Stockholmsbloggen dag 6.


Hej hej! 

Hälsningar från mitt finnkampsprecamp (ja, jag kallar tävlingen för Finnkampen även om jag mer än allt annat hoppas att Sverige förlorar samtliga kamper. Men Finnkampen är det bästa namnet)! Eftersom det är inne med precamp så åkte jag till Stockholm redan två veckor innan Finnkampen för att acklimatisera mig och anpassa mig till kylan och tidsskillnaden. Eller så råkar jag bara bo här, men hur rolig är den förklaringen? 

Att anpassa sig till Svensk tid gick utmärkt. Att vara vaken 24 timmar var lite jobbigt men jag somnade ju skönt sen på kvällen efter hemresan åtminstone. Och vaknade superpigg kl.6 på morgonen. Samma sak andra natten. Den tredje natten sov jag utmärkt till kl 02.15 då jag vaknade i panik då två stridsflygplan flög lågt över Sjöstan och förde ett sånt jäkla oväsen. Trodde att nån höll på att bomba hela Sverige. Svinläskigt. Men det var ju bara försvaret som övat lite. Kan de inte 1) varna innan så hela stan inte behöver få panik eller 2) välja en annan tid på dygnet. Det är mörkt redan klockan nio nu för tiden. Sjukt taskigt hur som helst. Att man ska behöva vara flygrädd då man sover också. Nåväl. Nu är jag tidsanpassad och bra. Sov endast 11,5h förra natten…

På tal om mörker så stack jag ut sent och sprang här om kvällen. Jag ville springa i mörkret, för att jag tycker att det är så jäkla skönt. Tänkte på tjejen som blev mördad på ett löppass för en månad sen. Tänkte att det är för jävla jävligt. Är så jäkla trött på att läsa om folk som blir mördade var och varannan dag. Jag trodde Norden var en trygg plats. Kände mig ändå tacksam över att jag vågade bege mig ut och springa utan att vara rädd, även om jag är en väldigt rädd människa. Sen slog det mig att jag kanske inte var så orädd som jag trodde. För det första var jag noga med att jag skulle hinna hem innan nio. Efter det vill jag inte vara ute själv. För det andra så lät jag bli att skriva på twitter om mina tankar om att springa i mörkret. Jag kan ju inte låta folk få veta att jag är på väg ut, då är det lite för lätt att hitta mig. Och för det tredje sprang jag långa omvägar runt folk och hade stenkoll på alla som rörde sig runt omkring mig. Så att så trygg kände jag mig.

I övrigt är det bra. Det är skönt att vara hemma. Det är skönt att det är höst. För i min värld är det höst och jag älskar det. Jag är bra på hösten. Gör bra saker och sånt. Till exempel har jag börjat äta sallad. Min coach sa att jag måste börja äta sallad. Jag svarade att jag aldrig kommer att börja äta sallad. Sen åkte jag hem och åt sallad. Och tyckte att det var gott. Så nu äter jag sallad och jag är jäkligt stolt. Men jag äter inte gurka eller tomat eller paprika eller lök eller något annat typiskt salladiskt heller. Nöjer mig med spenat, kål, morot och broccoli. Bättre än inget åtminstone. Och med lite vindruvor/granatäppelkärnor/äppelbitar till så är det hur gott som helst. Brukar leka hälsosam och slänga på några frön då jag ändå är på g. Mycket nöjd. 

Och så är jag ytterst jättetaggad på Finnkampen. Det är inte säsongens viktigaste tävling, men absolut den roligaste. Alltid. I media läser man om hur Finnkampen håller på att dö ut och hur kass nivå det är på friidrotten osv. Men jag tror inte en enda idrottare skulle gå med på att Finnkampen skulle dö ut. Aldrig. Och det är inte bara för bankettens skull. Tävlingarna är fantastiskt roliga. Det finns alltid tre personer att heja på i varje gren. Och stämningen utklassar det mesta. Även om det är dåligt väder. Och som individuell idrottare är det alltid en speciell upplevelse att få tillhöra ett lag.

Så jag tvingar alla er som läser det här att ta er till Stockholm Stadion 12-13 september. Det kommer att bli grymt. Okej, det är inte lika bra som i Finland för finska publiken är väldigt mycket bättre än den svenska (och det säger jag inte bara för att jag är finländare, svenskarna brukar till och med hålla med mig) och så finns det Mondobanor i Finland. Senast tävlingarna var på Stadion var det den klenaste publik jag någonsin sett på en Finnkamp, trots att vädret var svinbra, så i år tycker jag att vi tar och ändrar på det. Jag är svinsugen på att springa ifrån svenskar och om ni vill att Sverige ska vinna i år så är det bäst att ni tar er dit och hejar! Okej? (Ni ba: jaha, börjar du kaxa till dig redan? Ja ba: Ja, för jag orkar inte med allt kaxande sen, tycker mest att det blir too much med allt ”vi ska krossa finnarna” (kan inte finska motsvarigheten, även om det säkerligen finns någon) osv. Krossa på bara, men det är lättare att vinna om ni fokuserar på er prestation istället (förtydligar att det gäller båda lagen). Kaxandet har sin charm, men måtta med allt förstås).

