19 december – Hälsningar från Teneriffa


Jag började bli trött på slutet av lägret. Hade lite svårt att tagga till. Vägarna blev enformiga. Jag kände mig ensam. Jag tränar visserligen ensam hemma också, men här är vi ett gäng, och då känner man sig liksom ännu mera ensam då man inte kan träna med resten av gänget, eftersom man håller på med olika grenar. Men det är något jag själv har valt, så det kan jag ta. Men idag, sista dagen på lägret, så började hemlängtan ta över ganska mycket.

Jag sköt upp förmiddagspasset över två timmar för att jag var otaggad. Och så bestämde jag mig för att springa med musik. Jag springer aldrig med musik annars. Men idag orkade jag inte med folkmassor, trappor, branta backar och stenhårda kakelplattor, så då fick jag springa i parken. Det vill säga en femhundra meter lång grusväg. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var rätt skönt ändå då jag väl kom igång. Hade bra musik och behövde inte tänka alls. Ibland såg jag en död råtta mitt vägen. Eller ja, rättare sagt 18 gånger. Den såg snäll, fluffig och väldigt död ut. Eller så låg den och solade jättestilla. 

På eftermiddagen skulle jag äntligen få träna med hopparna. Lägrets sista pass dessutom. Jag körde egen uppvärmning men sen sprang jag och hoppade med dem i backen. Jag var lite mindre spänstig och lite mindre snabb än dem. Men jag uppskattade sällskapet och att få träna något annat, även om jag lätt blir rastlös i de långa pauserna. Är inte riktigt van vid det. 

När hoppasset var slut skulle jag avsluta med några 400ingar på bana. 

Allt var perfekt. Fotbollsmatchen slutade precis (alltså verkligen precis) då vi kom in på arenan. Solen gick ner samtidigt och luften var sval, men ändå så pass varm att man kunde springa i sport-bh och shorts. Arenan var nästan folktom, och upplyst av stora strålkastare. Det var nästan helt och hållet vindstilla. Och jag fick springa i spikskor. Det var underbart.

Och det gick fort. Och fortare. Och fortare. Och fortast. Känslan var fantastisk. Jag kände att jag hade ett tryck i steget. Och jag kände mig pigg och stark. 

Efter sista intervallen kollade jag på klockan. Sen satte jag mig ner och grät lite. För att jag var förvånad och glad. 

Sen sa coachen: ”du ska inte kunna springa sådär snabbt nu!”

Nu är jag redo att åka hem. Det var inget lätt läger, men i slutändan så var det riktigt jäkla bra! 

Hej Stockholm och hej Nykaabi!

Sandra

Oktobernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna Rätt! Långt eller kort, hårt eller lugnt
  • 6 snygga höstjackor i stor test
  • Ultralöparens smarta knep
  • Skorna som gör dig snabbare
  • Forskning: Bli bättre med bakterier
  • Hållbara maror
  • Slipp magont nu!

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

7 december – språkförvirrad


Jag är så förbannat språkförvirrad. Jag har bott här i tre år nu och det blir inte ett dugg bättre. 

Fram tills jag var typ 20 pratade jag mest bara dialekt. Sen blev det mycket föredrag i skolan och så blev det många intervjuer osv. Då började jag tycka att det kändes naturligt att prata en mera korrekt finlandssvenska då det behövdes, även om jag behöll dialekten hemma eller då jag umgicks med andra som också pratade österbottnisk dialekt. 

Sen flyttade jag till Sverige. 

Och jag önskar att jag hade en lite mera korrekt svenska som modersmål än Nykaabidialekten. För det känns konstigt att prata en finlandssvenska jag aldrig knappt har pratat, bara för att svenskarna ska förstå mig. Och det känns inte helt naturligt att prata sverigesvenska heller. Och dialekt, nä, det funkar inte. 

Så jag kör på min blandning. För ett år kändes det som att jag pratade otroligt sverigesvenskt. Men nu jobbar jag på att ta tillbaka det finlandssvenska uttalet i alla fall. Att inte fega för att jag är rädd för att de inte ska förstå mig. Men det är svårt som sjutton. Och jäklar vad jag saknar att säga roskis. Och hoppeligen. Men det känns så onödigt att fråga var roskisen är om jag ändå måste förklara mig efteråt. 

