Kinabloggen dag 15 – Oflyt

Jag gör som i bussar, hissar och flyg. Lämnar bort otursnummern 13. Fast i kinahissar lämnar de bort 13, 4, 14, och 24. Lite väl avancerat men ändå. Har hört olika förlklaringar men det är väl nånting med att fyra betyder död, eller låter som ordet död eller något sånt på kinesiska. Så då ska alla fyror bort. Förstås.

Igår var en konstig dag. Vaknade helt tom på känslor. Tog mig igenom frukosten som en zombie. Kände för att inte träna alls på hela dan. Bara sitta och stirra på luften. Men så fick jag ett mail där det stod att jag har fått startplats på en tävling jag så gärna ville springa, men som jag trodde att jag inte skulle få springa. Och då vände allt på en halv minut. Jag taggade till och stack ut och sprang dubbelt längre än planerat. 

Men alltså att springa här är en nära döden-upplevelse. Och då bor vi ändå i utkanten av peking. Jag ser mest bara skog då jag kollar ut. Men springa kan man inte göra. Speciellt inte vid lunchtid. 

Trafiken är ju helt sjuk. I varje korsning är det 50% chans att överleva. Värst är de sexfiliga korsningarna med trafikljus. För bilarna kör mot rött om de känner för det. Så jäkla obehagligt. Och igår var hela kina ute och gick då jag sprang. Jag brukar klaga på hur egoistiska stockholmarna är då de är ute och går, vilket jag visserligen fortfarande håller fast vid, men kineserna. Härregud. Fick springa ner på vägen ett par gånger för att människorna jag mötte skulle snurra runt med sitt paraply, slänga runt sina handväskor och dingla med sina plånböcker över halva trottoaren. Okej om man nu ska vägra flytta på sig, men man kan väl dra ihop sina grejer åtminstone. Idioter.

Igår lovade jag förresten en jamaicans sprinter att han får börja tävla för Finland. Protester? Nä, tänkte väl det. 

Åkte med Oscar till stadion igårkväll också. Lärde mig allt man kan veta om längdhopp. Ungefär. Min favorit (näst efter Michel förstås!!!) vann överlägset. Damernas 1500m var roligt det med. Och Bolt. Men Bolt är alltid rolig. Vi kom tillbaka rätt sent och jag käkade nattmat med svenska laget. Jag är så himla språkförvirrad. Finska/sverigesvenska/engelska/dialekt. Hänger inte med i svängarna. 

Jag är ganska oimponerad av hela tävlingsarrangemanget här. Kanske mest för att jag tänkte att allt skulle vara så himla noga och perfekt här. Så som det var i Korea. Men det är det inte kan jag säga. Jag har allra mest svårt att förstå varför de inte har obegränsat med vatten på hotellet. Världens bästa friidrottare bor här och de är varmt som fan. Det ska finnas vatten. Det är faktiskt inte för mycket begärt. 

Och på uppvärmningsarenan. Är jag för krävande då jag säger att jag tycker att det skulle vara trevligt om det fanns toaletter? Det finns ju förstås. I ett omklädningsrum i en korridor i en byggnad vid sidan om planen. Tre toaletter. Eller nåja, fem, men två har dörrar utan lås och de går inte att stänga alls. Toapapper finns inte heller. Inte ens ställningar för toapappersrullar. Jäkla märkligt land det här. Men städar gör de. VARJE gång jag har varit på toa så har de skurat det där jäkla golvet. Så det är alltid blött. Och det finns givetvis inga krokar heller. Så man får lägga ner sin väska i en vattenpöl varje gång man går på toa. 

Jag brukar inte vara så känslig, men tycker bara att det är kasst. Hur jäkla svårt hade det varit att placera ut tio bajamajor? 

Säkerhetskontrollerna ska vi inte ens gå in på. De verkar bara finnas för att ge ett proffsigt intryck. Ingen bryr sig om någonting. Men det är rätt skönt. 

