Hungro.

Jag tror inte att någon läser min blogg, för jag har slutat att länka till den. Jag skriver inte ens för er skull, utan mest för att jag tycker att det är kul att skriva. Det är helt och hållet egoistiskt. För övrigt är jag usel på rubriker.

Igår fick jag börja köra crosstrainer. Det var trevligt. Hälen kändes lite halvstel och ovan i början men det gick okej. Åtminstone gjorde det inte ont. Var dock beredd på att det skulle kännas rätt ömt idag, men icke. Jag var inte ens morgonstel. Det var nog bästa morgonen hittills. Körde lite mera crosstrainer idag och det kändes prima. Hoppas det är likadant imorgon. 

Jag har en visdomstand som jag hatar. Den började krångla för ett år sedan. Den gjorde ont några dagar för att sedan lugna ner sig i några månader och sen vara öm några dagar igen. Så har den hållit på. Igår började den bli öm igen. Idag är tandköttet rätt svullet och värker alldeles tillräckligt. Inte skönt alls. Nu måste jag gå till en tandläkare och troligen operera bort den. Jag har tandläkarskräck. Jag kommer troligen att dö. Usch.

Jag håller på att planera ett hinderpass jag ska dra så småningom. Jag har alltid känt att jag inte kan någonting. Mest för att jag är finländare och i Finland gillar man att studera och utbilda sig. Min högsta utbildning är gymnasiet. Hoppade av både byggnadsingenjör- och modersmålsutbildningen pga av att det var skittråkigt. Jag blev idrottare istället. Hur som helst, då jag började planera passet igår så insåg jag att jag kan skitmycket. Ser fram emot att få lära vidare det jag kan!

Idag ska jag äta ärtsoppa igen. Min tand klarar inte ens av banan just nu. Har köpt på mig ett par burkar finsk ärtsoppa, trots att den är fyra gånger dyrare än den svenska. Helt klart värt det. Den är trots allt fem gånger godare. Brukar slänga i färdigstrimlad skinka. Den kostar också bra mycket mer än ostrimlad. Men den lata sidan av mig tycker att det är värt det.

Jag har kommit på idéer till tre nya tavlor jag ska måla. Är lite trött på att min hjärna alltid kommer på nya tavelidéer. Det blir så mycket jobb. Trots att det är kul. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med de färdiga talvorna förutom att instagramma dem.

Jag har äntligen börjat gå med vanliga skor. Det är häftigt. Går bara med Nike Free än så länge eftersom de är de enda skor jag har med mjuk häl. Har lärt mig att det är något av det viktigaste nu, att ha ett par skor som inte trycker på hälen. Då jag tränar kör jag Nike Elite. Den är inte mjuk alls så jag skar bort hela hälpartiet. Skulle egentligen gräva ut dendär plastbiten i hälkappan men mitt tålamod flippade ur och skar loss hela hälen istället. Det är sånt som händer. Jag fattar inte hur man ska få loss plastbiten. Har fått hundra förklaringar redan och nej, länken till Rune Larssons hemsida funkar inte. Men just nu klarar jag mig.

Här är tre punkter jag borde skriva upp varje dag:

1) Dagens människa: Sigrid. Den coolaste motionär jag inte känner. Eller vete fan om man kan kalla henne motionär. Hon är lite för snabb för det. Förutom snabb så är hon också smart, snygg och solig (skulle egentligen skriva rolig, men eftersom alla andra ord började på s, så blev det sådär. S är en bra bokstav). Hon heter @SiWeSe på twitter och instagram. Följ henne. 

2) Dagens lärdom (man borde lära sig något nytt varje dag): Havregryn innehåller 13g protein (per 100g antar jag?!) Det är lika mycket som typ kvarg och keso. Varför vet vi inte det? Varför käkar folk inte havregryn istället för proteinpulver. Och varför proteinhetsar folk? (Det här lärde jag mig via Sigrids twitter i morse!)

3) Idag är jag tacksam över: att jag tänkte ”åh vilket mysväder” imorse då alla andra klagade över mörkret, kylan, regnet, vindarna, höstarna och november. Jag älskar att älska höst och dåligt väder. (Men då snön kommer lär jag vara den som gnäller mest). 

