

Dröm 4) Fortfarande kvar i Göteborg var vi plötsligt på en takterrass som en finlandssvensk bloggare ägde. Min kusin hade också bott där. Terrassen hade en massa spelmaskiner och det fanns en massa plastmynt man kunde sätta i dem och spela hur mycket som helst. Där fanns också en hund som födde en människa ur sin hals. Och en liten robot som åkte runt och fejkhögg folk med ett svärd. Ingen visste vad vi skulle göra. Men våra föräldrar var nånstans och kollade på fyrverkerier. Det kan ha haft med EM att göra, men det var lite otydligt. 

Dröm 5) Alla EM-deltagare blir plötsligt förvandlade till Paradise Hotel-deltagare och får info att en i gruppen har cancer. Två tror direkt att det är de. De tror fel. En före detta deltagare hade tydligen fått cancer i ögonen. Han åkte hem. Vår lagledare sa att ingen får ha tuschpennor i sina ryggsäckar och ingen får bära armband eftersom det nästan alltid räknas som att sprida propaganda.

Dröm 6) Jag och systrar och vänner skulle gå och kolla på EM. Jag hade sån beslutsångest angående klädval att jag inte hann med dom andra. Jag ville använda alla mina Finlandkläder men det gick ju inte. Min ena Finlandmössa hade en finlandflagga och en flagga som var halva finsk och halva svensk. Tofsen på mössan var blågul. Jag ville inte använda den mössan. 

Dröm 7) Min syster och en kompis höll på med någon skattjakts/geochachingaktig sak. Under en längre tid hade de försökt hitta en skatt, men skatten fick bara hittas en viss dag. De hade fått en karta med ett kryss på. Krysset var i Kokkola. Jag hjälpte dem att förbereda sig. Vi visste att vi konkurrerade med ett annat lag. Det laget valde att dagen innan börja gå mot Kokkola, från Nykarleby, för att hinna dit i tid. Vårt lag bestämde sig för att hyra ett hostel för att komma billigt undan. Mitt lag dissade mig och åkte iväg själv. Jag satt med uppdragna knän hemma i min säng i Nykaabi, mitt på dan och var rädd för att jag var ensam. Plötsligt knackade det på dörren och jag fick panik (här vaknade jag av att jag hörde ljud från tvärbanebygget utanför men somnade om nästan direkt och återgick till samma dröm). Jag kollade busstidtabellen och åkte själv till Kokkola och hyrde husbil. Jag hade memorerat kartan och åkte iväg och hittade skatten. Det var en papperspåse med tre julstjärnor, såna man äter, som var gamla. Man skulle jämföra smakerna på dem. De smakade gammalt men ok. Sen fick jag veta att flera andra av mina kompisar gjort skattjakten förut och hittat samma sak och allt blev lite mindre häftigt. 

Sen gav jag upp och vaknade. 

Jag förväntade mig inte att ni skulle läsa allt det där. Men man inser ganska snabbt hur sjukt spårat det är. Jag fattar inte hur jag kan krångla sådär mycket på en och samma natt. Undrar om min hjärna alls får någon återhämtning på nätterna? Å andra sidan mådde jag mycket bättre då jag vaknade än då jag gick och la mig igår.

Men om någon är drömtydare så är det fritt fram här. 

Må min hjärna ta det lite lugnare i natt!

Sandra

Rubrik 7



Jag har alltid tänkt att jag har mycket tur. I alla fall i min idrott. Jag har trots en jäkla massa skadeproblem lyckats vara så pass hel att jag har kunnat tävla varje utomhussäsong de senaste 20 åren. Jag har också kommit snabbt i form efter skadeperioder. Jag har kvalat till samtliga utomhusmästerskap sedan 2009. Flera gånger då det var sista dagen att kvala och flera gånger med bara en halv sekund. Jag fattar ju att det inte är tur. Det är väl snarare bra gener (det är väl iofs tur?) och bra träning det har handlat om. Men jag har känt att jag har tur ändå. Efter sju år med småskador här och var känner jag mest att jag har otur. Men det är ju förstås inte otur det heller. Det finns ju en orsak till de flesta problem. Men för varje dag som går så blir jag mer och mer övertygad om att jag är fylld av otur. Kanske inte inom idrotten, men helt säkert inom spel. Jag är ett levande bevis på tur i kärlek, otur i spel. 

