5 december – vad är helger bra för?


Jag tänker på det ibland. Varför jag ser fram emot helger lika mycket som normala människor gör? För mina helger är inte som normala människors är. Om vi nu låtsas att man är normal om man inte är idrottare på heltid. 

Så här kan en vanlig arbetsvecka se ut för mig:

Måndag: distanspass + rörlighet + överkroppsstyrka + bålstyrka + distanspass 

Tisdag: intervaller +rörlighet + distanspass + hinderträning + bålstyrka 

Onsdag: distanspass+ rörlighet + naprapatbehandling + distanspass

Torsdag: snabbdistans + distanspass + benstyrka och hopp + bålstyrka

Fredag: distanspass + rörlighet

Lördag: intervaller + distanspass + rörlighet + vader

Söndag: långpass + rörlighet + bålstyrka

Nånting åt det hållet. Uppdelat på 12 pass. Kring fjorton femton mil eller något. Inget märkvärdigt egentligen. Sådär ser livet ut för en löpare. 

Så varför ser jag ens fram emot helgerna?

Lördagar brukar ofta innebära tuffa intervaller. Och jag älskar verkligen tuffa intervaller, det gör jag. Men inte så att jag längtar efter dem i flera dagar. Och sen då man väl har avklarat passet och tänker att man ska njuta hela lördagkvällen, då ska man ändå ut på ett distanspass till på kvällen. Så lördagen försvinner liksom dit. Lördagen är ingen ledig dag. Den är en av veckans mest olediga dagar faktiskt.

Och på söndag är det långpass. Och långpass hör faktiskt till de pass jag gillar allra minst. Dessutom är jag ingen morgonmänniska så jag kommer inte i väg jättetidigt på mina långpass heller, vilket i sin tur betyder att jag inte har hela dan ledig efter passet heller. Den här tiden på året hinner jag knappt duscha klart efter passet innan det är mörkt igen. Dessutom ska det veckohandlas på kvällen. 

Dit försvinner den helgen innan den ens har hunnit börja.

Det är liksom absolut ingen skillnad på vardagar och helger. Skulle det inte vara för de obligatoriska långpassöndagarna så skulle jag knappt veta vilken dag det är. 

Men ändå tycker jag om helger. Det är nog mest för att Magnus är hemma då. Det är skönare att vara ensam hemma under veckorna om jag vet att jag har sällskap hela helgerna.

Fast jag gillar känslan av nystart som varje måndag ger också. Trots att man har kört en jättetuff vecka så känns kroppen alltid lite piggare då det är måndag igen.

Det är rätt märkligt egentligen. 

Men jag älskar att vara löpare. 

Sandra

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

1 december – om känslan efter träning.


Det pratas ju så mycket om den fantastiska känslan efter en hård träning. Dendär känslan som gör att det är värt att sticka ut på varenda pass. Och jag har inte tänk desto mera på det innan en av mina vänner, som också är löpare (sprinter) sa ”vadå härlig känsla? Det är ju bara vidrigt. Mjölksyra och trötthet är inte härligt på något vis”. Då började jag fundera. 

Och jag håller inte med min vän. Inte alls.

Jag tänkte på det efter dagens sista intervall. Jag satt på huk under en bro vid Slussen. Flåsande. Hade ont i huvudet av de kalla vindarna. Mådde illa. Var så slemmig i halsen att jag fick kväljningar och spyreflexerna aktiverades. Steg upp och lutade mig mot ett staket. Fortfarande lite trött i benen från det tuffa lördagspasset. Och lite irriterad över att jag inte pressat på lite mera nästsista kilometern. Jag hade 3km nerjogg kvar på passet och 10st hundringar och lite rörlighet. Och sen ett pass till i kväll. 

Men känslan då jag satt där under bro, den var inte vidrig. Den var fantastiskt. Den var härlig. Den var underbar. Känslan av att ha utmanat min kropp. Känslan av att utvecklas. Känslan av att ha gjort det bästa jag har kunnat* av ännu ett pass. Att ha tagit ännu ett steg på vägen. Hur trött jag än var, så var det med ett leende jag sprang den sista biten hem i motvinden. 

Jag älskar känslan innan, under och efter ett hårt pass. Jag älskar hårda pass överlag. 

Men jag säger inte att min vän har fel. För det är inte samma sak att vara sprinter som att vara uthållighetslöpare. Och även om känslan är den samma så kan man ju råka tycka olika.

Sandra

*det bästa jag kan betyder inte ”det snabbaste jag kan” eller ”det längsta jag kan” utan snarare ”det smartaste jag kan”.

Terapitavlan


Jag får ibland frågan om jag har någon hobby. Om jag gör någonting speciellt då jag inte springer. Typ något som är kul. Bara för att göra något annat liksom. Jag svarar nästan alltid nej. Vet faktiskt inte riktigt varför. 

