Det gick inte riktigt enligt planerna.


För några veckor sedan fick jag inbjudan till finska friidrottsgalan. Jag tänkte inte åka dit. Dels för att det krockade med SFI-lägret i Kuortane och dels för att min finska är så kass och jag tycker att det är lite jobbigt att umgås med finskspråkiga då jag inte riktigt kan delta i diskussionerna så bra som jag vill. Jag är lite mesig i såna situationer. Lägg till att jag har haft lite problem med mitt humör i höst och varit väldigt upp och ner och instabil. Då blir det ännu besvärligare med situationer jag känner mig osäker i.

Men så blev det så att jag var tvungen åka till galan ändå, eftersom jag skulle få motta priset som årets uthållighetsidrottare. Så jag mailade och sa att jag kommer och bestämde mig samtidigt för att om jag ändå skulle gå så kunde jag lika bra göra det ordentligt. Och då blev jag lite taggad!

Så en kväll öppnade jag ett tomt word-dokument och en kvart senare hade jag skrivit ihop ett väldigt ärligt tal. Jag hade säkert få dra det på svenska om jag ville men hela grejen var att jag ville utmana mig själv, så jag översatte det till finska. Med lite rättelser från min vän Tuomo.

Och efter lite stressande så hittade jag till slut en galaklänning (som jag köpt för tre år sedan och aldrig använt och som jag ännu för en vecka sedan tyckte att var svinful) och i samma veva löste sig frisyrproblemet och smyckesproblemet också. Så utseendemässigt skulle jag åtminstone godkännas trots avancerad dresscode. 

Jag lärde mig mitt tal snabbt utantill. Det är en av de få talanger jag har. Att jag har väldigt lätt för att lära mig saker utantill. (Det var det jag tog mig igenom hela högstadiet på). Och jag började förbereda mig mentalt på att hålla mitt tal. Jag visste att jag hade väldigt mycket att vinna, på många olika sätt, om jag vågade hålla det, och jag ville verkligen göra det. Men ibland kände jag ändå att jag höll på att ta mig vatten över huvudet och att jag aldrig skulle våga. Att tala på svenska hade varit noll problem (okej, jag hade varit svinnervös, men jag hade grejat det). Att tala på finska inför en massa folk är dock en helt annan sak. Det hade varit väldigt, väldigt, väldigt läskigt.

Men i onsdags, tre dagar innan galan blev jag ordentligt förkyld. Jag blev givetvis väldigt ledsen. En sjukdag är inte en vilodag, en sjukdag är en dag mindre att bli bättre på. Men i smyg blev jag ändå lite lättad över att jag troligen skulle slippa att hålla mitt tal. För är man sjuk så åker man varken på träningsläger eller idrottsgala. Dels för att man ska vila och ta det lugnt då man är sjuk och dels för att det är jäkligt taskigt att smitta andra idrottare. Jag trodde dock att jag skulle bli frisk innan helgen. Det blev jag inte. Och då var jag inte lika lättad längre. Nu hade jag ingen chans att utmana mig själv.

Och nu är det lördagkväll. Galan pågår som bäst. Jag sitter hemma i min säng med täppt näsa och ont i huvudet. Och även om jag känner att jag inte skulle orka vara någon annanstans än just här just nu så känns det ju inte bra. Jag hade en utmaning, och jag fick inte chansen att anta den och göra den så bra som möjligt. Jag vet inte ens om jag hade vågat hålla mitt tal, men jag vet hur bra det hade känts om jag vågat. Eller åtminstone försökt.

Så just nu känner jag mig mest så himla, himla besviken. 

Jag ville verkligen klara av att gå på galan och hålla det där talet och jobba på min finska. Och jag ville verkligen åka till Kuortane och träffa folk. Jag vill absolut inte ligga hemma och vara sjuk för det är enbart tråkigt. 

Jag kan dock inte släppa mitt tal helt och hållet. Så jag publicerar det här ändå. Det spelar liksom ingen roll egentligen. För effekten försvinner ju då man inte håller det på riktigt. Men jag publicerar det ändå. För att jag inte ska ha skrivit det helt i onödan. Eller något.

Jag har också ändrat lite på mitt tal och läst upp det och filmat det och mailat det så att de kan se på det på galan. Det är ju inte samma sak, men åtminstone får jag sagt vad jag vill säga!

Här är mitt tal, på finska (och svenska översättningen efteråt):


Kun sain kutsun yleisurheilugaalaan, päätin heti että en tule. Syy oli melko yksinkertainen: suomen kieli. Jo ajatuskin siitä, että istun yksin illallisella suomenkielisten ihmisten kanssa, pelotti minua. Ei auta, vaikka ihmiset olisivat kuinka mukavia, kun minä en kuitenkaan ymmärrä mitä he sanovat. 

Joten kieltäydyin kohteliaasti kutsusta. Mutta sitten Jarmo Mäkelä sanoi, että minun on pakko tulla. Ja jos Jarmo käskee, niin silloin tullaan.

Ja minä tajusin, että minun täytyy hoitaa tämä niin kuin urheilija. Minun täytyy ottaa tämä haasteena. Kaikkihan me tiedämme, että  haasteet tekevät meistä parempia urheilijoita ja vahvempia ihmisiä. Niin että päätin että tämä on minulle täydellinen tilaisuus harjoitella puhumaan suomea ja tutustua ihmisiin paremmin. 

Ja nyt seison täällä. Lavalla. Monen ihmisen edessä. Pidän puhetta. Suomeksi. Ja olen kauhuissani. Mutta olen elossa.

Ja illalla kun menen nukkumaan olen luultavasti todella ylpeä siitä että ylitin itseni ja selvitin tämän homman. Jos siis selviän.

Olen rehellisesti sanoen tosi iloinen että olen täällä tänä iltana. Ja olen myös todella kiitollinen että saan tämän ’vuoden kestävyysurheilija’ palkinnon. Se merkitsee paljon minulle.

Kauteni on ollut lyhyt ja ongelmallinen, ja ei ole mennyt suunnitelmieni mukaisesti. Mutta pääsin kuitenkin MM-kisoihin ja tein parhaani alkuerissä, joissa oli kovempi taso kuin koskaan ennen mestaruuskisoissa. En päässyt finaaliin, ja se oli tietysti suuri pettymys, mutta sen sijaan opin tosi paljon itsestäni – ja sitä voin hyödyntää tulevissa kisoissa.

