Kinabloggen dag 16 – Hälsningar från någonstans ovanför Ryssland
Vaknade 06.03 i morse, En minut innan alarmet. Det motsvarar 00.03 svensk tid. Och jag lär inte somna på flyget, så det blir nog en lång dag. Men å andra sidan lär jag somna gott i kväll. Har aldrig förr haft några större problem med tidsomställningar (förutom då jag flyger fram och tillbaka mellan Finland och Sverige, jisses vad den där ena timmen känns, jetlag så in i helsike) och så jag tänkte inte ha det nu heller.
Det var jobbigt att åka i morse. Blev förstörd redan vid frukosten då det spelades Im a big big girl, in a big big world, its not a big big thing if you leave me. But I do do feel that I do do will miss you much. Å ja ba: världen är så stor och jag känner mig så liten och åh vad jag kommer att sakna Peking. Som att jag skulle ha bott där ett halvår minst. Sjukt töntigt, men jag blir alltid så där fjompig då jag reser hem från mästerskap. Alltid. Det är lite märkligt faktiskt, för jag tycker ju väldigt ofta att det är jobbigt att åka iväg hemifrån också. Tycker inte om att lämna tryggheten. Men nu har jag ju ändå varit ett bra tag i Peking och kände mig trygg där. Dock borde det väl kännas ännu tryggare att komma hem, men det hjälper tydligen inte. Nåja, ska sluta yra nu. Det blir skönt att komma hem. Det blir det. Men jag hade nog kunnat stanna i Peking ett par dar till.
Men dagens resa började ändå bra. Är lite ovan vid det här med silverkort (kämpar hårt för att nå guldnivå), bussinessincheckning och lounger ännu så jag blir alltid nervös då jag står där med mitt kort och hoppas att jag ska bli insläppt i loungen. Vet ju att jag ska bli insläppt med mitt kort, men med mina mjukiskläder och håret i en slarvig tofs så vet man aldrig. Kostymkillarna kanske blir förolämpade om jag kommer in. Men jag kom in. Och blev helt till mig över maten. Inte för att det fanns mycket som intresserade mig egentligen, men när man är van vid att betala överpris gånger femton på flygplatser så blir man ju lite till sig över gratisbananer. Åt ett par kex och smuttade på en cola så att jag blev både sockerhög och koffeinhög. Och undrade exakt hur jag hade tänkt lyckas somna på flyget. Som om jag inte skulle tycka att det är tillräckligt svårt från förr.
Det är jättemånga kineser på flyget (no shit!). Kändes lite klaustrofobiskt i början faktiskt. Inte för att jag har något emot kineser, men jisses vad yra de är. Det tar inte en kvart att ta sig igenom en säkerhetskontroll, det tar inte tio minuter att organisera sina grejer på rätt hyllor inne på flyget och det tar inte fem minuter att hitta rätt plats. Förstår inte hur det ens är möjligt att sätta sig på fel plats. Men sen insåg jag att alla inte flyger hela tiden och släppte det. De stör sig säkert jättemycket på mig och min fejkblonda tofs. Typ.
Flygstarten gick bra. Noll panik trots lite skakande. Jag trodde visserligen att vi höll på att störta då det smällde till då de fällde in hjulen, men det orkade jag inte bry mig om. Jag tror ju ändå alltid att vi ska störta så jag är för van för att bry mig. (Bara därför kommer det att bli världens turbulens om en stund och jag kommer att ha panik halva resan). Men toan är jag ändå rädd för. Flygtoaletter är ju sjukt läskiga. Alltså själva spolljudet. Usch. Håller alltid för öronen då jag spolar. Känns också hundra procent normalt.
Precis då jag höll på att somna (jepp, jag tror faktiskt att jag hade somnat) så knackade någon mig på axeln. Sandra, om du vill kan du få flytta till en plats med lite mera utrymme, du kan få sitta bredvid Ari om du vill (Fast på finska då). Tänkte att 1) hur vet flygvärdinnan vad jag heter? 2) Ska jag lämna min fönsterplats som jag hade varit sjuuukt nöjd över att jag hade fått välja? 3) Vill jag sitta bredvid Ari igen. Tänkte sen att 1) Jag reser ju i landslagsdräkt 2) Om de föreslår att jag ska byta plats så är det säkert en bra idé 3) Jag satt ju med Ari på väg till Hongkong och då kraschade vi inte så det verkar ju vara ett vinnande koncept.
