8 sätt att inte dopa sig.

FRÅN MIG ALLA, TILL ER ALLA:

EN RIKTIGT GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR! 

Här kommer en bild från då jag var 80-tals gympatomte på kompisgängets årliga glöggkväll igår. 

Sandra

---

Jag började bli trött på slutet av lägret. Hade lite svårt att tagga till. Vägarna blev enformiga. Jag kände mig ensam. Jag tränar visserligen ensam hemma också, men här är vi ett gäng, och då känner man sig liksom ännu mera ensam då man inte kan träna med resten av gänget, eftersom man håller på med olika grenar. Men det är något jag själv har valt, så det kan jag ta. Men idag, sista dagen på lägret, så började hemlängtan ta över ganska mycket.

Jag sköt upp förmiddagspasset över två timmar för att jag var otaggad. Och så bestämde jag mig för att springa med musik. Jag springer aldrig med musik annars. Men idag orkade jag inte med folkmassor, trappor, branta backar och stenhårda kakelplattor, så då fick jag springa i parken. Det vill säga en femhundra meter lång grusväg. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Det var rätt skönt ändå då jag väl kom igång. Hade bra musik och behövde inte tänka alls. Ibland såg jag en död råtta mitt vägen. Eller ja, rättare sagt 18 gånger. Den såg snäll, fluffig och väldigt död ut. Eller så låg den och solade jättestilla. 

På eftermiddagen skulle jag äntligen få träna med hopparna. Lägrets sista pass dessutom. Jag körde egen uppvärmning men sen sprang jag och hoppade med dem i backen. Jag var lite mindre spänstig och lite mindre snabb än dem. Men jag uppskattade sällskapet och att få träna något annat, även om jag lätt blir rastlös i de långa pauserna. Är inte riktigt van vid det. 

När hoppasset var slut skulle jag avsluta med några 400ingar på bana. 

Allt var perfekt. Fotbollsmatchen slutade precis (alltså verkligen precis) då vi kom in på arenan. Solen gick ner samtidigt och luften var sval, men ändå så pass varm att man kunde springa i sport-bh och shorts. Arenan var nästan folktom, och upplyst av stora strålkastare. Det var nästan helt och hållet vindstilla. Och jag fick springa i spikskor. Det var underbart.

Och det gick fort. Och fortare. Och fortare. Och fortast. Känslan var fantastisk. Jag kände att jag hade ett tryck i steget. Och jag kände mig pigg och stark. 

Efter sista intervallen kollade jag på klockan. Sen satte jag mig ner och grät lite. För att jag var förvånad och glad. 

Sen sa coachen: ”du ska inte kunna springa sådär snabbt nu!”

Nu är jag redo att åka hem. Det var inget lätt läger, men i slutändan så var det riktigt jäkla bra! 

Hej Stockholm och hej Nykaabi!

Sandra

---

Jag är så förbannat språkförvirrad. Jag har bott här i tre år nu och det blir inte ett dugg bättre. 

Fram tills jag var typ 20 pratade jag mest bara dialekt. Sen blev det mycket föredrag i skolan och så blev det många intervjuer osv. Då började jag tycka att det kändes naturligt att prata en mera korrekt finlandssvenska då det behövdes, även om jag behöll dialekten hemma eller då jag umgicks med andra som också pratade österbottnisk dialekt. 

Sen flyttade jag till Sverige. 

Och jag önskar att jag hade en lite mera korrekt svenska som modersmål än Nykaabidialekten. För det känns konstigt att prata en finlandssvenska jag aldrig knappt har pratat, bara för att svenskarna ska förstå mig. Och det känns inte helt naturligt att prata sverigesvenska heller. Och dialekt, nä, det funkar inte. 

Så jag kör på min blandning. För ett år kändes det som att jag pratade otroligt sverigesvenskt. Men nu jobbar jag på att ta tillbaka det finlandssvenska uttalet i alla fall. Att inte fega för att jag är rädd för att de inte ska förstå mig. Men det är svårt som sjutton. Och jäklar vad jag saknar att säga roskis. Och hoppeligen. Men det känns så onödigt att fråga var roskisen är om jag ändå måste förklara mig efteråt. 