För ibland letar jag fram mina pennor. 

Jag har ritat många teckningar i A4-storlek. Jag började för typ fem år sedan tror jag. Och då var det bara svartvitt som gällde. Tyckte att det blev bäst effekt så. Jag brukade alltid sitta och rita under mästerskapsveckorna, för att få tiden att gå.

Men för ett par år sen fick jag pennor i färg av Magnus till jul. Först var jag lite skeptisk. Färg var ju inte min grej. Alltså jag älskar verkligen färger, men att rita med dem?! Nåja, jag gav det en chans och så var jag fast. 

Men jag har en längre tid varit sugen på att göra något större. En riktig tavla. Något som räknas. Och för en månad sen kände jag att det var dags. Så jag gick och köpte mig en canvastavla. 90x90cm. 

Vad jag inte anade var att jag skulle få ta mig igenom projektet som en idrottare. Det började direkt, då jag inte hade någon linjal som var tillräckligt lång. Man tager vad man haver.

Början var svårast. Jag hade ingen plan. Jag bara mätte, ritade, funderade och suddade. Kämpade mot mitt tålamod. Hade ingen lust alls att leka med blyertspennor. Ville börja på, på riktigt. Och helst på en gång.

Direkt jag fick börja använda tuschpennan kom första lyckoruset. Eller så blev jag bara hög av tuschlukten, svårt att avgöra. Men äntligen började det hända grejer.

Mitten var viktigast, för den syns bäst. Men jag ville också fylla ut talvan ända ut i kanterna. Inte bara låta kanterna vara slarviga kanter. Utan motivet skulle täcka hela tavlan. Går att dra många idrottsliknelser där om man vill.

I det här skedet ångestade jag lite. Tyckte att de föra stora runda cirklarna var skitfula. Tyckte att mitten var kass. Hoppades på bättre tider.

Jobbade vidare och blev lite mera nöjd igen. Efter det här åkte jag hem till Finland tio dagar. Tror att jag kollade på den här bilden minst 30 gånger de tio dagarna. Funderade på hur jag skulle gå vidare. Låg och tänkte på mönster på kvällarna. Längtade nästan lika mycket efter tavlan som jag längtade efter Magnus. 

Kom tillbaka och gick loss med tuschpennan. Fortfarande den samma som jag använt från början. Insåg att tavlan mest såg grå ut. Hoppades att färgen skulle reda ut det sen. 

Fick äntligen börja måla. Med svart. Men ändå. Bättre än inget. Och det gråa, otydliga började få lite liv igen. 

Och jag må ha varit ivrig och taggad inför färgläggandet. Men att måla de fyra stora cirklarna likadant var inte det minsta roligt. Och pennorna ville inte fungera. Jag var irriterad och trodde att jag hade förstört hela tavlan. 

Och det var dags att bli idrottare igen. Ibland är det tråkigt och enformigt. Ibland är det obekvämt. Ibland slutar hjälpmedlen och redskapen att fungera. Men man kämpar på ändå. Kommer på nya lösningar. För man vet att det kommer att vara värt det. Och man ser så himla mycket fram emot att få se resultatet av allt jobb. Oavsett om jobbet sker med tuschpennor eller med löparskor.

Cirklarna blev klara och jag kom, efter en lång debatt med mig själv, fram till att stjärnan skulle vara guldfärgad.

Målade och målade och målade. Halvlåg över tavlan. Kletade färg överallt. Hade hela regnbågen på mina armar. Gick till gymmet och utan att tvätta av mig (eftersom jag inte hade insett att jag var lite väl färgglad på armarna). Folk trodde väl att jag hade blivit misshandlad eller något. Det hade jag inte.

Och plötsligt var den klar. Jag var inte helt nöjd. Tyckte inte att färgerna kom till sin rätta (vilket de absolut inte gör på denna bleka bild).

Men efter ett tag började jag bli van. Blev förälskad i den igen. Kunde inte sluta måla fastän den var klar. Fyllde i mera färg. Drog nya streck. Förbättrade konturer. Ritade en ram. Och så blev den klar.

Nu blir den inte mera klar. Det finns inget mera att göra. Jag tänker inte tillåta mig att förbättra flera detaljer. Det är klart nu. Och jag är nöjd och stolt. Det blev inte som jag ville. Inte riktigt. Men det blev inte dåligt heller. 

Jag har lagt ner 20 dagar och säkert 50 timmar på den. Det är mycket för att vara jag. Jag vill ju att allt ska bli klart på en gång. Därför är jag extra stolt. 

Tavlan heter Kaos, men jag kallar den för Terapitavlan. Dels för att det var ganska mycket terapi att bara sitta och rita. Och dels för att det är minst lika mycket terapi att bara sitta och titta på den. 

