Motgångarnas säsong.

Jag har sprungit hinder sedan 2003. Jag började alltså fem år innan 3000m hinder ens var en OS-gren för damer (holymoly, känner mig som värsta veteranen nu). Under de här tretton åren har jag ju hunnit lära mig en hel del, även om jag är långt ifrån fullärd. Jag ser fram emot att lära mig mer, dels för att själv kunna utvecklas, men också för att senare kunna lära vidare.

Men en sak jag har lärt mig ganska nyligen är hur otroligt liten kunskapen kring hinderlöpning är. Hinderlöpning får liksom aldrig vara en egen gren utan jämförs nästan alltid med övrig medel- och långdistanslöpning eller med häcklöpning. Grenarna har visserligen många likheter, men hinderlöpning är lite mera avancerat än att kombinera 400m häck och 5000m och lägga till lite vatten.

I det här inlägget har jag tagit upp några saker som kan vara bra att veta om hinderlöpning, innan man dömer ut hinderlöparna för att deras hinderpassager inte är lika fina som häcklöparnas eller för att de springer långsammare än långdistanslöparna.

STEGANPASSNING 

Vi kan börja med steganpassningen. Till skillnad från häcklöparna så springer hinderlöparna inte med ett visst antal steg mellan varje hinder och kommer därför inte perfekt till alla hinder. Att springa med samma antal steg mellan varje hinder är mer eller mindre omöjligt eftersom hinderlöparna inte springer på egna banor, utan får sicksacka mellan andra löpare. Lägg till att vattengraven också kan vara placerad på antingen in- eller utsidan av löparbanorna, och därför är avståndet mellan hindren heller inte alltid det samma. 

En hinderlöpare måste anpassa sina steg inför hindret. Ibland kommer man helt rätt, och ibland får man korta av steget eller förlänga det, beroende på vad som funkar och känns bäst. Ofta får man höra att en hinderlöpare är dålig för att han eller hon ”trippar”, dvs kortar av steget inför hindret, men det är inte helt sant. Att korta av steget betyder inte alltid att bromsa. Man kan anpassa ett par steg utan att tappa fart. Det är t.ex. bättre än att inte justera steglängden men istället bli osäker och sakta in. Hinderlöpning är ingen skönhetstävling. Steganpassning är en del av hinderlöpningen. Alla måste steganpassa då och då.

Givetvis finns det dåliga steganpassningar också, oftast då man är trött och har svårt att orka trycka på in mot hindret. Det är också en del av hinderlöpningen. Det betyder inte att man är en dålig hinderlöpare heller.

  

HINDERPASSAGE

Hinderpassagen påminner väldigt mycket om vanliga häckpassager men är ändå inte riktigt samma sak. Eftersom tempot är mycket lägre i hinder- än i häcklöpning så går det inte riktigt att göra en lika snabb passage utan att tappa rytmen. Och till skillnad från häcklöpningen så kommer hindret inte att falla om man kraschar in i det, det kommer bara att göra ont (och ännu mer ont sen då man blir nertrampad av de andras spikskor). Och eftersom hindret väger sisådär 100kg och inte kommer att röra sig ur fläcken om man kraschar in i det så lönar det sig inte att chansa och köra en så låg passage som möjligt. Men eftersom hindren är hyfsat låga (76cm för damer, 91cm för herrar), så går det att göra bra passager utan att varken behöva krascha eller studsa över.

De två viktigaste grejerna då det kommer till hinderpassagen skulle jag påstå är att ta sig över så snabbt som möjligt och så energisnålt som möjligt och sen får det se ut hur det vill.