Jaja. Hejdå.

Sandra

Eller negativ optimist. Jag vet inte. Jag är en blandning av allt för tillfället. 

Det har gått sex veckor utan löpning. De senaste veckorna har jag ändå tränat bra på cykel och i bassängen och en massa rehab, rörlighet och styrka där emellan. Plus att jag går normalt, med ett par sönderklippta löpskor. Det är bra. 

Rehab är givande. På riktigt. Det är motiverande att jobba på små nya övningar. Dels för att man lär sig något nytt och får stärka sin kropp och dels för att man ser framstegen så himla snabbt. Men springa är ju ännu mera givande. Längtar så himla mycket. 

I helgen var jag i Visby. Allt gick bra förutom att hotell och restauranger och färjor var mer eller mindre fullbokade pga motorcyklister. Det var dålig planering. I övrigt var Visby amazing. Hösten är så himla fin. 

Jag har börjat läsa mera böcker igen. Jag hade som nyårslöfte att läsa tolv böcker i år. Det är inte speciellt mycket men då jag skaffade min dator för många år sen så slutade jag liksom att läsa. Det är lite dumt. Så nu försöker jag igen. För att krångla till det så har jag bestämt att jag måste läsa böcker på fyra olika språk. Men om jag läser på ett annat språk så godkänns serieböcker också. Men inte tidningar eller svenska serieböcker. Jag har hittills läst två engelska serieböcker (Kalle och Hobbe är bäst!) en finsk Kalle Anka pocket och en norsk bok (Erlend Loe förstås, älskar hans sätt att använda språket). Och så fyra svenska böcker på det. Fyra kvar med andra ord. Jag kommer att klara det. Vår bokhylla är fylld av olästa böcker. 

Förra veckan målade jag helt galet mycket. Det är så tillfredsställande då en tavla är klar. Samtidigt som det är svårt att färdigförklara dem för att det alltid finns något som kan bli bättre. 

Access Rehab är det bästa som har hänt mig. Jag bor bara några hundra meter därifrån och är på behandling där varje vecka. Mattias och jag går igenom förra veckans övningar och testar på nya. Och plågar mina ben och min rygg om det så behövs. Och så mäter vi som vanligt hälrörligheten. Nu är opererade hälen uppe i 12cm från väggen, bara 3,5cm från den friska. Jag känner löpbandet närma sig. Och Mattias är så himla peppande också. Min häl är så smickrad att den rodnar.

Men ärlighet varar längst va? Just nu sitter jag på soffan och surar. För att jag är trött (lat) och inte vill städa och laga mat eller något annat. I själva verket borde jag träna. Men jag skjuter upp mitt pass. Det blir så ibland. Det är inte alltid lockande med träning. Men jag kommer givetvis att sticka iväg till gymmet och jag kommer att komma igång och troligen köra ett bra pass. Men först ska jag skjuta upp det en stund. Tills jag är redo. Det är då det blir som bäst. 

Och idag ska jag äntligen få testa crosstrainer. Så det är ju lite spännande ändå. 

Dessutom borde måndagar vara roligast. För på måndagarna uppdaterar Spotify sin ”discover weekly”-lista där de lägger upp 30 låtar som de tycker att passar en utgående från vad jag lyssnar på. Min lista är alltid 90% dansband. Jag blir lite kränkt av det. 

Nåja. Det om det. 

Träna var det. 

Sandra

Det här har varit en lång vecka. På det där bra sättet. Så att jag har fått massor gjort trots att jag har sovit alldeles för länge på morgnarna. Vilket visserligen inte spelar någon roll nu då jag bara har fått träna en gång om dagen. Tack och lov blir det ändring på det nu. 

I tisdags slängde jag kryckorna. Nu är jag kryckfri. Det är underbart. Dock har jag ännu inte hittat några bra skor jag kan använda. Löpskor funkar inte. Inte ens de med mjuk häl. Jag måste ha ännu mjukare och lösare häl. Skulle det inte vara för kallt för tofflor så skulle jag köra på det. Men nu klurar jag vidare. Och tränar i strumpor. 

