Kinabloggen dag 16 – Hälsningar från någonstans ovanför Ryssland

Den där lunchen på Nike igår. Den gick sådär. Insåg att det inte gick några bussar. Så jag sprang lite istället. Tänkte att jag får åka dit på eftermiddagen istället. Åkte på eftermiddagen. Kom dit då de stängde. insåg att nästa buss tillbaka skulle gå om tre timmar. Och tävlingarna skulle börja om två timmar. Så jag fick sitta två timmar på uppvärmingsplanen. Det var långa timmar. Men mamma har sagt att det är bra att ha tråkigt ibland. Dock blev det lite tufft att se hinderlöparna börja ladda upp inför finalen.

Sen åkte jag buss hem mitt i stav- och spjutfinalerna, som den usla finländare jag är. Hade gärna sett på tävlingarna på plats, men värmen var jobbig och magen hungrig. Och man kan ju inte få allt. 

Kollade hinderfinalen med Oscar igår. Kände mig rätt lugn faktiskt. Åtminstone de första 2900 metrarna. Jag höll ju mest på tyskan. Mest för att jag tyckte synd om henne på EM i Helsingfors då hon blev nerspurtad av en annan tyska och blev fyra (och sen åkte silvermedaljören fast för doping så hon fick väl sitt brons på posten i somras). Men också för att jag tycker att det är kul att det inte bara är afrikaner i toppen. Men sen då tyskan väl gick upp i ledning så kändes det inte lika bra längre. På något vis har jag tänkt mig att vi är på typ samma nivå och plötsligt kände jag bara att jag borde ha varit där. Men det var jag inte. Och så fick jag en massa flashbacks från Zürich och allt kändes allmänt piss. Så jag käkade lite drakfrukt (enda ätbara frukt de har här) och gick och la mig. 

Vaknade outvilad. Bytte rum. Till ett rum på tionde våningen. Taskig utsikt, inget internet, ingen Bolt, ingen Tommy Tejp. Och ingen Almgren eller Amb som granne. Livet är hårt ibland. Men en dag ska man väl klara av! 

Sen åkte jag till Nike. Erkänner att jag var sjuuukt sugen på goodiebagen. Har ju sett hur himla snygga kläder alla andra har fått. Var där redan en kvart innan de öppnade (inte för att jag var ivrig, utan för att det var den sista bussen som åkte på förmiddan, lovar). Kom in, kände mig vilse men hittade slutligen goodiebagsrummet. Gick in, kände mig som ett barn kvällen innan julafton. Såg på då de före mig i kön provade sina kläder. Och slutligen blev det min tur. Fick veta att allt i XS var slut. Allt i S var slut. Alla skor i min storlek var slut. Årets antiklimax. Fick ett par för stora skor och ett par för små skor. Fick också en tröja som jag gav till Oscar för att jag tyckte att det var en killtröja. Och så två för stora t-shirts (aaah, måste sluta skriva på rikssvenska. T-tröjor heter det ju). Och lite sånt. Så jag ska inte klaga. Man får helt enkelt inte klaga om man får saker gratis. Dessutom sprang jag ju dåligt i måndags och då förtjänar man inte en massa fina gratissaker. Försöker jag åtminstone intala mig själv. Det går sådär…

Skulle springa ett lätt pass i kväll hade jag tänkt. Men som kom jag på att det skulle vara kul att springa nånting lite snabbare. Så jag lyxade till det och drog på mig lätta skorna. Tänkte springa ett lite längre stegringslopp. Men så gick det ganska lätt. Så jag bara körde på. Och benen bara sprang. Det gick hur jäkla lätt som helst. Vågade inte kolla klockan, körde bara på känsla och pressade på sista kilometern. Stannade inte utan fortsatte bara jogga ner. Benen sjukt pigga. Nerjoggen gick hur snabbt som helst. Hade världens flow. Kan inte minnas när mina ben har känts sådär lätta och pigga senast. Njöt så länge det varade, för efter morgondagens flygresa kan det nog ta en stund innan lättheten är tillbaka. Men det kan jag ta. Det är två veckor till nästa tävling. Och det loppet ser jag verkligen fram emot. 

Nåja, jag ska börja avrunda. Känner mig ofokuserad och orolig. Alltså inte orolig som i rädd och nervös utan orolig som i inte rolig. Och jag vill att min blogg ska vara rolig. Och hur roligt är ett sex centimeter långt stycke om hur lätta ben jag hade idag egentligen? Nä precis, tänkte väl det.