Det är svårt att känna sig som sig själv då man inte kan prata sitt eget språk. 

Och det svåraste av allt är att växla mellan språken. 

Idag var jag hos min naprapat. Han är norsk. Men han pratar svenska. Lite norskt då och då, men inte så att det skulle vara svårt att förstå. Norskan känns mer lättförståerlig än finlandssvenskan på något vis. Alltså ur en svensks synvinkel tänker jag. Men hur som helst, vi pratade svenska. 

Och då jag efter behandlingen gick ut i väntrummet igen så träffade jag en som jag gått i gymnasiet med för en himla massa år sedan och som jag knappt har sett sedan dess. Och jag tycker att det är svårt att kommunicera med såna människor, även om det är trevligt att ses. Men problemet var inte att upprätthålla en konversation. Problemet var språket. Jag hade nyss pratat min svenskaste svenska med min naprapat, som även han stod i väntrummet och hörde vår konversation, så i mitt huvud var jag väldigt inne i sverigesvenskan. Men han jag träffade, han var också österbottning, och trots att han inte har så mycket dialekt, så vet jag att han förstår min dialekt, för vi kommer från samma trakter. Men det känns ändå onaturligt att prata dialekt med en som inte pratar dialekt. Och jag kan ju inte heller prata på min svenskaste sverigesvenska med en bekant från Finland (nej, det kan man inte). Jag stod mest och skämdes för att jag knappt kunde säga något vettigt. 

Att skillnaden på svenska, svenska och svenska kan vara så förbannat svår. 

Vill så gärna bli mycket bättre på finska och engelska också. Och tyska. Men jag får kämpa vidare med svenskan först. Och sluta vara feg och rädd för att inte bli förstådd.

Mer stöpslar, dynvar, pulpeter, penaler, roskisar och fastlagsbullar åt folket!

Sandra

Ps. Då jag säger åt mina svenska träningskompisar att det känns som att jag pratar precis samma svenska som de gör så skrattar de åt mig. Jag tolkar det som att det i alla fall lite hörs att jag är från Finland. Och det är jag väldigt glad över.

5 december – vad är helger bra för?


Jag tänker på det ibland. Varför jag ser fram emot helger lika mycket som normala människor gör? För mina helger är inte som normala människors är. Om vi nu låtsas att man är normal om man inte är idrottare på heltid. 

Så här kan en vanlig arbetsvecka se ut för mig:

Måndag: distanspass + rörlighet + överkroppsstyrka + bålstyrka + distanspass 

Tisdag: intervaller +rörlighet + distanspass + hinderträning + bålstyrka 

Onsdag: distanspass+ rörlighet + naprapatbehandling + distanspass

Torsdag: snabbdistans + distanspass + benstyrka och hopp + bålstyrka

Fredag: distanspass + rörlighet

Lördag: intervaller + distanspass + rörlighet + vader

Söndag: långpass + rörlighet + bålstyrka

Nånting åt det hållet. Uppdelat på 12 pass. Kring fjorton femton mil eller något. Inget märkvärdigt egentligen. Sådär ser livet ut för en löpare. 

Så varför ser jag ens fram emot helgerna?

Lördagar brukar ofta innebära tuffa intervaller. Och jag älskar verkligen tuffa intervaller, det gör jag. Men inte så att jag längtar efter dem i flera dagar. Och sen då man väl har avklarat passet och tänker att man ska njuta hela lördagkvällen, då ska man ändå ut på ett distanspass till på kvällen. Så lördagen försvinner liksom dit. Lördagen är ingen ledig dag. Den är en av veckans mest olediga dagar faktiskt.

Och på söndag är det långpass. Och långpass hör faktiskt till de pass jag gillar allra minst. Dessutom är jag ingen morgonmänniska så jag kommer inte i väg jättetidigt på mina långpass heller, vilket i sin tur betyder att jag inte har hela dan ledig efter passet heller. Den här tiden på året hinner jag knappt duscha klart efter passet innan det är mörkt igen. Dessutom ska det veckohandlas på kvällen. 

Dit försvinner den helgen innan den ens har hunnit börja.

Det är liksom absolut ingen skillnad på vardagar och helger. Skulle det inte vara för de obligatoriska långpassöndagarna så skulle jag knappt veta vilken dag det är. 

