Söndagsbloggen



Det här har varit en lång vecka. På det där bra sättet. Så att jag har fått massor gjort trots att jag har sovit alldeles för länge på morgnarna. Vilket visserligen inte spelar någon roll nu då jag bara har fått träna en gång om dagen. Tack och lov blir det ändring på det nu. 

I tisdags slängde jag kryckorna. Nu är jag kryckfri. Det är underbart. Dock har jag ännu inte hittat några bra skor jag kan använda. Löpskor funkar inte. Inte ens de med mjuk häl. Jag måste ha ännu mjukare och lösare häl. Skulle det inte vara för kallt för tofflor så skulle jag köra på det. Men nu klurar jag vidare. Och tränar i strumpor. 

Jag har blivit vän med bassängen. Simning och vattenlöpning är inte så överjävligt som jag brukar tycka. De första sekunderna i bassängen är visserligeb obehagligt kalla, jag surar över pensionärerna då och då och jag kan bli lite lätt uttråkad. Men inte värre än så. Jag får upp pulsen, jag jobbar på tekniken och jag får till bra pass utan att dö tristessdöden. Jag brukar avsluta passet med några minuter i utomhusbassängen bara för att få känna doften av höst. Och så bastu på det. Bastun är rätt varm för att vara svensk. Men det finns ingen bunke eller skopa så att man kan slänga vatten på kaminen. Det får ju inte bli för svettigt heller…

Jag har börjat cykla också. Och blivit vän med cykeln. Jag får upp pulsen utan att dö mjölksyredöden. Det är lite ovanligt. Kör dessutom lite stakmaskin. Man blir en duktig parstakare efter fyra veckor med kryckor. Alltid något. Och så blir det en himla massa rehab. Idag insåg jag att rehab är fruktansvärt givande. Nej, jag kan inte förklara på vilket sätt. Det bara är så. 

I mitten av veckan var Jimppa här. Jag tror att jag pratade mera under de två dagarna än jag har gjort totalt den senaste månaden. Så jag uppskattade verkligen hans sällskap. Det är lite ensamt här i Stockholm ibland men snart ska en av mina bästa vänner flytta hit. Jag erkänner att jag grät en glädjetår då hon berättade det. Det kommer att bli awesome.

Den här veckan har jag målat massor. Det är så jäkla kul att måla. Har några bra grejer på gång. Dessutom har jag haft några humörsdippar och de botas rätt bra med färgterapi.

Igår var jag med på backspecialpasset som vi kör några gånger per år i Tumba. Hela träningsgruppen var på plats, inklusive tidigare idrottare, eventuellt kommande idrottare, gäster och ett barn. Vi pratade svenska, finska, norska, engelska, spanska och Nykaabidialekt. Det var kallt och regnigt och jag kunde givetvis inte vara med på passet med min häl. Men jag fick vara barnvakt istället. Jag var nog minst lika trött som de andra efter passet! 

I måndags då jag var hos naprapat-Mattias testade vi hur långt från väggen jag kunde stå, med hälen i marken och lyckas nudda väggen med knät. Med friska benet klarade jag drygt 15cm. Med det mindre friska 5cm. Vi testade igen på fredag. Då kom jag upp i 9cm. Jag måste ha samma rörlighet i båda benen före jag får börja springa på alter g. Är taggad på tisdagens mätning. 

Jag skrev just en 2600 tecken lång kolumn på 13min. Då jag skriver delar min hjärna upp sig i tio delar och smyger ut i fingertopparna. Jag tänker aldrig då jag skriver. Fingrarna bara går av sig själv. Om jag måste tänka blir det till ingenting. Så snabbt betyder inte slarvigt för min del. Och tävlingsmänniskan i mig njuter. 

På tal om snabb så är jag för snabb för mitt eget bästa. Då jag går. Nu då jag kan gå normalt så vill jag ju gå normalt. Och då jag går normalt så går jag snabbt. Folk brukar klaga på det. Det finns typ inget de klagar på så mycket som det. Ja förutom mitt sätt att uttala sju på då. De säger att jag stressar då jag går. Det gör jag inte. Att gå långsamt gör mig stressad. Det är bekvämt att gå snabbt. Nu säger min naprapat att jag måste gå långsamt med ganska korta steg och fokusera på att gå rätt och sidlikt. Det är nog det som är det svåraste i min rehab. Det går inte jättebra. Men jag går rätt fint ändå och jag har inte ont. 