Jag har blivit vän med bassängen. Simning och vattenlöpning är inte så överjävligt som jag brukar tycka. De första sekunderna i bassängen är visserligeb obehagligt kalla, jag surar över pensionärerna då och då och jag kan bli lite lätt uttråkad. Men inte värre än så. Jag får upp pulsen, jag jobbar på tekniken och jag får till bra pass utan att dö tristessdöden. Jag brukar avsluta passet med några minuter i utomhusbassängen bara för att få känna doften av höst. Och så bastu på det. Bastun är rätt varm för att vara svensk. Men det finns ingen bunke eller skopa så att man kan slänga vatten på kaminen. Det får ju inte bli för svettigt heller…

Jag har börjat cykla också. Och blivit vän med cykeln. Jag får upp pulsen utan att dö mjölksyredöden. Det är lite ovanligt. Kör dessutom lite stakmaskin. Man blir en duktig parstakare efter fyra veckor med kryckor. Alltid något. Och så blir det en himla massa rehab. Idag insåg jag att rehab är fruktansvärt givande. Nej, jag kan inte förklara på vilket sätt. Det bara är så. 

I mitten av veckan var Jimppa här. Jag tror att jag pratade mera under de två dagarna än jag har gjort totalt den senaste månaden. Så jag uppskattade verkligen hans sällskap. Det är lite ensamt här i Stockholm ibland men snart ska en av mina bästa vänner flytta hit. Jag erkänner att jag grät en glädjetår då hon berättade det. Det kommer att bli awesome.

Den här veckan har jag målat massor. Det är så jäkla kul att måla. Har några bra grejer på gång. Dessutom har jag haft några humörsdippar och de botas rätt bra med färgterapi.

Igår var jag med på backspecialpasset som vi kör några gånger per år i Tumba. Hela träningsgruppen var på plats, inklusive tidigare idrottare, eventuellt kommande idrottare, gäster och ett barn. Vi pratade svenska, finska, norska, engelska, spanska och Nykaabidialekt. Det var kallt och regnigt och jag kunde givetvis inte vara med på passet med min häl. Men jag fick vara barnvakt istället. Jag var nog minst lika trött som de andra efter passet! 

I måndags då jag var hos naprapat-Mattias testade vi hur långt från väggen jag kunde stå, med hälen i marken och lyckas nudda väggen med knät. Med friska benet klarade jag drygt 15cm. Med det mindre friska 5cm. Vi testade igen på fredag. Då kom jag upp i 9cm. Jag måste ha samma rörlighet i båda benen före jag får börja springa på alter g. Är taggad på tisdagens mätning. 

Jag skrev just en 2600 tecken lång kolumn på 13min. Då jag skriver delar min hjärna upp sig i tio delar och smyger ut i fingertopparna. Jag tänker aldrig då jag skriver. Fingrarna bara går av sig själv. Om jag måste tänka blir det till ingenting. Så snabbt betyder inte slarvigt för min del. Och tävlingsmänniskan i mig njuter. 

På tal om snabb så är jag för snabb för mitt eget bästa. Då jag går. Nu då jag kan gå normalt så vill jag ju gå normalt. Och då jag går normalt så går jag snabbt. Folk brukar klaga på det. Det finns typ inget de klagar på så mycket som det. Ja förutom mitt sätt att uttala sju på då. De säger att jag stressar då jag går. Det gör jag inte. Att gå långsamt gör mig stressad. Det är bekvämt att gå snabbt. Nu säger min naprapat att jag måste gå långsamt med ganska korta steg och fokusera på att gå rätt och sidlikt. Det är nog det som är det svåraste i min rehab. Det går inte jättebra. Men jag går rätt fint ändå och jag har inte ont. 

I går publicerades en kolumn/krönika om min blogg i lokaltidningen hemhemma i Österbotten. Den var väldigt fint skriven och just nu upplever jag prestationsångest. Jag känner mig inte så underhållande idag som senast då jag skrev. Jag är mest bara allmänt skrivsugen. Men om det har dykt upp några nya Österbottninska läsare så vill jag passa på att säga välkommen till min blogg! Den är och förblir märklig och allmänt random!