Men ändå tycker jag om helger. Det är nog mest för att Magnus är hemma då. Det är skönare att vara ensam hemma under veckorna om jag vet att jag har sällskap hela helgerna.

Fast jag gillar känslan av nystart som varje måndag ger också. Trots att man har kört en jättetuff vecka så känns kroppen alltid lite piggare då det är måndag igen.

Det är rätt märkligt egentligen. 

Men jag älskar att vara löpare. 

Sandra

1 december – om känslan efter träning.


Det pratas ju så mycket om den fantastiska känslan efter en hård träning. Dendär känslan som gör att det är värt att sticka ut på varenda pass. Och jag har inte tänk desto mera på det innan en av mina vänner, som också är löpare (sprinter) sa ”vadå härlig känsla? Det är ju bara vidrigt. Mjölksyra och trötthet är inte härligt på något vis”. Då började jag fundera. 

Och jag håller inte med min vän. Inte alls.

Jag tänkte på det efter dagens sista intervall. Jag satt på huk under en bro vid Slussen. Flåsande. Hade ont i huvudet av de kalla vindarna. Mådde illa. Var så slemmig i halsen att jag fick kväljningar och spyreflexerna aktiverades. Steg upp och lutade mig mot ett staket. Fortfarande lite trött i benen från det tuffa lördagspasset. Och lite irriterad över att jag inte pressat på lite mera nästsista kilometern. Jag hade 3km nerjogg kvar på passet och 10st hundringar och lite rörlighet. Och sen ett pass till i kväll. 

Men känslan då jag satt där under bro, den var inte vidrig. Den var fantastiskt. Den var härlig. Den var underbar. Känslan av att ha utmanat min kropp. Känslan av att utvecklas. Känslan av att ha gjort det bästa jag har kunnat* av ännu ett pass. Att ha tagit ännu ett steg på vägen. Hur trött jag än var, så var det med ett leende jag sprang den sista biten hem i motvinden. 

Jag älskar känslan innan, under och efter ett hårt pass. Jag älskar hårda pass överlag. 

Men jag säger inte att min vän har fel. För det är inte samma sak att vara sprinter som att vara uthållighetslöpare. Och även om känslan är den samma så kan man ju råka tycka olika.

Sandra

*det bästa jag kan betyder inte ”det snabbaste jag kan” eller ”det längsta jag kan” utan snarare ”det smartaste jag kan”.

Terapitavlan


Jag får ibland frågan om jag har någon hobby. Om jag gör någonting speciellt då jag inte springer. Typ något som är kul. Bara för att göra något annat liksom. Jag svarar nästan alltid nej. Vet faktiskt inte riktigt varför. 

För ibland letar jag fram mina pennor. 

Jag har ritat många teckningar i A4-storlek. Jag började för typ fem år sedan tror jag. Och då var det bara svartvitt som gällde. Tyckte att det blev bäst effekt så. Jag brukade alltid sitta och rita under mästerskapsveckorna, för att få tiden att gå.

Men för ett par år sen fick jag pennor i färg av Magnus till jul. Först var jag lite skeptisk. Färg var ju inte min grej. Alltså jag älskar verkligen färger, men att rita med dem?! Nåja, jag gav det en chans och så var jag fast. 

Men jag har en längre tid varit sugen på att göra något större. En riktig tavla. Något som räknas. Och för en månad sen kände jag att det var dags. Så jag gick och köpte mig en canvastavla. 90x90cm. 

Vad jag inte anade var att jag skulle få ta mig igenom projektet som en idrottare. Det började direkt, då jag inte hade någon linjal som var tillräckligt lång. Man tager vad man haver.

Början var svårast. Jag hade ingen plan. Jag bara mätte, ritade, funderade och suddade. Kämpade mot mitt tålamod. Hade ingen lust alls att leka med blyertspennor. Ville börja på, på riktigt. Och helst på en gång.

Direkt jag fick börja använda tuschpennan kom första lyckoruset. Eller så blev jag bara hög av tuschlukten, svårt att avgöra. Men äntligen började det hända grejer.

Mitten var viktigast, för den syns bäst. Men jag ville också fylla ut talvan ända ut i kanterna. Inte bara låta kanterna vara slarviga kanter. Utan motivet skulle täcka hela tavlan. Går att dra många idrottsliknelser där om man vill.