 

EFTER HINDRET

 Stegen efter hindren glömmer många bort. Eller ja, löparna kommer ju ihåg att ta stegen, men åskådare vet sällan att det är inte är en självklarhet att det flyter på hur enkelt som helst. Jag skulle nästan påstå att stegen efter hindren är något av det viktigaste under ett hinderlopp. För om man tappar fart och måste börja accelerera upp igen efter varje hinder så blir det tufft. Man måste kunna hantera rytmförändringen som varje hinder medför. Det finns trots allt 35 hinder under ett lopp och att jaga ikapp de övriga efter varje hinder tar väldigt mycket kraft.

  

VATTENGRAV

Jag är så otroligt trött på att prata om vattengraven att jag överväger att skippa den. Men det är egentligen som de andra hindren. Bra steganpassning, smidig passage som inte tar för mycket kraft eller tid, och så bra steg direkt efteråt. För att göra det superenkelt.

(Lägger också till en superlång parenters här. Jag vet hur man springer över en vattengrav. Jag vet exakt hur man gör. Jag vet hur varje liten tusendelssekund över vattenhindret ska se ut. MEN då jag började med hinder för tretton år sen så var inte lilla Österbotten överfullt av hindertränare. Jag var fjorton år och fick lära mig det själv. Det gick sådär. Nu har jag lärt mig, jag vet precis hur man gör. Jag kan göra det på torrhinder, jag kan göra det med mjukt underlag och jag kan göra det på lägre vattenhinder. Men då det kommer till vattenhinder med full höjd så vägrar min kropp att samarbeta med huvudet. Det är helt galet att det inte funkar. Det känns lite som att lära sig att skriva med vänster hand, men jag tror att det skulle vara enklare. Jag har tränat så galet mycket vattengravsträning att det gör ont att höra folk säga ”varför tränar hon inte vattengrav”, ”hur kan det vara så svårt?” eller då reportrar hånskrattar i tv. Jag hatar det. För jag jobbar så jäkla hårt med det. Och det är galet frustrerande att det inte funkar. Men det kommer att funka! Därför fortsätter jag att jobba. Det känns kul att det finns så många sekunder kvar att plocka. Det betyder utvecklingspotential. Det finns något positivt med allt. Men snälla, sluta vara taskiga, jag lider tillräckligt ändå!)

 

VATTENHINDER PÅ INSIDA/UTSIDA

Ja, det är skillnad på var vattengraven befinner sig. Enligt mig är det enda positiva med vattengraven på utsidan det att det känns som att man bara springer 7 varv, medan man med vattengraven på insidan springer hela 7,5. Men that’s it. I övrigt är det alltid bättre med vattengraven på insidan. 

Med vattengraven på insidan så har man nästan 250m slätlöpning utan hinder i början av loppet. Slätlöpning innebär snabb löpning. Det går ofta fort i början men man har ändå tid att positionera sig inför första hindret. Med vattengraven på utsidan kommer första hindret redan efter knappa 100m. Då är det tokrusning i starten för att få en bra position.

Vattengravarna som är på insidan är ofta på en raksträcka. Det betyder att man ser hindret i god tid innan och kan utnyttja hela hindret och få en bra position. Vattenhindren på utsidan är mitt i en kurva och svåra att se innan och därför svårare att anpassa stegen till. Dessutom svårare att utnyttja hela hindrets bredd så det blir ofta trångt.

I övrigt är hela ytterkurvan väldigt svår att springa och det blir ofta knuffande och svårigheter med att hitta position. Hinderlopp med vattengraven på utsidan är nästan alltid svårare lopp. Så det är verkligen skillnad!

 

TAKTIK 

Jag kan inte säga vad man ska ha för taktik då man springer hinder. Men hinderlöpningen är en gren där det ofta verkligen kan löna sig att vara uppe och dra, till och med om det blåser. Att ligga först i loppet innebär att man har fri sikt inför hindren och kan göra bättre passager. Klunglöpning är lite krånglig då det kommer till hinder. Ofta ser man inte hindret före det är någon meter framför en och då är det svårt att hinna anpassa stegen och få till en bra passage. Med lite oflyt kan man ha en tekniskt sämre löpare framför sig så man är tvungen att bromsa och förstöra sin egen passage. Eller så har man en bättre hinderlöpare bakom som springer på en. Klunglöpning då det kommer till hinder är inte alltid helt okomplicerat. Men bara en kan leda loppet.