Enligt statistiken just nu så kommer Sverige att vinna både dam- och herrkampen överlägset. Det brukar se ut så i statistiken. I fjol också. Då vann Sverige med 1p. Har lite svårt att släppa det ännu, men är jäkligt revanschsugen. Den enda gången som vi har vunnit så länge jag har varit med så var det knappt kul. Eller ja, det var jäkligt kul att vinna förstås men svenskorna som var vana att vinna år efter år var desto mindre glada. Vilket jag helt kan förstå. Det var riktigt dålig stämning på hotellet, istället för den vanliga, roliga, retfulla. Men kul brukar det alltid vara hur som helst!

Nu då jag känner så många svenskar och dessutom tränar med några av dem så är det kanske någon som undrar vem jag riktigt hejar på. Jag kan säga så här. Jag hoppas att Finland vinner allt som går att vinna, men jag hoppas även att mina svenska vänner kommer att prestera svinbra! Svårare än så är det inte!

Det om det. Det är fortfarande tio dagar kvar. 

Försökte shoppa idag. Tyckte att jag behövde en ny bankettklänning. Konstaterade att 1) Jag hatar att shoppa, det är svinjobbigt att prova kläder och föra dem tillbaka och ta en ny storlek och föra dem tillbaka osv. Det är så jäkla tungt att man behöver en veckas återhämtning. Kommer knappt att orka springa på Finnkampen om jag ska shoppa innan. Så jag skippade klänningen. Får väl riva ner en gardin här hemma och klippa lite 2) Jag trivs inte i snygga kläder. Jag har äntligen kommit fram till vad jag har för stil, och det är ingen stil alls. Jag vill helst leva resten av mitt liv i mina mjukisbyxor och sportbher. Jag älskar mina Nike-kläder mer än alla prinsessklänningar i hela världen. Bekvämt är det nya snygga. Jag känner mig helt lost i klänning och klackar. Så ja, jag är hon som kommer att gå runt och se förvirrad ut på banketten, hej hej!

Köpte frozen yoghurt idag också. För första och sista gången. Öste på med allt godis jag kunde hitta och tänkte att det skulle bli gott. Hälsotjejer brukar skriva att det är såååå gott, och dessutom sååå mycket nyttigare än vanlig glass. Kanske mera gäller versionen utan godis på. Men fasiken vad jag blev besviken. Det var verkligen svinäckligt. Som glass men äckligt. Som glass gjort på gammal mjölk. Inte gott. Kan ju bero på att jag inte är så jätteförtjust i yoghurt och dessutom inte alls varit sugen på glass på hela sommaren. Men ändå. Jag åt upp godiset och slängde resten. Jag kommer aldrig att bli ett hälsofreak. Jag har inget emot att äta hälsosamt men de nyttiga alternativen till godsaker godis/chips/kakor/glass är ingenting för mig. Man äter väl godsaker för att det är gott. Jag kan inte lura mig att saker gjorda på dadlar, nötter och lite stevia är gott. Nej, äter jag gott, så vill jag äta det godaste. Inte ett hälsoalternativ. Det får andra syssla med, så får jag äta mitt godis i fred. Få människor inspirerar mig så mycket som duktiga idrottare som inte skäms över att äta godsaker. 

Nåja, jag ska avsluta nu. Känner att jag har drivit med för många människor i dagens inlägg. Det var onödigt. Ska återgå till att enbart driva med mig själv framöver! Tack och förlåt!

Sandra

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 1

Johan Renström

Hemsk att kvinnor inte ska kunna springa tryggt i skogen. Tjejer har blivit ofredade här i skogen också och för ett halvår sedan blev jag själv vittne till hur ett gäng trakasserade en tonårstjej utanför biblioteket och de fegisarna stack när jag kom springande. Hörde sen att hon gråtande hade gått till pappans jobb i närheten. Jag har alltid sagt att faran är överdriven, men nu kan man inte säga så längre. För några veckor sedan sprang jag längs en stig i en urskog och såg två tjejer som mödosamt med ryggsäck försökte ta sig förbi under ett träd som rasat över stigen. Jag duckade under stammen och sprang förbi, log och sa glatt hej hej. Då stelnade en av tjejerna till och skrek i panik rakt ut. Jag var visserligen svettig, orakad och långhårig, men jag blev helt perplex och sprang vidare med växande dåligt samvete och ringande öron. Sen sprang jag tillbaka samma väg och mötte dem igen och kunde se att hon log och mådde bra. Hädanefter tror jag att jag ska göra lite mer ljud. Jag springer så tyst och tror att alla har lika bra koll som jag på världen omkring. Fast om jag flåsar för mycket kanske jag skrämmer ännu mer. Hm, bjällra kanske. Tror vi har en koskälla i stugan. Härligt personligt inlägg igen:)



