23 december – Jul


FRÅN MIG ALLA, TILL ER ALLA:

EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR! 

Här kommer en bild från då jag var 80-tals gympatomte på kompisgängets årliga glöggkväll igår. 

Sandra

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

19 december – Hälsningar från Teneriffa


Jag började bli trött på slutet av lägret. Hade lite svårt att tagga till. Vägarna blev enformiga. Jag kände mig ensam. Jag tränar visserligen ensam hemma också, men här är vi ett gäng, och då känner man sig liksom ännu mera ensam då man inte kan träna med resten av gänget, eftersom man håller på med olika grenar. Men det är något jag själv har valt, så det kan jag ta. Men idag, sista dagen på lägret, så började hemlängtan ta över ganska mycket.

Jag sköt upp förmiddagspasset över två timmar för att jag var otaggad. Och så bestämde jag mig för att springa med musik. Jag springer aldrig med musik annars. Men idag orkade jag inte med folkmassor, trappor, branta backar och stenhårda kakelplattor, så då fick jag springa i parken. Det vill säga en femhundra meter lång grusväg. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var rätt skönt ändå då jag väl kom igång. Hade bra musik och behövde inte tänka alls. Ibland såg jag en död råtta mitt vägen. Eller ja, rättare sagt 18 gånger. Den såg snäll, fluffig och väldigt död ut. Eller så låg den och solade jättestilla. 

På eftermiddagen skulle jag äntligen få träna med hopparna. Lägrets sista pass dessutom. Jag körde egen uppvärmning men sen sprang jag och hoppade med dem i backen. Jag var lite mindre spänstig och lite mindre snabb än dem. Men jag uppskattade sällskapet och att få träna något annat, även om jag lätt blir rastlös i de långa pauserna. Är inte riktigt van vid det. 

När hoppasset var slut skulle jag avsluta med några 400ingar på bana. 

Allt var perfekt. Fotbollsmatchen slutade precis (alltså verkligen precis) då vi kom in på arenan. Solen gick ner samtidigt och luften var sval, men ändå så pass varm att man kunde springa i sport-bh och shorts. Arenan var nästan folktom, och upplyst av stora strålkastare. Det var nästan helt och hållet vindstilla. Och jag fick springa i spikskor. Det var underbart.

Och det gick fort. Och fortare. Och fortare. Och fortast. Känslan var fantastisk. Jag kände att jag hade ett tryck i steget. Och jag kände mig pigg och stark. 

Efter sista intervallen kollade jag på klockan. Sen satte jag mig ner och grät lite. För att jag var förvånad och glad. 

Sen sa coachen: ”du ska inte kunna springa sådär snabbt nu!”

Nu är jag redo att åka hem. Det var inget lätt läger, men i slutändan så var det riktigt jäkla bra! 

Hej Stockholm och hej Nykaabi!

Sandra

7 december – språkförvirrad


Jag är så förbannat språkförvirrad. Jag har bott här i tre år nu och det blir inte ett dugg bättre. 

Fram tills jag var typ 20 pratade jag mest bara dialekt. Sen blev det mycket föredrag i skolan och så blev det många intervjuer osv. Då började jag tycka att det kändes naturligt att prata en mera korrekt finlandssvenska då det behövdes, även om jag behöll dialekten hemma eller då jag umgicks med andra som också pratade österbottnisk dialekt. 

Sen flyttade jag till Sverige. 

Och jag önskar att jag hade en lite mera korrekt svenska som modersmål än Nykaabidialekten. För det känns konstigt att prata en finlandssvenska jag aldrig knappt har pratat, bara för att svenskarna ska förstå mig. Och det känns inte helt naturligt att prata sverigesvenska heller. Och dialekt, nä, det funkar inte. 

Så jag kör på min blandning. För ett år kändes det som att jag pratade otroligt sverigesvenskt. Men nu jobbar jag på att ta tillbaka det finlandssvenska uttalet i alla fall. Att inte fega för att jag är rädd för att de inte ska förstå mig. Men det är svårt som sjutton. Och jäklar vad jag saknar att säga roskis. Och hoppeligen. Men det känns så onödigt att fråga var roskisen är om jag ändå måste förklara mig efteråt. 