Det värsta här är ändå rätt tragiskt. För det är uselt på riktigt. I korridoren där de fantastiska toaletterna finns så finns också några rum för volontärerna, där de kan vila. ”Lounger” som rummen så fint heter. De har stora fönster ut till korridoren så man kan kika in om man vill. Då och då ligger någon där och sover. Men själva rummen är tomma. Helt tomma. Inte en möbel. Det enda som finns är ett par stora pappbitar (!) som de kan sova på. För jävla dåligt. Förnedrande. Och allmänt pissigt. 

Nä, man blir lite sur. 

Men nu orkar jag inte blogga mera. Känner mig inte längre så där ivrig och glad som i början av kinatiden. Nu är jag mest trött och går på autopilot. 

Ska i väg och springa lite och hoppas att jag överlever. Sen lunch på Nike. Kan bli kul! 

Och förstås, spjutfinalen ikväll!

Tack för alla snälla ord efter måndagens lopp!

Sandra

---

Jag tänker inte skriva mycket. Kan inte skriva mycket. Har lite brist på ord. Vet inte vad jag ska säga. 

I elva dagar har jag vari helt avskärmad från verkligheten. Hållit till i min egen värld. De senaste elva dagarna har mitt liv handlat om att lyssna på min kropp. Mitt liv har handlat om att träna bra, och framför allt smart. Det har handlat om att äta ordentligt, att se till att jag har fått i mig tillräckligt med vätska, att se till att jag har tagit det tillräckligt lugnt mellan passen, att sova ordentligt, att anpassa sig till skillnader i tid och klimat, att inte störa sig på småsaker och att helt enkelt göra det bästa jag kan göra för att vara helt redo idag. 

Och jag har gjort det bra. Det måste jag faktiskt ge mig själv. Bättre än någonsin förr. Och kroppen kändes bra idag. Grymt bra faktiskt. Jag kände mig lugn innan, stabil och laddad. 

Men det blev som det blev. Tänker inte analysera mitt lopp nu och här. Det tar jag med mina coacher. Det kändes bra och jag sprang bra, men för långsamt. 

Just nu känner jag bara tomhet. Och enorm besvikelse. 

Nu ska jag fortsätta att bryta ihop så jag kan komma igen imorgon. 

Tack för ert stöd!

Sandra

---

Jag är tillbaka. Hoppas ni överlevde gårdagen. Det finns ju en hel del andra läsvärda bloggar här på Runner’s. Personliga favoriter är Hjärnfysikbloggen, Lars blogg och LGs blogg. De tycker jag åtminstone att ni ska börja läsa om ni inte redan gör.

Jag sov gott i natt. Men jag gick inte upp lika gott. Har man nångång sovit klart på morgonen? Fy va det är nice att sova. I morse fanns det två olika grötsorter vid frukosten. Både risgröten (ser ut som kokt ris i vatten (det är ju typ kokt ris i vatten, men jag menar mest att det liksom inte blir en gröt, utan riskornen flyter bara runt i det grumliga vattnet)) och havregrynsgröten som var både vällingig och klumpig. Jag käkade min gröt som jag importerat från Finland (finns ju inte ens god snabbgröt i Sverigelandet!) och var nöjd!

Luften i Peking är fantastisk. Ni ba: eh, alltså va, luften borde ju vara hemsk. Men nä, den är bra. De har fixat till den så att den är bra. Och luftfuktigheten är inte ens i närheten av Hongkongluften. Det är fortfarande varmt, men lite värme har väl ingen dött av… Och efter Hongkongvärmen känns det här vädret svalt och skönt.

Träningarna har känts väldigt bra sen vi kom hit. Har försökt ta det så lugnt som möjligt men benen är pigga och vill springa snabbt. Ett bra tecken antar jag. 

Vi åkte till fågelboet (stadion) imorse och kollade läget och sprang lite där. Mondobanor gör mig ganska lycklig. Träningen kändes bra också, så det var ju trevligt. Sen körde vi isbad. Det är rätt länge sedan jag isbadat i annat än 15-20-gradigt havs/poolvatten så de där träbaljorna med vatten och tusen isbitar kändes sådär. Eller okej, jag var svinmesig. Jag satte mig ner. Tänkte att nu spyr jag för det här gör så helvetiskt ont. Tio sekunder senare var känseln i tårna borta. Och jag fokuserade på att överleva första minuten, för sen brukar det kännas lättare. Jag överlevde min minut. Cirka. Men det blev inte behagligare. Jag kapitulerade och hoppades att ingen såg att jag var från Finland. 

