Rubrik 1



Jag har nyss ätit ris och kyckling. Med gräddfilssås. Inte ärtsoppa. Ville bara säga det. 

Jag fick sms från naprapat-Mattias imorse. Han var sjuk och kunde inte träffas idag. Min första reaktion var ”skit också, jag som skulle börja springa alter g den här veckan”. Sen sov jag en stund till, för att jag hade tid eftersom mitt naprapatbesök hade blivit avbokat. Då jag vaknade var jag inte besviken längre. Jag tänkte att det var bra att Mattias inte jobbar om han är sjuk så att han smittar ner typ mig. Jag tänkte också att jag kan leva med att vi träffas först på fredag. Det är rätt länge till augusti då jag ska vara i superform. Tror inte att fyra dagar hit eller dit spelar så stor roll. Jag tränar ju hur mycket som helst även om jag inte springer. Hoppas på positiva besked på fredag i alla fall.

På lördag ska jag dra mitt livs första hinderpass åt några unga tjejer. Jag har tidigare bara dragit löppass åt motionärer, och visst är det roligt att se hur bra de kämpar på och hur duktiga de är, men jag har aldrig riktigt känt att det är min grej. Den erfarenhet och kunskap jag har gör mera nytta för unga lovande idrottare än för duktiga motionärer. Så jag ser väldigt, väldigt mycket fram emot det. 

Jag har en plan för kommande månad. Fixa klart alla julklappar i tid så att jag slipper stressa. Jag vet inte varför jag ens har en sån plan, för jag kommer ändå aldrig att lyckas. Men jag kände mig i alla fall duktig då jag gjorde upp planen. 

Jag har en annan plan också för kommande halvår, nämligen att inte frysa. Uppskattningsvis 100% av gångerna man fryser så är det ju för att man har för lite kläder. Det är väldigt sällan så kallt att mera kläder inte hjäler. Så i vinter prioriteras tjocka mössor före fina frisyrer, halsdukar upp över näsan istället för perfekt make up, långkalsonger och vindbyxor istället för tighta jeans som framhäver mina ben och lager på lager istället för tunna lösa tröjor. Som att jag nån gång skulle bry mig om hår, make up, jeans och fina tröjor ändå. Jag är lite mer slarvig tofs, eventuellt mascara, jeans en gång var tredje månad och ”dendär OS-hoodien är ju skön”-typen. 

På tal om kläder. Det är ju det bästa med att vara idrottare på heltid. Min jobboutfit består av tights, mjukisar, funktonskläder, sportbh, löpskor och halvsvettiga linnen. Så sjukt bekvämt. Nackdelen är ju att jag numera tycker att allt annat är obekvämt. Skor med klackar, tajta jeans, skjortor, kläder som inte är stretchiga, bher. Allt är obekvämt. Dessutom känns det som om jag är klädd i balklänning om jag drar på mig jeans en gång. Jag måste nog ringa stilakuten snart. Å andra sidan trivs jag ju rätt bra i de kläder jag har. Och dessutom finns det ju boyfriend-jeans.

Igår frostade vi av frysen. Jag vet inte om jag nånsin frostat av en frys förr. Bara hjälpt till lite eller så. Det var fruktansvärt kul och tillfredsställande. Och dessutom fick jag användning för min fina röda hårfön som är väldigt oanvänd. Och den lilla blommiga hammaren.

Jag håller på att göra en bok. Det är bara bilder i den. Det är ett kalejdoskop i bokformat. Om man bläddrar i den så är den lite halvtråkig, men om man håller upp den mot en lampa blir den levande. Jag är mycket nöjd med de första fyra sidorna. 

Mina vader är märkliga. De känns lite som en vakuumförpackad grisytterfile, fast varm. Eller som då man bakar pepparkakor, ni vet, man trycker ner formarna, petar bort degen runt omkring, lyfter pepparkakorna på plåten och knådar och kavlar ut restdegen och gör samma sak om och om igen. Mina vader känns som den sista mjuka, varma och slattriga degbiten som inte ens duger att göra pepparkakor av. De känns också lite som små kattungar, fast från nakenkatter då, eller någon extremt korthårig variant. En plastpåse med varmvatten är heller ingen dålig liknelse. De känns dock inte som ett par vader som sprungit och hoppat i spikskor ett par gånger om dan. Troligen för att de inte har det. Och ja, mina vader känns gosiga och så, men jag vill ha stela, spänstiga vader. Det kommer jag visserligen att ta tillbaka då jag väl börjar springa och får träningsvärk från helvetet. Jag har rätt känsliga vader. 