Det är svårt att känna sig som sig själv då man inte kan prata sitt eget språk. 

Och det svåraste av allt är att växla mellan språken. 

Idag var jag hos min naprapat. Han är norsk. Men han pratar svenska. Lite norskt då och då, men inte så att det skulle vara svårt att förstå. Norskan känns mer lättförståerlig än finlandssvenskan på något vis. Alltså ur en svensks synvinkel tänker jag. Men hur som helst, vi pratade svenska. 

Och då jag efter behandlingen gick ut i väntrummet igen så träffade jag en som jag gått i gymnasiet med för en himla massa år sedan och som jag knappt har sett sedan dess. Och jag tycker att det är svårt att kommunicera med såna människor, även om det är trevligt att ses. Men problemet var inte att upprätthålla en konversation. Problemet var språket. Jag hade nyss pratat min svenskaste svenska med min naprapat, som även han stod i väntrummet och hörde vår konversation, så i mitt huvud var jag väldigt inne i sverigesvenskan. Men han jag träffade, han var också österbottning, och trots att han inte har så mycket dialekt, så vet jag att han förstår min dialekt, för vi kommer från samma trakter. Men det känns ändå onaturligt att prata dialekt med en som inte pratar dialekt. Och jag kan ju inte heller prata på min svenskaste sverigesvenska med en bekant från Finland (nej, det kan man inte). Jag stod mest och skämdes för att jag knappt kunde säga något vettigt. 

Att skillnaden på svenska, svenska och svenska kan vara så förbannat svår. 

Vill så gärna bli mycket bättre på finska och engelska också. Och tyska. Men jag får kämpa vidare med svenskan först. Och sluta vara feg och rädd för att inte bli förstådd.

Mer stöpslar, dynvar, pulpeter, penaler, roskisar och fastlagsbullar åt folket!

Sandra

Ps. Då jag säger åt mina svenska träningskompisar att det känns som att jag pratar precis samma svenska som de gör så skrattar de åt mig. Jag tolkar det som att det i alla fall lite hörs att jag är från Finland. Och det är jag väldigt glad över.

5 december – vad är helger bra för?


Jag tänker på det ibland. Varför jag ser fram emot helger lika mycket som normala människor gör? För mina helger är inte som normala människors är. Om vi nu låtsas att man är normal om man inte är idrottare på heltid. 

Så här kan en vanlig arbetsvecka se ut för mig:

Måndag: distanspass + rörlighet + överkroppsstyrka + bålstyrka + distanspass 

Tisdag: intervaller +rörlighet + distanspass + hinderträning + bålstyrka 

Onsdag: distanspass+ rörlighet + naprapatbehandling + distanspass

Torsdag: snabbdistans + distanspass + benstyrka och hopp + bålstyrka

Fredag: distanspass + rörlighet

Lördag: intervaller + distanspass + rörlighet + vader

Söndag: långpass + rörlighet + bålstyrka

Nånting åt det hållet. Uppdelat på 12 pass. Kring fjorton femton mil eller något. Inget märkvärdigt egentligen. Sådär ser livet ut för en löpare. 

Så varför ser jag ens fram emot helgerna?

Lördagar brukar ofta innebära tuffa intervaller. Och jag älskar verkligen tuffa intervaller, det gör jag. Men inte så att jag längtar efter dem i flera dagar. Och sen då man väl har avklarat passet och tänker att man ska njuta hela lördagkvällen, då ska man ändå ut på ett distanspass till på kvällen. Så lördagen försvinner liksom dit. Lördagen är ingen ledig dag. Den är en av veckans mest olediga dagar faktiskt.

Och på söndag är det långpass. Och långpass hör faktiskt till de pass jag gillar allra minst. Dessutom är jag ingen morgonmänniska så jag kommer inte i väg jättetidigt på mina långpass heller, vilket i sin tur betyder att jag inte har hela dan ledig efter passet heller. Den här tiden på året hinner jag knappt duscha klart efter passet innan det är mörkt igen. Dessutom ska det veckohandlas på kvällen. 

Dit försvinner den helgen innan den ens har hunnit börja.

