Träningssammanfattning

Min blogg kör på kvantitet före kvalitet just nu, jag vet det. I vanliga fall skriver jag blogg om jag är taggad och har något att skriva om. Just nu skriver jag mest blogg för att jag inte kan komma på något annat att göra. Det leder sällan till jättespännande inlägg. Men sådär är det då man inte kan sticka ut och springa av sig rastlösheten i kroppen. 

Idag har det gått tre veckor sedan operationen. Ärret läker så förbannat fint att jag tar tillfället i akt och skryter om det så mycket jag kan. Som om det vore en prestation att ha ett sår som läker fint. Men är man tävlingsmänniska så är man, och kan man inte springa så får man hitta något annat att tävla i. 

Hur som helst, kryckorna har jag kvar. Klarar mig utan dem inomhus men använder dem ute ännu. Och jag har lite svårt att bestämma vad jag tycker om mina crutches (låter det inte så mycket häftigare på engelska? På finska heter det kyynärsauvat så det kan vi i alla fall skippa direkt…) Hur som helst så var jag tvungen att göra en lista på för- och nackdelar med käpparna, för att ja, jag inte har något bättre för mig?!

Saker som får mig att hata kryckor:

– Om man går med kryckor så är man troligen skadad och det suger. 

– Man kan inte bära saker eller använda händerna över huvudtaget. Till annat än att bära kryckorna förstås.

– Allting går såååå långsamt. 

– Händerna vill dö. Man får pausa i sin låååångsamma promenad för att händerna dör. Hela tiden.

– Det är jättesvårt att se supercool och världsvan ut då man går med kryckor. Jag kan inte. 

– Man kan inte springa undan saker.

– Man missar alla bussar och tunnelbanor eftersom man är långsam.

– Rulltrappor är omöjliga.

– Folk kallar en ”stackarn” (finns det något värre???)

– Man känner sig klumpig och tar plats.

– Folk stirrar! Seriously. Vad är det för fel på folk. Ja, det är klart man lägger märke till om någon går med kryckor, men alltså varför kan folk inte sluta stirra? Och då pratar jag om vuxna människor. Fattar inte!

Saker som får mig att älska kryckor:

– Utan dem hade jag inte kunnat gå över huvudtaget för ett par veckor sedan.

– Man får konditionsträning, överkroppsstyrka och lite bålstyrka bara av att gå några hundra meter. 

– Man slutar stressa. Det är liksom ingen idé att försöka skynda sig, för det kommer ändå inte att gå. 

– Det känns okej att be om hjälp och att behöva hjälp. Man inser att man inte alltid måste försöka klara allting själv. 

– Bilar stannar för en fastän man inte ens är nära övergångsstället ännu.

– Folk öppnar dörrar åt en.

– Man får alltid sittplats på tunnelbanan. 

– Man får sitt kaffe till bordet på cafét, och dessutom en extra filt. 

– Man kan slå folk i huvudet med kryckorna. Alltså i rent självförsvar. 

– Man får perspektiv på saker och ting och inser hur mycket man annars tar för givet. 

– Att kunna gå några steg utan kryckor gör en lycklig.

Äsch. Jag trodde verkligen att jag skulle komma på flera positiva än negativa saker. Men jag bestämmer att de positiva sakerna vinner ändå. För jag är verkligen tacksam. Det är så skönt att folk ser att man behöver hjälp innan man behöver be om det. Och det känns så hälsosamt att få perspektiv på saker och ting. Det är klart som fan att jag vill slänga kryckorna åt helsike och bara börja springa, men nu kan jag inte det, så då får jag bita ihop och ta en dag i taget. Och ärligt talat så går det rätt bra. 

Det är fem veckor tills jag får börja testa några löpsteg. Förutsatt att allt har gått bra. Det kan bli sju veckor också. Eller tio. Och det är en lång tid då man annars springer tolv gånger i veckan. Och visst längtar jag. Inte för att jag känner stress över träningen och är orolig över hur jag ska prestera sen, för det är faktiskt det sista jag känner någon oro över just nu. Jag längtar mest efter känslan, den här kroppen är gjord för att springa, den behöver det. 