I går publicerades en kolumn/krönika om min blogg i lokaltidningen hemhemma i Österbotten. Den var väldigt fint skriven och just nu upplever jag prestationsångest. Jag känner mig inte så underhållande idag som senast då jag skrev. Jag är mest bara allmänt skrivsugen. Men om det har dykt upp några nya Österbottninska läsare så vill jag passa på att säga välkommen till min blogg! Den är och förblir märklig och allmänt random!

Och ikväll ska jag äta ärtsoppa igen. Jalostajan hernekeitto förstås. Den gröna sorten. Slänger i lite skinka så blir det nog bra! 

Tack och hej.

Sandra

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 1

Johan Renström

Kul hjärna som smyger ut i fingrarna:) Kom ihåg att stoppa tillbaka den efteråt bara så dina fingrar inte hittar på något dumt. Sträcker du upp armarna så att hjärnsubstansen rinner ner i skallen igen eller hur gör du;)



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Medan ärtsoppan kallnar



Imorgon har det gått fyra veckor sedan de rotade i min häl. Jag är allra mest nöjd med mitt humör (nåja, efter ärret förstås. Tror jag aldrig i mitt liv har skrutit så mycket som jag har gjort om mina jättefint läkande superärr. Som om det var en prestation eller nåt). Nå whatever, humöret. Alltså det är ju inte som att jag har varit en solstråle direkt. Jag har haft mina dippar och ett par hela dippdagar. Men överlag har jag varit tusen gånger mer stabil än jag hade kunnat tro. Alltid något. 

Rehab är tråkigt. Men jag har gjort den ändå. I helgen då humöret var lite sämre så tappade jag helt motivationen men på något vis gjorde jag övningarna ändå. Kanske inte med 100% fokus, men ändå. Det är inga svåra grejer det handlar om. Kanske därför det blir tråkigt i längden då man gör övningarna fyra gånger om dagen. 

Igår var jag till naprapat-Mattias på Access Rehab. Han sa att hälen läker bra. Han sa att jag har så rörlig häl att jag borde kunna gå normalt utan kryckor. Han sa att allting som kunde vara bra var bra. Ungefär. Han gav mig också nya övningar. Och han sa att jag snart kan springa på alter g. Men först ska jag klara av de nya övningarna. Jag har aldrig varit så motiverad då det kommer till rehabträning förr. 

På tal om naprapater. Min vanliga naprapat Sverre är pappaledig. Min andra naprapat Martin som jag går till då Sverre inte har möjlighet är också pappaledig. Men min tredje naprapat Mattias, han är inte pappaledig. Det är väldigt tur. För han är bra. Det är så jäkla lyxigt, att det finns sådär många som är sådär bra. Då får man alltid den bästa hjälpen. Det är jag väldigt tacksam över. 

På tal om naprapater igen. Jag har inte fått nålar i benen på evigheter. Ärligt talat saknar jag inte det just nu. Men bara för det så drömde jag förra natten att jag var till en kvinnlig, rysk naparapat som tryckte in 109 knappnålar i ryggen på mig. Och tolv i magen. Samtidigt. Sen bestämde jag mig för att vakna. Jag klarar mig utan nålar ett tag till. 

Jag simmar ibland. Jag simmar rätt dåligt. Jag behärskar bara bröstsim, och den enkla versionen då man håller huvudet ovanför ytan hela tiden. Min benspark är sned och jag gör säkert inte ens rätt med armarna. Men jag kommer framåt och får upp pulsen. Det räcker för mig just nu. En gång för tusen år sen tog jag tid då jag simmade 1000m i en 25 metersbassäng. Jag tror att det gick på 35-37min. Eller nånting ditåt. I torsdags simmade jag i 50 metersbassängen på 31.41min och fick upp pulsen i 190 på slutet. Idag persade jag med en minut med en maxpuls på 181 (dock två slag högre i snitt). Tur att jag bara behöver tävla mot mig själv. En vacker dag kanske jag kommer under 30. 

Jag trivs inte i simhallar. Förr var det för att vattnet är så kallt. Nu är det för att jag inte tycker att det känns fräscht. Och för att jag är så långsam att jag får simma på rundsimbanan med pensionärerna. Jag kan leva med alla dåliga andedräkter man möter och spottandet i ansiktet. Men jag förstår inte det där med att oavsett vilken bassäng man är i och oavsett vilken tid man är där så är det alltid en pensionär som antingen simmar fel väg eller som håller sig precis i mitten så att ingen kan mötas. Det gör mig galet irriterad. Jag blir så irriterad att jag inte kan säga till för jag vet att jag inte klarar av att säga till snällt. Och man skäller inte ut pensionärer bara sådär.