Dagens människa: Pappa. För att det var farsdag igår och för att han är världens bästa pappa förstås. Har en känsla av att mitt korta tålamod kommer från pappa. Fast hans tålamod är nog längre än mitt. Men det kan ju vara en biverkning av att ha skaffat fem barn inom åtta år också. Svårt att säga. Men jag tycker om pappa hur som helst!

Idag har jag lärt mig: Shit, jag måste börja kvällsblogga. Vad sjutton har jag lärt mig idag? Ja, nu vet jag! Jag har lärt mig att om två kvinnor skaffar barn och ena föder barnet så måste den andra partnern på något vis adoptera barnet för att få bli juridisk förälder till barnet. Krångligt.

Idag är jag tacksam över: att jag har ett jobb där jag kan ta sovmorgon om jag behöver.


Sandra


Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Vårkänslor



Jag vet inte vad det är med dendär jäkla ärtsoppan. Jag äter den varje gång jag bloggar. Det måste vara mitt undermedvetna som automatiskt kopplar ihop ärtsoppa och blogg. Så varje gång jag känner doften av ärtor på burk så får jag en grym blogginspiration. Så måste det vara.

Det är jobbigt att skriva idag. Mitt långfinger är lite igenplåstrat. Skulle bjuda en av mina bästa vänner på middag igår (inte ärtsoppa utan räkrisotto (som jag för övrigt alltid gör då jag har besök (vilket inte är så ofta))). Jag blev hur som helst så ivrig att jag blandade på lök och mitt finger. Därav plåstret. Det är dock litet och jag kan använda fingret, men det känns konstigt. Känner mig lite som en hund med skor. Om ni ha tråkigt idag så kan ni youtuba animals with shoes. Eller nåt åt det hållet. Då förstår ni hur jag känner mig i fingret. (Och jag är alldeles för gammal för att säga ”jag har ont här” och visa långfingret och tycka att jag är rolig).

Idag är det vår. Förra helgen var det höst. I veckan var det vinter. Månne det blir sommar inkommande vecka då? Hoppas det.

Jag lider inte av snön. Onsdagen var bäst. Det var alltså i onsdags som snön hällde ner över Stockholm och det blev kaos. Och inte det vanliga Stockholmskaoset utan kaos på riktigt. Det lär inte ha kommit sådär mycket snö i Stockholm på 111 år läste jag någonstans. Vet inte om det stämmer. Men det låter ju bra i alla fall. Och onsdagen var rolig. Allt blev så tyst och lugt och fluffigt. Man kunde gå på bilvägarna eftersom alla bilar var insnöade eller inköade. Jag led verkligen med dem som satt hela dagen i bilkö, men jag njöt av snön. Ska det vara så ska det vara. 

I måndags då vi mätte rörligheten i hälen var jag uppe i 14cm. Det känns som att det var igår jag mätte första gången och knappt klarade ynka fem. Jag ska över 15 före jag är springduglig. Chansen är rätt stor att jag är uppe i 15 på måndag. Det betyder att jag är redo för alter g. Det känns väldigt mycket jätteamazing. Just nu får jag bland annat köra 15 små jämfotahopp varje dag. Det är underbart. Och jag har börjat köra häckgång. I övrigt tränar jag på så mycket jag kan och går på lite rörlighets/yogapass på gymmet däremellan. 

Imorgon har det gått åtta veckor sedan mitt senaste löpsteg. Det är det längsta löpuppehållet sedan jag lärde mig att gå. Jag lärde mig visserligen att gå rätt sent, men det är ändå rätt många år sedan nu. Jag har visserligen haft längre skadeperioder men jag har alltid kunnat provspringa lite då. Nu har jag inte tagit ett enda jäkla löpsteg. Det känns trist. Men samtidigt är jag glad över hur bra jag har klarat det mentalt. Men jag säger ju inte att jag inte drömmer om löpning varenda jäkla natt nu för tiden. Men drömlöpning är bättre än ingen löpning. 