Jag är tävlingsmänniska (no shit) och därför borde jag inte spela spel. Alla spel som mest bara handlar om tur, eller spel som kräver lite tur över huvudtaget är jag körd i. Jag förlorar alltid. Även om jag leder så överlägset att det inte ska gå att förlora. Spel som bara kräver skicklighet förlorar jag väldigt ofta också. Men det är inte otur. Eller ja, jag kanske har lite otur då jag tänker ibland. Jag blir förbannad då jag har otur också. Det är därför jag och Magnus aldrig spelar tv-spel. Jag har otur i Mario Kart. Jag kan ha varvat samtliga medspelare och den sista femtedelen av sista varvet får jag fem jäkla blåa skal på mig och blir sist. Det händer hela tiden. Ungefär. Jo. Så att… Tack för att ni lyssnade på mina jobbiga problem. 

Jag har klaustrofobi. Inte den vanliga sorten. Bara i små rum utan fönster. Men inte annars. Men alltså mina fötter. Jag vet inte om fotklaustrofobi existerar, men jag har självdiagnostiserat mig med det. Jag har aldrig på mig skor inomhus. Då jag är på möte med något eller sitter och fikar eller vad som helst, då tar jag av mig skorna och drar på mig ett par stickade sockor och lägger upp fötterna på stolen/bänken. Jag går aldrig i strumpor hemma. Jag byter alltid till lösa, sköna stickade sockor. Jag går inte barfota speciellt ofta för jag hatar att få smutsiga fötter. Det är obehagligt. Jag kan inte cykla med cykelskor. Får rysningar bara av att tänka på det. Samma sak att sova med strumpor. Sjukt obehagligt. 

Då jag vaknade efter min operation i höstas hade jag min fot inne i nån stövelaktig grej som kylde och pressade mot foten. Mår illa av att tänka på det ännu idag. Jag hade så starka obehagskänslor av att ha foten instängd. Höjdpunkten på uppvaket var då jag sa att jag måste gå på toa, för då måste jag ta av stöveljäkeln. Jag ville mer än allt annat att min fot skulle läka bra och jag visste att den där stöveln var bra. Men jag klarade inte av att ha på den. Det gick inte. Bandaget jag hade på mig kommande veckor täckte bara halva foten, så att tårna var fria. Annars hade jag inte överlevt. Är inte det fotklaustrofobi så vet jag inte. Någon som känner igen sig, eller har ja heilt feil i hovo?

Jag blir sjukt provocerad av pluskonton på Aftonbladet. Jag blir visserligen provocerad av hela tidningen och att de publicerar så brutalt mycket onödigt som hela världen inte behöver veta. Men det som provocerar mig mest är rubriker som ”det här kan vara ett tecken på den farliga sjukdomen” eller ”så här skyddar du dig mot terror”. Artiklar som troligen är värdelösa och inte innehåller något vettigt alls. Men som utger sig för att vara livsviktiga. Om det nu är sådär förbannat viktigt, borde man inte vilja att alla människor skulle få veta det så fort som möjligt då? Nä, då måste man ha ett aftonbladet plus-konto. Annars dör man.

Jag tränar mer eller mindre alla mina pass inomhus nuförtiden. Vet ni hur mycket jag saknar syre. Luften på gymmet är hemsk och jag får alltid ont i huvudet efter ett lite längre pass. Men åtminstone uppskattar jag kallt vinterväder mera än någonsin tidigare. Det känns så rent! Inget är så dåligt att det inte finns något bra med det.

Jag vill flytta. Men jag vill inte flytta. Och jag vet inte vart jag vill. Har ingen lust att lämna Sjöstan. Det är så fint, lugnt och trevligt här. Och nära till stan. Och mindre än en kilometer till Access Rehab (mailade igår och sa att jag inte får ordning på min tejp, och kunde gå dit i morse och få tejphjälp, trots att jag inte hade bokat tid). Så tacksam över den hjälpen. Och så glad över att det är så nära. Känns otänkbart att lämna just nu. 