Mina armar håller på att ramla av. Först fyra veckor med kryckor, sen vattenlöpning med armarna ovanför ytan, sen boxning, sen stakmaskin, sen cykel (med crosstrainerstyre), sen simning. Efter dagens simning tappade jag båda armarna. Det var sjukt jobbigt. Imorgon kommer jag inte att kunna få av och på mig kläderna pga träningsvärk. 

I morgon får jag besök också. Eller snarare ikväll. Min hinderlöpande vän Jimppa kommer hit några dagar. Han titthålsoperade sin mage ett par veckor innan jag opererade min häl. Vi brukar jämföra ärrbilder på facebookchatten. Det suger att vi inte kan springa tillsammans nu. Men vi kan fika. Fika är bra. 

Jag har börjat fika. Jag fikar hela tiden. Jag har blivit en såndär stammis. En gång i somras kallade de mig för favoritstammis bara för att jag tog in filtarna efter mig. Jag är lycklig över det ännu. Jag kan vara lycklig över komplimanger i flera år om jag känner för det. Min favorit är ”du är som Pippi Långstrump, en rolig superhjälte!” Den är bara några månader gammal. Mitt favoritfik heter Spoon och ligger vid Luma. Jag brukar dricka en dubbel Mocka latte. Då kan man säga att man dricker kaffe fast man snarare dricker varm choklad.

Idag har jag startat ett nytt instagramkonto med bara saker jag har målat. Jag älskar att måla. Igår satt jag i 75 minuter och målade med samma gröna färg utan att bli uttråkad. Färgterapi är väldigt bra då man inte får ägna sig åt löpterapi. Kontot heter just nu @dajagintespringer. 

Jag saknar att springa. Inte sådär så att jag går sönder, vilket jag trodde att jag skulle göra. Utan mera att jag bara önskar att jag kunde unna min kropp några underbara löpsteg i det fina höstvädret. Jag känner ingen stress ur prestationssynvinkel, tack och lov, jag saknar bara helt vanlig löpning. För hur klichéigt det än låter så är den här kroppen born to run. Syntynyt juoksemaan. Det är då den och dess huvud funkar som bäst.

Jag älskar hösten. Alla delar av den. Förutom kylan och det faktum att det snart kan komma snö. Men jag älskar färgerna. Jag älskar solen. Jag älskar den fräscha luften och doften av ruttna löv. Jag älskar då det är grått ute och det färgglada framhävs ännu mera. Jag älskar dimma. Dimma är det finaste som finns. Jag älskar höststormar. Aldrig känner man sig så levande som då man springer i en höststorm. Det är okej om det regnar också. Jag älskar mörker. För utan mörker ser man inte ljuset lika bra. Höst är fint. Dock lite tråkigare då man är i en simhall eller på ett gym. Men det kommer fler höstar. 

Nu inser jag att det här inlägget känns lite som att LG Skoog hade varit gästskribent. Bara för det kan jag inte börja mina stycken med fet stil. För då känns det som att jag har kopierat det. Jag hade bara tusen saker att skriva om som inte hörde ihop. Då blir det LG-inlägg. Dock inte lika roliga. Och jag är alldeles för lat för bilder. Bilderna är ju i telefonen och bloggen på datorn. Omständiga grejer. Men jag lovar att det är jag som har skrivit och att det inte var meningen att härma någon.

Nu ska jag äta ärtsoppa. Ärtsoppa är så himla gott. Vanlig burkärtsoppa alltså. Men jag förstår inte vad det är för fel på svensk ärtsoppa. Den är gul och ogod. Ärter är gröna. Finsk ärtsoppa är god och grön. Den finns i finska hyllan på Ica i Sickla. Köp den. Eller spara åt mig. Whatever.

Jag älskar att slänga in engelska ord. För det känns lite halvfånigt. Det tycker jag att är kul.

Men jo. Jag skulle äta ju. 

Hejdå

Ps. Använd reflex!

Feil i hovo



Jag undrar om jag fortfarande är hög av narkosen för snart fyra veckor sedan eller vad det är för fel på mig. Jag vaknar av mardrömmar nästan varje natt och jag har gjort det sedan operationen. Det mest frustrerande är att de flesta av drömmarna är så löjliga att jag lite skäms över att de gör mig rädd men ändå vaknar jag med obehagskänslor på nätterna. 