Den betyder mycket för mig den här tavlan. Det är nästan löjligt hur mycket jag tycker om den. Dels för att jag gjorde den under en av de sämre perioderna av mitt liv, och det hjälpte mig att bli på bättre humör. Dels för att jag överträffade mig själv. Och dels för att ja, jag vet inte, jag tycker om den helt enkelt. 

Tavlan blev en julklapp. En tidig julklapp, för mitt tålamod ville ge den på en gång. Det enda jag krävde av mottagaren var att 1) han måste hänga den på en vägg och 2) om han dör före mig så vill jag ärva den. Inga små krav där inte. 

Men jo. 

Vem fasiken klickade egentligen in sig på min blogg för att läsa en tråkig roman om en galen tavla? 

Sorry. 

Sandra

Det gick inte riktigt enligt planerna.


För några veckor sedan fick jag inbjudan till finska friidrottsgalan. Jag tänkte inte åka dit. Dels för att det krockade med SFI-lägret i Kuortane och dels för att min finska är så kass och jag tycker att det är lite jobbigt att umgås med finskspråkiga då jag inte riktigt kan delta i diskussionerna så bra som jag vill. Jag är lite mesig i såna situationer. Lägg till att jag har haft lite problem med mitt humör i höst och varit väldigt upp och ner och instabil. Då blir det ännu besvärligare med situationer jag känner mig osäker i.

Men så blev det så att jag var tvungen åka till galan ändå, eftersom jag skulle få motta priset som årets uthållighetsidrottare. Så jag mailade och sa att jag kommer och bestämde mig samtidigt för att om jag ändå skulle gå så kunde jag lika bra göra det ordentligt. Och då blev jag lite taggad!

Så en kväll öppnade jag ett tomt word-dokument och en kvart senare hade jag skrivit ihop ett väldigt ärligt tal. Jag hade säkert få dra det på svenska om jag ville men hela grejen var att jag ville utmana mig själv, så jag översatte det till finska. Med lite rättelser från min vän Tuomo.

Och efter lite stressande så hittade jag till slut en galaklänning (som jag köpt för tre år sedan och aldrig använt och som jag ännu för en vecka sedan tyckte att var svinful) och i samma veva löste sig frisyrproblemet och smyckesproblemet också. Så utseendemässigt skulle jag åtminstone godkännas trots avancerad dresscode. 

Jag lärde mig mitt tal snabbt utantill. Det är en av de få talanger jag har. Att jag har väldigt lätt för att lära mig saker utantill. (Det var det jag tog mig igenom hela högstadiet på). Och jag började förbereda mig mentalt på att hålla mitt tal. Jag visste att jag hade väldigt mycket att vinna, på många olika sätt, om jag vågade hålla det, och jag ville verkligen göra det. Men ibland kände jag ändå att jag höll på att ta mig vatten över huvudet och att jag aldrig skulle våga. Att tala på svenska hade varit noll problem (okej, jag hade varit svinnervös, men jag hade grejat det). Att tala på finska inför en massa folk är dock en helt annan sak. Det hade varit väldigt, väldigt, väldigt läskigt.

Men i onsdags, tre dagar innan galan blev jag ordentligt förkyld. Jag blev givetvis väldigt ledsen. En sjukdag är inte en vilodag, en sjukdag är en dag mindre att bli bättre på. Men i smyg blev jag ändå lite lättad över att jag troligen skulle slippa att hålla mitt tal. För är man sjuk så åker man varken på träningsläger eller idrottsgala. Dels för att man ska vila och ta det lugnt då man är sjuk och dels för att det är jäkligt taskigt att smitta andra idrottare. Jag trodde dock att jag skulle bli frisk innan helgen. Det blev jag inte. Och då var jag inte lika lättad längre. Nu hade jag ingen chans att utmana mig själv.

Och nu är det lördagkväll. Galan pågår som bäst. Jag sitter hemma i min säng med täppt näsa och ont i huvudet. Och även om jag känner att jag inte skulle orka vara någon annanstans än just här just nu så känns det ju inte bra. Jag hade en utmaning, och jag fick inte chansen att anta den och göra den så bra som möjligt. Jag vet inte ens om jag hade vågat hålla mitt tal, men jag vet hur bra det hade känts om jag vågat. Eller åtminstone försökt.

Så just nu känner jag mig mest så himla, himla besviken. 

Jag ville verkligen klara av att gå på galan och hålla det där talet och jobba på min finska. Och jag ville verkligen åka till Kuortane och träffa folk. Jag vill absolut inte ligga hemma och vara sjuk för det är enbart tråkigt. 

