Rubrik 6



Wohoo. Jag lever igen. Efter superförkylning + jul i Finland + ny förkylning. Mitt immunförsvar är lätt min sämsta egenskap. Ska börja läsa på och testa på cirka allt som är bra för immunförsvaret. Hur som helst så var jag inte så trött under sjuktiden, så jag fick saker gjorda här hemma och kunde mentalt ladda upp för en riktigt tuff träningsperiod. För det är så det kommer att bli nu. Med tanke på hur få löpsteg jag kunde ta i höstas så finns det inget utrymme för slarv eller misstag nu. Alla små detaljer blir viktigare än någonsin. Och om det inte uppstår några nya problem så tror jag helt ärligt att jag kan vara hur bra som helst i sommar. Men det kommer inte gratis. Det kommer att bli ett jäkla jobb. Eller ja, det är. För det har redan börjat. Livet kommer att vara ett träningsläger fram tills säsongen börjar. Och lägerlivet är det bästa livet.

Jag vill ha nya gardiner. Nu har vi mörkgråa. De hänger bakom vår mörkgråa soffa. Too much greyness. Jag vill ha lila gardiner. Hur svårt kan det va, tänkte jag och började googla. Jättesvårt, faktiskt. Lila gardiner finns inte. I alla fall inte fina. Följande kräver jag av mina gardiner: 1) De ska vara mörkt blålila. Alltså lila, men mot det blåa hållet. Absolut inte ens lite mot vinrött och absolut inte ljuslila. 2) De ska vara tjocka. Inte genomskinliga så att de ser färglösa ut. 3) De ska inte vara i sammet eller något annat obehagligt material. Bara helt vanliga mörklila (mot blåhållet) gardiner. Hur jäkla svårt kan det vara?!? Meddela mig genast om ni ser såna gardiner/tyger någonstans. För jag hittar inte. (Och jag har letat på alla textil- och tygsidor som existerar i det här landet). Och ja, de ska kosta normalt. Eller billigt. 1000kr/m är inte normalt. 

Jag har varit väldigt lugn senaste tiden. Eller ja, en ganska lång tid börjar det bli nu. Mitt tålamod är ovanligt bra. Men så råkar det vara så att vi har en extreeeemt långsam hiss i vårt hus. Jag hatar den. Varje gång jag trycker på hissknappen så känner jag hur irritationen tar över min kropp. Det känns som att hissen kommer från våning 138. Och det finns bara 6 våningar i vårt hus. Ni ba: men ta trapporna. Jag ba: vi bor på våning fyra. Hur mycket vardagsmotion tror ni att jag behöver?

Jag har kollat på Skam. Det har troligen ni också. Jag älskar Skam. Jag älskar det norska språket (fryseposer är mitt favvoord, men det kommer inte från Skam utan från en förpackning fryspåsar). Jag älskar hur snyggt och kreativt serien är gjord. Jag älskar att skådisarna är så sjukt duktiga. Jag älskar att de tar upp bra saker på ett bra sätt. Och jag älskar också att de spårar ur fullkomligt däremellan. Mina favoriter är Vilde (hon är bara.. bäst!), Eskild, Sana, Isak, Chris, Eva, William (ja, jag vill hooka med dig), Noora och Jonas. Och skolhälsovårdaren givetvis. Så cirka alla. Utom Even pga att jag inte gillade hans frisyr. Fast Noora vet jag inte riktigt heller. Hon tänker så länge innan hon pratar. Mitt tålamod får det kämpigt då jag väntar på att hennes tystnader ska ta slut.

Jag gillar inte ordet supertalang. Enligt media så är man supertalang om man är ung och gör en bra idrottsprestation. Enligt mig är man supertalang om man har tränat ca noll och presterar ca hundra. Många av de så kallade supertalangerna har ju troligen börjat träna mycket tidigare eller tränat mycket mera än sina motståndare. Det är ofta så i juniorklasserna. Det är visserligen en talang att tåla mycket träning också, men det känns inte som att det är det medierna menar. Och jag tänker inte på något vis förminska någons prestationer. Men kan man bara inte låta det vara en jättebra prestation och ge idrottaren den beröm hen givetvis förtjänar och sen peppa hen till ännu bättre prestationer. Istället för att höja prestationen till skyarna och lägga mer press? Eller tycker ni att jag tänker helt fel? Skulle man själv vilja bli kallad supertalang som ung idrottare? Kanske? Kanske inte? Jag vet inte.