Jag fikar mycket. För att det är mysigt. Fika är bra. Man får fika fast man är idrottare. Jag lovar att man inte blir sämre av det. 

Jag tänker inte skriva om presidentvalet. Dels för att jag skäms över att jag inte har mer kunskap om vad som sker i världen och dels för att det känns som att det mesta redan är skrivet. Men 2016 har ju inte varit något superår direkt.

Jag har aldrig varit någon poddmänniska. Jag gillar inte att lyssna på poddar, det är inte min grej helt enkelt. Men sen började jag lyssna på Ted och Kaj. Och den är ganska sjuk. Och rolig. Och klok. Och väldigt väldigt märklig. Den rekommenderas. Men kanske främst till finlandssvenskar eller österbottningar eller folk som vet vem Ted och Kaj är. Men andra får också lyssna. Den finns lite överallt. 

Vi har blivit med luftrenare. Den kostade en förmögenhet så jag hoppas att den funkar. Åtminstone kan jag tända ljus med lite mindre dåligt samvete. Ljus lär förorena luften rätt mycket. 

Igår var som sagt en av mina bästa vänner och hälsade på. Vi gick i dagis och högstadiet tillsammans och umgicks väldigt mycket i tonåren. Sen flyttade vi till olika städer och nu olika länder. Det var så mysigt att ses igen. Jag har inte ett jättesocialt liv här eftersom alla mina vänner bor kvar i Finland, men desto mera uppskattar jag de gånger vi träffas och umgås. Vi åt räkrisotto, pratade och youtubade Parlamentetklipp. Nour och André är favoriterna. 

Dagens person: Ellen. Eller Elpz/Elpzygirl som jag kallar henne. Det var hon som var hit igår. Hon är bäst. 

Idag har jag lärt mig: att när någon skickar mig en svart sol i en kommentar så har de egentligen skickat en gul sol. Men på vägen från iphone till Samsung har den blivit svart. I början då jag bytte telefon så gillade jag inte att det var andra emojis men nu tycker jag att det är underhållande. (Nej jag har inte den där telefonen som exploderar, jag har dendär telefonen vi fick på OS (omöjligt att säga ”telefonen jag fick på OS” utan att låta skrytig)). Jag hoppas att jag har lärt mig något mera värdefullt innan dagen är slut.

Idag är jag tacksam över: mitt fantastiska team (Oscar/Mattias/Göran) som har hjälpt mig att ta mig igenom de senaste två månaderna utan att bli galen. 

Sandra

Hungro.



Tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg. Uppenbarligen har jag läsare. De bästa dessutom. 

Jag skrev ett nytt inlägg i torsdags men var för lat för att klicka på publicera så jag sparade det istället och publicerar det nu. Efter att jag har ändrat cirka hälften. 

Jag fixade min tand. Typ. Ett större problem än själva tanden var att lyckas boka en tid till tandläkaren. Femtielva mail och telefonsamtal senare lyckades jag ändå. Jag pratade med tandsköterskan och fick en tid tpå fredag och hon skulle skriva upp min telefonnummer (min finska telefonnummer var tydligen orsaken till att hon inte hade kunnat ringa mig). Så jag läste upp min nummer och diskussionen som följde lät ungefär såhär:

– Är det alltså bara EN femma i ditt nummer? (mycket anklagande ton)

– Ja, en femma. (Jag hade alltså mailat henne min korrekta nummer och hon hade slagit in den fel och det verkade hon tycka att var mitt fel)

– Men alltså har du ingen RIKTIG nummer? (Mycket nervärderande ton)

– Eh nej? Jag har bara ett finskt nummer…

– Så bara den här… knasiga? Ursäkta mig nu men…

På riktigt!?! Har tanten aldrig varit utanför Sverige? Har hon aldrig hört talas om riktnummer? Tycker hon seriöst att nummer som inte är svenska är oriktiga? Jag hade aldrig trott att jag skulle bli provocerad av någons åsikt om min telefonnummer, men vad fan är det där för service?! Och det värsta är att det inte är första gången någon frågar om jag har någon ”riktig” nummer. Jag har faktiskt funderat på att skaffa ett svenskt abonnemang för att slippa krångel men just nu tycker jag så synd om mitt telefonnummer att jag inte har samvete att byta ut den.