Men löpningen är också något jag annars tar för givet. Den är något som ofta blir tråkig. Men efter ett sånt här uppehåll så lär man sig att uppskatta det igen. Och det tror jag att är bra. 

Skador suger, men i vissa fall tror jag att de faktiskt kan ge mera än de tar. 

Sandra

---

Jag har alltid varit den där trygga typen som helst håller sig hemma där allting är som vanligt. Jag är den som inte åkte på träningsläger eftersom jag räknade dagarna tills jag fick åka hem redan första dagen. Jag är den som verkligen ogillar då jag inte vet hur saker och ting går till. 

Den sista punkten sitter i lite ännu, men resten har försvunnit.

De senaste åren har jag varje höst haft en plan på att åka norrut. Jag har känt ett starkt behov av att uppleva fin och mäktig natur. Att åka norrut är inget stort projekt men jag har varit skadad mer eller mindre varje höst de senaste åren. Och att uppleva fin natur utan att få springa i den skulle nog bli lite av ett antiklimax.

Men det senaste året har saker och ting verkligen ändrats. Jag tror att det har kommit i samband med att jag har lärt mig att vara så mycket mera närvarande. Jag kan sitta och titta på en fin utsikt hur länge som helst, utan att bli rastlöst, vilket är helt nytt för mig. Och i samband med det här så har också mitt behov av att få se häftig natur växt.

Och nu, bara de här senaste veckorna har det blivit helt galet. Dels beror det på att det är höst. Jag är alltid sugen på förändringar och motiverad till nya upplevelser på hösten. Men dels beror det också på att jag läser om andras förändringar (läs till exempel Anna Silvanders senaste blogginlägg och kolla filmklippet!) Och just nu känner jag att jag bara MÅSTE iväg någonstans. 

Jag skulle hoppa på flyget direkt om det bara ens var lite vettigt. Men igår tog jag mina första stapplande kryckfria steg och det är varken snyggt, snabbt eller smärtfritt. Så det lär nog ta ungefär två månader innan jag kan börja springa igen och då ska ju det trappas upp långsamt också så man inte förstör något. Och att åka iväg på träningsläger då man bara kan träna på cykel/crosstrainer och i bassäng känns ju faktiskt inte jättemotiverande. 

Istället försöker jag planera min vår, så jag åtminstone har något att se fram emot. Och det är USA som lockar. Jag känner ett så starkt behov av miljöombyte.

Men men. Tills vidare får jag väl vara tacksam över Hammarbybacken, Nackareservatet och närheten till havet. Det är fint, och fint får duga medan jag väntar på något mäktigare.

Sandra

---

Ja, det är sant. Och nej, jag är inte spritt språngande galen. Men jag anmälde mig nyss till ett lopp nu på lördag 8 oktober. Ett lopp som är för viktigt för att inte delta i. Nämligen Mental Health Run.

Loppet är bra på alla sätt och vis. Man kan själv välja hur mycket man betalar i anmälningsavgift (20kr/200kr/400kr/1000kr) så att alla ska ha möjlighet att delta. Det finns inte någon åldersgräns åt något håll och man kan välja om man springer eller går. Det finns dessutom tre olika klasser; män motion, kvinnor motion, och övrig könstillhörighet motion. Och 5km på Djurgården i det här fina höstvädret är svårt att säga nej till. Dessutom går alla överskottspengar de får in på tävlingarna till projekt och organisationer som verkar för att förbättra den psykiska hälsan. Finns alltså inga anledningar att inte ställa upp!

Jag kommer givetvis inte att kunna springa, eller ens gå 5km. Jag är fortfarande beroende av kryckorna och går max 1km, men troligen mindre. Men jag vill ändå vara där, få känslan av att ha en nummerlapp på bröstet igen. Njuta av stämningen och gemenskapen medan vi gör något viktigt tillsammans. Det blir fint. 