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kinabloggen dag 16 – Hälsningar från någonstans ovanför Ryssland


Vaknade 06.03 i morse, En minut innan alarmet. Det motsvarar 00.03 svensk tid. Och jag lär inte somna på flyget, så det blir nog en lång dag. Men å andra sidan lär jag somna gott i kväll. Har aldrig förr haft några större problem med tidsomställningar (förutom då jag flyger fram och tillbaka mellan Finland och Sverige, jisses vad den där ena timmen känns, jetlag så in i helsike) och så jag tänkte inte ha det nu heller.

Det var jobbigt att åka i morse. Blev förstörd redan vid frukosten då det spelades ”I’m a big big girl, in a big big world, it’s not a big big thing if you leave me. But I do do feel that I do do will miss you much. Å ja ba: världen är så stor och jag känner mig så liten och åh vad jag kommer att sakna Peking. Som att jag skulle ha bott där ett halvår minst. Sjukt töntigt, men jag blir alltid så där fjompig då jag reser hem från mästerskap. Alltid. Det är lite märkligt faktiskt, för jag tycker ju väldigt ofta att det är jobbigt att åka iväg hemifrån också. Tycker inte om att lämna tryggheten. Men nu har jag ju ändå varit ett bra tag i Peking och kände mig trygg där. Dock borde det väl kännas ännu tryggare att komma hem, men det hjälper tydligen inte. Nåja, ska sluta yra nu. Det blir skönt att komma hem. Det blir det. Men jag hade nog kunnat stanna i Peking ett par dar till.

Men dagens resa började ändå bra. Är lite ovan vid det här med silverkort (kämpar hårt för att nå guldnivå), bussinessincheckning och lounger ännu så jag blir alltid nervös då jag står där med mitt kort och hoppas att jag ska bli insläppt i loungen. Vet ju att jag ska bli insläppt med mitt kort, men med mina mjukiskläder och håret i en slarvig tofs så vet man aldrig. Kostymkillarna kanske blir förolämpade om jag kommer in. Men jag kom in. Och blev helt till mig över maten. Inte för att det fanns mycket som intresserade mig egentligen, men när man är van vid att betala överpris gånger femton på flygplatser så blir man ju lite till sig över gratisbananer. Åt ett par kex och smuttade på en cola så att jag blev både sockerhög och koffeinhög. Och undrade exakt hur jag hade tänkt lyckas somna på flyget. Som om jag inte skulle tycka att det är tillräckligt svårt från förr.

Det är jättemånga kineser på flyget (no shit!). Kändes lite klaustrofobiskt i början faktiskt. Inte för att jag har något emot kineser, men jisses vad yra de är. Det tar inte en kvart att ta sig igenom en säkerhetskontroll, det tar inte tio minuter att organisera sina grejer på rätt hyllor inne på flyget och det tar inte fem minuter att hitta rätt plats. Förstår inte hur det ens är möjligt att sätta sig på fel plats. Men sen insåg jag att alla inte flyger hela tiden och släppte det. De stör sig säkert jättemycket på mig och min fejkblonda tofs. Typ.

Flygstarten gick bra. Noll panik trots lite skakande. Jag trodde visserligen att vi höll på att störta då det smällde till då de fällde in hjulen, men det orkade jag inte bry mig om. Jag tror ju ändå alltid att vi ska störta så jag är för van för att bry mig. (Bara därför kommer det att bli världens turbulens om en stund och jag kommer att ha panik halva resan). Men toan är jag ändå rädd för. Flygtoaletter är ju sjukt läskiga. Alltså själva spolljudet. Usch. Håller alltid för öronen då jag spolar. Känns också hundra procent normalt.

Precis då jag höll på att somna (jepp, jag tror faktiskt att jag hade somnat) så knackade någon mig på axeln. ”Sandra, om du vill kan du få flytta till en plats med lite mera utrymme, du kan få sitta bredvid Ari om du vill” (Fast på finska då). Tänkte att 1) hur vet flygvärdinnan vad jag heter? 2) Ska jag lämna min fönsterplats som jag hade varit sjuuukt nöjd över att jag hade fått välja? 3) Vill jag sitta bredvid Ari igen. Tänkte sen att 1) Jag reser ju i landslagsdräkt 2) Om de föreslår att jag ska byta plats så är det säkert en bra idé 3) Jag satt ju med Ari på väg till Hongkong och då kraschade vi inte så det verkar ju vara ett vinnande koncept.