Nåja. Gick till tandläkaren. Mådde illa av nervositet i väntrummet men distraherade mig med att ge receptionisten (telefonnummersrasisten) arga blickar. Jag fick träffa en supertrevlig tandläkare och min rädsla försvann direkt. Hade hoppats att de skulle dra ut tandjäkeln men de sa att den växer rakt och spolade den rent istället. Lätt veckans antiklimax. Då jag kom hem fick jag ont i andra visdomstanden.

Träningen går bra. Jag kör mera och mera crosstrainer och cykelintervaller (kör på en såndär cykel som har ett liknande styre som på en crosstrainer, armarna rör sig alltså i takt med benen. Mindre mjölksyra i låren och lättare att få upp pulsen). Så kör jag en del stakmaskin också. Har inte blivit så mycket bassäng på senaste tiden. Smidigare med gymmet. 

Då jag kör cykelintervaller så kollar jag på gymmets tv-apparater för att distrahera mig från plågan. De bästa intervallpassen har jag kört till Antikrundan, Påvens högmässa i Malmö och Idol utan ljud. Dåliga träningsprogram är Vem vet mest (utan ljud (man kan läsa frågorna men kan inte höra svaren)) och Malou efter tio.

Förre veckan deltog jag för första gången på flera i en klass på gymmet. Bodybalance. Det var mest rörlighet och lite balans och pyttelite styrka. Det var lugnt och harmoniskt och tävlingsmänniskan i mig njöt. Jag var lätt rörligast och starkast i salen. Enligt egen uppskattning. Ja, jag saknar att tävla.

Jag har tänkt mycket på VM de senaste dagarna. Jag ser verkligen fram emot det och jag är glad att jag känner så. Ingen stress över att jag inte springer ännu, jag litar helt och hållet på min kropp. Tävlingarna kommer att bli grymma. Att återvända till den fina stadion i London, fem år efter OS, blir häftigt. Publiken kommer att vara grym och vi har både försök och final på kvällen. Jag älskar kvällslopp. Speciellt om det är lite mörkt så man får springa i strålkastarljus. Det är det bästa. Mörkt, strålkastare, svalt, duggregn, mondo och fullsatta läktare. Det slår allt. 

Jag insåg igår att det är dags att börja planera julklappar. Jag har noll idéer och jag orkar inte måla tavlor åt folk. Dessutom ska allt jag köper släpas hem till Finland sen också. Jul är en osmidig högtid. Men lite mysig ändå. Jag hoppas på en grön jul.

Snön ja. Det blev ju vinter helt plötsligt. Och jag gnäller faktiskt inte. Inte ett dugg. Jag är nästan nöjd. Jag hatar snön för att det är värdelöst att träna i snö och det är värdelöst att skrapa vindrutor. Men eftersom jag inte har någon bil här och inte får springa just nu så spelar det faktiskt ingen roll. Hoppas att barnen och skidåkarna njuter i alla fall. För om några veckor då jag springer igen. Då ska all snö vara borta, det tänker jag se till.

Naprapat-Mattias ställde mig en fråga senast jag var där. ”Om du skulle ha bråttom till bussen nu, tror du att du skulle kunna springa”. Ja, sa jag. Det skulle kanske kännas men jag skulle kunna springa. Den känslan gjorde mig glad. Mattias sa att det var ett mycket bra tecken.

Jag har inte ätit ärtsoppa på flera dagar. Tror det är dags idag faktiskt. Bloggmotivation och ärtsoppa hör liksom ihop. 

Dagens person: Heikki! En finsk man i 90årsåldern som jag faktiskt aldrig har träffat. Men han mailar mig då och då under somrarna då jag har tävlingssäsong. Han är väldigt snäll och skriver så många uppmuntrande ord och dessutom har han mycket intressant att berätta. Han är inget superfan av sociala medier så jag kan inte be er följa honom. Men han gör mig hur som helst väldigt glad. 

Idag har jag lärt mig (uppd): 1) livsmedelsverket tycker inte att man ska äta krossade linfrön. 2) Lucia har rött band runt midjan för att hon blev ihjälstucken av ett svärd och 3) man kan simma i en avkylningsbassäng för använda kärnbränslestavar utan risk för att dö, så länge man undviker att röra stavarna.