  

LÖPNINGEN I SIG

Det som jag skulle säga att är en av de största skillnaderna mellan hinderlöpning och slätlöpning (förutom hindren då) är att då det tar slut så tar det slut.

 I slätlöpning är det lättare att ge allt och bara köra, för i mål kommer man ändå, men i hinderlöpning ska man orka ta sig över hindren också. Om man blir trött i hinderlöpningen så blir det svårare att trycka på in mot hindren och svårare att göra bra passager och då tappar man troligen tempo. Och oftast är det svårare att göra bra hinderpassager om man springer långsammare, så då tappar man ännu mera tempo pga det. Det blir lite som en ond cirkel. Därför finns det ofta ganska många dåliga resultat i hinderlöpningen, för att då det tar slut så tar det slut. En halv minut försvinner ganska snabbt. Det betyder inte att formen plötsligt blev usel. Ofta är det lättare att springa snabbt än att springa långsamt, eftersom det tar så mycket mera energi att ta hindren i lågt tempo. 

Så med andra ord så är hinderlöpning lite mera avancerat än det ser ut.

Jag avslutar med att säga att upprepa att jag inte är någon expert, men jag hoppas att jag ändå kan lära någon något! 

Sandra

---

Idag hade jag en mil snabbdistans på schemat. Ni som ens har lite koll på mig kan ju lista ut att jag kände mig som ett barn på julafton. Det är så jag funkar då det handlar om snabbdistans. Jag älskar de passen. Coach sa att ”du får springa snabbt om det känns bra”. När folk säger åt mig att jag får springa snabbt, då lägger jag upp lite onödigt höga mål. Ofta på gränsen till orealistiska. Så idag fick jag för mig att jag skulle springa milen under 35min. Med en nummerlapp på bröstet är det ingen supertid för mig, men på träning är det en helt annan sak.

Det fanns några detaljer som talade emot att det här skulle lyckas:

1) Jag har de senaste 4 veckorna sprungit 12 mil. Totalt alltså. Det vill säga 3 mil per vecka. Detta på grund av att jag har kört några stötvågsbehandlingar och varit tvungen att dra ner på löpningen under tiden. 

2) Jag har gjort bra snabbdistanser de senaste månaderna, men senast jag körde snabbdistans så långt som en mil var 26 mars. Ifjol alltså. Exakt ett år sedan. (36.26 på det passet).

3) Jag är på den nästsista dagen av en tuff treveckorsperiod med väldigt mycket mängd. Mestadels alternativ träning då. Men om någon tror att alternativ träning inte sliter så vet ni inte vad alternativ träning är.

4) Det var en solig lördageftermiddag och två miljoner Stockholmare var ute på soljakt och trodde att de ägde vägarna (och att man ska gå på vänster sida om allting (vänster sida om bilvägen, ja! Men inte vänster sida av gångbanan eller i mötande cykelfil eller något annat heller, skärp er!))

5) Jag hade mina tyngsta och mest stabila skor (Structure. Svinsköna, men de ger ju inte den lätta känslan man vill ha på hårda pass, men på vanliga distanspass är de fantastiska). Men jag körde dem idag för hälens skull. 

Det fanns dock några grejer som talade för att jag skulle lyckas också, nämligen:

1) Fint väder. Kunde springa utan jacka och vantar (men pannband och dunväst på förstås. 11 grader och sol är kallt i motvind och skugga).

2) Laddad som tusan. Nästan överladdad. Men inte riktigt. Mest lagom. 

3) Det var ett snabbdistans. Snabbdistanspass går alltid bra. Alltid. Det bara är så. 

Nåväl. Det det där var inledningen. Här kommer själva romanen. 

