Söndagsbloggen
Det här har varit en lång vecka. På det där bra sättet. Så att jag har fått massor gjort trots att jag har sovit alldeles för länge på morgnarna. Vilket visserligen inte spelar någon roll nu då jag bara har fått träna en gång om dagen. Tack och lov blir det ändring på det nu.
I tisdags slängde jag kryckorna. Nu är jag kryckfri. Det är underbart. Dock har jag ännu inte hittat några bra skor jag kan använda. Löpskor funkar inte. Inte ens de med mjuk häl. Jag måste ha ännu mjukare och lösare häl. Skulle det inte vara för kallt för tofflor så skulle jag köra på det. Men nu klurar jag vidare. Och tränar i strumpor.
Jag har blivit vän med bassängen. Simning och vattenlöpning är inte så överjävligt som jag brukar tycka. De första sekunderna i bassängen är visserligeb obehagligt kalla, jag surar över pensionärerna då och då och jag kan bli lite lätt uttråkad. Men inte värre än så. Jag får upp pulsen, jag jobbar på tekniken och jag får till bra pass utan att dö tristessdöden. Jag brukar avsluta passet med några minuter i utomhusbassängen bara för att få känna doften av höst. Och så bastu på det. Bastun är rätt varm för att vara svensk. Men det finns ingen bunke eller skopa så att man kan slänga vatten på kaminen. Det får ju inte bli för svettigt heller…
Jag har börjat cykla också. Och blivit vän med cykeln. Jag får upp pulsen utan att dö mjölksyredöden. Det är lite ovanligt. Kör dessutom lite stakmaskin. Man blir en duktig parstakare efter fyra veckor med kryckor. Alltid något. Och så blir det en himla massa rehab. Idag insåg jag att rehab är fruktansvärt givande. Nej, jag kan inte förklara på vilket sätt. Det bara är så.
I mitten av veckan var Jimppa här. Jag tror att jag pratade mera under de två dagarna än jag har gjort totalt den senaste månaden. Så jag uppskattade verkligen hans sällskap. Det är lite ensamt här i Stockholm ibland men snart ska en av mina bästa vänner flytta hit. Jag erkänner att jag grät en glädjetår då hon berättade det. Det kommer att bli awesome.
Den här veckan har jag målat massor. Det är så jäkla kul att måla. Har några bra grejer på gång. Dessutom har jag haft några humörsdippar och de botas rätt bra med färgterapi.
Igår var jag med på backspecialpasset som vi kör några gånger per år i Tumba. Hela träningsgruppen var på plats, inklusive tidigare idrottare, eventuellt kommande idrottare, gäster och ett barn. Vi pratade svenska, finska, norska, engelska, spanska och Nykaabidialekt. Det var kallt och regnigt och jag kunde givetvis inte vara med på passet med min häl. Men jag fick vara barnvakt istället. Jag var nog minst lika trött som de andra efter passet!
I måndags då jag var hos naprapat-Mattias testade vi hur långt från väggen jag kunde stå, med hälen i marken och lyckas nudda väggen med knät. Med friska benet klarade jag drygt 15cm. Med det mindre friska 5cm. Vi testade igen på fredag. Då kom jag upp i 9cm. Jag måste ha samma rörlighet i båda benen före jag får börja springa på alter g. Är taggad på tisdagens mätning.
Jag skrev just en 2600 tecken lång kolumn på 13min. Då jag skriver delar min hjärna upp sig i tio delar och smyger ut i fingertopparna. Jag tänker aldrig då jag skriver. Fingrarna bara går av sig själv. Om jag måste tänka blir det till ingenting. Så snabbt betyder inte slarvigt för min del. Och tävlingsmänniskan i mig njuter.
På tal om snabb så är jag för snabb för mitt eget bästa. Då jag går. Nu då jag kan gå normalt så vill jag ju gå normalt. Och då jag går normalt så går jag snabbt. Folk brukar klaga på det. Det finns typ inget de klagar på så mycket som det. Ja förutom mitt sätt att uttala sju på då. De säger att jag stressar då jag går. Det gör jag inte. Att gå långsamt gör mig stressad. Det är bekvämt att gå snabbt. Nu säger min naprapat att jag måste gå långsamt med ganska korta steg och fokusera på att gå rätt och sidlikt. Det är nog det som är det svåraste i min rehab. Det går inte jättebra. Men jag går rätt fint ändå och jag har inte ont.
I går publicerades en kolumn/krönika om min blogg i lokaltidningen hemhemma i Österbotten. Den var väldigt fint skriven och just nu upplever jag prestationsångest. Jag känner mig inte så underhållande idag som senast då jag skrev. Jag är mest bara allmänt skrivsugen. Men om det har dykt upp några nya Österbottninska läsare så vill jag passa på att säga välkommen till min blogg! Den är och förblir märklig och allmänt random!
Och ikväll ska jag äta ärtsoppa igen. Jalostajan hernekeitto förstås. Den gröna sorten. Slänger i lite skinka så blir det nog bra!
Tack och hej.
Sandra
Antal kommentarer: 1
Johan Renström
Kul hjärna som smyger ut i fingrarna:) Kom ihåg att stoppa tillbaka den efteråt bara så dina fingrar inte hittar på något dumt. Sträcker du upp armarna så att hjärnsubstansen rinner ner i skallen igen eller hur gör du;)