Idag är jag tacksam över (uppdt): Att jag för första gången på femton år kan tycka att det är lite mysigt med snö.

Sandra

Tisdagstankar



Jag tror inte att någon läser min blogg, för jag har slutat att länka till den. Jag skriver inte ens för er skull, utan mest för att jag tycker att det är kul att skriva. Det är helt och hållet egoistiskt. För övrigt är jag usel på rubriker.

Igår fick jag börja köra crosstrainer. Det var trevligt. Hälen kändes lite halvstel och ovan i början men det gick okej. Åtminstone gjorde det inte ont. Var dock beredd på att det skulle kännas rätt ömt idag, men icke. Jag var inte ens morgonstel. Det var nog bästa morgonen hittills. Körde lite mera crosstrainer idag och det kändes prima. Hoppas det är likadant imorgon. 

Jag har en visdomstand som jag hatar. Den började krångla för ett år sedan. Den gjorde ont några dagar för att sedan lugna ner sig i några månader och sen vara öm några dagar igen. Så har den hållit på. Igår började den bli öm igen. Idag är tandköttet rätt svullet och värker alldeles tillräckligt. Inte skönt alls. Nu måste jag gå till en tandläkare och troligen operera bort den. Jag har tandläkarskräck. Jag kommer troligen att dö. Usch.

Jag håller på att planera ett hinderpass jag ska dra så småningom. Jag har alltid känt att jag inte kan någonting. Mest för att jag är finländare och i Finland gillar man att studera och utbilda sig. Min högsta utbildning är gymnasiet. Hoppade av både byggnadsingenjör- och modersmålsutbildningen pga av att det var skittråkigt. Jag blev idrottare istället. Hur som helst, då jag började planera passet igår så insåg jag att jag kan skitmycket. Ser fram emot att få lära vidare det jag kan!

Idag ska jag äta ärtsoppa igen. Min tand klarar inte ens av banan just nu. Har köpt på mig ett par burkar finsk ärtsoppa, trots att den är fyra gånger dyrare än den svenska. Helt klart värt det. Den är trots allt fem gånger godare. Brukar slänga i färdigstrimlad skinka. Den kostar också bra mycket mer än ostrimlad. Men den lata sidan av mig tycker att det är värt det.

Jag har kommit på idéer till tre nya tavlor jag ska måla. Är lite trött på att min hjärna alltid kommer på nya tavelidéer. Det blir så mycket jobb. Trots att det är kul. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med de färdiga talvorna förutom att instagramma dem.

Jag har äntligen börjat gå med vanliga skor. Det är häftigt. Går bara med Nike Free än så länge eftersom de är de enda skor jag har med mjuk häl. Har lärt mig att det är något av det viktigaste nu, att ha ett par skor som inte trycker på hälen. Då jag tränar kör jag Nike Elite. Den är inte mjuk alls så jag skar bort hela hälpartiet. Skulle egentligen gräva ut dendär plastbiten i hälkappan men mitt tålamod flippade ur och skar loss hela hälen istället. Det är sånt som händer. Jag fattar inte hur man ska få loss plastbiten. Har fått hundra förklaringar redan och nej, länken till Rune Larssons hemsida funkar inte. Men just nu klarar jag mig.

Här är tre punkter jag borde skriva upp varje dag:

1) Dagens människa: Sigrid. Den coolaste motionär jag inte känner. Eller vete fan om man kan kalla henne motionär. Hon är lite för snabb för det. Förutom snabb så är hon också smart, snygg och solig (skulle egentligen skriva rolig, men eftersom alla andra ord började på s, så blev det sådär. S är en bra bokstav). Hon heter @SiWeSe på twitter och instagram. Följ henne. 

2) Dagens lärdom (man borde lära sig något nytt varje dag): Havregryn innehåller 13g protein (per 100g antar jag?!) Det är lika mycket som typ kvarg och keso. Varför vet vi inte det? Varför käkar folk inte havregryn istället för proteinpulver. Och varför proteinhetsar folk? (Det här lärde jag mig via Sigrids twitter i morse!)

3) Idag är jag tacksam över: att jag tänkte ”åh vilket mysväder” imorse då alla andra klagade över mörkret, kylan, regnet, vindarna, höstarna och november. Jag älskar att älska höst och dåligt väder. (Men då snön kommer lär jag vara den som gnäller mest). 