Jag vill passa på att tacka min tränare Guy för tio fantastiska år. Han kommer alltid att vara en del av min framgång. Och tack till Oscar, som nu tar över hela ansvaret som tränare.

Olen nyt valmiimpi kuin koskaan ennen aloittamaan uuden harjoituskauden ja tähtäämään kohti ensi kesää ja toivottavasti kohti urani toistaiseksi parasta kautta.

Ja nyt olen selvittänyt yhden haasteen, suomeksi, ja ottanut askeleen oikeaan suuntaan.

Kiitos! 


—–


När jag fick inbjudan till friidrottsgalan bestämde jag mig direkt för att inte komma. Orsaken var ganska enkel. Finskan. Bara tanken på att sitta ensam på middag med en massa finskspråkiga människor skrämde mig. Det hjälper liksom inte att folk är trevliga om jag inte förstår.

 Så jag tackade nej. Men sen sa Jarmo Mäkelä att jag måste komma. Och om Jarmo säger att man måste komma, då kommer man.

Och jag insåg att jag måste göra det här som en idrottare. Jag måste se det som en utmaning. Och alla vet vi att utmaningar gör oss till bättre idrottare och starkare människor.  Så jag bestämde mig för att se det som ett perfekt tillfälle för mig att öva på min finska och lära känna folk lite bättre.

Och nu står jag här, på en scen, inför en massa människor, och håller tal. På finska. Och jag är livrädd. Men jag lever.

Och ikväll då jag går och lägger mig så kommer jag att vara väldigt stolt över mig själv för att jag klarade det. Om jag klarar det.

Jag är ärligt talat väldigt glad över att jag trots allt är här idag, och jag är väldigt tacksam över att få ta emot priset som årets uthållighetsidrottare. Det betyder väldigt mycket för mig.

Min säsong har varit kort och krånglig och inte alls gått enligt planerna. Men jag tog mig till VM och jag gjorde det bästa möjliga i försöksheaten, som var de hårdaste någonsin på ett VM. Jag tog mig inte till final, vilket var en stor besvikelse, men istället lärde jag mig väldigt mycket om mig själv. Och det kommer jag att ta med mig till kommande säsonger.

Jag vill passa på att tacka min tränare Guy för tio fantastiska år. Han kommer alltid att vara en del av min framgång. Och tack till Oscar, som nu tar över hela ansvaret som tränare.

Nu är jag mera redo än någonsin att ta itu med en ny träningssäsong och sikta vidare mot nästa sommar och min förhoppningsvis bästa säsong hittills.

Och nu har jag överlevt det här och tagit ett steg i rätt riktning.

Tack!


Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En helt vanlig tisdag


10.06 Vaknade av mig själv hela tre minuter innan jag hade lagt väckning. Sover till niotiden i vanliga fall och orkar inte ändra om till finsk tidszon då jag är hemhemma. Dessutom har jag sovit kasst senaste tiden så nu sover jag så mycket jag orkar.

10.20 Lagade och åt frukost medan jag kollade på Greys Anatomy. 

11.04 Kollade igenom min To Do-list. Tyckte inte att jag orkade ta itu med den så skrev upp några nya punkter istället. Läste några mail och skickade några. Kollade genom internätet.

11.38 Slängde mig på soffan och la på tv:n. Började kolla igenom tävlingar från 2008 till 2011. Fastnade framför tv:n.

12.34 Borstade tänderna och bytte om. Insåg att det började vara dags för morgonträning. Konstaterade att det var kallt regnigt och blåsigt. Var inte taggad. Sa åt mig själv att det inte spelar någon roll om jag är taggad eller inte. Jag tar mig inte till en OS-final genom att sucka över att det är blåsigt. 

13.03 Började cykla. Skulle värma upp femton minuter. Ena pedalen krånglade. Efter fjorton minuter låste den sig helt. Blev sur. Ringde pappa och kollade om han var i närheten. Det var han inte. Smsade coachen och sa att någon hatar mig. Sparkade på min cykel. Försökte fixa den själv. Tänkte att ”satan i gatan, jag ska köra det här passet om jag så får trampa med bara ett ben”. Trampade iväg på första intervallen. Dog motvindsdöden. Besviken på att pulsen inte var så hög som jag ville. Körde andra intervallen. Dog motvindsdöden. Började prata med mig själv sådär som jag bara gör då jag är riktigt jävla trött. Lite mera nöjd med pulsen. Körde tredje intervallen. Hade medvind en liten bit. Kämpade helvetiskt med att få upp pulsen. Överlevde. Långa intervaller på cykel. Typ det sugigaste som finns. Varvade ner. Konstaterade att det som vanligt alltid är motvind i Nykarleby. Hatade min pedal och var nöjd över min egen jävlaranamma. Bra pass!

14.40 Åt lunch. Kollade Greys Anatomy. Pratade med mamma. 

15.33 Fixade kaffe och fikade lite. Man får fika fast man är i Finland. Och jag är såå stolt över att jag har lärt mig att dricka kaffe. Åt två torparbröd. Konstaterade att kaffe skär sig med allting. Kaffe ska bara drickas tillsammas med kaffe.

(16.01 Jag byter från dåtidsform till nutidsform i mitt blogginlägg. Har gått en svenskautbildning i två år och kommer ändå inte ihåg vad allt med imperfekt och presens och allting heter längre. Dåligt av mig.)

16.02 Pappa säger att han ska till Jutas med bilen och att jag ska hoppa i andra bilen och hämta honom därifrån. Jag frågar var Jutas är. Pappa förklarar. Jag fattar noll. Jag säger att jag kör efter honom så jag hittar. Pappa orkar inte vänta så han kör iväg. Jag tar med min bror som påstår sig hitta. Jag inser att jag inte har kört bil på evigheters evigheter och blir nöjd då jag minns hur man gasar och bromsar. Och svänger. Min bror säger att vi ska svänga höger då vi ska svänga vänster. Bilarna bakom oss hatar mig. Vi kör fel och yrar runt. Sen kör vi rätt. Jag imponerar på pappa genom att köra felfritt till butiken och parkera perfekt i en såndär ruta jag aldrig vågar parkera i. Pappa kommer knappt ut ur bilen då jag parkerat för nära en annan bil. Jag skyller på den andra bilen. Vi handlar morötter, vaniljfil, barebars och annat nödvändigt. Pappa får köra hem för jag vet inte hur jag ska ta mig ur parkeringsrutan.