Jag kan dock inte släppa mitt tal helt och hållet. Så jag publicerar det här ändå. Det spelar liksom ingen roll egentligen. För effekten försvinner ju då man inte håller det på riktigt. Men jag publicerar det ändå. För att jag inte ska ha skrivit det helt i onödan. Eller något.

Jag har också ändrat lite på mitt tal och läst upp det och filmat det och mailat det så att de kan se på det på galan. Det är ju inte samma sak, men åtminstone får jag sagt vad jag vill säga!

Här är mitt tal, på finska (och svenska översättningen efteråt):


Kun sain kutsun yleisurheilugaalaan, päätin heti että en tule. Syy oli melko yksinkertainen: suomen kieli. Jo ajatuskin siitä, että istun yksin illallisella suomenkielisten ihmisten kanssa, pelotti minua. Ei auta, vaikka ihmiset olisivat kuinka mukavia, kun minä en kuitenkaan ymmärrä mitä he sanovat. 

Joten kieltäydyin kohteliaasti kutsusta. Mutta sitten Jarmo Mäkelä sanoi, että minun on pakko tulla. Ja jos Jarmo käskee, niin silloin tullaan.

Ja minä tajusin, että minun täytyy hoitaa tämä niin kuin urheilija. Minun täytyy ottaa tämä haasteena. Kaikkihan me tiedämme, että  haasteet tekevät meistä parempia urheilijoita ja vahvempia ihmisiä. Niin että päätin että tämä on minulle täydellinen tilaisuus harjoitella puhumaan suomea ja tutustua ihmisiin paremmin. 

Ja nyt seison täällä. Lavalla. Monen ihmisen edessä. Pidän puhetta. Suomeksi. Ja olen kauhuissani. Mutta olen elossa.

Ja illalla kun menen nukkumaan olen luultavasti todella ylpeä siitä että ylitin itseni ja selvitin tämän homman. Jos siis selviän.

Olen rehellisesti sanoen tosi iloinen että olen täällä tänä iltana. Ja olen myös todella kiitollinen että saan tämän ’vuoden kestävyysurheilija’ palkinnon. Se merkitsee paljon minulle.

Kauteni on ollut lyhyt ja ongelmallinen, ja ei ole mennyt suunnitelmieni mukaisesti. Mutta pääsin kuitenkin MM-kisoihin ja tein parhaani alkuerissä, joissa oli kovempi taso kuin koskaan ennen mestaruuskisoissa. En päässyt finaaliin, ja se oli tietysti suuri pettymys, mutta sen sijaan opin tosi paljon itsestäni – ja sitä voin hyödyntää tulevissa kisoissa.

Jag vill passa på att tacka min tränare Guy för tio fantastiska år. Han kommer alltid att vara en del av min framgång. Och tack till Oscar, som nu tar över hela ansvaret som tränare.

Olen nyt valmiimpi kuin koskaan ennen aloittamaan uuden harjoituskauden ja tähtäämään kohti ensi kesää ja toivottavasti kohti urani toistaiseksi parasta kautta.

Ja nyt olen selvittänyt yhden haasteen, suomeksi, ja ottanut askeleen oikeaan suuntaan.

Kiitos! 


—–


När jag fick inbjudan till friidrottsgalan bestämde jag mig direkt för att inte komma. Orsaken var ganska enkel. Finskan. Bara tanken på att sitta ensam på middag med en massa finskspråkiga människor skrämde mig. Det hjälper liksom inte att folk är trevliga om jag inte förstår.

 Så jag tackade nej. Men sen sa Jarmo Mäkelä att jag måste komma. Och om Jarmo säger att man måste komma, då kommer man.

Och jag insåg att jag måste göra det här som en idrottare. Jag måste se det som en utmaning. Och alla vet vi att utmaningar gör oss till bättre idrottare och starkare människor.  Så jag bestämde mig för att se det som ett perfekt tillfälle för mig att öva på min finska och lära känna folk lite bättre.

Och nu står jag här, på en scen, inför en massa människor, och håller tal. På finska. Och jag är livrädd. Men jag lever.

Och ikväll då jag går och lägger mig så kommer jag att vara väldigt stolt över mig själv för att jag klarade det. Om jag klarar det.

Jag är ärligt talat väldigt glad över att jag trots allt är här idag, och jag är väldigt tacksam över att få ta emot priset som årets uthållighetsidrottare. Det betyder väldigt mycket för mig.

Min säsong har varit kort och krånglig och inte alls gått enligt planerna. Men jag tog mig till VM och jag gjorde det bästa möjliga i försöksheaten, som var de hårdaste någonsin på ett VM. Jag tog mig inte till final, vilket var en stor besvikelse, men istället lärde jag mig väldigt mycket om mig själv. Och det kommer jag att ta med mig till kommande säsonger.