Det är liksom absolut ingen skillnad på vardagar och helger. Skulle det inte vara för de obligatoriska långpassöndagarna så skulle jag knappt veta vilken dag det är. 

Men ändå tycker jag om helger. Det är nog mest för att Magnus är hemma då. Det är skönare att vara ensam hemma under veckorna om jag vet att jag har sällskap hela helgerna.

Fast jag gillar känslan av nystart som varje måndag ger också. Trots att man har kört en jättetuff vecka så känns kroppen alltid lite piggare då det är måndag igen.

Det är rätt märkligt egentligen. 

Men jag älskar att vara löpare. 

Sandra

1 december – om känslan efter träning.


Det pratas ju så mycket om den fantastiska känslan efter en hård träning. Dendär känslan som gör att det är värt att sticka ut på varenda pass. Och jag har inte tänk desto mera på det innan en av mina vänner, som också är löpare (sprinter) sa ”vadå härlig känsla? Det är ju bara vidrigt. Mjölksyra och trötthet är inte härligt på något vis”. Då började jag fundera. 

Och jag håller inte med min vän. Inte alls.

Jag tänkte på det efter dagens sista intervall. Jag satt på huk under en bro vid Slussen. Flåsande. Hade ont i huvudet av de kalla vindarna. Mådde illa. Var så slemmig i halsen att jag fick kväljningar och spyreflexerna aktiverades. Steg upp och lutade mig mot ett staket. Fortfarande lite trött i benen från det tuffa lördagspasset. Och lite irriterad över att jag inte pressat på lite mera nästsista kilometern. Jag hade 3km nerjogg kvar på passet och 10st hundringar och lite rörlighet. Och sen ett pass till i kväll. 

Men känslan då jag satt där under bro, den var inte vidrig. Den var fantastiskt. Den var härlig. Den var underbar. Känslan av att ha utmanat min kropp. Känslan av att utvecklas. Känslan av att ha gjort det bästa jag har kunnat* av ännu ett pass. Att ha tagit ännu ett steg på vägen. Hur trött jag än var, så var det med ett leende jag sprang den sista biten hem i motvinden. 

Jag älskar känslan innan, under och efter ett hårt pass. Jag älskar hårda pass överlag. 

Men jag säger inte att min vän har fel. För det är inte samma sak att vara sprinter som att vara uthållighetslöpare. Och även om känslan är den samma så kan man ju råka tycka olika.

Sandra

*det bästa jag kan betyder inte ”det snabbaste jag kan” eller ”det längsta jag kan” utan snarare ”det smartaste jag kan”.

Terapitavlan


Jag får ibland frågan om jag har någon hobby. Om jag gör någonting speciellt då jag inte springer. Typ något som är kul. Bara för att göra något annat liksom. Jag svarar nästan alltid nej. Vet faktiskt inte riktigt varför. 

För ibland letar jag fram mina pennor. 

Jag har ritat många teckningar i A4-storlek. Jag började för typ fem år sedan tror jag. Och då var det bara svartvitt som gällde. Tyckte att det blev bäst effekt så. Jag brukade alltid sitta och rita under mästerskapsveckorna, för att få tiden att gå.

Men för ett par år sen fick jag pennor i färg av Magnus till jul. Först var jag lite skeptisk. Färg var ju inte min grej. Alltså jag älskar verkligen färger, men att rita med dem?! Nåja, jag gav det en chans och så var jag fast. 

Men jag har en längre tid varit sugen på att göra något större. En riktig tavla. Något som räknas. Och för en månad sen kände jag att det var dags. Så jag gick och köpte mig en canvastavla. 90x90cm. 

Vad jag inte anade var att jag skulle få ta mig igenom projektet som en idrottare. Det började direkt, då jag inte hade någon linjal som var tillräckligt lång. Man tager vad man haver.

Början var svårast. Jag hade ingen plan. Jag bara mätte, ritade, funderade och suddade. Kämpade mot mitt tålamod. Hade ingen lust alls att leka med blyertspennor. Ville börja på, på riktigt. Och helst på en gång.

Direkt jag fick börja använda tuschpennan kom första lyckoruset. Eller så blev jag bara hög av tuschlukten, svårt att avgöra. Men äntligen började det hända grejer.