Och ikväll ska jag äta ärtsoppa igen. Jalostajan hernekeitto förstås. Den gröna sorten. Slänger i lite skinka så blir det nog bra! 

Tack och hej.

Sandra

Imorgon har det gått fyra veckor sedan de rotade i min häl. Jag är allra mest nöjd med mitt humör (nåja, efter ärret förstås. Tror jag aldrig i mitt liv har skrutit så mycket som jag har gjort om mina jättefint läkande superärr. Som om det var en prestation eller nåt). Nå whatever, humöret. Alltså det är ju inte som att jag har varit en solstråle direkt. Jag har haft mina dippar och ett par hela dippdagar. Men överlag har jag varit tusen gånger mer stabil än jag hade kunnat tro. Alltid något. 

Rehab är tråkigt. Men jag har gjort den ändå. I helgen då humöret var lite sämre så tappade jag helt motivationen men på något vis gjorde jag övningarna ändå. Kanske inte med 100% fokus, men ändå. Det är inga svåra grejer det handlar om. Kanske därför det blir tråkigt i längden då man gör övningarna fyra gånger om dagen. 

Igår var jag till naprapat-Mattias på Access Rehab. Han sa att hälen läker bra. Han sa att jag har så rörlig häl att jag borde kunna gå normalt utan kryckor. Han sa att allting som kunde vara bra var bra. Ungefär. Han gav mig också nya övningar. Och han sa att jag snart kan springa på alter g. Men först ska jag klara av de nya övningarna. Jag har aldrig varit så motiverad då det kommer till rehabträning förr. 

På tal om naprapater. Min vanliga naprapat Sverre är pappaledig. Min andra naprapat Martin som jag går till då Sverre inte har möjlighet är också pappaledig. Men min tredje naprapat Mattias, han är inte pappaledig. Det är väldigt tur. För han är bra. Det är så jäkla lyxigt, att det finns sådär många som är sådär bra. Då får man alltid den bästa hjälpen. Det är jag väldigt tacksam över. 

På tal om naprapater igen. Jag har inte fått nålar i benen på evigheter. Ärligt talat saknar jag inte det just nu. Men bara för det så drömde jag förra natten att jag var till en kvinnlig, rysk naparapat som tryckte in 109 knappnålar i ryggen på mig. Och tolv i magen. Samtidigt. Sen bestämde jag mig för att vakna. Jag klarar mig utan nålar ett tag till. 

Jag simmar ibland. Jag simmar rätt dåligt. Jag behärskar bara bröstsim, och den enkla versionen då man håller huvudet ovanför ytan hela tiden. Min benspark är sned och jag gör säkert inte ens rätt med armarna. Men jag kommer framåt och får upp pulsen. Det räcker för mig just nu. En gång för tusen år sen tog jag tid då jag simmade 1000m i en 25 metersbassäng. Jag tror att det gick på 35-37min. Eller nånting ditåt. I torsdags simmade jag i 50 metersbassängen på 31.41min och fick upp pulsen i 190 på slutet. Idag persade jag med en minut med en maxpuls på 181 (dock två slag högre i snitt). Tur att jag bara behöver tävla mot mig själv. En vacker dag kanske jag kommer under 30. 

Jag trivs inte i simhallar. Förr var det för att vattnet är så kallt. Nu är det för att jag inte tycker att det känns fräscht. Och för att jag är så långsam att jag får simma på rundsimbanan med pensionärerna. Jag kan leva med alla dåliga andedräkter man möter och spottandet i ansiktet. Men jag förstår inte det där med att oavsett vilken bassäng man är i och oavsett vilken tid man är där så är det alltid en pensionär som antingen simmar fel väg eller som håller sig precis i mitten så att ingen kan mötas. Det gör mig galet irriterad. Jag blir så irriterad att jag inte kan säga till för jag vet att jag inte klarar av att säga till snällt. Och man skäller inte ut pensionärer bara sådär.