Jag vill passa på att tacka min tränare Guy för tio fantastiska år. Han kommer alltid att vara en del av min framgång. Och tack till Oscar, som nu tar över hela ansvaret som tränare.

Nu är jag mera redo än någonsin att ta itu med en ny träningssäsong och sikta vidare mot nästa sommar och min förhoppningsvis bästa säsong hittills.

Och nu har jag överlevt det här och tagit ett steg i rätt riktning.

Tack!


En helt vanlig tisdag


10.06 Vaknade av mig själv hela tre minuter innan jag hade lagt väckning. Sover till niotiden i vanliga fall och orkar inte ändra om till finsk tidszon då jag är hemhemma. Dessutom har jag sovit kasst senaste tiden så nu sover jag så mycket jag orkar.

10.20 Lagade och åt frukost medan jag kollade på Greys Anatomy. 

11.04 Kollade igenom min To Do-list. Tyckte inte att jag orkade ta itu med den så skrev upp några nya punkter istället. Läste några mail och skickade några. Kollade genom internätet.

11.38 Slängde mig på soffan och la på tv:n. Började kolla igenom tävlingar från 2008 till 2011. Fastnade framför tv:n.

12.34 Borstade tänderna och bytte om. Insåg att det började vara dags för morgonträning. Konstaterade att det var kallt regnigt och blåsigt. Var inte taggad. Sa åt mig själv att det inte spelar någon roll om jag är taggad eller inte. Jag tar mig inte till en OS-final genom att sucka över att det är blåsigt. 

13.03 Började cykla. Skulle värma upp femton minuter. Ena pedalen krånglade. Efter fjorton minuter låste den sig helt. Blev sur. Ringde pappa och kollade om han var i närheten. Det var han inte. Smsade coachen och sa att någon hatar mig. Sparkade på min cykel. Försökte fixa den själv. Tänkte att ”satan i gatan, jag ska köra det här passet om jag så får trampa med bara ett ben”. Trampade iväg på första intervallen. Dog motvindsdöden. Besviken på att pulsen inte var så hög som jag ville. Körde andra intervallen. Dog motvindsdöden. Började prata med mig själv sådär som jag bara gör då jag är riktigt jävla trött. Lite mera nöjd med pulsen. Körde tredje intervallen. Hade medvind en liten bit. Kämpade helvetiskt med att få upp pulsen. Överlevde. Långa intervaller på cykel. Typ det sugigaste som finns. Varvade ner. Konstaterade att det som vanligt alltid är motvind i Nykarleby. Hatade min pedal och var nöjd över min egen jävlaranamma. Bra pass!

14.40 Åt lunch. Kollade Greys Anatomy. Pratade med mamma. 

15.33 Fixade kaffe och fikade lite. Man får fika fast man är i Finland. Och jag är såå stolt över att jag har lärt mig att dricka kaffe. Åt två torparbröd. Konstaterade att kaffe skär sig med allting. Kaffe ska bara drickas tillsammas med kaffe.

(16.01 Jag byter från dåtidsform till nutidsform i mitt blogginlägg. Har gått en svenskautbildning i två år och kommer ändå inte ihåg vad allt med imperfekt och presens och allting heter längre. Dåligt av mig.)

16.02 Pappa säger att han ska till Jutas med bilen och att jag ska hoppa i andra bilen och hämta honom därifrån. Jag frågar var Jutas är. Pappa förklarar. Jag fattar noll. Jag säger att jag kör efter honom så jag hittar. Pappa orkar inte vänta så han kör iväg. Jag tar med min bror som påstår sig hitta. Jag inser att jag inte har kört bil på evigheters evigheter och blir nöjd då jag minns hur man gasar och bromsar. Och svänger. Min bror säger att vi ska svänga höger då vi ska svänga vänster. Bilarna bakom oss hatar mig. Vi kör fel och yrar runt. Sen kör vi rätt. Jag imponerar på pappa genom att köra felfritt till butiken och parkera perfekt i en såndär ruta jag aldrig vågar parkera i. Pappa kommer knappt ut ur bilen då jag parkerat för nära en annan bil. Jag skyller på den andra bilen. Vi handlar morötter, vaniljfil, barebars och annat nödvändigt. Pappa får köra hem för jag vet inte hur jag ska ta mig ur parkeringsrutan.

16.38 Jag inser att jag borde börja sminka och fixa mig. Men jag är slö och pratar med mamma och hinner inte innan jag ska iväg.

17.20 Springer iväg till Stjärnhallen. Möter upp två fotografer som ska filma mig till en ”reklamfilm” om vår fina stad. Jag får en strålkastare i ansiktet så att mitt icke existerande smink säkert ska synas. Filmandet går bra. Jag är inte snygg men springer som om jag var med i Baywatch. Alltid något.

