Kinabloggen dag 15 – Oflyt
Den där lunchen på Nike igår. Den gick sådär. Insåg att det inte gick några bussar. Så jag sprang lite istället. Tänkte att jag får åka dit på eftermiddagen istället. Åkte på eftermiddagen. Kom dit då de stängde. insåg att nästa buss tillbaka skulle gå om tre timmar. Och tävlingarna skulle börja om två timmar. Så jag fick sitta två timmar på uppvärmingsplanen. Det var långa timmar. Men mamma har sagt att det är bra att ha tråkigt ibland. Dock blev det lite tufft att se hinderlöparna börja ladda upp inför finalen.
Sen åkte jag buss hem mitt i stav- och spjutfinalerna, som den usla finländare jag är. Hade gärna sett på tävlingarna på plats, men värmen var jobbig och magen hungrig. Och man kan ju inte få allt.
Kollade hinderfinalen med Oscar igår. Kände mig rätt lugn faktiskt. Åtminstone de första 2900 metrarna. Jag höll ju mest på tyskan. Mest för att jag tyckte synd om henne på EM i Helsingfors då hon blev nerspurtad av en annan tyska och blev fyra (och sen åkte silvermedaljören fast för doping så hon fick väl sitt brons på posten i somras). Men också för att jag tycker att det är kul att det inte bara är afrikaner i toppen. Men sen då tyskan väl gick upp i ledning så kändes det inte lika bra längre. På något vis har jag tänkt mig att vi är på typ samma nivå och plötsligt kände jag bara att jag borde ha varit där. Men det var jag inte. Och så fick jag en massa flashbacks från Zürich och allt kändes allmänt piss. Så jag käkade lite drakfrukt (enda ätbara frukt de har här) och gick och la mig.
Vaknade outvilad. Bytte rum. Till ett rum på tionde våningen. Taskig utsikt, inget internet, ingen Bolt, ingen Tommy Tejp. Och ingen Almgren eller Amb som granne. Livet är hårt ibland. Men en dag ska man väl klara av!
Sen åkte jag till Nike. Erkänner att jag var sjuuukt sugen på goodiebagen. Har ju sett hur himla snygga kläder alla andra har fått. Var där redan en kvart innan de öppnade (inte för att jag var ivrig, utan för att det var den sista bussen som åkte på förmiddan, lovar). Kom in, kände mig vilse men hittade slutligen goodiebagsrummet. Gick in, kände mig som ett barn kvällen innan julafton. Såg på då de före mig i kön provade sina kläder. Och slutligen blev det min tur. Fick veta att allt i XS var slut. Allt i S var slut. Alla skor i min storlek var slut. Årets antiklimax. Fick ett par för stora skor och ett par för små skor. Fick också en tröja som jag gav till Oscar för att jag tyckte att det var en killtröja. Och så två för stora t-shirts (aaah, måste sluta skriva på rikssvenska. T-tröjor heter det ju). Och lite sånt. Så jag ska inte klaga. Man får helt enkelt inte klaga om man får saker gratis. Dessutom sprang jag ju dåligt i måndags och då förtjänar man inte en massa fina gratissaker. Försöker jag åtminstone intala mig själv. Det går sådär…
Skulle springa ett lätt pass i kväll hade jag tänkt. Men som kom jag på att det skulle vara kul att springa nånting lite snabbare. Så jag lyxade till det och drog på mig lätta skorna. Tänkte springa ett lite längre stegringslopp. Men så gick det ganska lätt. Så jag bara körde på. Och benen bara sprang. Det gick hur jäkla lätt som helst. Vågade inte kolla klockan, körde bara på känsla och pressade på sista kilometern. Stannade inte utan fortsatte bara jogga ner. Benen sjukt pigga. Nerjoggen gick hur snabbt som helst. Hade världens flow. Kan inte minnas när mina ben har känts sådär lätta och pigga senast. Njöt så länge det varade, för efter morgondagens flygresa kan det nog ta en stund innan lättheten är tillbaka. Men det kan jag ta. Det är två veckor till nästa tävling. Och det loppet ser jag verkligen fram emot.
Nåja, jag ska börja avrunda. Känner mig ofokuserad och orolig. Alltså inte orolig som i rädd och nervös utan orolig som i inte rolig. Och jag vill att min blogg ska vara rolig. Och hur roligt är ett sex centimeter långt stycke om hur lätta ben jag hade idag egentligen? Nä precis, tänkte väl det.
Åker hem imorgon. Blir en galet lång dag. Flyger hela dan. Väntar fyra och en halv timme i Helsingfors och flyger lite till. Ska försöka hålla mig vaken i tjugotvå timmar så att jag somnar gott då jag kommer hem.
Blir skönt att komma hem. Och lite läskigt. Verkligheten är så himla verklig och det kan vara lite chockerande i början. Men det ska väl nog gå bra. Förr eller senare.
Flygresan är jag inte ens orolig för. Däremot är jag orolig för att jag inte är orolig. Bara därför kommer det väl att vara brutalt mycket turbulens. Och det orkar jag inte med. Dock är det fruktansvärt svårt att göra något åt det.
Har ni förresten tänkt på att man kunde göra flygresor lite säkrare. Man kunde bygga jäääättehöga ställningar med jättetjocka och stabila vajrar på som man kunde haka fast flygen i. Liksom först hissar man upp dem och så hakar man fast dem. Så om planet går sönder så lämnar man bara att hänga i luften. Inget kraschande. Såvida planet bakom kommer ihåg att bromsa i tid. Tycker att nån skulle kunna fixa det i väntan på att teleportmaskinen ska uppfinnas.
Nåja. Jag är ju uppenbarligen inte jättebra på att avsluta.
Om jag håller mig vaken imorgon så ska ni få ett sista inlägg då. Det kan bli riktigt roligt för jag kommer troligen att vara helt borta i huvudet av trötthet. Alltid något att se fram emot!
Tack och hej Kinalandet!
Sandra