Samtidigt har vi det lite väl trångt. Vi vill ha flera rum. Ett arbetsrum åt Magnus. Mera yta för hemmaträning åt mig. Och så drömmer jag om ett pysselrum fullt med hyllor där jag kan ha mitt material. Ett rum där man kan måla utan att oroa sig för lukter och att det ska skvätta färg på den vita mattan. Jag behöver det. Nu. 

Men jag vill också ha nära till stan. Men inte för nära. Och jag vill kunna ha bil, men klara mig utan. Jag vill inte vara beroende av tunnelbanan. Hatar tunnelbanan pga tobaksstank och sjuka människor. Och syrebrist. 

Sen vill jag ju bo på ett bra ställe i framtiden då det ska bli familj också. Vill inte att barnen ska växa upp i stan. Men inte heller på landet. Vill att de ska gå i Sverigefinska skolan om de växer upp i Sverige. Men vill också att de ska få gå i skola i Finland som jag litar mer på. Jag vill ju helst att de ska ha en exakt likadan uppväxt som mig, trots att jag fattar att det inte funkar så och jag vill inte flytta tillbaka till Nykarleby. Jag har verkligen ingen aning om var jag vill vara. Vart mitt framtida hem ska finnas. Och jag antar att det klarnar med tiden. Men just nu känns det så himla svårt. Å andra sidan kan jag ändå bara fantisera just nu. För oavsett vad vi hittar så är jag för känslig för förändringar och för otaggad på att lämna Sjöstan just nu. Men det kanske är vanligt att man inte riktigt vet vad man vill före man plötsligt hittar rätt.

Jag är i övrigt en typisk, vill äta upp alla kakor men samtidigt ha alla kvar-människa.

Om tretton dagar ska jag och Magnus gå och kolla på Nour El Refais föreställning ”En komisk depression”. Jag ser sååå mycket fram emot det. Nour är fantastisk.  

I övrigt har jag inte så mycket att säga idag. Det blev ju redan en roman. Mina fingrar var bara rastlösa. 

Nu ska jag fortsätta fika. Mitt fik behöver ny personal omgående. Bara så ni vet.

Hejdå.

Sandra

Rubrik 6



Wohoo. Jag lever igen. Efter superförkylning + jul i Finland + ny förkylning. Mitt immunförsvar är lätt min sämsta egenskap. Ska börja läsa på och testa på cirka allt som är bra för immunförsvaret. Hur som helst så var jag inte så trött under sjuktiden, så jag fick saker gjorda här hemma och kunde mentalt ladda upp för en riktigt tuff träningsperiod. För det är så det kommer att bli nu. Med tanke på hur få löpsteg jag kunde ta i höstas så finns det inget utrymme för slarv eller misstag nu. Alla små detaljer blir viktigare än någonsin. Och om det inte uppstår några nya problem så tror jag helt ärligt att jag kan vara hur bra som helst i sommar. Men det kommer inte gratis. Det kommer att bli ett jäkla jobb. Eller ja, det är. För det har redan börjat. Livet kommer att vara ett träningsläger fram tills säsongen börjar. Och lägerlivet är det bästa livet.

Jag vill ha nya gardiner. Nu har vi mörkgråa. De hänger bakom vår mörkgråa soffa. Too much greyness. Jag vill ha lila gardiner. Hur svårt kan det va, tänkte jag och började googla. Jättesvårt, faktiskt. Lila gardiner finns inte. I alla fall inte fina. Följande kräver jag av mina gardiner: 1) De ska vara mörkt blålila. Alltså lila, men mot det blåa hållet. Absolut inte ens lite mot vinrött och absolut inte ljuslila. 2) De ska vara tjocka. Inte genomskinliga så att de ser färglösa ut. 3) De ska inte vara i sammet eller något annat obehagligt material. Bara helt vanliga mörklila (mot blåhållet) gardiner. Hur jäkla svårt kan det vara?!? Meddela mig genast om ni ser såna gardiner/tyger någonstans. För jag hittar inte. (Och jag har letat på alla textil- och tygsidor som existerar i det här landet). Och ja, de ska kosta normalt. Eller billigt. 1000kr/m är inte normalt. 