18.05 Jag fortsätter mitt löppass. Springer minst tretton varv runt banan på Skogsvallen. Det är sjukt tråkigt men lite mysigt i höstmörkret. Sportar med att springa och nästan blunda. Tänkte att det skulle vara som att sova. Det var det inte. Jag sover sällan med puls 150.

18.52 Jag blir överivrig och hoppar hopprep, kör häckgång utan häckar, rörlighet, överkroppsstyrka, bålstyrka, tåhävningar och fotstyrka.

20.14 Är sjukt nöjd över en lyckad träningdag. Bestämmer mig för att äta middag, och sen käka chokladrussin och kolla Greys resten av kvällen. Jag behöver ta det lite lugnt.

20.15 Det ringer på dörren. Mamma öppnar. Mamma ropar ”Sandra, du har besök”. Jag förstod ingenting. Jag gick till dörren. Såg en man. Fattade noll. Han pratade finska. Fattade noll. Såg brickan runt hans hals. Fick en aha-upplevelse. Kände mig dålig för att jag var så trög i huvudet. Dopingtest. (Har tydligen gått tillbaka till dåtidsform, min modersmålslärare i högstadiet brukade klaga på att jag blandade på tidsformer. Men i min blogg bestämmer jag!)

20.20 Får frågan när jag senast tränade. Svarade att det var för femton minuter sedan. Får veta att de inte kan ta blodprov innan det har gått två timmar sedan jag tränade. Tack och hej slökvällen.

20.22 Fyller i blanketter, småpratar på finska (går sådär), äter middag, twittrar, instagrammar, smsar, chattar. 

21.32 Bestämmer mig för att göra urinprovet innan jag kissar på mig. Går in på toa. Öppnar burken. Sätter på vattenkranen. Drar ner byxorna till fötterna. Ignorerar att det står en kvinna en halv meter från mig och stirrar på mig. Försöker kissa. Misslyckas. Blir sur. Misslyckas ännu mer. Brukar inte ha problem med dopingtest. Inte på flera år. Sitter en evighet och inte kissar. Sen kissar jag. Fyller burken på nolltid. Är stolt över mig själv. Ser att urinens färg är bra. Blir stolt igen. (Sorry för den informationen, men om urinen är för ljus så är det typ bara vatten och då blir testet inte godkänt och då måste man vänta en evighet och sen göra ett nytt test. Har gjort det så många gånger att jag har lärt mig hur färgen ska vara. Är stolt över den kunskapen). Mitt test godkänns med marginal. 

22.08 Dags för blodprovet. Har ont i huvudet redan innan. Tror att jag kommer att börja må illa och bli svimfärdig. Det blir jag inte. Allt går bra. Mitt blod är rött. Hade inte förväntat mig så mycket annat faktiskt. 

22.25 Vi skriver klart blanketterna. Jag går igenom varje siffra och skriver under. Jag får en disktrasa, en penna och gröna plåster. Blir nöjd. Säger tack och hej. 

22.36 Jag duschar en evighet.

23.02 Snor godis ur skåpet. Vet att jag inte kan äta socker innan jag ska sova eftersom jag får mardrömmar. Är rebell-Sandra och ignorerar det faktumet. Äter sju godisar. Tre gröna, två röda och två gula. Med bokstäver på. Två U, ett Y, ett X, ett A och två andra bokstäver. Äter en burk vaniljfil. Storgillade vaniljfil då jag gick i gymnasiet men precis då jag upptäckt filen så slutade de att tillverka den. Nu är den tillbaka. Det gör mig lite lycklig. 

23.28 Chattar med min pojkvän. Kollar internet. Vill kolla ett avsnitt Greys.

23.57 Ska skriva ett snabbt blogginlägg. Det tar 25min. Hinner inte kolla Greys. Vill kolla Greys. Får inte kolla Greys. 

00.19 Måste sova nu. Måste. Får inte kolla Greys. Godnatt!

00.20 Korrekturläser.

00.28 Borde ha sovit för länge sedan. Men inlägget är i varje fall godkänt. Publicerar. Tack och hej!

Då det känns som att ett tack inte räcker till.


I början av år 2006 var friidrott inte det roligaste som fanns. Jag var sexton år och hade sommaren innan vunnit mitt första junor-FM-guld. Trots att guldet hade betytt väldigt mycket för mig och gett mig en ordentlig motivationskick så var jag ändå inte så taggad på träning mitt i vintern. Jag hade ingen tränare, utan det var mamma som hjälpte mig då och då. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur mycket hon hjälpte mig, men hon försökte åtminstone pusha på mig då motivationen inte riktigt fanns. Jag tänker inte påstå att min mamma var dålig som tränare, absolut inte, men som tonårstjej så hörde det väl lite till att inte göra som mamma sa. Så det var inte direkt idealiskt. Och jag insåg att jag behövde en ”riktig” tränare.