Men det blir svårt också, såklart. Det är svårt att som tävlingsidrottare ställa sig på en startlinje och inte ha något fysiskt att kämpa för. Att inte kämpa för att vinna, för att springa en bra tid eller ens för att bara ta sig i mål. För jag kommer inte i mål den här gången. Och jag vet att det är oviktigt, men det blir en utmaning ändå. Att bara vara och njuta av stunden!

Men det blir kul hur som helst! 

Ses på lördag!

---

För en gångs skull har jag varit väldigt sugen att på blogga. Jag tajmade skrivsuget lagom tills min dator kraschade. Och att blogga i telefonen kändes inte hållbart med tanke på att jag stavar uppskattningsvis 92 % av alla ord fel. Mina fingrar passar inte små tangentbort. Men nu har jag en dator och nu kan jag skriva. Så hej hej på er! 

För en vecka sen hade jag väckning kl 04.10 på morgonen och hoppade på ett flyg till Helsingfors. Det var operationsdags. Hälvetet som gjort ont till och från i ett års tid, och som gjort att jag har fått dra ner på löpmängden rejält under träningssäsongen och som har gjort mina pass mentalt så mycket tyngre, skulle åtgärdas. Operation är för mig en sista utväg och inget jag vill göra i onödan, så det var inget jätteenkelt beslut att ta. Jag kunde ju trots allt springa, även om jag måste erkänna att det blev en del haltande veckorna innan op. Men eftersom vi testat på en massa olika behandlingar och grejs under ett års tid, utan att se någon större förbättring så blev det operation. Jag räknar trots allt med att hålla på med mitt idrottande länge ännu, åtminstone två OS till, och med tanke på det så var det här verkligen det ideala tillfället att få ordning på mina problem.

Operationen var inget märkvärdigt. Jag antar att många av mina läsare har varit med om samma ingrepp. Ett snitt på var sida om hälsenan. In och kapa ner hälbenet och ta bort den kroniskt inflammerade slemsäcken och så putsa senan lite. Tillägger dock att det är strängt förbjudet att kommentera om man har gjort en lika operation som har gått dåligt. Jag vill inte veta det, inte ens om ni lägger till ett ”men hoppas det går bättre för dig”. Solskenshistorier tar jag gärna emot, men inget om problem och inget om att det blev jättelång tid utan löpning och inget om smärtor. Inte ens ett ”okej, min operation gick dåligt men då ska jag inte berätta det”. För jag vet att folk har fått problem, men jag vill inte veta mera, ok?

Hur som helst. Jag opererades av Ilkka Räsänen som jobbar med friidrottsförbundet och har opererat många löpare genom året. Dessutom springer han en hel del själv också. Det var ett självklart val att just han skulle operera, och jag hade en diskussion med honom redan i Rio i augusti. Så jag litade på honom till 100% och operationen gick fint.

Uppvaket var ett helvete. För ljust och för mycket ljud för att kunna sova. För yr och trött för att vara vaken. Panikkänslor av att ha hela foten inpackad (ja, jag har en egen påhittat fotklaustrofobi, den innebär att man inte kan sova med sockor på fötterna eller använda cykelskor). Illamående. Allting var bara obehagligt. Sex timmar efter operationen var jag tillräckligt klar i huvudet för att kunna sitta i mer än 15s. Då fick jag ett eget rum och besök. Resten av dagen är jag tacksam över att jag hade så fina vänner som kom och hälsade på. Jag var inte så social och kämpade mot ljuskänsligheten, huvudvärken och illamåendet, men med sällskapet blev det lite lättare att fokusera på annat. Det värsta var att senast jag hade blivit nersövd (titthålsoperation i januari 2014) så var jag pigg och glad och gick på asiatisk buffé tre timmar efteråt. Jag hade liksom förväntat mig att det skulle vara likadant nu. Det var det dock inte. Det är väl en viss skillnad på operation och titthålsoperation.