Fick en gångplats (bakom Ari, det fick duga) med två lediga platser bredvid mig, (så nu kan jag ligga (!) och sova om jag mot förmodan skulle bli trött). Fick bra hörlurar, marimekkotofflor och en marimekkonecessär. Kände mig bortskämd och tacksam. Hemresan tar dessutom bara åtta timmar! Ingenting ju! Sex timmar och femtionio minuter kvar nu i skrivandets stund. I publicerandets stund lär jag dock sitta på flygplatsen i Helsingfors. Såvida vi inte har störtat i Sibirien.

Jag är tacksam över att jag har lärt känna så många av svenskarna. Det känns nästan som att jag har två landslag. Ibland känns det dock som att jag inte har något landslag alls. Känner mig för svensk för finska landslaget. Min finska har verkligen blivit usel och jag har jättedåligt samvete för det. Jag måste jobba på finskan kommande år, för jag vill verkligen kunna föra normala konversationer med folk. Då jag hänger med svenska laget känner jag mig dock lite för finsk. Även om jag trivs med människorna så är jag ju inte en i laget. Inte för att det spelar någon roll. Men ändå. Jag är ändå mest glad över att jag börjar lära känna lite folk!

Hur som helst. Ser fram emot mycket just nu. Att kunna andas igen till exempel. I luft som inte är så bastuaktig. Att tävla ett par gånger till i sommar. Finnkampen, jisses vad jag ser fram emot Finnkampen. Och extra lyxigt att det alltid är på hemmaplan. Alla ställen är hemma. Ser också fram emot hösten och känslan av nystart. Älskar, älskar, älskar hösten! Ser fram emot allting!

Men jag ska börja avsluta nu. Det finns inget mera att berätta. Kinabloggen har nått sitt slut.

Och jag vill ge er ett stort tack! Utan er läsare, och utan alla fina kommentarer så hade det inte funnits motivation till att blogga så där mycket. Nu har ni skämt bort mig med så många fina ord att fingrarna bara har dansat över tangenterna som smattrande regndroppar mot ett plåttak en grå oktoberförmiddag (och exakt varifrån kom den där meningen???) Så tusen tack för det!  Och egentligen tycker jag väldigt mycket om att skriva så det är ju fruktansvärt trevligt att ha en orsak till att göra det då också. Tack igen!

 

Och tack till finska landslaget, för att ni har tålamod med mig trots att mina meningar både tar lång tid att säga och trots att de blir grammatiskt inkorrekta. Tack till David och Camilla för sällskap och möjligheter till att prata dialekt. Tack till svenska landslaget för att jag har varit välkommen att umgås med er (eller ja, det vet jag ju inte om jag har varit, men jag har umgåtts med er ändå, och ni har ju åtminstone inte varit jättetaskiga). Tack till Oscar, för all hjälp, för all pepp, för allt stöd, för all uppmuntran och för sällskapet! Och tack till alla som hejat hemifrån Norden. Jag har så fina människor i mitt liv!

Jag vet inte när mitt nästa blogginlägg dyker upp. Troligen inte imorgon, men man vet ju aldrig!

Men jag kan nästan lova att om si så där ett år så är Riobloggen i full gång!

Tack och hej!

Sandra

Antal kommentarer: 2

Mikael Soto

Det är vi som ska tacka! Det är fantastiskt roligt att läsa dina inlägg 🙂 Självklart måste du föda oss på vägen mot Rio. Vad kan väl vara mer spännande än att läsa dina härligt målande inlägg om ett försäsongspass i november? Distans i +4, regn & motvind.
Fattar såklart att du inte har riktigt lika mkt skrivfritid som på ett uppladdningsläger. Men eftersom det är välkänt att kvinnliga häcklöpare tjänar sjukt mkt pengar på feta sponsorbidrag & inbjudningspremier så dom inte behöver göra särskilt mkt annat än att träna, få massage & jaga goodiebags, så finns det nog ändå lite tid över att kasta ut några rader till pöbeln. Dvs oss – dina bisarra läsare.
& du, spara lite på krafterna i Finnkampen så du inte bränner dej inför Rio!
Love U! 🙂


Mikael Soto

ok… HINDERlöpare ska det såklart vara! Häcklöpare tjänar inga pengar, det vet ju alla…!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kinabloggen dag 15 – Oflyt


Den där lunchen på Nike igår. Den gick sådär. Insåg att det inte gick några bussar. Så jag sprang lite istället. Tänkte att jag får åka dit på eftermiddagen istället. Åkte på eftermiddagen. Kom dit då de stängde. insåg att nästa buss tillbaka skulle gå om tre timmar. Och tävlingarna skulle börja om två timmar. Så jag fick sitta två timmar på uppvärmingsplanen. Det var långa timmar. Men mamma har sagt att det är bra att ha tråkigt ibland. Dock blev det lite tufft att se hinderlöparna börja ladda upp inför finalen.