16.38 Jag inser att jag borde börja sminka och fixa mig. Men jag är slö och pratar med mamma och hinner inte innan jag ska iväg.

17.20 Springer iväg till Stjärnhallen. Möter upp två fotografer som ska filma mig till en ”reklamfilm” om vår fina stad. Jag får en strålkastare i ansiktet så att mitt icke existerande smink säkert ska synas. Filmandet går bra. Jag är inte snygg men springer som om jag var med i Baywatch. Alltid något.

18.05 Jag fortsätter mitt löppass. Springer minst tretton varv runt banan på Skogsvallen. Det är sjukt tråkigt men lite mysigt i höstmörkret. Sportar med att springa och nästan blunda. Tänkte att det skulle vara som att sova. Det var det inte. Jag sover sällan med puls 150.

18.52 Jag blir överivrig och hoppar hopprep, kör häckgång utan häckar, rörlighet, överkroppsstyrka, bålstyrka, tåhävningar och fotstyrka.

20.14 Är sjukt nöjd över en lyckad träningdag. Bestämmer mig för att äta middag, och sen käka chokladrussin och kolla Greys resten av kvällen. Jag behöver ta det lite lugnt.

20.15 Det ringer på dörren. Mamma öppnar. Mamma ropar ”Sandra, du har besök”. Jag förstod ingenting. Jag gick till dörren. Såg en man. Fattade noll. Han pratade finska. Fattade noll. Såg brickan runt hans hals. Fick en aha-upplevelse. Kände mig dålig för att jag var så trög i huvudet. Dopingtest. (Har tydligen gått tillbaka till dåtidsform, min modersmålslärare i högstadiet brukade klaga på att jag blandade på tidsformer. Men i min blogg bestämmer jag!)

20.20 Får frågan när jag senast tränade. Svarade att det var för femton minuter sedan. Får veta att de inte kan ta blodprov innan det har gått två timmar sedan jag tränade. Tack och hej slökvällen.

20.22 Fyller i blanketter, småpratar på finska (går sådär), äter middag, twittrar, instagrammar, smsar, chattar. 

21.32 Bestämmer mig för att göra urinprovet innan jag kissar på mig. Går in på toa. Öppnar burken. Sätter på vattenkranen. Drar ner byxorna till fötterna. Ignorerar att det står en kvinna en halv meter från mig och stirrar på mig. Försöker kissa. Misslyckas. Blir sur. Misslyckas ännu mer. Brukar inte ha problem med dopingtest. Inte på flera år. Sitter en evighet och inte kissar. Sen kissar jag. Fyller burken på nolltid. Är stolt över mig själv. Ser att urinens färg är bra. Blir stolt igen. (Sorry för den informationen, men om urinen är för ljus så är det typ bara vatten och då blir testet inte godkänt och då måste man vänta en evighet och sen göra ett nytt test. Har gjort det så många gånger att jag har lärt mig hur färgen ska vara. Är stolt över den kunskapen). Mitt test godkänns med marginal. 

22.08 Dags för blodprovet. Har ont i huvudet redan innan. Tror att jag kommer att börja må illa och bli svimfärdig. Det blir jag inte. Allt går bra. Mitt blod är rött. Hade inte förväntat mig så mycket annat faktiskt. 

22.25 Vi skriver klart blanketterna. Jag går igenom varje siffra och skriver under. Jag får en disktrasa, en penna och gröna plåster. Blir nöjd. Säger tack och hej. 

22.36 Jag duschar en evighet.

23.02 Snor godis ur skåpet. Vet att jag inte kan äta socker innan jag ska sova eftersom jag får mardrömmar. Är rebell-Sandra och ignorerar det faktumet. Äter sju godisar. Tre gröna, två röda och två gula. Med bokstäver på. Två U, ett Y, ett X, ett A och två andra bokstäver. Äter en burk vaniljfil. Storgillade vaniljfil då jag gick i gymnasiet men precis då jag upptäckt filen så slutade de att tillverka den. Nu är den tillbaka. Det gör mig lite lycklig. 

23.28 Chattar med min pojkvän. Kollar internet. Vill kolla ett avsnitt Greys.

23.57 Ska skriva ett snabbt blogginlägg. Det tar 25min. Hinner inte kolla Greys. Vill kolla Greys. Får inte kolla Greys. 

00.19 Måste sova nu. Måste. Får inte kolla Greys. Godnatt!

00.20 Korrekturläser.

00.28 Borde ha sovit för länge sedan. Men inlägget är i varje fall godkänt. Publicerar. Tack och hej!

Då det känns som att ett tack inte räcker till.


I början av år 2006 var friidrott inte det roligaste som fanns. Jag var sexton år och hade sommaren innan vunnit mitt första junor-FM-guld. Trots att guldet hade betytt väldigt mycket för mig och gett mig en ordentlig motivationskick så var jag ändå inte så taggad på träning mitt i vintern. Jag hade ingen tränare, utan det var mamma som hjälpte mig då och då. Jag kommer ärligt talat inte ihåg hur mycket hon hjälpte mig, men hon försökte åtminstone pusha på mig då motivationen inte riktigt fanns. Jag tänker inte påstå att min mamma var dålig som tränare, absolut inte, men som tonårstjej så hörde det väl lite till att inte göra som mamma sa. Så det var inte direkt idealiskt. Och jag insåg att jag behövde en ”riktig” tränare.

Så jag gjorde som jag hade gjort i hela min barndom. Jag gjorde som min storasyster. På ett SFI-läger (Svenska Finlands Idrottsförbund, ingen svenska för invandrare här inte) gick jag fram till Guy (som alltså redan tränade syrran) och frågade om han kunde skriva ett träningsprogram åt mig. Och han ställde upp direkt, trots att jag var en besvärlig tonårstjej som knappt visste vad träning var. Och så började vårt tio år långa samarbete.