Jag drömmer märkligt igen. Varje morgon kan jag räkna upp fem nya sjukt random drömmar. Jag är lite trött på att drömma nu. Borde kanske börja skriva drömdagbok. Natten till igår drömde jag att jag körde höghöjdsträning med min naprapat i en brant backe här i Sjöstan. Han sa att jag måste chilla och skaffa flickvän om jag ska ha en chans att ta mig till VM. Att va? Kan man inte bara stänga av hjärnan på natten?

Jag är avis på skidåkarna. Det finns så himla mycket pengar i den sporten. Åtminstone jämfört med friidrott. Jag vill också ha pengar. Måste bli bättre på att springa eller lära mig skida. Tror mer på alternativ ett. 

Har för tillfället inplanerat tre träningsläger i vår. I februari, mars/april och april/maj. Det ena lägret är springtimelängret med Runners World i Portugal. Kommer att bli galet kul! 

Nu är jag hungrig. Vill ha ärtsoppa men sambon har gjort den härliga maträtten rester. Mums. 

Idag har jag lärt mig: Den här är så himla svår. Jag har helt säkert lärt mig något, men jag vet inte vad. Eller ja, jag läste lite om hur glykemiskt index funkar idag. Alltid nåt.

Dagens person(er): Micke Soto. Min mest trogna bloggläsare. Vänlig, omtänksam och rolig typ. Dessutom är vi felihälkompisar. Ni kan följa honom på exempelvis instagram: @mickesotoksd

Idag är jag tacksam över: Att jag har lärt mig att bita ihop och göra det bästa möjliga av det mesta. Jag har säkert skrivit det hur många gånger som helst, men jag är verkligen tacksam över att jag faktiskt har lärt mig att vara här och nu och sluta stressa. Det är underbart.

Sandra

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 1

Mikael Soto

Men duuuuu…!! Tack snälla 🙂 & på vilket sätt hedrar jag din kommentar? Jo, genom att vänta tre dagar innan jag ser ditt senaste inlägg… inte heeelt imponerande direkt!

Någon säger mej att jag inte räknas som ung & lovande i skidspåret för jag får tvärtom BETALA när jag ska åka. 50-: i spåravgift ligger bakom hörnet imorn igen. Men jag kommer att visa ditt inlägg & hoppas att dom snabbt rättar till det där.

Din felihälenkompis 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Rubrik 5



Jag har inga nyårslöften. Jag har mål och förhoppningar. 

År 2017 vill jag:

– fortsätta att kunna vara närvarande i stunden och inte stressa så mycket

– vara frisk och hel

– bli ännu bättre på mina rutiner för att underlätta förhoppningen på raden ovanför

– få till ett riktigt bra lopp på lag-EM i Vasa. Mitt första landslagsuppdrag på seniornivå var just Europacupen i Vasa 2007. Det blir så häftigt att återvända dit. 

– få till ett bra lopp och kunna göra mig själv rättvisa på VM. Att återvända till London blir också otroligt häftigt

– se nya ställen i världen

– fortsätta att upptäcka fina saker i allt runtomkring

– bli bättre på att rita och måla

– umgås mera med vänner och familj

– bli bättre på att ta itu med saker de gånger det verkligen tar emot

– lära mig en massa nya saker

– skratta mycket

– lära känna nya människor

– bli bättre på att visa att jag bryr mig

– våga saker jag inte har vågat förut

– läsa mera böcker

– bli bättre på att laga mat

– bli bättre på att vara smart och inte köra för mycket på vilja

– utvecklas som idrottare på alla sätt och vis så att jag kan prestera bättre än tidigare

– bli bättre på finska

– anstränga mig mera med mitt utseende (man känner ju sig så mycket piggare och gladare om man ser lite fräschare ut mellan träningarna)

– göra något bra för andra människor

– starta ett projekt

Jag tror det kommer att bli svårt att lyckas med allt. Men ju mer, desto bättre! 