Åker hem imorgon. Blir en galet lång dag. Flyger hela dan. Väntar fyra och en halv timme i Helsingfors och flyger lite till. Ska försöka hålla mig vaken i tjugotvå timmar så att jag somnar gott då jag kommer hem. 

Blir skönt att komma hem. Och lite läskigt. Verkligheten är så himla verklig och det kan vara lite chockerande i början. Men det ska väl nog gå bra. Förr eller senare. 

Flygresan är jag inte ens orolig för. Däremot är jag orolig för att jag inte är orolig. Bara därför kommer det väl att vara brutalt mycket turbulens. Och det orkar jag inte med. Dock är det fruktansvärt svårt att göra något åt det. 

Har ni förresten tänkt på att man kunde göra flygresor lite säkrare. Man kunde bygga jäääättehöga ställningar med jättetjocka och stabila vajrar på som man kunde haka fast flygen i. Liksom först hissar man upp dem och så hakar man fast dem. Så om planet går sönder så lämnar man bara att hänga i luften. Inget kraschande. Såvida planet bakom kommer ihåg att bromsa i tid. Tycker att nån skulle kunna fixa det i väntan på att teleportmaskinen ska uppfinnas. 

Nåja. Jag är ju uppenbarligen inte jättebra på att avsluta. 

Om jag håller mig vaken imorgon så ska ni få ett sista inlägg då. Det kan bli riktigt roligt för jag kommer troligen att vara helt borta i huvudet av trötthet. Alltid något att se fram emot! 

Tack och hej Kinalandet!

Sandra

Jag gör som i bussar, hissar och flyg. Lämnar bort otursnummern 13. Fast i kinahissar lämnar de bort 13, 4, 14, och 24. Lite väl avancerat men ändå. Har hört olika förlklaringar men det är väl nånting med att fyra betyder död, eller låter som ordet död eller något sånt på kinesiska. Så då ska alla fyror bort. Förstås.

Igår var en konstig dag. Vaknade helt tom på känslor. Tog mig igenom frukosten som en zombie. Kände för att inte träna alls på hela dan. Bara sitta och stirra på luften. Men så fick jag ett mail där det stod att jag har fått startplats på en tävling jag så gärna ville springa, men som jag trodde att jag inte skulle få springa. Och då vände allt på en halv minut. Jag taggade till och stack ut och sprang dubbelt längre än planerat. 

Men alltså att springa här är en nära döden-upplevelse. Och då bor vi ändå i utkanten av peking. Jag ser mest bara skog då jag kollar ut. Men springa kan man inte göra. Speciellt inte vid lunchtid. 

Trafiken är ju helt sjuk. I varje korsning är det 50% chans att överleva. Värst är de sexfiliga korsningarna med trafikljus. För bilarna kör mot rött om de känner för det. Så jäkla obehagligt. Och igår var hela kina ute och gick då jag sprang. Jag brukar klaga på hur egoistiska stockholmarna är då de är ute och går, vilket jag visserligen fortfarande håller fast vid, men kineserna. Härregud. Fick springa ner på vägen ett par gånger för att människorna jag mötte skulle snurra runt med sitt paraply, slänga runt sina handväskor och dingla med sina plånböcker över halva trottoaren. Okej om man nu ska vägra flytta på sig, men man kan väl dra ihop sina grejer åtminstone. Idioter.

Igår lovade jag förresten en jamaicans sprinter att han får börja tävla för Finland. Protester? Nä, tänkte väl det. 

Åkte med Oscar till stadion igårkväll också. Lärde mig allt man kan veta om längdhopp. Ungefär. Min favorit (näst efter Michel förstås!!!) vann överlägset. Damernas 1500m var roligt det med. Och Bolt. Men Bolt är alltid rolig. Vi kom tillbaka rätt sent och jag käkade nattmat med svenska laget. Jag är så himla språkförvirrad. Finska/sverigesvenska/engelska/dialekt. Hänger inte med i svängarna. 

Jag är ganska oimponerad av hela tävlingsarrangemanget här. Kanske mest för att jag tänkte att allt skulle vara så himla noga och perfekt här. Så som det var i Korea. Men det är det inte kan jag säga. Jag har allra mest svårt att förstå varför de inte har obegränsat med vatten på hotellet. Världens bästa friidrottare bor här och de är varmt som fan. Det ska finnas vatten. Det är faktiskt inte för mycket begärt. 