Träningen blev mycket roligare då någon annan än mamma sa vad jag skulle göra. Och det var så mycket lättare att motivera sig då jag hade ett papper där det stod vad jag skulle göra. Det gick liksom inte att fuska då. Och om det fanns en tränare som la ner tid på att skriva program åt en, då skulle det ha varit taskigt att inte följa det. Jag tyckte visserligen att det var lite mycket löpning, men jag jobbade på ändå. Jag betvivlar att mängden ens var över 50km per vecka då ännu.

Och så har det rullat på, år efter år. Guy lärde sig snabbt hur jag fungerade och skrev sina program utgående från det. Många gånger tvivlade jag och blev arg. Tyckte att jag var för sliten, att programmet var för hårt. Men varje gång kämpade jag igenom de tunga dagarna och plötsligt var det lätt igen, och jag insåg att Guy visste precis vad han höll på med. Och jag lärde mig att elitidrott inte bara är roligt, men ändå så himla givande. Och jag lärde mig att lita på Guy. Han var en grymt bra tränare!

Guy var med på många banpass. I Bennäs, i Nykarleby, i Jakobstad, i Botniahallen och i Tellushallen. Och i Portugal. Han var med på så många banpass han hann med vid sidan om sitt jobb som murare. Och det bästa av allt var att man alltid märkte hur himla bra han trivdes på idrottsplanen. Att träna med Guy på plats var alltid motiverande. Och det är med glädje och tacksamhet som jag har sett honom ta emot tränarmedalj efter tränarmedalj på finska mästerskapen. Och inte bara från mig, utan även från hans andra adepter. Han har verkligen förtjänat varenda medalj, trots att han har fler guldmedaljer än någon av sina adepter.

Det mest fascinerande med Guy är hans skicklighet då det kommer till siffror. Det finns ingen som är så bra på huvudräkning som han. Och det finns ingen som tar så perfekta enmeterssteg som han gör. Han minns alla tider och mellantider som går att minnas och han kan prata om siffror i all evighet. Och ja, jag kommer att sakna det väldigt mycket.

Jag har aldrig haft problem med att träna ensam. Och då jag flyttade till Sverige så tänkte jag att det bara skulle vara ett halvår. Jag minns att det var svårt att berätta åt Guy att jag skulle flytta, men han dömde mig inte. Han har aldrig gjort det. Han har aldrig någonsin blandat sig i vad jag, eller hans andra adepter gör utanför idrotten. Han visste när han inte skulle blanda sig i. Även det är jag tacksam över.

Men så blev det som det blev och Stockholm blev plötsligt mitt hem. Och från att ha studerat i Vasa vid sidan om träningen så blev jag heltidsidrottare i Stockholm. Och så småningom insåg jag att jag behövde någon som hjälpte mig. Det blev för tufft att vara ensam på alla pass. Och jag behövde lära mig lite nya saker.

Jag och Guy har skött våra diskussioner över telefon. Han har mailat över träningsprogram och vi har disktuerat dem och sedan gått igenom hur träningen har gått över telefon. Och det har funkat. Det har funkat förvånansvärt bra. Men det säger ju sig själv att det alltid är bättre att ha tränaren på plats.

Så för ungefär två år sedan tog jag kontakt med Oscar och han lovade att börja hjälpa mig med styrke- och hinderträning. Och det funkade bra. Jag och Oscar är väldigt lika som personer och hans träning funkade bra på mig. Och han tyckte också att Guys program var väldigt bra, vilket förstås underlättade väldigt mycket. Lägg till att jag också trivs så himla bra med hopparna i Oscars grupp. Och med tiden har Oscar fått en allt större roll. Han har varit med på de hårda banpassen (som Guy har planerat) och haft koll på mig och han har varit med på flera tävlingar. Och att ha två tränare har fungerat förvånansvärt bra.

Men i somras insåg jag att det ändå var dags för mig att gå vidare. Det är betydligt enklare att ha en, istället för två, tränare som planerar allting, och jag behöver som sagt ha tränaren på plats. Och trots att jag alltid har haft lite svårt med förändringar så insåg jag att det kanske behövdes. Att jag kunde behöva en nytändning. Och eftersom Oscar varit med så pass länge att han visste hur jag fungerade så litade jag på att han kunde ta över hela tränarrollen. Och utan att tveka så lovade han att ta över allt ansvar då jag frågade. På samma sätt som han allra först tog emot mig för ett par år sedan. Jag är glad över det. Att det löser sig så smidigt.

Så att så. Jag är så himla, himla tacksam för allt Guy har gjort för mig genom åren. För alla program, alla telefonsamtal, och alla mellantider på tävlingar. Guy har lärt mig att springa sololopp, allt är möjligt då han ropar mellantider. Och Guy har lärt mig att man måste springa mycket om man ska bli bra. Guy har helt enkelt gjort mig till en löpare. Och han har aldrig någonsin krävt någonting tillbaka.

Och allt han har gjort för mig de senaste tio åren kommer jag alltid att ha med mig. Varje framsteg jag gör så kommer han att vara en del av. Och det hoppas jag att han förstår. 

Det svåra för mig är inte att gå vidare och börja träna med Oscar, för det vet jag att blir bra. Det svåra är att släppa taget om något som har varit väldigt bra, trots att jag vet att jag gör rätt beslut. Guy har lovat att jag kan höra av mig när som helst om jag behöver hjälp eller råd och han kommer säkert att vara med då jag kör något pass hemma i Finland. Och det är jag tacksam över. Jag kommer att sakna honom och hans program väldigt mycket.

Det finns inte så mycket mera jag kan säga än tack. Tack Guy, för allt!

———————————————————————————————————

 

Och tack Oscar för i år, och tack för att du tar över. Guy må ha klarat alla de jobbiga tonårsåren, men ärligt talat, jag är inte speciellt mycket lättare att ha att göra med nu heller. Men det blir bra!

Tack till min naprapat Björn Sverre! Tack för alla behandlingar, all pepp på banan och alla kloka ord. Jag hatar nålarna så himla, himla mycket. Jag vill lägga mig i fosterställning under bänken och gråta varje gång, men lik förbannat ligger jag där och gnäller, men biter ihop, vecka efter vecka. Så det borde betyda att du gör något bra, och att jag litar på dig.