Jag körde min uppvärmning. Allt som kunde krångla (kropp och klocka) krånglade i början men sen blev det bra och plötsligt stod jag uppe på Danvikstullsbron. Glad och redo att springa snabbt. Om jag ändå hade vetat vad jag skulle ge mig in på. Jag bestämde mig för att börja strax under 3.30 för att se hur långt det skulle hålla. 

Första kilometern gick ok. Började med utförsbacke så det var lätt att komma upp i bra tempo. Jag märkte att det blåste motvind men ignorerade det och tänkte att det bara berodde på att jag sprang längs vattnet (jag skulle visserligen springa hela passet längs med vatten, men vem orkar tänka logiskt om det logiska är otrevligt?). 3.26 på första.

Andra kilometern var vinden redan riktigt jobbig och jag insåg att det inte skulle bli något myspass. Blev arg på två pensionärer för att de var i fel cykelfil så jag fick flytta på mig (men jag skällde inte ut dem eller så, jag flyttade bara snällt på mig, jag är inte elak ändå). Vet att det finns större problem i världen men om man är en lite småarg människa från förr så kan ni tänka er hur lättretad man blir då man är trött och vet hur mycket jobb man har framför sig. 3.29.

Tredje kilometern är trevlig på det viset att det är lite annat än bara rakt fram. Lite fokus på annat var skönt. Dock började den kilometern med fyra 90-graderssvängar under Skanstullsbron. Min klocka tyckte att det var ok att gena där så 3.32 var troligen egentligen under 3.30. Så såg det ut då jag kollade upp min rutt efteråt i alla fall. 

Fjärde kilometern var trång. Motvind, motvind, motvind. Mycket folk överallt.  Samtliga var i vägen för allt och alla. Jag var trött. 3.30 blankt. 

Femte kilometern ganska likadan. Benen kändes ok men jag konstaterade att jag inte var fräsch idag. 3.33. Halva sträckan på ganska exakt 17.30. 

Sjätte kilometern var svår. Jag visste vad som väntade på den sjunde kilometern och att om jag ökade innan den kilometern så skulle det bli för plågsamt. Jag fick inte vara för sliten inför vad som komma skulle. Så jag tog mig bara igenom. 3.31.

Sjunde kilometern var den pissigaste någonsin. Jag hade precis plågat mig igenom 6km i motvind längs Årstaviken och kom fram till trafikljusen strax innan den där jävliga backen upp till Västerbrons början. Jag hann inte många meter upp för den backen innan jag tänkte att ”vad fan håller jag på med? Varför gör jag det här? Jag är totalt jävla slut och jag orkar inte upp för den här backen. 6km får räcka, nu avbryter jag”. Jag bröt inte. Jag tog mig upp för backfanskapet med tårarna rinnande längs kinderna. Alltså jag grät inte, man har inte tid med känslor mitt under ett pass. Det var bara vindarna som gjorde att ögonen rann konstant (men det lät ju himla dramatiskt va?). Västerbron i sig var inte så jobbig. Den har ju en hyfsat behaglig lutning. Och jag visste ju att det skulle gå utför sedan. Min rygg började värka ordentligt så jag skärpte till hållningen och saktade in rejält för att på något vis överleva skiten och klara åtminstone 8km. Det kändes trist men tyvärr blev det 3.50 på den kilometern. Och därmed var också möjligheterna att gå under 35 inte speciellt stora längre.

Kilometern nummer åtta började med ren njutning, rakt utför. Så himla skönt. Jag blev så mycket mera levande igen och insåg att jag troligen klarar milen. Efter Västerbron kommer det dock en brant u-sväng följt av en brant utförsbacke och en brant högerkurva. Jag var nämligen tvungen att springa ett varv runt dendär lilla utbuktningen/ön/whatever under Västerbron innan jag körde mot Norrmälarstrand, så att sträckan skulle räcka till. Svängarna krävde mycket bromsande och varje inbromsning tog en massa energi vid det laget. Men nere på 3.30 igen, trots alla svängar.