Förhoppningsvis ger det med sig snart, men tills vidare kan jag bjuda er på några favoriter från denhär veckan.

Mardröm 1: Är på väg till skolområdet hemhemma i Nykarleby men med bara ett par hundra meter kvar så inser jag att jag inte kan gå den vägen jag hade tänkt gå. För varje gång jag försöker gå längs vägen kommer en massa små söta kattungar springande och biter i mina skor så mina fötter börjar blöda. Till slut gömmer jag mig i en grop och konstaterar att jag måste ta en omväg och komma för sent. Vet inte vad jag hade så bråttom till. Vaknade hur som helst. 

Obehagligt det här med kattungar. 

Mardröm 2: En man (?) utklädd till superman (eller var det månne spiderman?) går in i vårt hur (hemhemma fortfarande). Jag är ute på gården och då jag tittar in genom mitt sovrumsfönster så står superman och tittar på mig med ett flin och med en stor kniv som han hittade i köket. Jag inser att jag måste springa och rusar ner längs gatan, springer i diken och skogar och klättrar upp i ett träd. Superman hittar mig och jag vaknar fort som fan. 

Superman kommer från en skräckfilm va?

Mardröm 3: Min fot läker inte som den ska och läkaren tycker att jag skulle kunna göra en operation till. I huvudet! Jag tycker att det är märkligt men tänker att varför inte. Jag är dock nervös för att bli nersövd (på min riktiga operation IRL för några veckor sedan tyckte jag att känslan innan jag somnade var så jäkla obehaglig så det fick följa med i drömmen). Jag frågar om vi kan lösa det här med att bli nersövd genom att jag först tar en sömntablett så att jag somnar och sover under själva nersövandet. Det går de med på. Sen säger de att huvudoperationen kommer att kräva att jag går med kryckor i sex månader till. Jag blir förbannad säger att då skiter jag i deras jäkla operation och vaknar. 

Här förlåter jag mig själv för att jag blev rädd i alla fall. Sex månader kryckor är inget jag vill uppleva.

Mardröm 4: Jag är på något random ställe (nån typ av skola?) med en massa random människor. I något skede säger jag att jag tycker att nollning (gulisintagning) är skit och att folk inte ska behöva vara med på sånt och göra saker de är obekväm med. I något skede är jag plötsligt ett barn i en simbassäng mitt i ett snöbollskrig jag inte vill delta i, tillsammans med en syster, en kusin och en burk pringles. Och en föredetta löpare och hans son. I något skede dyker min långstadielärare också upp och jag säger åt henne att visst är nollning skit, visst är du också emot det. Hon svarar ”det har jag väl aldrig sagt” och jag inser att det plötsligt är alla mot mig, så jag sticker. Jag låser in mig på en toa och en kille följer efter och ropar att jag måste komma ut. Jag försöker smita genom ett fönster med folk står och vaktar då jag kommer ut och de släpar iväg mig för att misshandla mig. Jag tycker att det suger och vaknar. 

Bara för att jag sa att jag tycker att nollning är dåligt.

Mardröm 5: Jag är på Åland med mina klubbkompisar. Vi ska åka en liten vagn som genväg till hotellet men allt blir fel. Först hamnar vi i en smutsig vattenrutschkana. Den leder till en klätterställning i en sjö. I sjön flyter det skelett. Vi hittar en linbana och ska åka den istället. Men den var tydligen något som bara religiösa fick åka. Så hittar vi en bergochdalbana. Men det går upp och ner och man kan bara hålla fast sig med fötterna så vi skippar det. Allt är random. Sen var det något med en liten stuga och sovplatser och folk som åker iväg och mat som tar slut och så mycket märkligheter att allting bara blir obehagligt. 

Ni hängde med där va?

Det här och mycket mycket mycket mer. Jag borde verkligen börja skriva ner mina drömmar varje morgon. Det skulle bli världens mest förvirrande bok. 

Nåja, dags att sova nudå. Får se vad Sandras hjärna-bion har att erbjuda i natt. 

Träningssammanfattning



De här senaste veckorna har jag jobbat med min träningssammanfattning. Jag tycker att det är sjukt kul, så de dagarna jag har haft flow har jag suttit i flera timmar och bara skrivit. Totalt fick jag ihop tolv sidor. Den är skriven för mig själv och min tränare och kommer inte att publiceras, men här kommer en superkort sammanfattning av sammanfattningen. Och när jag ser de här siffrorna är jag glad att jag beslöt mig för att fixa till hälen i höst!