Så jag gjorde som jag hade gjort i hela min barndom. Jag gjorde som min storasyster. På ett SFI-läger (Svenska Finlands Idrottsförbund, ingen svenska för invandrare här inte) gick jag fram till Guy (som alltså redan tränade syrran) och frågade om han kunde skriva ett träningsprogram åt mig. Och han ställde upp direkt, trots att jag var en besvärlig tonårstjej som knappt visste vad träning var. Och så började vårt tio år långa samarbete.

Träningen blev mycket roligare då någon annan än mamma sa vad jag skulle göra. Och det var så mycket lättare att motivera sig då jag hade ett papper där det stod vad jag skulle göra. Det gick liksom inte att fuska då. Och om det fanns en tränare som la ner tid på att skriva program åt en, då skulle det ha varit taskigt att inte följa det. Jag tyckte visserligen att det var lite mycket löpning, men jag jobbade på ändå. Jag betvivlar att mängden ens var över 50km per vecka då ännu.

Och så har det rullat på, år efter år. Guy lärde sig snabbt hur jag fungerade och skrev sina program utgående från det. Många gånger tvivlade jag och blev arg. Tyckte att jag var för sliten, att programmet var för hårt. Men varje gång kämpade jag igenom de tunga dagarna och plötsligt var det lätt igen, och jag insåg att Guy visste precis vad han höll på med. Och jag lärde mig att elitidrott inte bara är roligt, men ändå så himla givande. Och jag lärde mig att lita på Guy. Han var en grymt bra tränare!

Guy var med på många banpass. I Bennäs, i Nykarleby, i Jakobstad, i Botniahallen och i Tellushallen. Och i Portugal. Han var med på så många banpass han hann med vid sidan om sitt jobb som murare. Och det bästa av allt var att man alltid märkte hur himla bra han trivdes på idrottsplanen. Att träna med Guy på plats var alltid motiverande. Och det är med glädje och tacksamhet som jag har sett honom ta emot tränarmedalj efter tränarmedalj på finska mästerskapen. Och inte bara från mig, utan även från hans andra adepter. Han har verkligen förtjänat varenda medalj, trots att han har fler guldmedaljer än någon av sina adepter.

Det mest fascinerande med Guy är hans skicklighet då det kommer till siffror. Det finns ingen som är så bra på huvudräkning som han. Och det finns ingen som tar så perfekta enmeterssteg som han gör. Han minns alla tider och mellantider som går att minnas och han kan prata om siffror i all evighet. Och ja, jag kommer att sakna det väldigt mycket.

Jag har aldrig haft problem med att träna ensam. Och då jag flyttade till Sverige så tänkte jag att det bara skulle vara ett halvår. Jag minns att det var svårt att berätta åt Guy att jag skulle flytta, men han dömde mig inte. Han har aldrig gjort det. Han har aldrig någonsin blandat sig i vad jag, eller hans andra adepter gör utanför idrotten. Han visste när han inte skulle blanda sig i. Även det är jag tacksam över.

Men så blev det som det blev och Stockholm blev plötsligt mitt hem. Och från att ha studerat i Vasa vid sidan om träningen så blev jag heltidsidrottare i Stockholm. Och så småningom insåg jag att jag behövde någon som hjälpte mig. Det blev för tufft att vara ensam på alla pass. Och jag behövde lära mig lite nya saker.

Jag och Guy har skött våra diskussioner över telefon. Han har mailat över träningsprogram och vi har disktuerat dem och sedan gått igenom hur träningen har gått över telefon. Och det har funkat. Det har funkat förvånansvärt bra. Men det säger ju sig själv att det alltid är bättre att ha tränaren på plats.

Så för ungefär två år sedan tog jag kontakt med Oscar och han lovade att börja hjälpa mig med styrke- och hinderträning. Och det funkade bra. Jag och Oscar är väldigt lika som personer och hans träning funkade bra på mig. Och han tyckte också att Guys program var väldigt bra, vilket förstås underlättade väldigt mycket. Lägg till att jag också trivs så himla bra med hopparna i Oscars grupp. Och med tiden har Oscar fått en allt större roll. Han har varit med på de hårda banpassen (som Guy har planerat) och haft koll på mig och han har varit med på flera tävlingar. Och att ha två tränare har fungerat förvånansvärt bra.

Men i somras insåg jag att det ändå var dags för mig att gå vidare. Det är betydligt enklare att ha en, istället för två, tränare som planerar allting, och jag behöver som sagt ha tränaren på plats. Och trots att jag alltid har haft lite svårt med förändringar så insåg jag att det kanske behövdes. Att jag kunde behöva en nytändning. Och eftersom Oscar varit med så pass länge att han visste hur jag fungerade så litade jag på att han kunde ta över hela tränarrollen. Och utan att tveka så lovade han att ta över allt ansvar då jag frågade. På samma sätt som han allra först tog emot mig för ett par år sedan. Jag är glad över det. Att det löser sig så smidigt.