Kilometer nio var bara en enda lång längtan efter kilometer tio. Oftast springer jag mina sista två kilometer snabbast under snabbdistanspassen. Men idag hade jag slösat way too much energi i början (hoppas ni tycker jag är cool då jag slänger in engelska ord), så jag orkade inte alls utnyttja medvinden och trycka på. Jag brukar alltid springa nere på gångbanan bland allt folk, men det tomma energiförrådet sa att, NEJ Sandra, idag springer du på cykelbanan. Vi har inte någon ork med slalomlöpning nu. Punkt. (Ganska lång mening för att komma från ett tomt energiförråd). Jag blev sur på att det var cyklar på cykelbanan. Den tröttheten. 3.35 var en stor besvikelse. Hade ju lite börjat fantisera om att gå under 35 igen.

Sista kilometern ska ju gå snabbt. Så jag låtsades trycka på. Speciellt på slutet. Men det var nog som sagt mest låtsas. Jag kollade på klockan tusen gånger. Surade över att jag inte börjat passet lite lugnare så att jag hade kunnat ge allt på slutet. Eller mera så att jag hade haft något allt att ge. Längtade efter att få stanna. 3.30 var lite klent som sista kilometer. Men det var över. Äntligen.

Sluttiden var ungefär 35.25.

Här kommer eftertexten.

Att stanna var inte behagligt. Först var jag tvungen att gå 20 meter fram till närmsta bänk. Det var världens längsta 20 meter. Jag var helt yr i huvudet. Njöt av att få sätta mig ner. Eller nåja, så mycket njutning jag var kapabel att känna just då i alla fall. Illamåendet kom direkt. Och jag blev lite glad. Tänkte att det kanske var dags för mitt livs första träningsspya. Den har jag längtat efter. Det var det inte. Lite besviken över det. Sen kom huvudvärken. Trodde huvudet skulle sprängas. Försökte röra på mig. Satte mig på en annan bänk. Satte mig på huk. Lutade mig mot en mur. Gick några steg. Lutade mig mot muren. Försökte kolla igenom passet på klockan men var tvungen att vila en minut efter varje knapptryck.

All energi var slut. Det var 5 kilometer hem. Jag försökte med hundvalpsblicken åt mannen i kiosken bredvid bänken jag satt på. Tänkte att han skulle komma springande med vatten. Han blev nog mest rädd och undrade nog mera vad fan jag hade druckit mitt på lördageftermiddagen. Jag såg nog inte så fräsch och stabil ut. Så jag fick inget vatten. I efterhand tänker jag att jag kanske hade kunnat fråga snällt. Att försöka med hundvalpsblicken då man är halvdöd är lite dömt att misslyckas. Sen blev det kallt. Och jag var tvungen att jogga hem. 

Nerjoggen var ganska skön ändå. Jag sprang sakta. Längtade hem. Tänkte på cola hela tiden (gillar inte ens cola speciellt mycket, men det var oväsentligt). Blev sur på alla miljoner människor mellan Slussen och Stadsgårdshamnen. En Birkabåt (tror ni att det ordet kommer från ”barkbåt”? Fast ja, ”Birkabåt” kanske inte är något riktigt ord…) hade nyss anlänt till hamnen och en miljon människor med två miljoner ölburkar skulle ta sig fram längs gångbanan. Jag sprang på cykelbanan. Blev sur på de enstaka människor som gick på cykelbanan. Tyckte tydligen att bara jag fick vara där. Jag är hemsk då jag är trött. Men jag behöll min arghet inombords i alla fall.