I det här skedet ångestade jag lite. Tyckte att de föra stora runda cirklarna var skitfula. Tyckte att mitten var kass. Hoppades på bättre tider.

Jobbade vidare och blev lite mera nöjd igen. Efter det här åkte jag hem till Finland tio dagar. Tror att jag kollade på den här bilden minst 30 gånger de tio dagarna. Funderade på hur jag skulle gå vidare. Låg och tänkte på mönster på kvällarna. Längtade nästan lika mycket efter tavlan som jag längtade efter Magnus. 

Kom tillbaka och gick loss med tuschpennan. Fortfarande den samma som jag använt från början. Insåg att tavlan mest såg grå ut. Hoppades att färgen skulle reda ut det sen. 

Fick äntligen börja måla. Med svart. Men ändå. Bättre än inget. Och det gråa, otydliga började få lite liv igen. 

Och jag må ha varit ivrig och taggad inför färgläggandet. Men att måla de fyra stora cirklarna likadant var inte det minsta roligt. Och pennorna ville inte fungera. Jag var irriterad och trodde att jag hade förstört hela tavlan. 

Och det var dags att bli idrottare igen. Ibland är det tråkigt och enformigt. Ibland är det obekvämt. Ibland slutar hjälpmedlen och redskapen att fungera. Men man kämpar på ändå. Kommer på nya lösningar. För man vet att det kommer att vara värt det. Och man ser så himla mycket fram emot att få se resultatet av allt jobb. Oavsett om jobbet sker med tuschpennor eller med löparskor.

Cirklarna blev klara och jag kom, efter en lång debatt med mig själv, fram till att stjärnan skulle vara guldfärgad.

Målade och målade och målade. Halvlåg över tavlan. Kletade färg överallt. Hade hela regnbågen på mina armar. Gick till gymmet och utan att tvätta av mig (eftersom jag inte hade insett att jag var lite väl färgglad på armarna). Folk trodde väl att jag hade blivit misshandlad eller något. Det hade jag inte.

Och plötsligt var den klar. Jag var inte helt nöjd. Tyckte inte att färgerna kom till sin rätta (vilket de absolut inte gör på denna bleka bild).

Men efter ett tag började jag bli van. Blev förälskad i den igen. Kunde inte sluta måla fastän den var klar. Fyllde i mera färg. Drog nya streck. Förbättrade konturer. Ritade en ram. Och så blev den klar.

Nu blir den inte mera klar. Det finns inget mera att göra. Jag tänker inte tillåta mig att förbättra flera detaljer. Det är klart nu. Och jag är nöjd och stolt. Det blev inte som jag ville. Inte riktigt. Men det blev inte dåligt heller. 

Jag har lagt ner 20 dagar och säkert 50 timmar på den. Det är mycket för att vara jag. Jag vill ju att allt ska bli klart på en gång. Därför är jag extra stolt. 

Tavlan heter Kaos, men jag kallar den för Terapitavlan. Dels för att det var ganska mycket terapi att bara sitta och rita. Och dels för att det är minst lika mycket terapi att bara sitta och titta på den. 

Den betyder mycket för mig den här tavlan. Det är nästan löjligt hur mycket jag tycker om den. Dels för att jag gjorde den under en av de sämre perioderna av mitt liv, och det hjälpte mig att bli på bättre humör. Dels för att jag överträffade mig själv. Och dels för att ja, jag vet inte, jag tycker om den helt enkelt. 

Tavlan blev en julklapp. En tidig julklapp, för mitt tålamod ville ge den på en gång. Det enda jag krävde av mottagaren var att 1) han måste hänga den på en vägg och 2) om han dör före mig så vill jag ärva den. Inga små krav där inte. 

Men jo. 

Vem fasiken klickade egentligen in sig på min blogg för att läsa en tråkig roman om en galen tavla? 

Sorry. 

Sandra

Det gick inte riktigt enligt planerna.


För några veckor sedan fick jag inbjudan till finska friidrottsgalan. Jag tänkte inte åka dit. Dels för att det krockade med SFI-lägret i Kuortane och dels för att min finska är så kass och jag tycker att det är lite jobbigt att umgås med finskspråkiga då jag inte riktigt kan delta i diskussionerna så bra som jag vill. Jag är lite mesig i såna situationer. Lägg till att jag har haft lite problem med mitt humör i höst och varit väldigt upp och ner och instabil. Då blir det ännu besvärligare med situationer jag känner mig osäker i.