Jag har sprungit 3154,4km. Det motsvarar ett snitt på strax under 60km per vecka. Jag borde ha över 100km per vecka och alltså en bit över 5000km. (Ifjol då jag hade mitt bästa träningsår hittills sprang jag 4450km, men skadade mig i april och fick tvinga mig till några veckors löppaus och missade halva säsongen).

Jag har kört alternativ träning motsvarande 1715 löpkm (främst crosstrainer. Utgående från puls, tid och känsla har jag uppskattat vad det skulle motsvara i löpmängd). Jag är stolt över att mitt huvud har orkat det.

Då man plussar ihop dessa blir det ett snitt på strax över 90km per vecka. Det är inte heller tillräckligt.

Jag har varit på 72 behandlingar. Främst hos naprapaterna men även lite massage. Den siffran är jag faktiskt helt nöjd med. Behandlingarna är jag ännu mera nöjd med.

Jag har haft 44 vilodagar. 14 av dagarna var jag sjuk. 12 av dagarna var det tvångsvila efter operationen. 4 av dagarna mådde jag dåligt efter vaccinering. Några dagar var resdagar. Några dagar var jag allmänt sliten. Några få dagar hade jag planerad vila. De flesta vilodagar har jag ändå varit ute och gått för att röra på mig. Vilodagarna är hur som helst alldeles för många.

Jag sprang 20 tävlingar. Både inomhus, utomhus och landsväg. Jag hade sprungit mera om min kropp hade samarbetat.

I övrigt har jag träningspersat på åtminstone 100m, 150m, 400m, (400mh), 500m, 800m, 1000m, 1500m, 2000m, 5000m och 10km och blivit bättre på både hinder och styrka.

Mentalt har träningssäsongen varit lite väl utmanande. Det har gått väldigt mycket upp och ner och varit jobbigt men hälen som krånglat och att hela tiden ta en dag i taget och inte planera så mycket. Men det är bra träning det också. Och jag kände mig lugnt och mentalt stark inför sommarens mästerskap.

Jag är glad över att jag kunde springa 9.31 på hinder trots att träningsåret inte blev som planerat. Det borde betyda att kan gå rätt fort om jag får till ett bättre träningsår.

Och det är min plan. En dag i taget! 

Sandra

Crutches



Min blogg kör på kvantitet före kvalitet just nu, jag vet det. I vanliga fall skriver jag blogg om jag är taggad och har något att skriva om. Just nu skriver jag mest blogg för att jag inte kan komma på något annat att göra. Det leder sällan till jättespännande inlägg. Men sådär är det då man inte kan sticka ut och springa av sig rastlösheten i kroppen. 

Idag har det gått tre veckor sedan operationen. Ärret läker så förbannat fint att jag tar tillfället i akt och skryter om det så mycket jag kan. Som om det vore en prestation att ha ett sår som läker fint. Men är man tävlingsmänniska så är man, och kan man inte springa så får man hitta något annat att tävla i. 

Hur som helst, kryckorna har jag kvar. Klarar mig utan dem inomhus men använder dem ute ännu. Och jag har lite svårt att bestämma vad jag tycker om mina crutches (låter det inte så mycket häftigare på engelska? På finska heter det kyynärsauvat så det kan vi i alla fall skippa direkt…) Hur som helst så var jag tvungen att göra en lista på för- och nackdelar med käpparna, för att ja, jag inte har något bättre för mig?!

Saker som får mig att hata kryckor:

– Om man går med kryckor så är man troligen skadad och det suger. 

– Man kan inte bära saker eller använda händerna över huvudtaget. Till annat än att bära kryckorna förstås.

– Allting går såååå långsamt. 

– Händerna vill dö. Man får pausa i sin låååångsamma promenad för att händerna dör. Hela tiden.

– Det är jättesvårt att se supercool och världsvan ut då man går med kryckor. Jag kan inte. 

– Man kan inte springa undan saker.

– Man missar alla bussar och tunnelbanor eftersom man är långsam.

– Rulltrappor är omöjliga.

– Folk kallar en ”stackarn” (finns det något värre???)

– Man känner sig klumpig och tar plats.

– Folk stirrar! Seriously. Vad är det för fel på folk. Ja, det är klart man lägger märke till om någon går med kryckor, men alltså varför kan folk inte sluta stirra? Och då pratar jag om vuxna människor. Fattar inte!

Saker som får mig att älska kryckor:

– Utan dem hade jag inte kunnat gå över huvudtaget för ett par veckor sedan.