Tack till min andra naprapat Martin! Dina nålar är inte mycket bättre. Men jag gillar dig ändå. Och jag älskar att du och Sverre inte är svenskar. Det gör att jag känner mig så himla mycket mindre ensam som ickesvensk i Sverigelandet. Ser fram emot pulkarace i Hammarbybacken i vinter!

Tack till min massör Maria! Jag gillar inte dina armbågar, men min kropp gör. Det är värt lite lidande!

Tack Access Rehab, vad skulle jag göra utan er?

Tack till mina managers Stina och Daniel! Tack för att ni fixat startplatser på alla tävlingar jag ville springa i somras, trots att jag fick börja halva säsongen med att lämna återbud efter återbud.

Tack till Nike! Jag älskar mina skor och jag vill bo i mina Nikekläder för evigt. Jag har varit Nike-tjej i sex år nu och jag kan inte bli mycket mer nöjd.

Tack till Polar och Andelsbanken i Nykarleby!

Tack till min näringstreapeut Marina för all hjälp med mat och sånt! Det kan vara lite krångligt ibland. Speciellt då man ska åka till Kina.

Tack till min idrottspsykolog Göran för allt. För all hjälp och alla fina råd. Har fått så många aha-upplevelser och lärt mig så mycket nytt det senaste året. Och det är så mycket som jag inte vet om jag hade klarat utan din hjälp.

Tack till min älskade pojkvän Magnus! Mest för tålamodet. För jäklar vad tålamodskrävande jag kan vara. Och negativ. Och egoistisk. Och ändå orkar du. Du är viktigast i världen!

Tack till familjen. För att ni låter mig vara mig själv. Och för att ni är ni. Jag brukar inte vara så gullegullig, men jag saknar er väldigt mycket. 

Tack till mina vänner i Finland. Tack för att ni orkar med allt idrottstjafs och för att ni inte blir arga fastän jag prioriterar löpningen före er så himla ofta. Ni är jättejätteviktiga, hoppas att ni förstår det! Det gäller även er som jag bara träffar en gång i året, eller en gång vartannat år!

Tack till mina idrottande vänner i Sverige. Ni är också viktigare än ni tror. Jag har knappt några vänner utanför idrotten i Sverige så att få umgås med er betyder väldigt, väldigt mycket!

Tack för allt stöd från alla både kända och okända människor som hejar och peppar och hör av sig både då det går bra och då det går dåligt. Ni är så himla fina, och ni får mig att le så himla ofta!

Tusen, tusen tack för i år! Nu jobbar vi vidare mot ett ännu bättre 2016!

Jag är redo!

Sandra

Stockholmsbloggen dag 6.


Hej hej! 

Hälsningar från mitt finnkampsprecamp (ja, jag kallar tävlingen för Finnkampen även om jag mer än allt annat hoppas att Sverige förlorar samtliga kamper. Men Finnkampen är det bästa namnet)! Eftersom det är inne med precamp så åkte jag till Stockholm redan två veckor innan Finnkampen för att acklimatisera mig och anpassa mig till kylan och tidsskillnaden. Eller så råkar jag bara bo här, men hur rolig är den förklaringen? 

Att anpassa sig till Svensk tid gick utmärkt. Att vara vaken 24 timmar var lite jobbigt men jag somnade ju skönt sen på kvällen efter hemresan åtminstone. Och vaknade superpigg kl.6 på morgonen. Samma sak andra natten. Den tredje natten sov jag utmärkt till kl 02.15 då jag vaknade i panik då två stridsflygplan flög lågt över Sjöstan och förde ett sånt jäkla oväsen. Trodde att nån höll på att bomba hela Sverige. Svinläskigt. Men det var ju bara försvaret som övat lite. Kan de inte 1) varna innan så hela stan inte behöver få panik eller 2) välja en annan tid på dygnet. Det är mörkt redan klockan nio nu för tiden. Sjukt taskigt hur som helst. Att man ska behöva vara flygrädd då man sover också. Nåväl. Nu är jag tidsanpassad och bra. Sov endast 11,5h förra natten…

På tal om mörker så stack jag ut sent och sprang här om kvällen. Jag ville springa i mörkret, för att jag tycker att det är så jäkla skönt. Tänkte på tjejen som blev mördad på ett löppass för en månad sen. Tänkte att det är för jävla jävligt. Är så jäkla trött på att läsa om folk som blir mördade var och varannan dag. Jag trodde Norden var en trygg plats. Kände mig ändå tacksam över att jag vågade bege mig ut och springa utan att vara rädd, även om jag är en väldigt rädd människa. Sen slog det mig att jag kanske inte var så orädd som jag trodde. För det första var jag noga med att jag skulle hinna hem innan nio. Efter det vill jag inte vara ute själv. För det andra så lät jag bli att skriva på twitter om mina tankar om att springa i mörkret. Jag kan ju inte låta folk få veta att jag är på väg ut, då är det lite för lätt att hitta mig. Och för det tredje sprang jag långa omvägar runt folk och hade stenkoll på alla som rörde sig runt omkring mig. Så att så trygg kände jag mig.

I övrigt är det bra. Det är skönt att vara hemma. Det är skönt att det är höst. För i min värld är det höst och jag älskar det. Jag är bra på hösten. Gör bra saker och sånt. Till exempel har jag börjat äta sallad. Min coach sa att jag måste börja äta sallad. Jag svarade att jag aldrig kommer att börja äta sallad. Sen åkte jag hem och åt sallad. Och tyckte att det var gott. Så nu äter jag sallad och jag är jäkligt stolt. Men jag äter inte gurka eller tomat eller paprika eller lök eller något annat typiskt salladiskt heller. Nöjer mig med spenat, kål, morot och broccoli. Bättre än inget åtminstone. Och med lite vindruvor/granatäppelkärnor/äppelbitar till så är det hur gott som helst. Brukar leka hälsosam och slänga på några frön då jag ändå är på g. Mycket nöjd. 

