Hungro.
Tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg. Uppenbarligen har jag läsare. De bästa dessutom.
Jag skrev ett nytt inlägg i torsdags men var för lat för att klicka på publicera så jag sparade det istället och publicerar det nu. Efter att jag har ändrat cirka hälften.
Jag fixade min tand. Typ. Ett större problem än själva tanden var att lyckas boka en tid till tandläkaren. Femtielva mail och telefonsamtal senare lyckades jag ändå. Jag pratade med tandsköterskan och fick en tid tpå fredag och hon skulle skriva upp min telefonnummer (min finska telefonnummer var tydligen orsaken till att hon inte hade kunnat ringa mig). Så jag läste upp min nummer och diskussionen som följde lät ungefär såhär:
– Är det alltså bara EN femma i ditt nummer? (mycket anklagande ton)
– Ja, en femma. (Jag hade alltså mailat henne min korrekta nummer och hon hade slagit in den fel och det verkade hon tycka att var mitt fel)
– Men alltså har du ingen RIKTIG nummer? (Mycket nervärderande ton)
– Eh nej? Jag har bara ett finskt nummer…
– Så bara den här… knasiga? Ursäkta mig nu men…
På riktigt!?! Har tanten aldrig varit utanför Sverige? Har hon aldrig hört talas om riktnummer? Tycker hon seriöst att nummer som inte är svenska är oriktiga? Jag hade aldrig trott att jag skulle bli provocerad av någons åsikt om min telefonnummer, men vad fan är det där för service?! Och det värsta är att det inte är första gången någon frågar om jag har någon ”riktig” nummer. Jag har faktiskt funderat på att skaffa ett svenskt abonnemang för att slippa krångel men just nu tycker jag så synd om mitt telefonnummer att jag inte har samvete att byta ut den.
Nåja. Gick till tandläkaren. Mådde illa av nervositet i väntrummet men distraherade mig med att ge receptionisten (telefonnummersrasisten) arga blickar. Jag fick träffa en supertrevlig tandläkare och min rädsla försvann direkt. Hade hoppats att de skulle dra ut tandjäkeln men de sa att den växer rakt och spolade den rent istället. Lätt veckans antiklimax. Då jag kom hem fick jag ont i andra visdomstanden.
Träningen går bra. Jag kör mera och mera crosstrainer och cykelintervaller (kör på en såndär cykel som har ett liknande styre som på en crosstrainer, armarna rör sig alltså i takt med benen. Mindre mjölksyra i låren och lättare att få upp pulsen). Så kör jag en del stakmaskin också. Har inte blivit så mycket bassäng på senaste tiden. Smidigare med gymmet.
Då jag kör cykelintervaller så kollar jag på gymmets tv-apparater för att distrahera mig från plågan. De bästa intervallpassen har jag kört till Antikrundan, Påvens högmässa i Malmö och Idol utan ljud. Dåliga träningsprogram är Vem vet mest (utan ljud (man kan läsa frågorna men kan inte höra svaren)) och Malou efter tio.
Förre veckan deltog jag för första gången på flera i en klass på gymmet. Bodybalance. Det var mest rörlighet och lite balans och pyttelite styrka. Det var lugnt och harmoniskt och tävlingsmänniskan i mig njöt. Jag var lätt rörligast och starkast i salen. Enligt egen uppskattning. Ja, jag saknar att tävla.
Jag har tänkt mycket på VM de senaste dagarna. Jag ser verkligen fram emot det och jag är glad att jag känner så. Ingen stress över att jag inte springer ännu, jag litar helt och hållet på min kropp. Tävlingarna kommer att bli grymma. Att återvända till den fina stadion i London, fem år efter OS, blir häftigt. Publiken kommer att vara grym och vi har både försök och final på kvällen. Jag älskar kvällslopp. Speciellt om det är lite mörkt så man får springa i strålkastarljus. Det är det bästa. Mörkt, strålkastare, svalt, duggregn, mondo och fullsatta läktare. Det slår allt.
Jag insåg igår att det är dags att börja planera julklappar. Jag har noll idéer och jag orkar inte måla tavlor åt folk. Dessutom ska allt jag köper släpas hem till Finland sen också. Jul är en osmidig högtid. Men lite mysig ändå. Jag hoppas på en grön jul.
Snön ja. Det blev ju vinter helt plötsligt. Och jag gnäller faktiskt inte. Inte ett dugg. Jag är nästan nöjd. Jag hatar snön för att det är värdelöst att träna i snö och det är värdelöst att skrapa vindrutor. Men eftersom jag inte har någon bil här och inte får springa just nu så spelar det faktiskt ingen roll. Hoppas att barnen och skidåkarna njuter i alla fall. För om några veckor då jag springer igen. Då ska all snö vara borta, det tänker jag se till.
Naprapat-Mattias ställde mig en fråga senast jag var där. ”Om du skulle ha bråttom till bussen nu, tror du att du skulle kunna springa”. Ja, sa jag. Det skulle kanske kännas men jag skulle kunna springa. Den känslan gjorde mig glad. Mattias sa att det var ett mycket bra tecken.
Jag har inte ätit ärtsoppa på flera dagar. Tror det är dags idag faktiskt. Bloggmotivation och ärtsoppa hör liksom ihop.
Dagens person: Heikki! En finsk man i 90årsåldern som jag faktiskt aldrig har träffat. Men han mailar mig då och då under somrarna då jag har tävlingssäsong. Han är väldigt snäll och skriver så många uppmuntrande ord och dessutom har han mycket intressant att berätta. Han är inget superfan av sociala medier så jag kan inte be er följa honom. Men han gör mig hur som helst väldigt glad.
Idag har jag lärt mig (uppd): 1) livsmedelsverket tycker inte att man ska äta krossade linfrön. 2) Lucia har rött band runt midjan för att hon blev ihjälstucken av ett svärd och 3) man kan simma i en avkylningsbassäng för använda kärnbränslestavar utan risk för att dö, så länge man undviker att röra stavarna.
Idag är jag tacksam över (uppdt): Att jag för första gången på femton år kan tycka att det är lite mysigt med snö.
Sandra
Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in