Sen åkte jag buss hem mitt i stav- och spjutfinalerna, som den usla finländare jag är. Hade gärna sett på tävlingarna på plats, men värmen var jobbig och magen hungrig. Och man kan ju inte få allt. 

Kollade hinderfinalen med Oscar igår. Kände mig rätt lugn faktiskt. Åtminstone de första 2900 metrarna. Jag höll ju mest på tyskan. Mest för att jag tyckte synd om henne på EM i Helsingfors då hon blev nerspurtad av en annan tyska och blev fyra (och sen åkte silvermedaljören fast för doping så hon fick väl sitt brons på posten i somras). Men också för att jag tycker att det är kul att det inte bara är afrikaner i toppen. Men sen då tyskan väl gick upp i ledning så kändes det inte lika bra längre. På något vis har jag tänkt mig att vi är på typ samma nivå och plötsligt kände jag bara att jag borde ha varit där. Men det var jag inte. Och så fick jag en massa flashbacks från Zürich och allt kändes allmänt piss. Så jag käkade lite drakfrukt (enda ätbara frukt de har här) och gick och la mig. 

Vaknade outvilad. Bytte rum. Till ett rum på tionde våningen. Taskig utsikt, inget internet, ingen Bolt, ingen Tommy Tejp. Och ingen Almgren eller Amb som granne. Livet är hårt ibland. Men en dag ska man väl klara av! 

Sen åkte jag till Nike. Erkänner att jag var sjuuukt sugen på goodiebagen. Har ju sett hur himla snygga kläder alla andra har fått. Var där redan en kvart innan de öppnade (inte för att jag var ivrig, utan för att det var den sista bussen som åkte på förmiddan, lovar). Kom in, kände mig vilse men hittade slutligen goodiebagsrummet. Gick in, kände mig som ett barn kvällen innan julafton. Såg på då de före mig i kön provade sina kläder. Och slutligen blev det min tur. Fick veta att allt i XS var slut. Allt i S var slut. Alla skor i min storlek var slut. Årets antiklimax. Fick ett par för stora skor och ett par för små skor. Fick också en tröja som jag gav till Oscar för att jag tyckte att det var en killtröja. Och så två för stora t-shirts (aaah, måste sluta skriva på rikssvenska. T-tröjor heter det ju). Och lite sånt. Så jag ska inte klaga. Man får helt enkelt inte klaga om man får saker gratis. Dessutom sprang jag ju dåligt i måndags och då förtjänar man inte en massa fina gratissaker. Försöker jag åtminstone intala mig själv. Det går sådär…

Skulle springa ett lätt pass i kväll hade jag tänkt. Men som kom jag på att det skulle vara kul att springa nånting lite snabbare. Så jag lyxade till det och drog på mig lätta skorna. Tänkte springa ett lite längre stegringslopp. Men så gick det ganska lätt. Så jag bara körde på. Och benen bara sprang. Det gick hur jäkla lätt som helst. Vågade inte kolla klockan, körde bara på känsla och pressade på sista kilometern. Stannade inte utan fortsatte bara jogga ner. Benen sjukt pigga. Nerjoggen gick hur snabbt som helst. Hade världens flow. Kan inte minnas när mina ben har känts sådär lätta och pigga senast. Njöt så länge det varade, för efter morgondagens flygresa kan det nog ta en stund innan lättheten är tillbaka. Men det kan jag ta. Det är två veckor till nästa tävling. Och det loppet ser jag verkligen fram emot. 

Nåja, jag ska börja avrunda. Känner mig ofokuserad och orolig. Alltså inte orolig som i rädd och nervös utan orolig som i inte rolig. Och jag vill att min blogg ska vara rolig. Och hur roligt är ett sex centimeter långt stycke om hur lätta ben jag hade idag egentligen? Nä precis, tänkte väl det.

Åker hem imorgon. Blir en galet lång dag. Flyger hela dan. Väntar fyra och en halv timme i Helsingfors och flyger lite till. Ska försöka hålla mig vaken i tjugotvå timmar så att jag somnar gott då jag kommer hem. 

Blir skönt att komma hem. Och lite läskigt. Verkligheten är så himla verklig och det kan vara lite chockerande i början. Men det ska väl nog gå bra. Förr eller senare. 

Flygresan är jag inte ens orolig för. Däremot är jag orolig för att jag inte är orolig. Bara därför kommer det väl att vara brutalt mycket turbulens. Och det orkar jag inte med. Dock är det fruktansvärt svårt att göra något åt det. 