Igår hade vi presskonferens förresten. Vi fick stora mikrofoner och jag blev taggad på att köra finsk karaoke (Rakkaus on lumivalkoineeeeeen), men då kom mediafolket in i rummet och jag fegade ur. Klent, jag vet. Jag vägrade prata finska i tv, för att jag är obekväm med det (kommer att få såååå många hatkommentarer för det men kunde för tillfället inte bry mig mindre), men pratade finska med övrig media. Pratade till och med finska inför publik. Svarade på frågor på finska som jag inte ens hade kunnat svara på på svenska. Troligen blev det inte så bra på finska heller. Tur att ingen tvingar mig att läsa artiklarna heller.

På vår våning på hotellet är det galet. Det ryktas att Bolt bor i vår korridor, vilket verkar ganska logiskt då en massa andra manliga jamaicanska löpare bor här. De tror att jag och Camilla är ”afraid of black people” och tycker att det är hysteriskt kul. På vår våning bor också Tommy Tejp, så här hänger en hel del svenskar. Galnare än så blir det inte.

Igår gjorde vi ett quiz med dopingfrågor. Quizet gick på tid så man blev sjukt stressad. Det gick på engelska också för att klura till det lite exta. Man kunde välja andra språk också, typ finska eller norska men engelskan kändes enklast. Jag fick 9/10 rätt. Så himla besviken. Fick en adidas-spikskopåse för det. Jag är inget adidasfan. Ska skänka den till bättre behövande.

Nya länder som jag har hittat på vårt hotell: Danmark, Island, Luxemburg, Nigeria, Sri Lanka, Uzbekistan, Canada och troligen något mera som jag har glömt. 

Våra startlistor är uppe nu. Jag springer 10.17 imorgon, dvs. 04.17 i Sverige och 05.17 i Finland. Jag tycker inte att någon måste gå upp så tidigt för att se mig springa. Springer jag kasst är det inget att se och springer jag bra så får ni se mig i finalen istället. Att ta sig till final blir jäkligt tufft, men ett VM ska vara tufft. Det är bara att köra. 

Jag har inte så mycket mera att säga. Ska ta det lugnt och förbereda mig så bra jag kan resten av dagen. Känner mig inte nervös eller så. Har spenderat tio dagar i Kinalandet för att springa hinder så det är skönt att det äntligen börjar bli dags.

Så att så. Får se när nästa inlägg dyker upp, från och med nu har jag ganska mycket annat än Kinabloggen att tänka på! 

Men håll gärna en tumme eller två för mig då ni sover i natt! 

Och tusen tack för alla lyckönskningar 🙂

Sandra

---

Hej!

Det blir ingen kinablogg idag. Har haft fullt upp hela dagen och nu ska jag sova. Min kinasambo (nej, hon är inte kines) sover redan, eller försöker åtminstone så då ska jag inte störa med mina tangenter.

Återkommer imorgon!

Tack för den förståelse jag antar att ni visar!

Sandra

---

För det första, jag har inte korrekturläst mitt inlägg så ni får leva med stavfel och ofullständiga meningar. Är för trött för att göra något åt det nu. För det andra, tack igen för alla fina kommentarer. För det tredje, här kommer själva inlägget:

Imorse gick vi upp lite före jag kände att jag hade sovit klart och sprang en stund innan frukost. Vädret var lika varmt som alla andra tider på dygnet men kroppen lite mera trögstartad. Men det gick fint. Dessutom var det rekordmycket yogande hongkongianer ute och yogade. De klappade sig på magen, de klappade händer medan de gick, de klappade sig på rumpan och på låren och de klappade sig i armhålan. Osäker på varför, men det gjorde mig glad i alla fall.