Och på uppvärmningsarenan. Är jag för krävande då jag säger att jag tycker att det skulle vara trevligt om det fanns toaletter? Det finns ju förstås. I ett omklädningsrum i en korridor i en byggnad vid sidan om planen. Tre toaletter. Eller nåja, fem, men två har dörrar utan lås och de går inte att stänga alls. Toapapper finns inte heller. Inte ens ställningar för toapappersrullar. Jäkla märkligt land det här. Men städar gör de. VARJE gång jag har varit på toa så har de skurat det där jäkla golvet. Så det är alltid blött. Och det finns givetvis inga krokar heller. Så man får lägga ner sin väska i en vattenpöl varje gång man går på toa. 

Jag brukar inte vara så känslig, men tycker bara att det är kasst. Hur jäkla svårt hade det varit att placera ut tio bajamajor? 

Säkerhetskontrollerna ska vi inte ens gå in på. De verkar bara finnas för att ge ett proffsigt intryck. Ingen bryr sig om någonting. Men det är rätt skönt. 

Det värsta här är ändå rätt tragiskt. För det är uselt på riktigt. I korridoren där de fantastiska toaletterna finns så finns också några rum för volontärerna, där de kan vila. ”Lounger” som rummen så fint heter. De har stora fönster ut till korridoren så man kan kika in om man vill. Då och då ligger någon där och sover. Men själva rummen är tomma. Helt tomma. Inte en möbel. Det enda som finns är ett par stora pappbitar (!) som de kan sova på. För jävla dåligt. Förnedrande. Och allmänt pissigt. 

Nä, man blir lite sur. 

Men nu orkar jag inte blogga mera. Känner mig inte längre så där ivrig och glad som i början av kinatiden. Nu är jag mest trött och går på autopilot. 

Ska i väg och springa lite och hoppas att jag överlever. Sen lunch på Nike. Kan bli kul! 

Och förstås, spjutfinalen ikväll!

Tack för alla snälla ord efter måndagens lopp!

Sandra

Jag tänker inte skriva mycket. Kan inte skriva mycket. Har lite brist på ord. Vet inte vad jag ska säga. 

I elva dagar har jag vari helt avskärmad från verkligheten. Hållit till i min egen värld. De senaste elva dagarna har mitt liv handlat om att lyssna på min kropp. Mitt liv har handlat om att träna bra, och framför allt smart. Det har handlat om att äta ordentligt, att se till att jag har fått i mig tillräckligt med vätska, att se till att jag har tagit det tillräckligt lugnt mellan passen, att sova ordentligt, att anpassa sig till skillnader i tid och klimat, att inte störa sig på småsaker och att helt enkelt göra det bästa jag kan göra för att vara helt redo idag. 

Och jag har gjort det bra. Det måste jag faktiskt ge mig själv. Bättre än någonsin förr. Och kroppen kändes bra idag. Grymt bra faktiskt. Jag kände mig lugn innan, stabil och laddad. 

Men det blev som det blev. Tänker inte analysera mitt lopp nu och här. Det tar jag med mina coacher. Det kändes bra och jag sprang bra, men för långsamt. 

Just nu känner jag bara tomhet. Och enorm besvikelse. 

Nu ska jag fortsätta att bryta ihop så jag kan komma igen imorgon. 

Tack för ert stöd!

Sandra

Jag är tillbaka. Hoppas ni överlevde gårdagen. Det finns ju en hel del andra läsvärda bloggar här på Runner’s. Personliga favoriter är Hjärnfysikbloggen, Lars blogg och LGs blogg. De tycker jag åtminstone att ni ska börja läsa om ni inte redan gör.

Jag sov gott i natt. Men jag gick inte upp lika gott. Har man nångång sovit klart på morgonen? Fy va det är nice att sova. I morse fanns det två olika grötsorter vid frukosten. Både risgröten (ser ut som kokt ris i vatten (det är ju typ kokt ris i vatten, men jag menar mest att det liksom inte blir en gröt, utan riskornen flyter bara runt i det grumliga vattnet)) och havregrynsgröten som var både vällingig och klumpig. Jag käkade min gröt som jag importerat från Finland (finns ju inte ens god snabbgröt i Sverigelandet!) och var nöjd!