Har ni förresten tänkt på att man kunde göra flygresor lite säkrare. Man kunde bygga jäääättehöga ställningar med jättetjocka och stabila vajrar på som man kunde haka fast flygen i. Liksom först hissar man upp dem och så hakar man fast dem. Så om planet går sönder så lämnar man bara att hänga i luften. Inget kraschande. Såvida planet bakom kommer ihåg att bromsa i tid. Tycker att nån skulle kunna fixa det i väntan på att teleportmaskinen ska uppfinnas. 

Nåja. Jag är ju uppenbarligen inte jättebra på att avsluta. 

Om jag håller mig vaken imorgon så ska ni få ett sista inlägg då. Det kan bli riktigt roligt för jag kommer troligen att vara helt borta i huvudet av trötthet. Alltid något att se fram emot! 

Tack och hej Kinalandet!

Sandra


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kinabloggen dag 14 – nya tag


Jag gör som i bussar, hissar och flyg. Lämnar bort otursnummern 13. Fast i kinahissar lämnar de bort 13, 4, 14, och 24. Lite väl avancerat men ändå. Har hört olika förlklaringar men det är väl nånting med att fyra betyder död, eller låter som ordet död eller något sånt på kinesiska. Så då ska alla fyror bort. Förstås.

Igår var en konstig dag. Vaknade helt tom på känslor. Tog mig igenom frukosten som en zombie. Kände för att inte träna alls på hela dan. Bara sitta och stirra på luften. Men så fick jag ett mail där det stod att jag har fått startplats på en tävling jag så gärna ville springa, men som jag trodde att jag inte skulle få springa. Och då vände allt på en halv minut. Jag taggade till och stack ut och sprang dubbelt längre än planerat. 

Men alltså att springa här är en nära döden-upplevelse. Och då bor vi ändå i utkanten av peking. Jag ser mest bara skog då jag kollar ut. Men springa kan man inte göra. Speciellt inte vid lunchtid. 

Trafiken är ju helt sjuk. I varje korsning är det 50% chans att överleva. Värst är de sexfiliga korsningarna med trafikljus. För bilarna kör mot rött om de känner för det. Så jäkla obehagligt. Och igår var hela kina ute och gick då jag sprang. Jag brukar klaga på hur egoistiska stockholmarna är då de är ute och går, vilket jag visserligen fortfarande håller fast vid, men kineserna. Härregud. Fick springa ner på vägen ett par gånger för att människorna jag mötte skulle snurra runt med sitt paraply, slänga runt sina handväskor och dingla med sina plånböcker över halva trottoaren. Okej om man nu ska vägra flytta på sig, men man kan väl dra ihop sina grejer åtminstone. Idioter.

Igår lovade jag förresten en jamaicans sprinter att han får börja tävla för Finland. Protester? Nä, tänkte väl det. 

Åkte med Oscar till stadion igårkväll också. Lärde mig allt man kan veta om längdhopp. Ungefär. Min favorit (näst efter Michel förstås!!!) vann överlägset. Damernas 1500m var roligt det med. Och Bolt. Men Bolt är alltid rolig. Vi kom tillbaka rätt sent och jag käkade nattmat med svenska laget. Jag är så himla språkförvirrad. Finska/sverigesvenska/engelska/dialekt. Hänger inte med i svängarna. 

Jag är ganska oimponerad av hela tävlingsarrangemanget här. Kanske mest för att jag tänkte att allt skulle vara så himla noga och perfekt här. Så som det var i Korea. Men det är det inte kan jag säga. Jag har allra mest svårt att förstå varför de inte har obegränsat med vatten på hotellet. Världens bästa friidrottare bor här och de är varmt som fan. Det ska finnas vatten. Det är faktiskt inte för mycket begärt. 

Och på uppvärmningsarenan. Är jag för krävande då jag säger att jag tycker att det skulle vara trevligt om det fanns toaletter? Det finns ju förstås. I ett omklädningsrum i en korridor i en byggnad vid sidan om planen. Tre toaletter. Eller nåja, fem, men två har dörrar utan lås och de går inte att stänga alls. Toapapper finns inte heller. Inte ens ställningar för toapappersrullar. Jäkla märkligt land det här. Men städar gör de. VARJE gång jag har varit på toa så har de skurat det där jäkla golvet. Så det är alltid blött. Och det finns givetvis inga krokar heller. Så man får lägga ner sin väska i en vattenpöl varje gång man går på toa. 

Jag brukar inte vara så känslig, men tycker bara att det är kasst. Hur jäkla svårt hade det varit att placera ut tio bajamajor? 

Säkerhetskontrollerna ska vi inte ens gå in på. De verkar bara finnas för att ge ett proffsigt intryck. Ingen bryr sig om någonting. Men det är rätt skönt. 