Jag överlevde i alla fall dagen och personalen på Pohjola Sairaala i Helsingfors var den bästa. Alla var så himla snälla och hjälpsamma att inte ens finskan blev något problem. Jag stannade kvar på sjukhuset över natten och resten hem till Stockholm dan efter. 

Då jag gick i lågstadiet minns jag att jag alltid var avundsjuk då någon annan i skolan fick gå med kryckor. Det såg ju såå roligt ut. Jag är lite irriterad på mitt barndomsjag för det (men förlät mig själv lite igår då jag var och fikade och en liten pojke tittade på mig och sa ”mammaaaa, jag vill också ha sånadäj kjyckoooj”). Hur som helst är kryckor inte kul. Och jag fattar inte hur folk ens klarar av att använda dem. Jag är sämst. dessutom hade jag bara tänkt att jag har ett ben mindre, men helt glömt bort att jag också kommer att ha två händer mindre eftersom jag håller i kryckorna med dem. Det har blivit en hel del enbenshopp senaste dagarna (foten och höften mår sådär). För tillfället har jag så ont i händerna att jag hellre kryper än använder kryckorna (och nej, jag har inte lagt skumgummi runt handtagen, för mina fingrar når inte runt då, och nej, mina gymhandskar hjälper inte heller). Jag klarar trappor hyfsat men är sämst i rulltrappor. Igår tänkte jag falla och fick klamra mig fast i ledstången (vad heter ledstång på rulltrappor?) medan kryckorna flög åt alla håll. Kände mig sjukt klantig. Men det här med kryckor är trots allt ändå ok. Jag menar de underlättar ju en hel del ändå. Och med tanke på att jag inte kan träna så mycket kondition nu innan stygnen är borta så är det ju bra med lite kryckpromenader. 500m och jag är helt slut. Så man får ju lite kondition och överkroppsstyrka på köpet. 

Dessutom tror jag att allt det här är väldigt hälsosamt. Man får verkligen perspektiv på saker och ting. Aldrig förr har jag känt mig så tacksam över att jag har en fungerande kropp och över att jag kan gå vart jag vill, när jag vill, hur snabbt jag vill osv. I normala fall alltså. 

Och i övrigt känns allting okej. Jag ångrar mig inte, även om det tog ett tag att vänja sig vid att allting tar så mycket längre tid. Om en vecka ska jag få slänga kryckorna men jag gissar att jag nog behöver dem längre än så. Om en vecka får jag också börja vattenlöpa och simma och nån vecka senare får jag börja med cykling, crosstrainer och styrketräning och så börja springa lite i slutet av november om allt går jättebra. Personligen är jag superglad om jag kan springa innan årsskiftet.

Jag är tacksam över att jag brukar vara snabb på att komma tillbaka efter skadeproblem. År 2014 då jag var som allra bäst sprang jag knappt något alls under höst och vinter och opererade knät (titthål) i slutet av januari, men var ändå i bra form redan i maj. Så det känns ju ändå lovande.

Jag jobbar på med mina rehabövningar och ser fram emot att börja träna igen, även om jag aldrig varit något fan av alternativ träning. Jag är dock ett så jäkla stort fan av löpning att det är värt varje tråkig minut i bassängen och på gymmet. Och nu efter vilan så känns alternativ träning ändå väldigt mycket roligare än ingenting!

Jag hade förväntat mig att dehär första veckorna skulle bli extremt jobbiga, men ärligt talat känner jag mig mentalt starkare än någonsin. Jag känner mig helt lugnt och är inställd på att använda de här månaderna utan löpning till att jobba på mina svaga sidor och på att utvecklas både som människa och idrottare. Visst har jag redan haft ett par små dippar och det kommer säkerligen flera, men även det är bra träning.

Jag tar en dag i taget mot ett fysiskt och mentalt starkare jag än någonsin!

Gott nytt friidrottsår!