Ikväll firar jag med trerätters här hemma tillsammans med Magnus och så lite fyrverkerier på det! 

GOTT NYTT ÅR! 

Sandra

Rubrik 4



Det är för jävligt va?! Först kommer jag från ingenstans och klämmer ur mig blogginlägg efter blogginlägg och då jag äntligen börjar få lite flow så tvärdör min bloggmotivation. Men nu är jag tillbaka. Och min header är mycket finare. Tyckte jag såg lite sådär ut på den förra bilden men på den här är jag ovanligt snygg. De måste ha använt många filter.

Jag åkte iväg till Madeira i slutet av november. Det var amazing. Så jäkla fin ö. Dock jäkligt svårt att hitta några bra ställen att springa på så jag höll till på idrottsplanen. Det räckte till gott och väl. Det var ju trots allt på Madeira som jag tog mina första löpsteg utomhus sedan operationen. Det var också fantastiskt. Eller ärligt talat var det jobbigt och obekvämt. Jag kände mig otränad, tung och allmänt dålig. Men det är ju underbart på sitt sätt. Eller nåt. Maten på Madeira var sjukt god. Vitlöksbrödet och köttspetten var to die for. Vårt rum var sjukt vackert med ett stort rundat fönster mot havet och solnedgången. Det kompenserade för den ofräscha heltäckingsmattan och myrinvasionen i mina träningskläder (och att min hårspray tog slut då jag måste döda myrjävlarna). Jag skrev ett långt och bra inlägg om lägret på flyget på väg hem. Men jag publicerade det inte, för jag kände inte för det. Av nån märklig anledning. 

Sen kom jag hem till mörker, kyla, julstress och hostande, snorande människor och drog på mig en evighetsförkylning. Det var trist. Jag ville ju springa. Men jag fick sitta hemma och rita istället. Och skriva. Jag skrev ett blogginlägg om att doping inte är så svartvitt som man vill tro och om hur uselt 2016 var. Jag publicerade inte dem heller pga av jag var rädd för onödigt tjafs i kommentarsfältet om dopingen och för att 2016-inlägget var så deppigt. 

Jag har ritat så himla mycket. Både på lägret och efter. Min lilla kalejdoskopbok är klar och alla jag känner måste se den. Typ. Fast man måste använda en metallicrosa ficklampa för att kunna se den på rätt sätt. Dessutom fick jag två presentkort till Panduro i julklapp. Nu kan jag köpa mera tuschpennor. Och akrylfärg. Och hobbyfärg. Och annan färg. Och taveldukar. Och papper. Och andra pysselgrejer. Jag älskar pysselbutiker. Och pysselsaker. Och att pyssla. 

Jag fick många andra fina julklappar också och blev rörd av allting. Främst för att jag fick julklappar från två personer som jag inte hade räknat med att skulle ge julklappar åt mig. Så himla fint! (Sigrid och Jimppa, ni vet att det är er jag menar! Ni är bäst!) Jag fick också en balansdyna som är perfekt att hela hälar och stärka fötter och vrister med. Och så fick jag utökat min muminmuggssamling och min iittala-kivilyktesamling. Jag har blivit så himla finsk sen jag flyttade till Sverige. Men jag är skeptisk till att jag skulle ha varit så snäll att jag förtjänar alla julklapparna. 

Julen överlag var fantastisk. Jag har varit hemhemma i Finland tre ynka dagar sedan förra julen, så jag hade lite umgänge att ta igen. Hann både luncha på stan, julklappshandla, ha den traditionella glöggkvällen med vännerna, hälsa på Moffa, äta julmat, baka fyra pepparkaksapelsinchokladcheesecakes, umgås med släkten, träffa en söt hund, köra bil, lyssna på ted och kaj medan jag cyklade i garaget, rota i mina gamla saker, sova i min supersköna säng i mitt barndomsrum med pappa snarkande så väggarna skallrade i rummet bredvid. Och framför allt har jag spelat spel. Alias (världens bästa spel (för att jag är bäst i världen på det)), Uno, Pinguspel, Plockepinn, Pidro (världens bästa kortspel), Färg och form-spel och så lite charader på det. 