Och så är jag ytterst jättetaggad på Finnkampen. Det är inte säsongens viktigaste tävling, men absolut den roligaste. Alltid. I media läser man om hur Finnkampen håller på att dö ut och hur kass nivå det är på friidrotten osv. Men jag tror inte en enda idrottare skulle gå med på att Finnkampen skulle dö ut. Aldrig. Och det är inte bara för bankettens skull. Tävlingarna är fantastiskt roliga. Det finns alltid tre personer att heja på i varje gren. Och stämningen utklassar det mesta. Även om det är dåligt väder. Och som individuell idrottare är det alltid en speciell upplevelse att få tillhöra ett lag.

Så jag tvingar alla er som läser det här att ta er till Stockholm Stadion 12-13 september. Det kommer att bli grymt. Okej, det är inte lika bra som i Finland för finska publiken är väldigt mycket bättre än den svenska (och det säger jag inte bara för att jag är finländare, svenskarna brukar till och med hålla med mig) och så finns det Mondobanor i Finland. Senast tävlingarna var på Stadion var det den klenaste publik jag någonsin sett på en Finnkamp, trots att vädret var svinbra, så i år tycker jag att vi tar och ändrar på det. Jag är svinsugen på att springa ifrån svenskar och om ni vill att Sverige ska vinna i år så är det bäst att ni tar er dit och hejar! Okej? (Ni ba: jaha, börjar du kaxa till dig redan? Ja ba: Ja, för jag orkar inte med allt kaxande sen, tycker mest att det blir too much med allt ”vi ska krossa finnarna” (kan inte finska motsvarigheten, även om det säkerligen finns någon) osv. Krossa på bara, men det är lättare att vinna om ni fokuserar på er prestation istället (förtydligar att det gäller båda lagen). Kaxandet har sin charm, men måtta med allt förstås).

Enligt statistiken just nu så kommer Sverige att vinna både dam- och herrkampen överlägset. Det brukar se ut så i statistiken. I fjol också. Då vann Sverige med 1p. Har lite svårt att släppa det ännu, men är jäkligt revanschsugen. Den enda gången som vi har vunnit så länge jag har varit med så var det knappt kul. Eller ja, det var jäkligt kul att vinna förstås men svenskorna som var vana att vinna år efter år var desto mindre glada. Vilket jag helt kan förstå. Det var riktigt dålig stämning på hotellet, istället för den vanliga, roliga, retfulla. Men kul brukar det alltid vara hur som helst!

Nu då jag känner så många svenskar och dessutom tränar med några av dem så är det kanske någon som undrar vem jag riktigt hejar på. Jag kan säga så här. Jag hoppas att Finland vinner allt som går att vinna, men jag hoppas även att mina svenska vänner kommer att prestera svinbra! Svårare än så är det inte!

Det om det. Det är fortfarande tio dagar kvar. 

Försökte shoppa idag. Tyckte att jag behövde en ny bankettklänning. Konstaterade att 1) Jag hatar att shoppa, det är svinjobbigt att prova kläder och föra dem tillbaka och ta en ny storlek och föra dem tillbaka osv. Det är så jäkla tungt att man behöver en veckas återhämtning. Kommer knappt att orka springa på Finnkampen om jag ska shoppa innan. Så jag skippade klänningen. Får väl riva ner en gardin här hemma och klippa lite 2) Jag trivs inte i snygga kläder. Jag har äntligen kommit fram till vad jag har för stil, och det är ingen stil alls. Jag vill helst leva resten av mitt liv i mina mjukisbyxor och sportbher. Jag älskar mina Nike-kläder mer än alla prinsessklänningar i hela världen. Bekvämt är det nya snygga. Jag känner mig helt lost i klänning och klackar. Så ja, jag är hon som kommer att gå runt och se förvirrad ut på banketten, hej hej!

Köpte frozen yoghurt idag också. För första och sista gången. Öste på med allt godis jag kunde hitta och tänkte att det skulle bli gott. Hälsotjejer brukar skriva att det är såååå gott, och dessutom sååå mycket nyttigare än vanlig glass. Kanske mera gäller versionen utan godis på. Men fasiken vad jag blev besviken. Det var verkligen svinäckligt. Som glass men äckligt. Som glass gjort på gammal mjölk. Inte gott. Kan ju bero på att jag inte är så jätteförtjust i yoghurt och dessutom inte alls varit sugen på glass på hela sommaren. Men ändå. Jag åt upp godiset och slängde resten. Jag kommer aldrig att bli ett hälsofreak. Jag har inget emot att äta hälsosamt men de nyttiga alternativen till godsaker godis/chips/kakor/glass är ingenting för mig. Man äter väl godsaker för att det är gott. Jag kan inte lura mig att saker gjorda på dadlar, nötter och lite stevia är gott. Nej, äter jag gott, så vill jag äta det godaste. Inte ett hälsoalternativ. Det får andra syssla med, så får jag äta mitt godis i fred. Få människor inspirerar mig så mycket som duktiga idrottare som inte skäms över att äta godsaker. 

Nåja, jag ska avsluta nu. Känner att jag har drivit med för många människor i dagens inlägg. Det var onödigt. Ska återgå till att enbart driva med mig själv framöver! Tack och förlåt!

Sandra

Kinabloggen dag 16 – Hälsningar från någonstans ovanför Ryssland


Vaknade 06.03 i morse, En minut innan alarmet. Det motsvarar 00.03 svensk tid. Och jag lär inte somna på flyget, så det blir nog en lång dag. Men å andra sidan lär jag somna gott i kväll. Har aldrig förr haft några större problem med tidsomställningar (förutom då jag flyger fram och tillbaka mellan Finland och Sverige, jisses vad den där ena timmen känns, jetlag så in i helsike) och så jag tänkte inte ha det nu heller.

Det var jobbigt att åka i morse. Blev förstörd redan vid frukosten då det spelades ”I’m a big big girl, in a big big world, it’s not a big big thing if you leave me. But I do do feel that I do do will miss you much. Å ja ba: världen är så stor och jag känner mig så liten och åh vad jag kommer att sakna Peking. Som att jag skulle ha bott där ett halvår minst. Sjukt töntigt, men jag blir alltid så där fjompig då jag reser hem från mästerskap. Alltid. Det är lite märkligt faktiskt, för jag tycker ju väldigt ofta att det är jobbigt att åka iväg hemifrån också. Tycker inte om att lämna tryggheten. Men nu har jag ju ändå varit ett bra tag i Peking och kände mig trygg där. Dock borde det väl kännas ännu tryggare att komma hem, men det hjälper tydligen inte. Nåja, ska sluta yra nu. Det blir skönt att komma hem. Det blir det. Men jag hade nog kunnat stanna i Peking ett par dar till.

