Motgångarnas säsong.
Jag är stolt över mig själv. Jag är väldigt besviken också, men har tvingat mig att vara stolt. Det är inte så lätt, men det går. Ibland.
Jag har för mig att jag nästan varje år brukar säga att det har varit mitt livs bästa år, åtminstone som idrottare. Och jag kommer att säga det i år igen. Det kanske inte syns i resultatlistorna, eller någon annanstans för den delen heller, men det känns. Och jag tror att det är det viktigaste.
Jag önskade att jag kunde se tillbaka på en säsong med nya personbästan på 1500m och hinder. Att jag hade en EM-medalj och åtminstone en poängplacering från OS. Att jag hade haft perfekta taktiska och tekniska lopp. Vad kul det hade varit då. Men jag hade knappast haft samma vilja som jag har nu.
Det har gått exakt ett år sen min häl började krångla. Jag har haft ont från och till nästan varje pass jag har gjort. Jag har testat flera behandlingar som inte hjälpt mera än att de lindrat lite. Så jag har fått ta en dag i taget och känna efter. Tack och lov höll hälen för hinderlöpning och alla hårda spikskopass i sommar, även om jag går och haltar idag. Om drygt två veckor väntar operation, men mer om det i ett senare skede.
Jag har varit sjuk och sliten för många gånger i år. Inte för att jag har tränat för hårt, utan för att jag inte har gjort allt runt omkring så bra som jag borde ha gjort. Idrott är så himla mycket mera än träning. Det har jag lärt mig. I år igen. Och jag har blivit bättre, men inte tillräckligt tydligen.
Jag har haft mitt livs värsta tävlingssäsong. För formen har varit rätt bra. Jag har gjort träningar på samma nivå som 2014 då jag var som bäst. Men det räcker tydligen inte då kroppen inte samarbetar. Det är inte roligt att tävla då man är i dålig form, men de är ännu värre att tävla då man är i bra form men kroppen inte svarar. Då man springer så snabbt man kan utan att bli trött, men det är som att springa på stället. Inget händer. Det är vidrigt. Och värst att sluta med Finnkampen som var ett idealiskt lopp för mig med långsam öppning och en dryg halvkilometers fartökning på slutet som inte var speciellt snabb och där jag hade kunnat utnyttja min spurtstyrka. Men det spelar ingen roll. Det hjälper inte att tänka jag borde ha vunnit. För om jag borde ha vunnit så skulle jag ha vunnit. Det är bara så frustrerande att inte veta vad felet är.
Det bästa jag har lärt mig är ändå att det inte finns några perfekta träningsår. Eller åtminstone tror jag inte att träningsår helt utan sjukdomar eller småskador och motgångar är perfekta. Jag tror inte att det är det som gör att man presterar. Det är snarare det som höjer förväntningarna. Givetvis är sjukdom och längre skadeperioder inte roliga eller bra för den delen heller, men jag tror att varje liten motgång gör oss lite starkare, ger oss lite mera vilja och lär oss att kämpa lite hårdare. Det är därför jag tycker att det här är mitt bästa idrottsår hittills, för att jag har fått kämpa så mycket.
Kommande år kommer inte att bli lätt. Efter operationen blir det ett par månader utan löpning vilket kommer att bli mentalt den mest utmanande träningsperioden hittills i mitt liv. Crosstrainer har jag inga större problem med men den här gången får jag inte göra det, nu kommer det att bli mycket bassäng. Något av det värsta jag vet. Men jag är redo. Och med fyra år till nästa OS är det här precis rätt tidpunkt att få ordning på kroppen. Ska också göra astmatester och sånt i höst och se om vi får nån ordning på den delen också. Nu om nångång är det rätt tidpunkt för nystart.
Jag räknar dock med att stå på banan som vanligt nästa sommar. Förhoppningsvis starkare än någonsin. Och jag ser fram emot det så himla mycket redan nu.
Förut dagdrömde jag ofta om att springa upploppet på ett mästerskap och vinna och att få springa ärevarv och stå på prispallen och höra nationalsången. Det gör jag inte längre för det gav inte mig någon kick. Nu handlar dagdrömmarna istället om känslor. Känslan då man springer snabbt men känner sig grymt stark. Känslan då man får till den perfekta steganpassningen och tekniken över ett hinder. Helst i ett svalt duggregn. Det är härligt. Det ger mig en kick. Och det handlar mina drömmar om.
Ibland känner jag mig gammal. Tycker att jag borde ha presterat bättre än jag hittills har gjort. Önskar att jag sluppit alla skadeproblem genom åren. Men det går knappast att ändra på om ingen uppfinner tidsmaskinen. Och jag tror faktiskt inte jag skulle använda den ändå. Jag räknar med att hålla på 9 år till. Två OS till alltså. Och det är en jäkla lång tid! Men jag har jäkligt mycket jag kan förbättra också, det är det som är det bästa. Att jag känner mig så långt ifrån klar.
Varför jag är stolt då? Jag är stolt för att jag tog mig igenom det här träningsåret (nåja, september här väl till det här träningsåret också men de viktiga tävlingarna är slut). För att jag skötte min alternativträning bättre än någonsin. För att jag blivit bättre på att våga nya saker. För att jag vågade tävla trots att jag inte var i form i början av säsongen. För att jag bröt ihop och kom igen och bröt ihop och kom igen, en himla massa gånger. Att bryta ihop tar energi och tog troligen för mycket energi av mig i sommar. Men lik förbannat gjorde jag vad jag kunde för att komma igen. Jag är stolt för att jag har lyckats vända mina negativa tankar till positiva tankar. Jag är stolt över att jag har blivit bättre på att hantera näthatet. Jag är stolt över att jag vågar prata finska trots att jag inte kan. Jag är stolt över att få representera mitt land. Och jag är stolt över att jag har blivit så mycket bättre på att vara här och nu.
Men mest av allt är jag stolt över att vara idrottare. Att ha ett mål, att veta vad jag vill och över att vara redo att göra vad som krävs för att ta mig dit, hur svårt det än blir, hur lång tid det än tar, hur ont det än gör. För i slutändan kommer det att vara värt det!
Återkommer med operationsinfo, träningssammanfattning och det årliga tackinlägget (som i år kommer att vara längre än någonsin).
Sandra
Antal kommentarer: 1
Johan Renström
Om jag var hälften så bra som dig skulle jag vara stolt:)
Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. .