På glöggkvällen lekte vi en lek eller spelade ett spel eller hur man nu säger. Alla skulle skriva ner ord och så delar man upp sig i två lag och turas om att på 30s förklara så många ord som möjligt åt de andra i sitt lag. Då man har kommit igenom alla ord så börjar omgång två då man genom charader ska få de andra i laget att gissa vilket ord man beskriver. Men man använder samma ord som i omgången innan så det är lite lättare. I omgång tre använder man fortsättningsvis samma ord men man får bara beskriva dem med läten och i omgång fyra får man bara beskriva orden med ansiktsuttryck. Mina största utmaningar var att låta som ett pussel och att se ut som ett könshår i ansiktet. Observera att samtliga i gänget drack alkoholfri glögg. Det var en bra kväll. Det finns inga foton från den kvällen. Ännu ett tecken på att det var en bra kväll.

Jag hann också kolla på mitt OS-kvallopp som de spelat in därhemma. Det var såå jäkla skönt att se det för jag har letat efter ett klipp från det loppet så himla länge utan resultat. Och det var en så himla stor lättnad att se att kroppen verkligen inte funkade, precis som jag mindes. Att se att problemet var fysiskt och inte mentalt. Jag minns ju det precis så också, men det kändes ändå bra att se att det syntes så tydligt att något inte stämde i kroppen. Nu har jag analyserat klart. Nu kan jag äntligen släppa det och gå vidare. 

Jag flög direktflyg mellan Stockholm och Vasa då jag var hemma över jul (coach sa åt mig i september att jag måste boka flyg, annars hade jag nog fått ta båt+tåg-vägen. Tack och lov för att jag slapp det). Vasaflyget är alltid spännande för man träffar alltid nån bekant. Den här gången träffade jag en tjej som jag tävlade mot för typ tio år sedan. Jag hade precis börjat lära känna henne lite då hon slutade och jag minns att jag tyckte att det var trist. Vi har inte träffats sedan hon slutade trots att vi har tänkt göra det flera gånger. Så himla kul att se henne. Sånt kan man vara lycklig en hel dag över.

Nu är jag tillbaka i Stockholm. Lite trött och seg efter en intensiv julhelg, men glad ändå. Jag tycker att det är skönt att det här skitåret snart är över och har bestämt att inte göra något särskilt på nyårsafton, för jag har inte lust att bli besviken flera gånger i år. Så vi firar lugnt och skönt för oss själva här hemma. Jag tror att det blir bra. 

Det var ett litet sammandrag från Sandralivet just nu! 

Idag har jag lärt mig: Att vanlig hobbyfärg inte fäster så bra på metall. Och en massa annat om hur språksituationen i Finland ser ut just nu. Den ser inte så bra ut. 

Dagens person: Mina föräldrar. För att de är bäst. Och för att de alltid har låtit oss ta våra egna beslut och hjälpt oss så mycket det har kunnat med allt. Att ha oss fem som barn kan inte vara lätt, men de klarar det utmärkt. Det är jag evigt tacksam för. 

Idag är jag tacksam över: All kärlek jag har i mitt liv. Och all vänskap. Den här julen blev det av någon anledning extra tydligt. Det är jag också evigt tacksam för.

Sandra

Rubrik 3



Jag har inte bloggat på en vecka. Under den veckan har jag tänkt cirka femtontusen gånger att ”det här borde jag blogga om”. Men jag har varit för lat för att ta till tangentbordet. Eller lat och lat. Jag har lagt ner min tid på viktigare saker. Typ som att träna och äta och sova. 

Nåmen hur som helst. STORA nyheter. Idag har jag, Sandra Elisabetsky Eriksson, sprungit sitt första löppass efter 66 dagars uppehåll. Det var totally amazing. Men vi tar det från början. Och nej de tre sista bokstäverna i mitt mellannamn ska inte vara där på riktigt, men visst såg det coolt ut?