Jaja. Hejdå.

Sandra

Positiv pessimist



Eller negativ optimist. Jag vet inte. Jag är en blandning av allt för tillfället. 

Det har gått sex veckor utan löpning. De senaste veckorna har jag ändå tränat bra på cykel och i bassängen och en massa rehab, rörlighet och styrka där emellan. Plus att jag går normalt, med ett par sönderklippta löpskor. Det är bra. 

Rehab är givande. På riktigt. Det är motiverande att jobba på små nya övningar. Dels för att man lär sig något nytt och får stärka sin kropp och dels för att man ser framstegen så himla snabbt. Men springa är ju ännu mera givande. Längtar så himla mycket. 

I helgen var jag i Visby. Allt gick bra förutom att hotell och restauranger och färjor var mer eller mindre fullbokade pga motorcyklister. Det var dålig planering. I övrigt var Visby amazing. Hösten är så himla fin. 

Jag har börjat läsa mera böcker igen. Jag hade som nyårslöfte att läsa tolv böcker i år. Det är inte speciellt mycket men då jag skaffade min dator för många år sen så slutade jag liksom att läsa. Det är lite dumt. Så nu försöker jag igen. För att krångla till det så har jag bestämt att jag måste läsa böcker på fyra olika språk. Men om jag läser på ett annat språk så godkänns serieböcker också. Men inte tidningar eller svenska serieböcker. Jag har hittills läst två engelska serieböcker (Kalle och Hobbe är bäst!) en finsk Kalle Anka pocket och en norsk bok (Erlend Loe förstås, älskar hans sätt att använda språket). Och så fyra svenska böcker på det. Fyra kvar med andra ord. Jag kommer att klara det. Vår bokhylla är fylld av olästa böcker. 

Förra veckan målade jag helt galet mycket. Det är så tillfredsställande då en tavla är klar. Samtidigt som det är svårt att färdigförklara dem för att det alltid finns något som kan bli bättre. 

Access Rehab är det bästa som har hänt mig. Jag bor bara några hundra meter därifrån och är på behandling där varje vecka. Mattias och jag går igenom förra veckans övningar och testar på nya. Och plågar mina ben och min rygg om det så behövs. Och så mäter vi som vanligt hälrörligheten. Nu är opererade hälen uppe i 12cm från väggen, bara 3,5cm från den friska. Jag känner löpbandet närma sig. Och Mattias är så himla peppande också. Min häl är så smickrad att den rodnar.

Men ärlighet varar längst va? Just nu sitter jag på soffan och surar. För att jag är trött (lat) och inte vill städa och laga mat eller något annat. I själva verket borde jag träna. Men jag skjuter upp mitt pass. Det blir så ibland. Det är inte alltid lockande med träning. Men jag kommer givetvis att sticka iväg till gymmet och jag kommer att komma igång och troligen köra ett bra pass. Men först ska jag skjuta upp det en stund. Tills jag är redo. Det är då det blir som bäst. 

Och idag ska jag äntligen få testa crosstrainer. Så det är ju lite spännande ändå. 

Dessutom borde måndagar vara roligast. För på måndagarna uppdaterar Spotify sin ”discover weekly”-lista där de lägger upp 30 låtar som de tycker att passar en utgående från vad jag lyssnar på. Min lista är alltid 90% dansband. Jag blir lite kränkt av det. 

Nåja. Det om det. 

Träna var det. 

Sandra

Söndagsbloggen



Det här har varit en lång vecka. På det där bra sättet. Så att jag har fått massor gjort trots att jag har sovit alldeles för länge på morgnarna. Vilket visserligen inte spelar någon roll nu då jag bara har fått träna en gång om dagen. Tack och lov blir det ändring på det nu. 

I tisdags slängde jag kryckorna. Nu är jag kryckfri. Det är underbart. Dock har jag ännu inte hittat några bra skor jag kan använda. Löpskor funkar inte. Inte ens de med mjuk häl. Jag måste ha ännu mjukare och lösare häl. Skulle det inte vara för kallt för tofflor så skulle jag köra på det. Men nu klurar jag vidare. Och tränar i strumpor. 