Det värsta här är ändå rätt tragiskt. För det är uselt på riktigt. I korridoren där de fantastiska toaletterna finns så finns också några rum för volontärerna, där de kan vila. ”Lounger” som rummen så fint heter. De har stora fönster ut till korridoren så man kan kika in om man vill. Då och då ligger någon där och sover. Men själva rummen är tomma. Helt tomma. Inte en möbel. Det enda som finns är ett par stora pappbitar (!) som de kan sova på. För jävla dåligt. Förnedrande. Och allmänt pissigt. 

Nä, man blir lite sur. 

Men nu orkar jag inte blogga mera. Känner mig inte längre så där ivrig och glad som i början av kinatiden. Nu är jag mest trött och går på autopilot. 

Ska i väg och springa lite och hoppas att jag överlever. Sen lunch på Nike. Kan bli kul! 

Och förstås, spjutfinalen ikväll!

Tack för alla snälla ord efter måndagens lopp!

Sandra

Antal kommentarer: 1

Mikael Soto

Kul att fått en inbjudan du längtat efter! Nya tag!
Kommer du förresten att springa Lidingöloppet i år?

Håller verkligen med om att det är tragiskt hur dom behandlar sina volontärer 🙁 Lite respekt för människor i allmänhet och gratisarbetare i synnerhet vore inte fel. Dom har säkert väldigt långa arbetspass också kan man gissa. Kasst!
Hur fungerar sånt här rent praktiskt? Rapporterar ni idrottare till era förtroendevalda som lyfter frågan till internationella förbundet? Lr är det som vanligt, förbundet vill inte trampa någon på tårna, särskilt inte ett arrangörsland, så man släpper frågan?

Kenyanskt spjutguld! Där ser man… Om dom snor era spjutguld så får väl du svara med att sno deras hinderguld!
🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kinabloggen dag 12 – Tomhet


Jag tänker inte skriva mycket. Kan inte skriva mycket. Har lite brist på ord. Vet inte vad jag ska säga. 

I elva dagar har jag vari helt avskärmad från verkligheten. Hållit till i min egen värld. De senaste elva dagarna har mitt liv handlat om att lyssna på min kropp. Mitt liv har handlat om att träna bra, och framför allt smart. Det har handlat om att äta ordentligt, att se till att jag har fått i mig tillräckligt med vätska, att se till att jag har tagit det tillräckligt lugnt mellan passen, att sova ordentligt, att anpassa sig till skillnader i tid och klimat, att inte störa sig på småsaker och att helt enkelt göra det bästa jag kan göra för att vara helt redo idag. 

Och jag har gjort det bra. Det måste jag faktiskt ge mig själv. Bättre än någonsin förr. Och kroppen kändes bra idag. Grymt bra faktiskt. Jag kände mig lugn innan, stabil och laddad. 

Men det blev som det blev. Tänker inte analysera mitt lopp nu och här. Det tar jag med mina coacher. Det kändes bra och jag sprang bra, men för långsamt. 

Just nu känner jag bara tomhet. Och enorm besvikelse. 

Nu ska jag fortsätta att bryta ihop så jag kan komma igen imorgon. 

Tack för ert stöd!

Sandra

Antal kommentarer: 2

Mikael Soto

Hej…
Förstår att du är besviken och att det känns tomt. Gränsen mellan att nå sin målsättning och att inte riktigt nå fram är ytterst tunn i världseliten. Att få allt att stämma perfekt i precis rätt ögonblick är vetenskap på hög nivå. Att göra en Bolt är få förunnat!
Sedan har man ju en massa konkurrenter som stökar till det också…
Jag tyckte ändå att du såg stark och bra ut!! Och du har mkt kvar att få ut ur kroppen i framtiden. När väl den där eländiga vattengraven ”flyter” bättre kommer du att ha en bokat plats i alla finallopp!
Slicka såren en stund så kommer du tillbaka ännu starkare!
Tack för att vi fått vara med under din uppladdning & dagarna i Peking.
Du, min HFF 🙂


Johan Renström

Att lyckas perfekt vid ett tillfälle är otroligt svårt. Nästa gång går det bättre. Tack för en trevlig och rolig dagbok från Kina.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kinabloggen dag 11 – Redo


Jag är tillbaka. Hoppas ni överlevde gårdagen. Det finns ju en hel del andra läsvärda bloggar här på Runner’s. Personliga favoriter är Hjärnfysikbloggen, Lars blogg och LGs blogg. De tycker jag åtminstone att ni ska börja läsa om ni inte redan gör.