Förra fredagen var jag alltså hos Mattias och vi gjorde den veckoliga (veckliga?) rörlighetsmätningen. Veckan innan hade jag haft 14cm. Målet var 15. Och min känsla var sisådär. Jag hade varit sliten och känt mig halvsjuk några dagar och dragit ner på träningen lite och inte gjort tillräckligt med rörlighetsövningar. Jag blev besviken men inte förvånad då måttbandet visade 13cm. Fick hur som helst provjogga i korridoren på Access Rehab. Det var svinläskigt men jäkligt kul då jag insåg att det inte gjorde ont. Bara hem och fortsätta med rörlighetsträningen då.

Så nu har jag skärpt mig med rörlighet och tränat på med alternativ träning som vanligt. Varannan dag har jag joggat några tiotals meter och gjort olika små hopp och liknande. Igår var jag på återkontroll till sjukgymnasten och ortopeden i Helsingfors och de tyckte att allt såg bra ut och gav mig tillåtelse att börja springa. 

Och idag var det dags för alter g. Mitt första löppass sen operationen. Och mitt första löppass ever på anti gravity-löpband. Det var spännande och hur kul som helst. Det är liksom inte varje dag man testar en ny sorts löpning utan det är ofta den samma löpningen man gör. Men alter g var annorlunda. Jag sprang en kvart med 70% av min kroppsvikt och foten var lika nöjd som jag. 

Jag har varit uppe i varv hela dan. Kom hem och bestämde mig för att möblera om. Nåja, byta plats på luftrenaren och lampan. Men ändå. Det är sånt som man bara tänker att man borde göra men aldrig gör. Väl? 

På lördag ska jag springa igen, förutsatt att hälen inte gör ont imorgon. Och på onsdag tror jag att jag ska börja springa lite smått utomhus. Men inte här i kalla Stockholm. Det känns onödigt då man kan springa på Madeira. Så jag sticker till Madeira med träningsgruppen en vecka. För att varför inte. 

Jag brukar aldrig skriva om vad jag lyssnar på för musik. Jag har fått lära mig från början att jag har dålig musiksmak. Men det tar sin tid att hitta rätt om man har tvingats lyssna på dansband hela sin barndom. Mitt favoritalbum just nu är Oh Laura – The mess we left behind. Det är såndär skön musik att ha i öronen då man åker kollektivtrafik och vill hålla sig lugn.

Jag ritar mycket. Min bok blir amazing. Nu har jag också köpt en rosa ficklampa som ska göra boken ännu mera amazing.

Jag har inte ätit ärtsoppa på över en vecka. Men det står två burkar i köket. Finska. Förstås. 

Jag kan inte bestämma om jag ska ha någon julkalender i år. Chokladkalendrar med halväcklg tysk choklad ger mig julkänsla, men om jag ändå är utomlands första veckan och måste öppna sju luckor på en gång så blir det ju helt fel. Och man kan ju faktiskt inte ta med sig kalendern till Madeira. Det skulle bara vara pinsamt. Men förhoppningsvis kan jag i alla fall se på SVTs julkalender utomlands. 

Nåja. Jag har uppenbarligen glömt bort att superroligt och jättesmart jag skulle skriva om. Men jag är rolig och smart. Egentligen. Eller egeklien som jag har fått lära mig att det heter på riktig svenska… På tal om svenska så har jag fått lära mig att rattkälke (som det heter i finland) heter snowracer på svenska. Svenska är världens mest ologiska språk. Förutom Finlandssvenskan. Den är lite mera… svensk! 

Nåja. Avsluta skulle jag ju. 

Hejdå. 

Sandra

PS.

Dagens människa: Mia på Access Rehab. Hon hade lämnat godis åt mig på bordet i alter g-rummet idag. Hur himla gullit är inte det!?

Idag har jag lärt mig: Hur en alter g fungerar. Att socialförsäkringsnummer är samma sak som personnummer.

Idag är jag tacksam över: Att jag kunde springa och sluta då jag var klar och inte för att jag fick ont eller något. Helt jäkla fantastiskt. 

Rubrik 2



Vintern kom och gick. Den var fin så länge den varade men jag tänker inte påstå att jag inte känner glädje då jag ser hur snön diskret minskar för varje dag. Trots att jag fryser om mina blöta tår. 