Mitten var viktigast, för den syns bäst. Men jag ville också fylla ut talvan ända ut i kanterna. Inte bara låta kanterna vara slarviga kanter. Utan motivet skulle täcka hela tavlan. Går att dra många idrottsliknelser där om man vill.

I det här skedet ångestade jag lite. Tyckte att de föra stora runda cirklarna var skitfula. Tyckte att mitten var kass. Hoppades på bättre tider.

Jobbade vidare och blev lite mera nöjd igen. Efter det här åkte jag hem till Finland tio dagar. Tror att jag kollade på den här bilden minst 30 gånger de tio dagarna. Funderade på hur jag skulle gå vidare. Låg och tänkte på mönster på kvällarna. Längtade nästan lika mycket efter tavlan som jag längtade efter Magnus. 

Kom tillbaka och gick loss med tuschpennan. Fortfarande den samma som jag använt från början. Insåg att tavlan mest såg grå ut. Hoppades att färgen skulle reda ut det sen. 

Fick äntligen börja måla. Med svart. Men ändå. Bättre än inget. Och det gråa, otydliga började få lite liv igen. 

Och jag må ha varit ivrig och taggad inför färgläggandet. Men att måla de fyra stora cirklarna likadant var inte det minsta roligt. Och pennorna ville inte fungera. Jag var irriterad och trodde att jag hade förstört hela tavlan. 

Och det var dags att bli idrottare igen. Ibland är det tråkigt och enformigt. Ibland är det obekvämt. Ibland slutar hjälpmedlen och redskapen att fungera. Men man kämpar på ändå. Kommer på nya lösningar. För man vet att det kommer att vara värt det. Och man ser så himla mycket fram emot att få se resultatet av allt jobb. Oavsett om jobbet sker med tuschpennor eller med löparskor.

Cirklarna blev klara och jag kom, efter en lång debatt med mig själv, fram till att stjärnan skulle vara guldfärgad.

Målade och målade och målade. Halvlåg över tavlan. Kletade färg överallt. Hade hela regnbågen på mina armar. Gick till gymmet och utan att tvätta av mig (eftersom jag inte hade insett att jag var lite väl färgglad på armarna). Folk trodde väl att jag hade blivit misshandlad eller något. Det hade jag inte.

Och plötsligt var den klar. Jag var inte helt nöjd. Tyckte inte att färgerna kom till sin rätta (vilket de absolut inte gör på denna bleka bild).

Men efter ett tag började jag bli van. Blev förälskad i den igen. Kunde inte sluta måla fastän den var klar. Fyllde i mera färg. Drog nya streck. Förbättrade konturer. Ritade en ram. Och så blev den klar.

Nu blir den inte mera klar. Det finns inget mera att göra. Jag tänker inte tillåta mig att förbättra flera detaljer. Det är klart nu. Och jag är nöjd och stolt. Det blev inte som jag ville. Inte riktigt. Men det blev inte dåligt heller. 

Jag har lagt ner 20 dagar och säkert 50 timmar på den. Det är mycket för att vara jag. Jag vill ju att allt ska bli klart på en gång. Därför är jag extra stolt. 

Tavlan heter Kaos, men jag kallar den för Terapitavlan. Dels för att det var ganska mycket terapi att bara sitta och rita. Och dels för att det är minst lika mycket terapi att bara sitta och titta på den. 

Den betyder mycket för mig den här tavlan. Det är nästan löjligt hur mycket jag tycker om den. Dels för att jag gjorde den under en av de sämre perioderna av mitt liv, och det hjälpte mig att bli på bättre humör. Dels för att jag överträffade mig själv. Och dels för att ja, jag vet inte, jag tycker om den helt enkelt. 

Tavlan blev en julklapp. En tidig julklapp, för mitt tålamod ville ge den på en gång. Det enda jag krävde av mottagaren var att 1) han måste hänga den på en vägg och 2) om han dör före mig så vill jag ärva den. Inga små krav där inte. 

Men jo. 

Vem fasiken klickade egentligen in sig på min blogg för att läsa en tråkig roman om en galen tavla? 

Sorry. 

Sandra