Sandra

---

Nu börjar det bli dags för det obligatoriska tackinlägget igen. Jag skriver egentligen inte det här för att tacka alla de här personerna via bloggen, utan jag har försökt att tacka dem alla personligen. Det här skriver jag dels för att påminna mig själv om hur himla fint stöd jag har runtomkring mig, men också för att berätta för er hur fantastiska de här människorna är. Jag ska försöka hålla mig kort men det kommer jag knappast att lyckas med.

TACK till OSCAR! Vårt första ”riktiga” tränar-aktiv-år blev kanske inte riktigt som vi hade hoppats. Eller ja, inte ens nästan. Men vårt samarbete funkar fint och jag är väldigt, väldigt tacksam över att det har gått så smidigt att byta tränare. Allting hade nog varit lättare om jag inte hade börjat träningssäsongen med en skadad häl. Men det kommer att bli bra de kommande åren. Det är jag säker på. Jag litar på dig!

TACK till GUY. Igen. För de tio åren du lärde mig att bli en löpare.

TACK till ACCESS REHAB. Att ha en klinik full av duktiga naprapater och massörer en knapp kilometer hemifrån är lyx för en idrottare. Jag är så himla tacksam över att få ligga och plågas på bänken med den finaste utsikten varje vecka. TACK till BJÖRN SVERRE för alla jobbiga nålar och allt som du egentligen inte ens skulle behöva hjälpa mig med. TACK till MARTIN för dina jobbiga nålar och knäppa humor. Jag älskar att ni inte är svenskar, det får mig att känna mig lite mera hemma. TACK till MARIA för dina vassa armbågar. Jag lovar att jag är väldigt tacksam fastän jag suckar och gnäller när det gör som mest ont.

TACK till PENA för behandlingarna på EM och OS. Dina behandlingar är alltid lika spännande. Men jag nöjer mig med massage mellan revbenen en gång i året. Det är väldigt oskönt men lite fascinerande.

TACK till GÖRAN. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat mästerskapen utan din hjälp. Eller över huvudtaget det senaste året. Allra mest tacksam är jag ändå över att jag har lärt mig att vara här och nu. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara av. Tack också för att jag har fått låna dina Kalle och Hobbe-böcker, jag ska lämna dem tillbaka. Snart.

TACK till KARIN H för all hjälp det senaste halvåret. Och för att du övertalade mig att göra sånt som jag inte ville, men som fick mig att må så mycket bättre. Tack tack tack för det! Jag tycker dessutom att du liknar Pippi Långstrump och det gör mig så himla glad.

TACK till STINA för all hjälp med tävlingar och kläder. Med tanke på att jag har tidernas sämsta flyt då det kommer till resor så är jag galet tacksam över att du har lyckats lösa allting. Och tack för ditt tålamod då jag behöver nya skor för att jag har beställt fel storlek. TACK också till DANIEL. Få människor gör en så himla glad.

TACK till NIKE och JOHNNY. Att få träna och tävla i de bekvämaste och snyggaste kläderna är fantastiskt. Jag har varit Niketjej i 7 år nu och har inga planera på att ändra på det. Tack också för att det gick att fixa fram ett par spikskor då jag kom till Rio och kom på att mina fötter hade växt.

TACK till POLAR för de bästa klockorna. Tack för att ni skickade en klocka till Rio åt mig då jag klantat mig och förstört en klocka strax innan OS.

TACK till MAGNUS. Jag skulle kunna skriva en roman här men ska försöka låta bli. Tack för ditt tålamod. Jag vet att jag inte har varit rolig det senaste året med hälkrångel och allergikrångel och misslyckade tävlingar. Tack för att du orkar med det. Tack för att du står ut med mina ouppackade väskor trots att jag vet att du inte alls gillar det. Tack för att du lagar mat då jag inte orkar. Tack för att du sover på soffan då du är förkyld så jag inte ska bli smittad. Tack för att du finns. Jag älskar dig! Och ja, jag kommer troligen att vara svinjobbig de kommande löpfria månaderna också, men jag ska försöka att vara snäll.