– Man får konditionsträning, överkroppsstyrka och lite bålstyrka bara av att gå några hundra meter. 

– Man slutar stressa. Det är liksom ingen idé att försöka skynda sig, för det kommer ändå inte att gå. 

– Det känns okej att be om hjälp och att behöva hjälp. Man inser att man inte alltid måste försöka klara allting själv. 

– Bilar stannar för en fastän man inte ens är nära övergångsstället ännu.

– Folk öppnar dörrar åt en.

– Man får alltid sittplats på tunnelbanan. 

– Man får sitt kaffe till bordet på cafét, och dessutom en extra filt. 

– Man kan slå folk i huvudet med kryckorna. Alltså i rent självförsvar. 

– Man får perspektiv på saker och ting och inser hur mycket man annars tar för givet. 

– Att kunna gå några steg utan kryckor gör en lycklig.

Äsch. Jag trodde verkligen att jag skulle komma på flera positiva än negativa saker. Men jag bestämmer att de positiva sakerna vinner ändå. För jag är verkligen tacksam. Det är så skönt att folk ser att man behöver hjälp innan man behöver be om det. Och det känns så hälsosamt att få perspektiv på saker och ting. Det är klart som fan att jag vill slänga kryckorna åt helsike och bara börja springa, men nu kan jag inte det, så då får jag bita ihop och ta en dag i taget. Och ärligt talat så går det rätt bra. 

Det är fem veckor tills jag får börja testa några löpsteg. Förutsatt att allt har gått bra. Det kan bli sju veckor också. Eller tio. Och det är en lång tid då man annars springer tolv gånger i veckan. Och visst längtar jag. Inte för att jag känner stress över träningen och är orolig över hur jag ska prestera sen, för det är faktiskt det sista jag känner någon oro över just nu. Jag längtar mest efter känslan, den här kroppen är gjord för att springa, den behöver det. 

Men löpningen är också något jag annars tar för givet. Den är något som ofta blir tråkig. Men efter ett sånt här uppehåll så lär man sig att uppskatta det igen. Och det tror jag att är bra. 

Skador suger, men i vissa fall tror jag att de faktiskt kan ge mera än de tar. 

Sandra

Giv mig utsikt.



Jag har alltid varit den där trygga typen som helst håller sig hemma där allting är som vanligt. Jag är den som inte åkte på träningsläger eftersom jag räknade dagarna tills jag fick åka hem redan första dagen. Jag är den som verkligen ogillar då jag inte vet hur saker och ting går till. 

Den sista punkten sitter i lite ännu, men resten har försvunnit.

De senaste åren har jag varje höst haft en plan på att åka norrut. Jag har känt ett starkt behov av att uppleva fin och mäktig natur. Att åka norrut är inget stort projekt men jag har varit skadad mer eller mindre varje höst de senaste åren. Och att uppleva fin natur utan att få springa i den skulle nog bli lite av ett antiklimax.

Men det senaste året har saker och ting verkligen ändrats. Jag tror att det har kommit i samband med att jag har lärt mig att vara så mycket mera närvarande. Jag kan sitta och titta på en fin utsikt hur länge som helst, utan att bli rastlöst, vilket är helt nytt för mig. Och i samband med det här så har också mitt behov av att få se häftig natur växt.

Och nu, bara de här senaste veckorna har det blivit helt galet. Dels beror det på att det är höst. Jag är alltid sugen på förändringar och motiverad till nya upplevelser på hösten. Men dels beror det också på att jag läser om andras förändringar (läs till exempel Anna Silvanders senaste blogginlägg och kolla filmklippet!) Och just nu känner jag att jag bara MÅSTE iväg någonstans. 

Jag skulle hoppa på flyget direkt om det bara ens var lite vettigt. Men igår tog jag mina första stapplande kryckfria steg och det är varken snyggt, snabbt eller smärtfritt. Så det lär nog ta ungefär två månader innan jag kan börja springa igen och då ska ju det trappas upp långsamt också så man inte förstör något. Och att åka iväg på träningsläger då man bara kan träna på cykel/crosstrainer och i bassäng känns ju faktiskt inte jättemotiverande. 

Istället försöker jag planera min vår, så jag åtminstone har något att se fram emot. Och det är USA som lockar. Jag känner ett så starkt behov av miljöombyte.

Men men. Tills vidare får jag väl vara tacksam över Hammarbybacken, Nackareservatet och närheten till havet. Det är fint, och fint får duga medan jag väntar på något mäktigare.

Sandra