Jag har blivit vän med bassängen. Simning och vattenlöpning är inte så överjävligt som jag brukar tycka. De första sekunderna i bassängen är visserligeb obehagligt kalla, jag surar över pensionärerna då och då och jag kan bli lite lätt uttråkad. Men inte värre än så. Jag får upp pulsen, jag jobbar på tekniken och jag får till bra pass utan att dö tristessdöden. Jag brukar avsluta passet med några minuter i utomhusbassängen bara för att få känna doften av höst. Och så bastu på det. Bastun är rätt varm för att vara svensk. Men det finns ingen bunke eller skopa så att man kan slänga vatten på kaminen. Det får ju inte bli för svettigt heller…

Jag har börjat cykla också. Och blivit vän med cykeln. Jag får upp pulsen utan att dö mjölksyredöden. Det är lite ovanligt. Kör dessutom lite stakmaskin. Man blir en duktig parstakare efter fyra veckor med kryckor. Alltid något. Och så blir det en himla massa rehab. Idag insåg jag att rehab är fruktansvärt givande. Nej, jag kan inte förklara på vilket sätt. Det bara är så. 

I mitten av veckan var Jimppa här. Jag tror att jag pratade mera under de två dagarna än jag har gjort totalt den senaste månaden. Så jag uppskattade verkligen hans sällskap. Det är lite ensamt här i Stockholm ibland men snart ska en av mina bästa vänner flytta hit. Jag erkänner att jag grät en glädjetår då hon berättade det. Det kommer att bli awesome.

Den här veckan har jag målat massor. Det är så jäkla kul att måla. Har några bra grejer på gång. Dessutom har jag haft några humörsdippar och de botas rätt bra med färgterapi.

Igår var jag med på backspecialpasset som vi kör några gånger per år i Tumba. Hela träningsgruppen var på plats, inklusive tidigare idrottare, eventuellt kommande idrottare, gäster och ett barn. Vi pratade svenska, finska, norska, engelska, spanska och Nykaabidialekt. Det var kallt och regnigt och jag kunde givetvis inte vara med på passet med min häl. Men jag fick vara barnvakt istället. Jag var nog minst lika trött som de andra efter passet! 

I måndags då jag var hos naprapat-Mattias testade vi hur långt från väggen jag kunde stå, med hälen i marken och lyckas nudda väggen med knät. Med friska benet klarade jag drygt 15cm. Med det mindre friska 5cm. Vi testade igen på fredag. Då kom jag upp i 9cm. Jag måste ha samma rörlighet i båda benen före jag får börja springa på alter g. Är taggad på tisdagens mätning. 

Jag skrev just en 2600 tecken lång kolumn på 13min. Då jag skriver delar min hjärna upp sig i tio delar och smyger ut i fingertopparna. Jag tänker aldrig då jag skriver. Fingrarna bara går av sig själv. Om jag måste tänka blir det till ingenting. Så snabbt betyder inte slarvigt för min del. Och tävlingsmänniskan i mig njuter. 

På tal om snabb så är jag för snabb för mitt eget bästa. Då jag går. Nu då jag kan gå normalt så vill jag ju gå normalt. Och då jag går normalt så går jag snabbt. Folk brukar klaga på det. Det finns typ inget de klagar på så mycket som det. Ja förutom mitt sätt att uttala sju på då. De säger att jag stressar då jag går. Det gör jag inte. Att gå långsamt gör mig stressad. Det är bekvämt att gå snabbt. Nu säger min naprapat att jag måste gå långsamt med ganska korta steg och fokusera på att gå rätt och sidlikt. Det är nog det som är det svåraste i min rehab. Det går inte jättebra. Men jag går rätt fint ändå och jag har inte ont. 

I går publicerades en kolumn/krönika om min blogg i lokaltidningen hemhemma i Österbotten. Den var väldigt fint skriven och just nu upplever jag prestationsångest. Jag känner mig inte så underhållande idag som senast då jag skrev. Jag är mest bara allmänt skrivsugen. Men om det har dykt upp några nya Österbottninska läsare så vill jag passa på att säga välkommen till min blogg! Den är och förblir märklig och allmänt random!

Och ikväll ska jag äta ärtsoppa igen. Jalostajan hernekeitto förstås. Den gröna sorten. Slänger i lite skinka så blir det nog bra! 

Tack och hej.

Sandra