Frukosten var ovanligt bra i dag. Tyvärr är ju jag en lite ovanlig människa som inte är så förtjust i frukost och jag tycker ovanligt lite om frukost om jag sprungit innan. Min mage gillar inte det. Men med fräscha blåbär och körsbär och en spännande liten våffelbit så gick det bra ändå!

Sen åkte vi i väg till Peking. Det gick hyfsat smidigt. Men jisses vad mycket golv det finns i Kinalandet. Både i Hongkong och i Peking. Stora tomma golvytor överallt. Och så påstås det att det är överbefolkat här. Märkligt.

Min telefon dog strax innan jag skulle gå på planet. Jag hatade den. Jag älskar att hata apple bara för att jäklas med de som älskar apple. Jag flippade ur fullkomligt och han beklaga mig åt typ fem personer innan jag lärde mig hur man startade om den. Och sen funkade den utmärkt igen. Mitt tålamod är fascinerande ickeexisterande.

Jag blev kompis med en kille på flyget. Jag fick hans visitkort och han bad mig ringa i fall jag hade tid att ”go out” i något skede här i Peking. Fick hans fax också. Jag vet fortfarande inte vad fax är. Existerar det faktiskt? Har aldrig sett en faxmaskin. Heter det faxmaskin? Killen jobbade som finansnånting. Han såg viktig ut. Och så hette han Peruski i efternamn. Det var cirka det sista jag hade gissat att han hette. Han var varken ryss eller kines. Han var britt eller amerikan. Minns inte. Kommer nog inte att ringa.

Framme i Peking gick allt också smidigt. Jag fick min väska först. Eller alltså först av Finländarna. Efter Tero Pitkämäki, men han hade en annan väska än oss andra så det räknades inte. Sen ville jag ha vatten. Så jag frågade av en av volontärerna var jag kunde få tag på vatten. ”We.. have heard… you can’t have water… You are an athelte? You cant drink this. Can you?” Osv. Jag fattade noll men jag fick mitt vatten, och jag har druckit det och jag lever.

Har överlevt både kinaflyg och kinavatten idag. Skriver upp det på mitt CV direkt.

Om jag försöker vara riktigt missnöjd så finns det massor att klaga på. Det finns knappt något vatten på hotellet. Det brukar finnas oändligt med vatten åt idrottarna, och så borde det vara. Det finns ingen butik nära heller. Jag fick inte köttfärs till middag och coach Oscar hade lovat att man får köttfärs varje dag. Det fanns inte färsk ananas på hotellet. Älskar ananas. Rummen luktar rök. Utsikten är åt fel håll. Vi bor på våning nitton så om det börjar brinna så dör vi troligen. Hissen stannar på alla våningar på väg ner. Vi har ett fönster på 2x2m mellan badrummet och sovrummet.

Men ska vi vara positiva så lär det finnas massor av vatten på träningsplanen. Och det fanns pasta och potatis vid middagen så man behövde inte äta ris, och jag var svinhungrig så det var jäkligt gott. Rummen är sjukt stora och sängarna likaså. Utsikten är ok, men den skulle ha varit finare åt andra hållet. Och dör gör man om man hoppar från femte våningen också så det är ingen större skillnad. Hissen är visserligen jobbig men den pratar ändå inte som hongkonghissen gjorde så det är skönt. Så det ska nog gå att leva hur bra som helst här.

Men ananasen kan jag inte riktigt släppa.

Man börjar få lite tävlingskänsla nu också. Eller snart kanske. Här finns ju några andra idrottare. Hittills på hotellet har jag hittat Finland, Sverige, Norge, USA, Jamaica, Storbritannien, Irland, Italien, Bahamas och säkert tusen länder till. Har inte hunnit kolla så noga. Dessutom har vi fått våra ackrediteringskort också, alltid lika spännande att se hur man blir på webcambilderna. I år är jag ljusblå i halva ansiktet. Ser ut som en tolvåring på väg på sitt första skoldisco. Inte illa.

Nåja, nu är jag jäkligt trött och nätet här är inte så bra så får se om jag ens lyckas publicera det här.

God natt från Peking!

Sandra

---