Luften i Peking är fantastisk. Ni ba: eh, alltså va, luften borde ju vara hemsk. Men nä, den är bra. De har fixat till den så att den är bra. Och luftfuktigheten är inte ens i närheten av Hongkongluften. Det är fortfarande varmt, men lite värme har väl ingen dött av… Och efter Hongkongvärmen känns det här vädret svalt och skönt.

Träningarna har känts väldigt bra sen vi kom hit. Har försökt ta det så lugnt som möjligt men benen är pigga och vill springa snabbt. Ett bra tecken antar jag. 

Vi åkte till fågelboet (stadion) imorse och kollade läget och sprang lite där. Mondobanor gör mig ganska lycklig. Träningen kändes bra också, så det var ju trevligt. Sen körde vi isbad. Det är rätt länge sedan jag isbadat i annat än 15-20-gradigt havs/poolvatten så de där träbaljorna med vatten och tusen isbitar kändes sådär. Eller okej, jag var svinmesig. Jag satte mig ner. Tänkte att nu spyr jag för det här gör så helvetiskt ont. Tio sekunder senare var känseln i tårna borta. Och jag fokuserade på att överleva första minuten, för sen brukar det kännas lättare. Jag överlevde min minut. Cirka. Men det blev inte behagligare. Jag kapitulerade och hoppades att ingen såg att jag var från Finland. 

Igår hade vi presskonferens förresten. Vi fick stora mikrofoner och jag blev taggad på att köra finsk karaoke (Rakkaus on lumivalkoineeeeeen), men då kom mediafolket in i rummet och jag fegade ur. Klent, jag vet. Jag vägrade prata finska i tv, för att jag är obekväm med det (kommer att få såååå många hatkommentarer för det men kunde för tillfället inte bry mig mindre), men pratade finska med övrig media. Pratade till och med finska inför publik. Svarade på frågor på finska som jag inte ens hade kunnat svara på på svenska. Troligen blev det inte så bra på finska heller. Tur att ingen tvingar mig att läsa artiklarna heller.

På vår våning på hotellet är det galet. Det ryktas att Bolt bor i vår korridor, vilket verkar ganska logiskt då en massa andra manliga jamaicanska löpare bor här. De tror att jag och Camilla är ”afraid of black people” och tycker att det är hysteriskt kul. På vår våning bor också Tommy Tejp, så här hänger en hel del svenskar. Galnare än så blir det inte.

Igår gjorde vi ett quiz med dopingfrågor. Quizet gick på tid så man blev sjukt stressad. Det gick på engelska också för att klura till det lite exta. Man kunde välja andra språk också, typ finska eller norska men engelskan kändes enklast. Jag fick 9/10 rätt. Så himla besviken. Fick en adidas-spikskopåse för det. Jag är inget adidasfan. Ska skänka den till bättre behövande.

Nya länder som jag har hittat på vårt hotell: Danmark, Island, Luxemburg, Nigeria, Sri Lanka, Uzbekistan, Canada och troligen något mera som jag har glömt. 

Våra startlistor är uppe nu. Jag springer 10.17 imorgon, dvs. 04.17 i Sverige och 05.17 i Finland. Jag tycker inte att någon måste gå upp så tidigt för att se mig springa. Springer jag kasst är det inget att se och springer jag bra så får ni se mig i finalen istället. Att ta sig till final blir jäkligt tufft, men ett VM ska vara tufft. Det är bara att köra. 

Jag har inte så mycket mera att säga. Ska ta det lugnt och förbereda mig så bra jag kan resten av dagen. Känner mig inte nervös eller så. Har spenderat tio dagar i Kinalandet för att springa hinder så det är skönt att det äntligen börjar bli dags.

Så att så. Får se när nästa inlägg dyker upp, från och med nu har jag ganska mycket annat än Kinabloggen att tänka på! 

Men håll gärna en tumme eller två för mig då ni sover i natt! 

Och tusen tack för alla lyckönskningar 🙂

Sandra

Hej!

Det blir ingen kinablogg idag. Har haft fullt upp hela dagen och nu ska jag sova. Min kinasambo (nej, hon är inte kines) sover redan, eller försöker åtminstone så då ska jag inte störa med mina tangenter.

Återkommer imorgon!

Tack för den förståelse jag antar att ni visar!

Sandra