Men så blev det så att jag var tvungen åka till galan ändå, eftersom jag skulle få motta priset som årets uthållighetsidrottare. Så jag mailade och sa att jag kommer och bestämde mig samtidigt för att om jag ändå skulle gå så kunde jag lika bra göra det ordentligt. Och då blev jag lite taggad!

Så en kväll öppnade jag ett tomt word-dokument och en kvart senare hade jag skrivit ihop ett väldigt ärligt tal. Jag hade säkert få dra det på svenska om jag ville men hela grejen var att jag ville utmana mig själv, så jag översatte det till finska. Med lite rättelser från min vän Tuomo.

Och efter lite stressande så hittade jag till slut en galaklänning (som jag köpt för tre år sedan och aldrig använt och som jag ännu för en vecka sedan tyckte att var svinful) och i samma veva löste sig frisyrproblemet och smyckesproblemet också. Så utseendemässigt skulle jag åtminstone godkännas trots avancerad dresscode. 

Jag lärde mig mitt tal snabbt utantill. Det är en av de få talanger jag har. Att jag har väldigt lätt för att lära mig saker utantill. (Det var det jag tog mig igenom hela högstadiet på). Och jag började förbereda mig mentalt på att hålla mitt tal. Jag visste att jag hade väldigt mycket att vinna, på många olika sätt, om jag vågade hålla det, och jag ville verkligen göra det. Men ibland kände jag ändå att jag höll på att ta mig vatten över huvudet och att jag aldrig skulle våga. Att tala på svenska hade varit noll problem (okej, jag hade varit svinnervös, men jag hade grejat det). Att tala på finska inför en massa folk är dock en helt annan sak. Det hade varit väldigt, väldigt, väldigt läskigt.

Men i onsdags, tre dagar innan galan blev jag ordentligt förkyld. Jag blev givetvis väldigt ledsen. En sjukdag är inte en vilodag, en sjukdag är en dag mindre att bli bättre på. Men i smyg blev jag ändå lite lättad över att jag troligen skulle slippa att hålla mitt tal. För är man sjuk så åker man varken på träningsläger eller idrottsgala. Dels för att man ska vila och ta det lugnt då man är sjuk och dels för att det är jäkligt taskigt att smitta andra idrottare. Jag trodde dock att jag skulle bli frisk innan helgen. Det blev jag inte. Och då var jag inte lika lättad längre. Nu hade jag ingen chans att utmana mig själv.

Och nu är det lördagkväll. Galan pågår som bäst. Jag sitter hemma i min säng med täppt näsa och ont i huvudet. Och även om jag känner att jag inte skulle orka vara någon annanstans än just här just nu så känns det ju inte bra. Jag hade en utmaning, och jag fick inte chansen att anta den och göra den så bra som möjligt. Jag vet inte ens om jag hade vågat hålla mitt tal, men jag vet hur bra det hade känts om jag vågat. Eller åtminstone försökt.

Så just nu känner jag mig mest så himla, himla besviken. 

Jag ville verkligen klara av att gå på galan och hålla det där talet och jobba på min finska. Och jag ville verkligen åka till Kuortane och träffa folk. Jag vill absolut inte ligga hemma och vara sjuk för det är enbart tråkigt. 

Jag kan dock inte släppa mitt tal helt och hållet. Så jag publicerar det här ändå. Det spelar liksom ingen roll egentligen. För effekten försvinner ju då man inte håller det på riktigt. Men jag publicerar det ändå. För att jag inte ska ha skrivit det helt i onödan. Eller något.

Jag har också ändrat lite på mitt tal och läst upp det och filmat det och mailat det så att de kan se på det på galan. Det är ju inte samma sak, men åtminstone får jag sagt vad jag vill säga!

Här är mitt tal, på finska (och svenska översättningen efteråt):


Kun sain kutsun yleisurheilugaalaan, päätin heti että en tule. Syy oli melko yksinkertainen: suomen kieli. Jo ajatuskin siitä, että istun yksin illallisella suomenkielisten ihmisten kanssa, pelotti minua. Ei auta, vaikka ihmiset olisivat kuinka mukavia, kun minä en kuitenkaan ymmärrä mitä he sanovat. 