Jag sov gott i natt. Men jag gick inte upp lika gott. Har man nångång sovit klart på morgonen? Fy va det är nice att sova. I morse fanns det två olika grötsorter vid frukosten. Både risgröten (ser ut som kokt ris i vatten (det är ju typ kokt ris i vatten, men jag menar mest att det liksom inte blir en gröt, utan riskornen flyter bara runt i det grumliga vattnet)) och havregrynsgröten som var både vällingig och klumpig. Jag käkade min gröt som jag importerat från Finland (finns ju inte ens god snabbgröt i Sverigelandet!) och var nöjd!

Luften i Peking är fantastisk. Ni ba: eh, alltså va, luften borde ju vara hemsk. Men nä, den är bra. De har fixat till den så att den är bra. Och luftfuktigheten är inte ens i närheten av Hongkongluften. Det är fortfarande varmt, men lite värme har väl ingen dött av… Och efter Hongkongvärmen känns det här vädret svalt och skönt.

Träningarna har känts väldigt bra sen vi kom hit. Har försökt ta det så lugnt som möjligt men benen är pigga och vill springa snabbt. Ett bra tecken antar jag. 

Vi åkte till fågelboet (stadion) imorse och kollade läget och sprang lite där. Mondobanor gör mig ganska lycklig. Träningen kändes bra också, så det var ju trevligt. Sen körde vi isbad. Det är rätt länge sedan jag isbadat i annat än 15-20-gradigt havs/poolvatten så de där träbaljorna med vatten och tusen isbitar kändes sådär. Eller okej, jag var svinmesig. Jag satte mig ner. Tänkte att nu spyr jag för det här gör så helvetiskt ont. Tio sekunder senare var känseln i tårna borta. Och jag fokuserade på att överleva första minuten, för sen brukar det kännas lättare. Jag överlevde min minut. Cirka. Men det blev inte behagligare. Jag kapitulerade och hoppades att ingen såg att jag var från Finland. 

Igår hade vi presskonferens förresten. Vi fick stora mikrofoner och jag blev taggad på att köra finsk karaoke (Rakkaus on lumivalkoineeeeeen), men då kom mediafolket in i rummet och jag fegade ur. Klent, jag vet. Jag vägrade prata finska i tv, för att jag är obekväm med det (kommer att få såååå många hatkommentarer för det men kunde för tillfället inte bry mig mindre), men pratade finska med övrig media. Pratade till och med finska inför publik. Svarade på frågor på finska som jag inte ens hade kunnat svara på på svenska. Troligen blev det inte så bra på finska heller. Tur att ingen tvingar mig att läsa artiklarna heller.

På vår våning på hotellet är det galet. Det ryktas att Bolt bor i vår korridor, vilket verkar ganska logiskt då en massa andra manliga jamaicanska löpare bor här. De tror att jag och Camilla är ”afraid of black people” och tycker att det är hysteriskt kul. På vår våning bor också Tommy Tejp, så här hänger en hel del svenskar. Galnare än så blir det inte.

Igår gjorde vi ett quiz med dopingfrågor. Quizet gick på tid så man blev sjukt stressad. Det gick på engelska också för att klura till det lite exta. Man kunde välja andra språk också, typ finska eller norska men engelskan kändes enklast. Jag fick 9/10 rätt. Så himla besviken. Fick en adidas-spikskopåse för det. Jag är inget adidasfan. Ska skänka den till bättre behövande.

Nya länder som jag har hittat på vårt hotell: Danmark, Island, Luxemburg, Nigeria, Sri Lanka, Uzbekistan, Canada och troligen något mera som jag har glömt. 

Våra startlistor är uppe nu. Jag springer 10.17 imorgon, dvs. 04.17 i Sverige och 05.17 i Finland. Jag tycker inte att någon måste gå upp så tidigt för att se mig springa. Springer jag kasst är det inget att se och springer jag bra så får ni se mig i finalen istället. Att ta sig till final blir jäkligt tufft, men ett VM ska vara tufft. Det är bara att köra. 

Jag har inte så mycket mera att säga. Ska ta det lugnt och förbereda mig så bra jag kan resten av dagen. Känner mig inte nervös eller så. Har spenderat tio dagar i Kinalandet för att springa hinder så det är skönt att det äntligen börjar bli dags.

Så att så. Får se när nästa inlägg dyker upp, från och med nu har jag ganska mycket annat än Kinabloggen att tänka på! 

Men håll gärna en tumme eller två för mig då ni sover i natt! 

Och tusen tack för alla lyckönskningar 🙂

Sandra

Antal kommentarer: 2

Mikael Soto

Skönt att luften känns bättre än alla farhågor!!
04.17, well det är därför vår Herre välsignat oss med inspelningsapparatur! Perfekt frukost-tv 🙂
Stort lycka till!!!


Johan Renström

Jag håller tummarna. Jag har skickat ett fax till peruski att han ska hålla tummarna också. Lycka till nu!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in