För några dagar sedan var jag hos frisören. Det gick ut på att frisören klagade konstant på mitt hår i 20minuter (slitet, ojämnt, dålig färg osv) för att avsluta med att förklara att mitt hår nog ramlar av huvudet snart. Sen klippte han det skitsnett. Jag sa åt honom att jag tränar mycket och att det måste gå att sätta upp i en tofs. Fem sekunder senare hade jag en lugg. En sned dessutom. Så jag gick därifrån, ful och med ett sänkt självförtroende. Och en alltför kort lugg som inte kommer att gå att få in i en tofs det kommande halvåret. Troligen tar det ännu längre.

Så nu har jag en ful lugg som är i vägen hela tiden. Med fyra kilo hårspray och en jäkla krånglande kan jag fixa så att den hålls från ansiktet en stund i alla fall. Men jag var jävligt förbannad då jag gick därifrån. Dessutom fick han mig att köpa en hårinpackning. Då jag kom hem såg jag att burken hade bäst före datum i mars. I år. Jag vet vilken frisör jag inte ska gå till nästa gång. Tacka veit ja Miiti i Nykaabi!

Så jag får ta tillbaka mitt löfte om att inte frysa. För då jag väl fått undan lugghelvetet så tänker jag inte tillåta någon mössa i världen att förstöra det. 

Jag var på Hot Yoga igår. I efterhand sa de att rummet är lite varmare än på de andra gymmen. Dessutom hade jag den mest krävande läraren och ett av de svåraste passen. Enlgit de andra alltså. Hade jag vetat det innan så hade jag valt ett annat pass. Men det var kul ändå. En timme i 40 graders värme. Min snittpuls låg på 138 och max på 174. På yoga!! Och då räknade jag in avslappningen på slutet också (hade dock pulsen över 130 då jag låg på ryggen och andades). Är rätt säker på att jag persade i svettning. 

Idag kommer Magnus hem efter ett par dagar i London. Det tycker jag att är trevligt. Är dock nöjd med att jag har vågat sova själv med släckta lampor utan att bli mörkrädd. Alltid något. 

Jag håller ju på att göra en bok. Tror jag sa det innan. En kalejdoskopbok. Den blir – fint beskrivet med svenskarnas favoritord – magisk. Den är väldigt levande och går inte att visa upp på bild. Den måste upplevas. Jag älskar den.

Dagens människa: ägarna på favvofiket. Suttit här och fikat (nåja, mest ritat) i fyra timmar nu och nyss fick jag en extra kakbit. Och deras hund sitter bredvid mig och är brutalt söt. 

Idag har jag lärt mig: att då man har kört fem tuffa träningsdagar och är uppe i varv och bara vill köra mer, då är det dags för en lugnare dag. Så jäkla svårt att köra lättare dagar då man har flow, men så jäkla viktigt.

Idag är jag tacksam över: att Magnus köpte färgglada tuschpennor och papper åt mig en jul för några år sen. Innan dess trodde jag att svartvitt var min grej. Det var det iofs kanske. Men inte nu längre.


Sandra

Rubrik 1



Jag har nyss ätit ris och kyckling. Med gräddfilssås. Inte ärtsoppa. Ville bara säga det. 

Jag fick sms från naprapat-Mattias imorse. Han var sjuk och kunde inte träffas idag. Min första reaktion var ”skit också, jag som skulle börja springa alter g den här veckan”. Sen sov jag en stund till, för att jag hade tid eftersom mitt naprapatbesök hade blivit avbokat. Då jag vaknade var jag inte besviken längre. Jag tänkte att det var bra att Mattias inte jobbar om han är sjuk så att han smittar ner typ mig. Jag tänkte också att jag kan leva med att vi träffas först på fredag. Det är rätt länge till augusti då jag ska vara i superform. Tror inte att fyra dagar hit eller dit spelar så stor roll. Jag tränar ju hur mycket som helst även om jag inte springer. Hoppas på positiva besked på fredag i alla fall.

På lördag ska jag dra mitt livs första hinderpass åt några unga tjejer. Jag har tidigare bara dragit löppass åt motionärer, och visst är det roligt att se hur bra de kämpar på och hur duktiga de är, men jag har aldrig riktigt känt att det är min grej. Den erfarenhet och kunskap jag har gör mera nytta för unga lovande idrottare än för duktiga motionärer. Så jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot det. 