Mina armar håller på att ramla av. Först fyra veckor med kryckor, sen vattenlöpning med armarna ovanför ytan, sen boxning, sen stakmaskin, sen cykel (med crosstrainerstyre), sen simning. Efter dagens simning tappade jag båda armarna. Det var sjukt jobbigt. Imorgon kommer jag inte att kunna få av och på mig kläderna pga träningsvärk. 

I morgon får jag besök också. Eller snarare ikväll. Min hinderlöpande vän Jimppa kommer hit några dagar. Han titthålsoperade sin mage ett par veckor innan jag opererade min häl. Vi brukar jämföra ärrbilder på facebookchatten. Det suger att vi inte kan springa tillsammans nu. Men vi kan fika. Fika är bra. 

Jag har börjat fika. Jag fikar hela tiden. Jag har blivit en såndär stammis. En gång i somras kallade de mig för favoritstammis bara för att jag tog in filtarna efter mig. Jag är lycklig över det ännu. Jag kan vara lycklig över komplimanger i flera år om jag känner för det. Min favorit är ”du är som Pippi Långstrump, en rolig superhjälte!” Den är bara några månader gammal. Mitt favoritfik heter Spoon och ligger vid Luma. Jag brukar dricka en dubbel Mocka latte. Då kan man säga att man dricker kaffe fast man snarare dricker varm choklad.

Idag har jag startat ett nytt instagramkonto med bara saker jag har målat. Jag älskar att måla. Igår satt jag i 75 minuter och målade med samma gröna färg utan att bli uttråkad. Färgterapi är väldigt bra då man inte får ägna sig åt löpterapi. Kontot heter just nu @dajagintespringer. 

Jag saknar att springa. Inte sådär så att jag går sönder, vilket jag trodde att jag skulle göra. Utan mera att jag bara önskar att jag kunde unna min kropp några underbara löpsteg i det fina höstvädret. Jag känner ingen stress ur prestationssynvinkel, tack och lov, jag saknar bara helt vanlig löpning. För hur klichéigt det än låter så är den här kroppen born to run. Syntynyt juoksemaan. Det är då den och dess huvud funkar som bäst.

Jag älskar hösten. Alla delar av den. Förutom kylan och det faktum att det snart kan komma snö. Men jag älskar färgerna. Jag älskar solen. Jag älskar den fräscha luften och doften av ruttna löv. Jag älskar då det är grått ute och det färgglada framhävs ännu mera. Jag älskar dimma. Dimma är det finaste som finns. Jag älskar höststormar. Aldrig känner man sig så levande som då man springer i en höststorm. Det är okej om det regnar också. Jag älskar mörker. För utan mörker ser man inte ljuset lika bra. Höst är fint. Dock lite tråkigare då man är i en simhall eller på ett gym. Men det kommer fler höstar. 

Nu inser jag att det här inlägget känns lite som att LG Skoog hade varit gästskribent. Bara för det kan jag inte börja mina stycken med fet stil. För då känns det som att jag har kopierat det. Jag hade bara tusen saker att skriva om som inte hörde ihop. Då blir det LG-inlägg. Dock inte lika roliga. Och jag är alldeles för lat för bilder. Bilderna är ju i telefonen och bloggen på datorn. Omständiga grejer. Men jag lovar att det är jag som har skrivit och att det inte var meningen att härma någon.

Nu ska jag äta ärtsoppa. Ärtsoppa är så himla gott. Vanlig burkärtsoppa alltså. Men jag förstår inte vad det är för fel på svensk ärtsoppa. Den är gul och ogod. Ärter är gröna. Finsk ärtsoppa är god och grön. Den finns i finska hyllan på Ica i Sickla. Köp den. Eller spara åt mig. Whatever.

Jag älskar att slänga in engelska ord. För det känns lite halvfånigt. Det tycker jag att är kul.

Men jo. Jag skulle äta ju. 

Hejdå

Ps. Använd reflex!

Jag undrar om jag fortfarande är hög av narkosen för snart fyra veckor sedan eller vad det är för fel på mig. Jag vaknar av mardrömmar nästan varje natt och jag har gjort det sedan operationen. Det mest frustrerande är att de flesta av drömmarna är så löjliga att jag lite skäms över att de gör mig rädd men ändå vaknar jag med obehagskänslor på nätterna. 