TACK till min FAMILJ och speciellt mina systrar, för att jag får vara jag. Jag saknar ihjäl mig efter er ibland.

TACK till mina VÄNNER för att ni orkar höra på alla friidrottsdiskussioner och allt träningsprat. Men också för att ni ser mig som Sandra. Eller ja, Santero. Önskar att vi kunde träffas mera ofta.

TACK till TRÄNINGSGRUPPEN. Ni är viktiga. Även om vi tränar tillsammans typ tre pass i året så är det ändå en trygghet att ha er där på banan. Det kommer att bli tomt nu då gruppen splittras, men jag vill önska er som slutar eller byter tränare lycka till med allt!

TACK till hela FAMILJEN GIDEWALL för träningssällskap, vattenhinderbygge och spikskohämtning. Ni har underlättat väldigt mycket för mig i sommar! Extra mycket TACK till MARTIN som har varit med på träningarna och anpassat sig efter hur jag har velat ha det. 

TACK till OLYMPIAKOMITTÉN för allt. OS var fantastiskt. Har aldrig förut trivts så bra på ett mästerskap. Tack också för att ni fixade så att jag fick ha med mig Göran och för att ni godkände mina resplaner. Nästa OS hoppas jag att min finska är bättre. Jag började öva direkt jag kom hem från Rio.

TACK till MICCE som svarat på mina frågor om cirka allting nästan varje dag i sommar. Jag kan inte tacka dig tillräckligt. Du är bäst!

TACK till OP för all hjälp med allting och alla fina ord där emellan. Jag uppskattar det verkligen.

TACK till MAARIT för all hjälp innan och under OS. Jag var ingen rolig människa efter mitt OS-lopp och jag är så himla tacksam över att du fanns där då.

TACK till ILKKA i förväg för nästa vecka. Om jag redan har tackat så har du inget annat val än att operera min häl perfekt! Jag litar på dig!

TACK till URHEILULIITTO för allt. För att ni fixat allt som jag har velat ha det och för att ni hör av er och har koll. Det är viktigt.

TACK till SOK och SVENSKA FRIIDROTTSFÖRBUNDET för att ni hjälpte mig med OS-resor och för att jag fick vara med på ert förläger inför OS.

TACK till IK FALKEN för allt. Det var trist att missa stafett-FM i år, men desto roligare att få avsluta säsongen med SFI-seriefinalen. Jag hade så himla roligt. Ärevarvet på Åland, inför tomma läktare, var helt klart sommarens roligaste banvarv. Ser fram emot favorit i repris nästa år! Och nästa sommar ska vi ta det där finska stafettrekordet.

TACK till min nya förening HAMMARBY IF för att ni har tagit emot mig och för att ni är så glada och trevliga och får mig att känna mig som hemma. Det är väldigt skönt. Ser fram emot kommande år med er.

TACK till MEDIA och alla JOURNALISTER för den här säsongen. Jag har inte gjort så många intervjuer mellan tävlingarna men jag uppskattar att ni har accepterat det. Jag är också tacksam över hur schysta ni har varit i intervjuerna efter de misslyckade mästerskapsloppen. 

Och sist, men absolut inte minst TACK till ER alla som tror på mig, som hejar framför tv:n eller på läktaren, som hör av er då det har gått bra. Extra mycket tack till er som hör av er då det har gått dåligt. Tack för ert tålamod och tack för att ni fortsätter att peppa även efter en kämpigare säsong. Tack för varje mail, brev och kommentar. Det värmer att det är så många som bryr sig. Ibland har jag klagat på elaka kommentarer och liknande, men jag säger alltför sällan tack till alla era fina ord. Ni är viktiga!

Jag har det så himla bra med alla de här människorna i ”mitt team”. Om sex dagar ska jag på operation och sen blir det en lång och jobbig rehabperiod. Men med ert stöd så vet jag att jag kommer att klara det och komma tillbaka starkare än någonsin. För jag har så många år kvar, och så mycket mera att ge!

TUSEN TUSEN TACK!

Sandra

---