Joten kieltäydyin kohteliaasti kutsusta. Mutta sitten Jarmo Mäkelä sanoi, että minun on pakko tulla. Ja jos Jarmo käskee, niin silloin tullaan.

Ja minä tajusin, että minun täytyy hoitaa tämä niin kuin urheilija. Minun täytyy ottaa tämä haasteena. Kaikkihan me tiedämme, että  haasteet tekevät meistä parempia urheilijoita ja vahvempia ihmisiä. Niin että päätin että tämä on minulle täydellinen tilaisuus harjoitella puhumaan suomea ja tutustua ihmisiin paremmin. 

Ja nyt seison täällä. Lavalla. Monen ihmisen edessä. Pidän puhetta. Suomeksi. Ja olen kauhuissani. Mutta olen elossa.

Ja illalla kun menen nukkumaan olen luultavasti todella ylpeä siitä että ylitin itseni ja selvitin tämän homman. Jos siis selviän.

Olen rehellisesti sanoen tosi iloinen että olen täällä tänä iltana. Ja olen myös todella kiitollinen että saan tämän ’vuoden kestävyysurheilija’ palkinnon. Se merkitsee paljon minulle.

Kauteni on ollut lyhyt ja ongelmallinen, ja ei ole mennyt suunnitelmieni mukaisesti. Mutta pääsin kuitenkin MM-kisoihin ja tein parhaani alkuerissä, joissa oli kovempi taso kuin koskaan ennen mestaruuskisoissa. En päässyt finaaliin, ja se oli tietysti suuri pettymys, mutta sen sijaan opin tosi paljon itsestäni – ja sitä voin hyödyntää tulevissa kisoissa.

Jag vill passa på att tacka min tränare Guy för tio fantastiska år. Han kommer alltid att vara en del av min framgång. Och tack till Oscar, som nu tar över hela ansvaret som tränare.

Olen nyt valmiimpi kuin koskaan ennen aloittamaan uuden harjoituskauden ja tähtäämään kohti ensi kesää ja toivottavasti kohti urani toistaiseksi parasta kautta.

Ja nyt olen selvittänyt yhden haasteen, suomeksi, ja ottanut askeleen oikeaan suuntaan.

Kiitos! 


—–


När jag fick inbjudan till friidrottsgalan bestämde jag mig direkt för att inte komma. Orsaken var ganska enkel. Finskan. Bara tanken på att sitta ensam på middag med en massa finskspråkiga människor skrämde mig. Det hjälper liksom inte att folk är trevliga om jag inte förstår.

 Så jag tackade nej. Men sen sa Jarmo Mäkelä att jag måste komma. Och om Jarmo säger att man måste komma, då kommer man.

Och jag insåg att jag måste göra det här som en idrottare. Jag måste se det som en utmaning. Och alla vet vi att utmaningar gör oss till bättre idrottare och starkare människor.  Så jag bestämde mig för att se det som ett perfekt tillfälle för mig att öva på min finska och lära känna folk lite bättre.

Och nu står jag här, på en scen, inför en massa människor, och håller tal. På finska. Och jag är livrädd. Men jag lever.

Och ikväll då jag går och lägger mig så kommer jag att vara väldigt stolt över mig själv för att jag klarade det. Om jag klarar det.

Jag är ärligt talat väldigt glad över att jag trots allt är här idag, och jag är väldigt tacksam över att få ta emot priset som årets uthållighetsidrottare. Det betyder väldigt mycket för mig.

Min säsong har varit kort och krånglig och inte alls gått enligt planerna. Men jag tog mig till VM och jag gjorde det bästa möjliga i försöksheaten, som var de hårdaste någonsin på ett VM. Jag tog mig inte till final, vilket var en stor besvikelse, men istället lärde jag mig väldigt mycket om mig själv. Och det kommer jag att ta med mig till kommande säsonger.

Jag vill passa på att tacka min tränare Guy för tio fantastiska år. Han kommer alltid att vara en del av min framgång. Och tack till Oscar, som nu tar över hela ansvaret som tränare.

Nu är jag mera redo än någonsin att ta itu med en ny träningssäsong och sikta vidare mot nästa sommar och min förhoppningsvis bästa säsong hittills.

Och nu har jag överlevt det här och tagit ett steg i rätt riktning.

Tack!