Crutches
Min blogg kör på kvantitet före kvalitet just nu, jag vet det. I vanliga fall skriver jag blogg om jag är taggad och har något att skriva om. Just nu skriver jag mest blogg för att jag inte kan komma på något annat att göra. Det leder sällan till jättespännande inlägg. Men sådär är det då man inte kan sticka ut och springa av sig rastlösheten i kroppen.
Idag har det gått tre veckor sedan operationen. Ärret läker så förbannat fint att jag tar tillfället i akt och skryter om det så mycket jag kan. Som om det vore en prestation att ha ett sår som läker fint. Men är man tävlingsmänniska så är man, och kan man inte springa så får man hitta något annat att tävla i.
Hur som helst, kryckorna har jag kvar. Klarar mig utan dem inomhus men använder dem ute ännu. Och jag har lite svårt att bestämma vad jag tycker om mina crutches (låter det inte så mycket häftigare på engelska? På finska heter det kyynärsauvat så det kan vi i alla fall skippa direkt…) Hur som helst så var jag tvungen att göra en lista på för- och nackdelar med käpparna, för att ja, jag inte har något bättre för mig?!
Saker som får mig att hata kryckor:
– Om man går med kryckor så är man troligen skadad och det suger.
– Man kan inte bära saker eller använda händerna över huvudtaget. Till annat än att bära kryckorna förstås.
– Allting går såååå långsamt.
– Händerna vill dö. Man får pausa i sin låååångsamma promenad för att händerna dör. Hela tiden.
– Det är jättesvårt att se supercool och världsvan ut då man går med kryckor. Jag kan inte.
– Man kan inte springa undan saker.
– Man missar alla bussar och tunnelbanor eftersom man är långsam.
– Rulltrappor är omöjliga.
– Folk kallar en ”stackarn” (finns det något värre???)
– Man känner sig klumpig och tar plats.
– Folk stirrar! Seriously. Vad är det för fel på folk. Ja, det är klart man lägger märke till om någon går med kryckor, men alltså varför kan folk inte sluta stirra? Och då pratar jag om vuxna människor. Fattar inte!
Saker som får mig att älska kryckor:
– Utan dem hade jag inte kunnat gå över huvudtaget för ett par veckor sedan.
– Man får konditionsträning, överkroppsstyrka och lite bålstyrka bara av att gå några hundra meter.
– Man slutar stressa. Det är liksom ingen idé att försöka skynda sig, för det kommer ändå inte att gå.
– Det känns okej att be om hjälp och att behöva hjälp. Man inser att man inte alltid måste försöka klara allting själv.
– Bilar stannar för en fastän man inte ens är nära övergångsstället ännu.
– Folk öppnar dörrar åt en.
– Man får alltid sittplats på tunnelbanan.
– Man får sitt kaffe till bordet på cafét, och dessutom en extra filt.
– Man kan slå folk i huvudet med kryckorna. Alltså i rent självförsvar.
– Man får perspektiv på saker och ting och inser hur mycket man annars tar för givet.
– Att kunna gå några steg utan kryckor gör en lycklig.
Äsch. Jag trodde verkligen att jag skulle komma på flera positiva än negativa saker. Men jag bestämmer att de positiva sakerna vinner ändå. För jag är verkligen tacksam. Det är så skönt att folk ser att man behöver hjälp innan man behöver be om det. Och det känns så hälsosamt att få perspektiv på saker och ting. Det är klart som fan att jag vill slänga kryckorna åt helsike och bara börja springa, men nu kan jag inte det, så då får jag bita ihop och ta en dag i taget. Och ärligt talat så går det rätt bra.
Det är fem veckor tills jag får börja testa några löpsteg. Förutsatt att allt har gått bra. Det kan bli sju veckor också. Eller tio. Och det är en lång tid då man annars springer tolv gånger i veckan. Och visst längtar jag. Inte för att jag känner stress över träningen och är orolig över hur jag ska prestera sen, för det är faktiskt det sista jag känner någon oro över just nu. Jag längtar mest efter känslan, den här kroppen är gjord för att springa, den behöver det.
Men löpningen är också något jag annars tar för givet. Den är något som ofta blir tråkig. Men efter ett sånt här uppehåll så lär man sig att uppskatta det igen. Och det tror jag att är bra.
Skador suger, men i vissa fall tror jag att de faktiskt kan ge mera än de tar.
Sandra