Förhoppningsvis ger det med sig snart, men tills vidare kan jag bjuda er på några favoriter från denhär veckan.

Mardröm 1: Är på väg till skolområdet hemhemma i Nykarleby men med bara ett par hundra meter kvar så inser jag att jag inte kan gå den vägen jag hade tänkt gå. För varje gång jag försöker gå längs vägen kommer en massa små söta kattungar springande och biter i mina skor så mina fötter börjar blöda. Till slut gömmer jag mig i en grop och konstaterar att jag måste ta en omväg och komma för sent. Vet inte vad jag hade så bråttom till. Vaknade hur som helst. 

Obehagligt det här med kattungar. 

Mardröm 2: En man (?) utklädd till superman (eller var det månne spiderman?) går in i vårt hur (hemhemma fortfarande). Jag är ute på gården och då jag tittar in genom mitt sovrumsfönster så står superman och tittar på mig med ett flin och med en stor kniv som han hittade i köket. Jag inser att jag måste springa och rusar ner längs gatan, springer i diken och skogar och klättrar upp i ett träd. Superman hittar mig och jag vaknar fort som fan. 

Superman kommer från en skräckfilm va?

Mardröm 3: Min fot läker inte som den ska och läkaren tycker att jag skulle kunna göra en operation till. I huvudet! Jag tycker att det är märkligt men tänker att varför inte. Jag är dock nervös för att bli nersövd (på min riktiga operation IRL för några veckor sedan tyckte jag att känslan innan jag somnade var så jäkla obehaglig så det fick följa med i drömmen). Jag frågar om vi kan lösa det här med att bli nersövd genom att jag först tar en sömntablett så att jag somnar och sover under själva nersövandet. Det går de med på. Sen säger de att huvudoperationen kommer att kräva att jag går med kryckor i sex månader till. Jag blir förbannad säger att då skiter jag i deras jäkla operation och vaknar. 

Här förlåter jag mig själv för att jag blev rädd i alla fall. Sex månader kryckor är inget jag vill uppleva.

Mardröm 4: Jag är på något random ställe (nån typ av skola?) med en massa random människor. I något skede säger jag att jag tycker att nollning (gulisintagning) är skit och att folk inte ska behöva vara med på sånt och göra saker de är obekväm med. I något skede är jag plötsligt ett barn i en simbassäng mitt i ett snöbollskrig jag inte vill delta i, tillsammans med en syster, en kusin och en burk pringles. Och en föredetta löpare och hans son. I något skede dyker min långstadielärare också upp och jag säger åt henne att visst är nollning skit, visst är du också emot det. Hon svarar ”det har jag väl aldrig sagt” och jag inser att det plötsligt är alla mot mig, så jag sticker. Jag låser in mig på en toa och en kille följer efter och ropar att jag måste komma ut. Jag försöker smita genom ett fönster med folk står och vaktar då jag kommer ut och de släpar iväg mig för att misshandla mig. Jag tycker att det suger och vaknar. 

Bara för att jag sa att jag tycker att nollning är dåligt.

Mardröm 5: Jag är på Åland med mina klubbkompisar. Vi ska åka en liten vagn som genväg till hotellet men allt blir fel. Först hamnar vi i en smutsig vattenrutschkana. Den leder till en klätterställning i en sjö. I sjön flyter det skelett. Vi hittar en linbana och ska åka den istället. Men den var tydligen något som bara religiösa fick åka. Så hittar vi en bergochdalbana. Men det går upp och ner och man kan bara hålla fast sig med fötterna så vi skippar det. Allt är random. Sen var det något med en liten stuga och sovplatser och folk som åker iväg och mat som tar slut och så mycket märkligheter att allting bara blir obehagligt. 

Ni hängde med där va?

Det här och mycket mycket mycket mer. Jag borde verkligen börja skriva ner mina drömmar varje morgon. Det skulle bli världens mest förvirrande bok. 

Nåja, dags att sova nudå. Får se vad Sandras hjärna-bion har att erbjuda i natt.