Jag har varit väldigt lugn senaste tiden. Eller ja, en ganska lång tid börjar det bli nu. Mitt tålamod är ovanligt bra. Men så råkar det vara så att vi har en extreeeemt långsam hiss i vårt hus. Jag hatar den. Varje gång jag trycker på hissknappen så känner jag hur irritationen tar över min kropp. Det känns som att hissen kommer från våning 138. Och det finns bara 6 våningar i vårt hus. Ni ba: men ta trapporna. Jag ba: vi bor på våning fyra. Hur mycket vardagsmotion tror ni att jag behöver?

Jag har kollat på Skam. Det har troligen ni också. Jag älskar Skam. Jag älskar det norska språket (fryseposer är mitt favvoord, men det kommer inte från Skam utan från en förpackning fryspåsar). Jag älskar hur snyggt och kreativt serien är gjord. Jag älskar att skådisarna är så sjukt duktiga. Jag älskar att de tar upp bra saker på ett bra sätt. Och jag älskar också att de spårar ur fullkomligt däremellan. Mina favoriter är Vilde (hon är bara.. bäst!), Eskild, Sana, Isak, Chris, Eva, William (ja, jag vill hooka med dig), Noora och Jonas. Och skolhälsovårdaren givetvis. Så cirka alla. Utom Even pga att jag inte gillade hans frisyr. Fast Noora vet jag inte riktigt heller. Hon tänker så länge innan hon pratar. Mitt tålamod får det kämpigt då jag väntar på att hennes tystnader ska ta slut.

Jag gillar inte ordet supertalang. Enligt media så är man supertalang om man är ung och gör en bra idrottsprestation. Enligt mig är man supertalang om man har tränat ca noll och presterar ca hundra. Många av de så kallade supertalangerna har ju troligen börjat träna mycket tidigare eller tränat mycket mera än sina motståndare. Det är ofta så i juniorklasserna. Det är visserligen en talang att tåla mycket träning också, men det känns inte som att det är det medierna menar. Och jag tänker inte på något vis förminska någons prestationer. Men kan man bara inte låta det vara en jättebra prestation och ge idrottaren den beröm hen givetvis förtjänar och sen peppa hen till ännu bättre prestationer. Istället för att höja prestationen till skyarna och lägga mer press? Eller tycker ni att jag tänker helt fel? Skulle man själv vilja bli kallad supertalang som ung idrottare? Kanske? Kanske inte? Jag vet inte.

Jag drömmer märkligt igen. Varje morgon kan jag räkna upp fem nya sjukt random drömmar. Jag är lite trött på att drömma nu. Borde kanske börja skriva drömdagbok. Natten till igår drömde jag att jag körde höghöjdsträning med min naprapat i en brant backe här i Sjöstan. Han sa att jag måste chilla och skaffa flickvän om jag ska ha en chans att ta mig till VM. Att va? Kan man inte bara stänga av hjärnan på natten?

Jag är avis på skidåkarna. Det finns så himla mycket pengar i den sporten. Åtminstone jämfört med friidrott. Jag vill också ha pengar. Måste bli bättre på att springa eller lära mig skida. Tror mer på alternativ ett. 

Har för tillfället inplanerat tre träningsläger i vår. I februari, mars/april och april/maj. Det ena lägret är springtimelängret med Runners World i Portugal. Kommer att bli galet kul! 

Nu är jag hungrig. Vill ha ärtsoppa men sambon har gjort den härliga maträtten rester. Mums. 

Idag har jag lärt mig: Den här är så himla svår. Jag har helt säkert lärt mig något, men jag vet inte vad. Eller ja, jag läste lite om hur glykemiskt index funkar idag. Alltid nåt.

Dagens person(er): Micke Soto. Min mest trogna bloggläsare. Vänlig, omtänksam och rolig typ. Dessutom är vi felihälkompisar. Ni kan följa honom på exempelvis instagram: @mickesotoksd

Idag är jag tacksam över: Att jag har lärt mig att bita ihop och göra det bästa möjliga av det mesta. Jag har säkert skrivit det hur många gånger som helst, men jag är verkligen tacksam över att jag faktiskt har lärt mig att vara här och nu och sluta stressa. Det är underbart.

Sandra