Så att så. Jag är så himla, himla tacksam för allt Guy har gjort för mig genom åren. För alla program, alla telefonsamtal, och alla mellantider på tävlingar. Guy har lärt mig att springa sololopp, allt är möjligt då han ropar mellantider. Och Guy har lärt mig att man måste springa mycket om man ska bli bra. Guy har helt enkelt gjort mig till en löpare. Och han har aldrig någonsin krävt någonting tillbaka.

Och allt han har gjort för mig de senaste tio åren kommer jag alltid att ha med mig. Varje framsteg jag gör så kommer han att vara en del av. Och det hoppas jag att han förstår. 

Det svåra för mig är inte att gå vidare och börja träna med Oscar, för det vet jag att blir bra. Det svåra är att släppa taget om något som har varit väldigt bra, trots att jag vet att jag gör rätt beslut. Guy har lovat att jag kan höra av mig när som helst om jag behöver hjälp eller råd och han kommer säkert att vara med då jag kör något pass hemma i Finland. Och det är jag tacksam över. Jag kommer att sakna honom och hans program väldigt mycket.

Det finns inte så mycket mera jag kan säga än tack. Tack Guy, för allt!

———————————————————————————————————

 

Och tack Oscar för i år, och tack för att du tar över. Guy må ha klarat alla de jobbiga tonårsåren, men ärligt talat, jag är inte speciellt mycket lättare att ha att göra med nu heller. Men det blir bra!

Tack till min naprapat Björn Sverre! Tack för alla behandlingar, all pepp på banan och alla kloka ord. Jag hatar nålarna så himla, himla mycket. Jag vill lägga mig i fosterställning under bänken och gråta varje gång, men lik förbannat ligger jag där och gnäller, men biter ihop, vecka efter vecka. Så det borde betyda att du gör något bra, och att jag litar på dig.

Tack till min andra naprapat Martin! Dina nålar är inte mycket bättre. Men jag gillar dig ändå. Och jag älskar att du och Sverre inte är svenskar. Det gör att jag känner mig så himla mycket mindre ensam som ickesvensk i Sverigelandet. Ser fram emot pulkarace i Hammarbybacken i vinter!

Tack till min massör Maria! Jag gillar inte dina armbågar, men min kropp gör. Det är värt lite lidande!

Tack Access Rehab, vad skulle jag göra utan er?

Tack till mina managers Stina och Daniel! Tack för att ni fixat startplatser på alla tävlingar jag ville springa i somras, trots att jag fick börja halva säsongen med att lämna återbud efter återbud.

Tack till Nike! Jag älskar mina skor och jag vill bo i mina Nikekläder för evigt. Jag har varit Nike-tjej i sex år nu och jag kan inte bli mycket mer nöjd.

Tack till Polar och Andelsbanken i Nykarleby!

Tack till min näringstreapeut Marina för all hjälp med mat och sånt! Det kan vara lite krångligt ibland. Speciellt då man ska åka till Kina.

Tack till min idrottspsykolog Göran för allt. För all hjälp och alla fina råd. Har fått så många aha-upplevelser och lärt mig så mycket nytt det senaste året. Och det är så mycket som jag inte vet om jag hade klarat utan din hjälp.

Tack till min älskade pojkvän Magnus! Mest för tålamodet. För jäklar vad tålamodskrävande jag kan vara. Och negativ. Och egoistisk. Och ändå orkar du. Du är viktigast i världen!

Tack till familjen. För att ni låter mig vara mig själv. Och för att ni är ni. Jag brukar inte vara så gullegullig, men jag saknar er väldigt mycket. 

Tack till mina vänner i Finland. Tack för att ni orkar med allt idrottstjafs och för att ni inte blir arga fastän jag prioriterar löpningen före er så himla ofta. Ni är jättejätteviktiga, hoppas att ni förstår det! Det gäller även er som jag bara träffar en gång i året, eller en gång vartannat år!

Tack till mina idrottande vänner i Sverige. Ni är också viktigare än ni tror. Jag har knappt några vänner utanför idrotten i Sverige så att få umgås med er betyder väldigt, väldigt mycket!

Tack för allt stöd från alla både kända och okända människor som hejar och peppar och hör av sig både då det går bra och då det går dåligt. Ni är så himla fina, och ni får mig att le så himla ofta!

Tusen, tusen tack för i år! Nu jobbar vi vidare mot ett ännu bättre 2016!

Jag är redo!

Sandra