Då jag kom hem öppnade en man ytterdörren åt mig. Jag blev glad. Han tyckte jag såg trött ut och frågade om jag hade haft ett jobbigt pass. Jag svarade ja. Jag lät troligen sur och otrevlig. Det var inte meningen. Han hade ju en söt hund och allt. Men jag var trött. Sen ställde jag mig i hissen och försökte känna igen mig själv i spegeln. Inte för att jag hade ett julgransbollshuvud som jag brukar. Knallrött och svettigt alltså (ok, julgransbollar kan inte svettas men om de kunde så skulle de säkert göra det hela tiden bland alla ljus). Hur som helst så var jag inte röd. Jag var vit. Kritvit. Tur att jag inte är glutenintolerant, för då hade jag nog blivit lite nervös. Såg ut som att jag hade doppat huvudet i en mjölpåse. Obehagligt.

Sen öppnade jag dörren och la mig ner på golvet och dog lite. Orkade inte ens ta av mig skorna. Jag lovade Magnus femhundratusen pojkvänspoäng om han tog ett foto av min dödhet och gick och köpte en cola åt mig. Det gjorde han. Han är poängrik nu!

Och jag börjar bli människa igen.

Jag är glad. Glad över att jag plågade mig igenom hela passet. Glad över att det var vidrigt, för om man inte klarar av vidrigt på träning så är det svårt att klara av vidrigt på tävling. Jag är glad över tiden, för den hade kunnat vara så mycket sämre. Och jag är glad över min form just nu, speciellt efter de senaste tre veckorna, för jag är ärligt talat väldigt sliten. Och jag är glad över att jag har bevisat för mig själv igen att jag inte behöver springa skitmycket för att springa bra. Och att jag har en kropp som tydligen biter rätt bra på alternativ träning också. Och förstås, jätteglad över att hälen mådde fint! 

Med två månader kvar tills säsongen börjar känns det bra. Mycket hinner hända på två månader.

Sandra

---

Det här är främst riktat till unga idrottare. Idrottare som kanske aldrig blivit dopingtestade ännu. Idrottare som har som mål att springa stora mästerskap och förr eller senare kommer att hamna på dopingtest. Men ni andra får också läsa. 

Jag tänker inte kommentera alla dopingfall just nu. Jag orkar inte. Jag fokuserar på det som är viktigt för mig. Och det som är viktigt för mig är att bevisa att det går att bli bäst utan att fuska. För vi är fortfarande väldigt många som vet att det är möjligt!

Men här är några tips på hur man låter bli att dopa sig. Läs dem. Ta dem seriöst. Doping är inget skämt. Och jag är trött på att höra folk säga att de har råkat få i sig saker i misstag. Man dopar sig inte i misstag. Idrottare har ett ansvar!

1) Ha koll på vad du stoppar i dig. Det är ALLTID idrottarens eget ansvar vad hen stoppar i sig. Alltid. Det spelar ingen roll om du får din medicin från en idrottsläkare eller tränare. Kolla upp att medicinen är tillåten innan du käkar den. Kolla upp allt. Även om du är rätt säker på att det är tillåtet. Kolla också upp sånt som du har kollat upp förut. Vad som är tillåtet och inte tillåtet ändras ibland. Svenskar kan kolla här: RÖDGRÖNA LISTAN och finländare kan kolla här: FÖRBJUDNA SUBSTANSER OCH METODER I IDROTTEN för att se vilka mediciner som är tillåtna.  

2) Ät inte onödiga kosttillskott. Att en idrottare måste käka en massa piller med extra vitaminer och järn och zink och magnesium och omega 3 och allt vad det heter för att bli bra är inte sant. Ät bra mat. Det räcker långt. Tillskott kan man ta om man har brist på något. Kosttillskott finns heller inte med på listorna över förbjudna preparat, så det kan vara svårt att vara helt säker på vad de innehåller. 

3) Ha koll på din vattenflaska. Risken är väldigt liten, men ibland kan det vara bra att ha lite koll på sin vattenflaska så att ingen får för sig att stoppa något i den. Jag har svårt att se att någon skulle göra något sånt här, men ibland lönar det sig att vara lite försiktig. 