Men dagens resa började ändå bra. Är lite ovan vid det här med silverkort (kämpar hårt för att nå guldnivå), bussinessincheckning och lounger ännu så jag blir alltid nervös då jag står där med mitt kort och hoppas att jag ska bli insläppt i loungen. Vet ju att jag ska bli insläppt med mitt kort, men med mina mjukiskläder och håret i en slarvig tofs så vet man aldrig. Kostymkillarna kanske blir förolämpade om jag kommer in. Men jag kom in. Och blev helt till mig över maten. Inte för att det fanns mycket som intresserade mig egentligen, men när man är van vid att betala överpris gånger femton på flygplatser så blir man ju lite till sig över gratisbananer. Åt ett par kex och smuttade på en cola så att jag blev både sockerhög och koffeinhög. Och undrade exakt hur jag hade tänkt lyckas somna på flyget. Som om jag inte skulle tycka att det är tillräckligt svårt från förr.

Det är jättemånga kineser på flyget (no shit!). Kändes lite klaustrofobiskt i början faktiskt. Inte för att jag har något emot kineser, men jisses vad yra de är. Det tar inte en kvart att ta sig igenom en säkerhetskontroll, det tar inte tio minuter att organisera sina grejer på rätt hyllor inne på flyget och det tar inte fem minuter att hitta rätt plats. Förstår inte hur det ens är möjligt att sätta sig på fel plats. Men sen insåg jag att alla inte flyger hela tiden och släppte det. De stör sig säkert jättemycket på mig och min fejkblonda tofs. Typ.

Flygstarten gick bra. Noll panik trots lite skakande. Jag trodde visserligen att vi höll på att störta då det smällde till då de fällde in hjulen, men det orkade jag inte bry mig om. Jag tror ju ändå alltid att vi ska störta så jag är för van för att bry mig. (Bara därför kommer det att bli världens turbulens om en stund och jag kommer att ha panik halva resan). Men toan är jag ändå rädd för. Flygtoaletter är ju sjukt läskiga. Alltså själva spolljudet. Usch. Håller alltid för öronen då jag spolar. Känns också hundra procent normalt.

Precis då jag höll på att somna (jepp, jag tror faktiskt att jag hade somnat) så knackade någon mig på axeln. ”Sandra, om du vill kan du få flytta till en plats med lite mera utrymme, du kan få sitta bredvid Ari om du vill” (Fast på finska då). Tänkte att 1) hur vet flygvärdinnan vad jag heter? 2) Ska jag lämna min fönsterplats som jag hade varit sjuuukt nöjd över att jag hade fått välja? 3) Vill jag sitta bredvid Ari igen. Tänkte sen att 1) Jag reser ju i landslagsdräkt 2) Om de föreslår att jag ska byta plats så är det säkert en bra idé 3) Jag satt ju med Ari på väg till Hongkong och då kraschade vi inte så det verkar ju vara ett vinnande koncept.

Fick en gångplats (bakom Ari, det fick duga) med två lediga platser bredvid mig, (så nu kan jag ligga (!) och sova om jag mot förmodan skulle bli trött). Fick bra hörlurar, marimekkotofflor och en marimekkonecessär. Kände mig bortskämd och tacksam. Hemresan tar dessutom bara åtta timmar! Ingenting ju! Sex timmar och femtionio minuter kvar nu i skrivandets stund. I publicerandets stund lär jag dock sitta på flygplatsen i Helsingfors. Såvida vi inte har störtat i Sibirien.

Jag är tacksam över att jag har lärt känna så många av svenskarna. Det känns nästan som att jag har två landslag. Ibland känns det dock som att jag inte har något landslag alls. Känner mig för svensk för finska landslaget. Min finska har verkligen blivit usel och jag har jättedåligt samvete för det. Jag måste jobba på finskan kommande år, för jag vill verkligen kunna föra normala konversationer med folk. Då jag hänger med svenska laget känner jag mig dock lite för finsk. Även om jag trivs med människorna så är jag ju inte en i laget. Inte för att det spelar någon roll. Men ändå. Jag är ändå mest glad över att jag börjar lära känna lite folk!

Hur som helst. Ser fram emot mycket just nu. Att kunna andas igen till exempel. I luft som inte är så bastuaktig. Att tävla ett par gånger till i sommar. Finnkampen, jisses vad jag ser fram emot Finnkampen. Och extra lyxigt att det alltid är på hemmaplan. Alla ställen är hemma. Ser också fram emot hösten och känslan av nystart. Älskar, älskar, älskar hösten! Ser fram emot allting!

Men jag ska börja avsluta nu. Det finns inget mera att berätta. Kinabloggen har nått sitt slut.

Och jag vill ge er ett stort tack! Utan er läsare, och utan alla fina kommentarer så hade det inte funnits motivation till att blogga så där mycket. Nu har ni skämt bort mig med så många fina ord att fingrarna bara har dansat över tangenterna som smattrande regndroppar mot ett plåttak en grå oktoberförmiddag (och exakt varifrån kom den där meningen???) Så tusen tack för det!  Och egentligen tycker jag väldigt mycket om att skriva så det är ju fruktansvärt trevligt att ha en orsak till att göra det då också. Tack igen!

 

Och tack till finska landslaget, för att ni har tålamod med mig trots att mina meningar både tar lång tid att säga och trots att de blir grammatiskt inkorrekta. Tack till David och Camilla för sällskap och möjligheter till att prata dialekt. Tack till svenska landslaget för att jag har varit välkommen att umgås med er (eller ja, det vet jag ju inte om jag har varit, men jag har umgåtts med er ändå, och ni har ju åtminstone inte varit jättetaskiga). Tack till Oscar, för all hjälp, för all pepp, för allt stöd, för all uppmuntran och för sällskapet! Och tack till alla som hejat hemifrån Norden. Jag har så fina människor i mitt liv!