Fick en gångplats (bakom Ari, det fick duga) med två lediga platser bredvid mig, (så nu kan jag ligga (!) och sova om jag mot förmodan skulle bli trött). Fick bra hörlurar, marimekkotofflor och en marimekkonecessär. Kände mig bortskämd och tacksam. Hemresan tar dessutom bara åtta timmar! Ingenting ju! Sex timmar och femtionio minuter kvar nu i skrivandets stund. I publicerandets stund lär jag dock sitta på flygplatsen i Helsingfors. Såvida vi inte har störtat i Sibirien.
Jag är tacksam över att jag har lärt känna så många av svenskarna. Det känns nästan som att jag har två landslag. Ibland känns det dock som att jag inte har något landslag alls. Känner mig för svensk för finska landslaget. Min finska har verkligen blivit usel och jag har jättedåligt samvete för det. Jag måste jobba på finskan kommande år, för jag vill verkligen kunna föra normala konversationer med folk. Då jag hänger med svenska laget känner jag mig dock lite för finsk. Även om jag trivs med människorna så är jag ju inte en i laget. Inte för att det spelar någon roll. Men ändå. Jag är ändå mest glad över att jag börjar lära känna lite folk!
Hur som helst. Ser fram emot mycket just nu. Att kunna andas igen till exempel. I luft som inte är så bastuaktig. Att tävla ett par gånger till i sommar. Finnkampen, jisses vad jag ser fram emot Finnkampen. Och extra lyxigt att det alltid är på hemmaplan. Alla ställen är hemma. Ser också fram emot hösten och känslan av nystart. Älskar, älskar, älskar hösten! Ser fram emot allting!
Men jag ska börja avsluta nu. Det finns inget mera att berätta. Kinabloggen har nått sitt slut.
Och jag vill ge er ett stort tack! Utan er läsare, och utan alla fina kommentarer så hade det inte funnits motivation till att blogga så där mycket. Nu har ni skämt bort mig med så många fina ord att fingrarna bara har dansat över tangenterna som smattrande regndroppar mot ett plåttak en grå oktoberförmiddag (och exakt varifrån kom den där meningen???) Så tusen tack för det! Och egentligen tycker jag väldigt mycket om att skriva så det är ju fruktansvärt trevligt att ha en orsak till att göra det då också. Tack igen!
Och tack till finska landslaget, för att ni har tålamod med mig trots att mina meningar både tar lång tid att säga och trots att de blir grammatiskt inkorrekta. Tack till David och Camilla för sällskap och möjligheter till att prata dialekt. Tack till svenska landslaget för att jag har varit välkommen att umgås med er (eller ja, det vet jag ju inte om jag har varit, men jag har umgåtts med er ändå, och ni har ju åtminstone inte varit jättetaskiga). Tack till Oscar, för all hjälp, för all pepp, för allt stöd, för all uppmuntran och för sällskapet! Och tack till alla som hejat hemifrån Norden. Jag har så fina människor i mitt liv!
Jag vet inte när mitt nästa blogginlägg dyker upp. Troligen inte imorgon, men man vet ju aldrig!
Men jag kan nästan lova att om si så där ett år så är Riobloggen i full gång!
Tack och hej!
Sandra
Antal kommentarer: 2
Mikael Soto
Det är vi som ska tacka! Det är fantastiskt roligt att läsa dina inlägg 🙂 Självklart måste du föda oss på vägen mot Rio. Vad kan väl vara mer spännande än att läsa dina härligt målande inlägg om ett försäsongspass i november? Distans i +4, regn & motvind.
Fattar såklart att du inte har riktigt lika mkt skrivfritid som på ett uppladdningsläger. Men eftersom det är välkänt att kvinnliga häcklöpare tjänar sjukt mkt pengar på feta sponsorbidrag & inbjudningspremier så dom inte behöver göra särskilt mkt annat än att träna, få massage & jaga goodiebags, så finns det nog ändå lite tid över att kasta ut några rader till pöbeln. Dvs oss – dina bisarra läsare.
& du, spara lite på krafterna i Finnkampen så du inte bränner dej inför Rio!
Love U! 🙂
Mikael Soto
ok… HINDERlöpare ska det såklart vara! Häcklöpare tjänar inga pengar, det vet ju alla…!