4) Bekanta dig med alla antidopingregler. Lär dig vad du har för rättigheter och skyldigheter om du blir kallad till test. Läs igenom informationen på exempelvis antidoping.fi (antar att det går att hitta samma information på antidoping.se). Det är viktigt att du själv vet vad som gäller och inte bara din tränare. 

5) Läs också på hur ett dopingtest ska gå till så att du vet att allting blir rätt då du väl blir testad. Man har alltid rätt att kommentera om man tycker att något har gått till på fel sätt under ett test, men om man inte kan reglerna så är det svårt.

6) Om du hamnar på dopingtest, var noga. Ha alltid uppsikt över ditt prov. Kolla alla siffror både två och tre gånger så att de säkert är rätt. Läs igenom protokollet innan du skriver under. Våga säga till om du är osäker på något. Det skadar aldrig att vara för noga.

7) Om du måste vistelserapportera, slarva inte! Det är dumt att få varningar för något som är så enkelt att göra.

8) Om du är osäker, våga fråga! 

Mycket svårare än så är det inte. 

Sandra

---

FRÅN MIG ALLA, TILL ER ALLA:

EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR! 

Här kommer en bild från då jag var 80-tals gympatomte på kompisgängets årliga glöggkväll igår. 

Sandra

---

Jag började bli trött på slutet av lägret. Hade lite svårt att tagga till. Vägarna blev enformiga. Jag kände mig ensam. Jag tränar visserligen ensam hemma också, men här är vi ett gäng, och då känner man sig liksom ännu mera ensam då man inte kan träna med resten av gänget, eftersom man håller på med olika grenar. Men det är något jag själv har valt, så det kan jag ta. Men idag, sista dagen på lägret, så började hemlängtan ta över ganska mycket.

Jag sköt upp förmiddagspasset över två timmar för att jag var otaggad. Och så bestämde jag mig för att springa med musik. Jag springer aldrig med musik annars. Men idag orkade jag inte med folkmassor, trappor, branta backar och stenhårda kakelplattor, så då fick jag springa i parken. Det vill säga en femhundra meter lång grusväg. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var rätt skönt ändå då jag väl kom igång. Hade bra musik och behövde inte tänka alls. Ibland såg jag en död råtta mitt vägen. Eller ja, rättare sagt 18 gånger. Den såg snäll, fluffig och väldigt död ut. Eller så låg den och solade jättestilla. 

På eftermiddagen skulle jag äntligen få träna med hopparna. Lägrets sista pass dessutom. Jag körde egen uppvärmning men sen sprang jag och hoppade med dem i backen. Jag var lite mindre spänstig och lite mindre snabb än dem. Men jag uppskattade sällskapet och att få träna något annat, även om jag lätt blir rastlös i de långa pauserna. Är inte riktigt van vid det. 

När hoppasset var slut skulle jag avsluta med några 400ingar på bana. 

Allt var perfekt. Fotbollsmatchen slutade precis (alltså verkligen precis) då vi kom in på arenan. Solen gick ner samtidigt och luften var sval, men ändå så pass varm att man kunde springa i sport-bh och shorts. Arenan var nästan folktom, och upplyst av stora strålkastare. Det var nästan helt och hållet vindstilla. Och jag fick springa i spikskor. Det var underbart.

Och det gick fort. Och fortare. Och fortare. Och fortast. Känslan var fantastisk. Jag kände att jag hade ett tryck i steget. Och jag kände mig pigg och stark. 

Efter sista intervallen kollade jag på klockan. Sen satte jag mig ner och grät lite. För att jag var förvånad och glad. 

Sen sa coachen: ”du ska inte kunna springa sådär snabbt nu!”

Nu är jag redo att åka hem. Det var inget lätt läger, men i slutändan så var det riktigt jäkla bra! 

Hej Stockholm och hej Nykaabi!

Sandra

---