Jag har en plan för kommande månad. Fixa klart alla julklappar i tid så att jag slipper stressa. Jag vet inte varför jag ens har en sån plan, för jag kommer ändå aldrig att lyckas. Men jag kände mig i alla fall duktig då jag gjorde upp planen. 

Jag har en annan plan också för kommande halvår, nämligen att inte frysa. Uppskattningsvis 100% av gångerna man fryser så är det ju för att man har för lite kläder. Det är väldigt sällan så kallt att mera kläder inte hjäler. Så i vinter prioriteras tjocka mössor före fina frisyrer, halsdukar upp över näsan istället för perfekt make up, långkalsonger och vindbyxor istället för tighta jeans som framhäver mina ben och lager på lager istället för tunna lösa tröjor. Som att jag nån gång skulle bry mig om hår, make up, jeans och fina tröjor ändå. Jag är lite mer slarvig tofs, eventuellt mascara, jeans en gång var tredje månad och ”dendär OS-hoodien är ju skön”-typen. 

På tal om kläder. Det är ju det bästa med att vara idrottare på heltid. Min jobboutfit består av tights, mjukisar, funktonskläder, sportbh, löpskor och halvsvettiga linnen. Så sjukt bekvämt. Nackdelen är ju att jag numera tycker att allt annat är obekvämt. Skor med klackar, tajta jeans, skjortor, kläder som inte är stretchiga, bher. Allt är obekvämt. Dessutom känns det som om jag är klädd i balklänning om jag drar på mig jeans en gång. Jag måste nog ringa stilakuten snart. Å andra sidan trivs jag ju rätt bra i de kläder jag har. Och dessutom finns det ju boyfriend-jeans.

Igår frostade vi av frysen. Jag vet inte om jag nånsin frostat av en frys förr. Bara hjälpt till lite eller så. Det var fruktansvärt kul och tillfredsställande. Och dessutom fick jag användning för min fina röda hårfön som är väldigt oanvänd. Och den lilla blommiga hammaren.

Jag håller på att göra en bok. Det är bara bilder i den. Det är ett kalejdoskop i bokformat. Om man bläddrar i den så är den lite halvtråkig, men om man håller upp den mot en lampa blir den levande. Jag är mycket nöjd med de första fyra sidorna. 

Mina vader är märkliga. De känns lite som en vakuumförpackad grisytterfile, fast varm. Eller som då man bakar pepparkakor, ni vet, man trycker ner formarna, petar bort degen runt omkring, lyfter pepparkakorna på plåten och knådar och kavlar ut restdegen och gör samma sak om och om igen. Mina vader känns som den sista mjuka, varma och slattriga degbiten som inte ens duger att göra pepparkakor av. De känns också lite som små kattungar, fast från nakenkatter då, eller någon extremt korthårig variant. En plastpåse med varmvatten är heller ingen dålig liknelse. De känns dock inte som ett par vader som sprungit och hoppat i spikskor ett par gånger om dan. Troligen för att de inte har det. Och ja, mina vader känns gosiga och så, men jag vill ha stela, spänstiga vader. Det kommer jag visserligen att ta tillbaka då jag väl börjar springa och får träningsvärk från helvetet. Jag har rätt känsliga vader. 

Dagens människa: Pappa. För att det var farsdag igår och för att han är världens bästa pappa förstås. Har en känsla av att mitt korta tålamod kommer från pappa. Fast hans tålamod är nog längre än mitt. Men det kan ju vara en biverkning av att ha skaffat fem barn inom åtta år också. Svårt att säga. Men jag tycker om pappa hur som helst!

Idag har jag lärt mig: Shit, jag måste börja kvällsblogga. Vad sjutton har jag lärt mig idag? Ja, nu vet jag! Jag har lärt mig att om två kvinnor skaffar barn och ena föder barnet så måste den andra partnern på något vis adoptera barnet för att få bli juridisk förälder till barnet. Krångligt.

Idag är jag tacksam över: att jag har ett jobb där jag kan ta sovmorgon om jag behöver.


Sandra