Jag vet inte när mitt nästa blogginlägg dyker upp. Troligen inte imorgon, men man vet ju aldrig!

Men jag kan nästan lova att om si så där ett år så är Riobloggen i full gång!

Tack och hej!

Sandra

Kinabloggen dag 15 – Oflyt


Den där lunchen på Nike igår. Den gick sådär. Insåg att det inte gick några bussar. Så jag sprang lite istället. Tänkte att jag får åka dit på eftermiddagen istället. Åkte på eftermiddagen. Kom dit då de stängde. insåg att nästa buss tillbaka skulle gå om tre timmar. Och tävlingarna skulle börja om två timmar. Så jag fick sitta två timmar på uppvärmingsplanen. Det var långa timmar. Men mamma har sagt att det är bra att ha tråkigt ibland. Dock blev det lite tufft att se hinderlöparna börja ladda upp inför finalen.

Sen åkte jag buss hem mitt i stav- och spjutfinalerna, som den usla finländare jag är. Hade gärna sett på tävlingarna på plats, men värmen var jobbig och magen hungrig. Och man kan ju inte få allt. 

Kollade hinderfinalen med Oscar igår. Kände mig rätt lugn faktiskt. Åtminstone de första 2900 metrarna. Jag höll ju mest på tyskan. Mest för att jag tyckte synd om henne på EM i Helsingfors då hon blev nerspurtad av en annan tyska och blev fyra (och sen åkte silvermedaljören fast för doping så hon fick väl sitt brons på posten i somras). Men också för att jag tycker att det är kul att det inte bara är afrikaner i toppen. Men sen då tyskan väl gick upp i ledning så kändes det inte lika bra längre. På något vis har jag tänkt mig att vi är på typ samma nivå och plötsligt kände jag bara att jag borde ha varit där. Men det var jag inte. Och så fick jag en massa flashbacks från Zürich och allt kändes allmänt piss. Så jag käkade lite drakfrukt (enda ätbara frukt de har här) och gick och la mig. 

Vaknade outvilad. Bytte rum. Till ett rum på tionde våningen. Taskig utsikt, inget internet, ingen Bolt, ingen Tommy Tejp. Och ingen Almgren eller Amb som granne. Livet är hårt ibland. Men en dag ska man väl klara av! 

Sen åkte jag till Nike. Erkänner att jag var sjuuukt sugen på goodiebagen. Har ju sett hur himla snygga kläder alla andra har fått. Var där redan en kvart innan de öppnade (inte för att jag var ivrig, utan för att det var den sista bussen som åkte på förmiddan, lovar). Kom in, kände mig vilse men hittade slutligen goodiebagsrummet. Gick in, kände mig som ett barn kvällen innan julafton. Såg på då de före mig i kön provade sina kläder. Och slutligen blev det min tur. Fick veta att allt i XS var slut. Allt i S var slut. Alla skor i min storlek var slut. Årets antiklimax. Fick ett par för stora skor och ett par för små skor. Fick också en tröja som jag gav till Oscar för att jag tyckte att det var en killtröja. Och så två för stora t-shirts (aaah, måste sluta skriva på rikssvenska. T-tröjor heter det ju). Och lite sånt. Så jag ska inte klaga. Man får helt enkelt inte klaga om man får saker gratis. Dessutom sprang jag ju dåligt i måndags och då förtjänar man inte en massa fina gratissaker. Försöker jag åtminstone intala mig själv. Det går sådär…

Skulle springa ett lätt pass i kväll hade jag tänkt. Men som kom jag på att det skulle vara kul att springa nånting lite snabbare. Så jag lyxade till det och drog på mig lätta skorna. Tänkte springa ett lite längre stegringslopp. Men så gick det ganska lätt. Så jag bara körde på. Och benen bara sprang. Det gick hur jäkla lätt som helst. Vågade inte kolla klockan, körde bara på känsla och pressade på sista kilometern. Stannade inte utan fortsatte bara jogga ner. Benen sjukt pigga. Nerjoggen gick hur snabbt som helst. Hade världens flow. Kan inte minnas när mina ben har känts sådär lätta och pigga senast. Njöt så länge det varade, för efter morgondagens flygresa kan det nog ta en stund innan lättheten är tillbaka. Men det kan jag ta. Det är två veckor till nästa tävling. Och det loppet ser jag verkligen fram emot. 

Nåja, jag ska börja avrunda. Känner mig ofokuserad och orolig. Alltså inte orolig som i rädd och nervös utan orolig som i inte rolig. Och jag vill att min blogg ska vara rolig. Och hur roligt är ett sex centimeter långt stycke om hur lätta ben jag hade idag egentligen? Nä precis, tänkte väl det.

Åker hem imorgon. Blir en galet lång dag. Flyger hela dan. Väntar fyra och en halv timme i Helsingfors och flyger lite till. Ska försöka hålla mig vaken i tjugotvå timmar så att jag somnar gott då jag kommer hem. 

Blir skönt att komma hem. Och lite läskigt. Verkligheten är så himla verklig och det kan vara lite chockerande i början. Men det ska väl nog gå bra. Förr eller senare. 

Flygresan är jag inte ens orolig för. Däremot är jag orolig för att jag inte är orolig. Bara därför kommer det väl att vara brutalt mycket turbulens. Och det orkar jag inte med. Dock är det fruktansvärt svårt att göra något åt det. 

Har ni förresten tänkt på att man kunde göra flygresor lite säkrare. Man kunde bygga jäääättehöga ställningar med jättetjocka och stabila vajrar på som man kunde haka fast flygen i. Liksom först hissar man upp dem och så hakar man fast dem. Så om planet går sönder så lämnar man bara att hänga i luften. Inget kraschande. Såvida planet bakom kommer ihåg att bromsa i tid. Tycker att nån skulle kunna fixa det i väntan på att teleportmaskinen ska uppfinnas. 

Nåja. Jag är ju uppenbarligen inte jättebra på att avsluta. 

Om jag håller mig vaken imorgon så ska ni få ett sista inlägg då. Det kan bli riktigt roligt för jag kommer troligen att vara helt borta i huvudet av trötthet. Alltid något att se fram emot! 

Tack och hej Kinalandet!

Sandra