Det är svårt att känna sig som sig själv då man inte kan prata sitt eget språk. 

Och det svåraste av allt är att växla mellan språken. 

Idag var jag hos min naprapat. Han är norsk. Men han pratar svenska. Lite norskt då och då, men inte så att det skulle vara svårt att förstå. Norskan känns mer lättförståerlig än finlandssvenskan på något vis. Alltså ur en svensks synvinkel tänker jag. Men hur som helst, vi pratade svenska. 

Och då jag efter behandlingen gick ut i väntrummet igen så träffade jag en som jag gått i gymnasiet med för en himla massa år sedan och som jag knappt har sett sedan dess. Och jag tycker att det är svårt att kommunicera med såna människor, även om det är trevligt att ses. Men problemet var inte att upprätthålla en konversation. Problemet var språket. Jag hade nyss pratat min svenskaste svenska med min naprapat, som även han stod i väntrummet och hörde vår konversation, så i mitt huvud var jag väldigt inne i sverigesvenskan. Men han jag träffade, han var också österbottning, och trots att han inte har så mycket dialekt, så vet jag att han förstår min dialekt, för vi kommer från samma trakter. Men det känns ändå onaturligt att prata dialekt med en som inte pratar dialekt. Och jag kan ju inte heller prata på min svenskaste sverigesvenska med en bekant från Finland (nej, det kan man inte). Jag stod mest och skämdes för att jag knappt kunde säga något vettigt. 

Att skillnaden på svenska, svenska och svenska kan vara så förbannat svår. 

Vill så gärna bli mycket bättre på finska och engelska också. Och tyska. Men jag får kämpa vidare med svenskan först. Och sluta vara feg och rädd för att inte bli förstådd.

Mer stöpslar, dynvar, pulpeter, penaler, roskisar och fastlagsbullar åt folket!

Sandra

Ps. Då jag säger åt mina svenska träningskompisar att det känns som att jag pratar precis samma svenska som de gör så skrattar de åt mig. Jag tolkar det som att det i alla fall lite hörs att jag är från Finland. Och det är jag väldigt glad över.

---

Jag tänker på det ibland. Varför jag ser fram emot helger lika mycket som normala människor gör? För mina helger är inte som normala människors är. Om vi nu låtsas att man är normal om man inte är idrottare på heltid. 

Så här kan en vanlig arbetsvecka se ut för mig:

Måndag: distanspass + rörlighet + överkroppsstyrka + bålstyrka + distanspass 

Tisdag: intervaller +rörlighet + distanspass + hinderträning + bålstyrka 

Onsdag: distanspass+ rörlighet + naprapatbehandling + distanspass

Torsdag: snabbdistans + distanspass + benstyrka och hopp + bålstyrka

Fredag: distanspass + rörlighet

Lördag: intervaller + distanspass + rörlighet + vader

Söndag: långpass + rörlighet + bålstyrka

Nånting åt det hållet. Uppdelat på 12 pass. Kring fjorton femton mil eller något. Inget märkvärdigt egentligen. Sådär ser livet ut för en löpare. 

Så varför ser jag ens fram emot helgerna?

Lördagar brukar ofta innebära tuffa intervaller. Och jag älskar verkligen tuffa intervaller, det gör jag. Men inte så att jag längtar efter dem i flera dagar. Och sen då man väl har avklarat passet och tänker att man ska njuta hela lördagkvällen, då ska man ändå ut på ett distanspass till på kvällen. Så lördagen försvinner liksom dit. Lördagen är ingen ledig dag. Den är en av veckans mest olediga dagar faktiskt.

Och på söndag är det långpass. Och långpass hör faktiskt till de pass jag gillar allra minst. Dessutom är jag ingen morgonmänniska så jag kommer inte i väg jättetidigt på mina långpass heller, vilket i sin tur betyder att jag inte har hela dan ledig efter passet heller. Den här tiden på året hinner jag knappt duscha klart efter passet innan det är mörkt igen. Dessutom ska det veckohandlas på kvällen. 

Dit försvinner den helgen innan den ens har hunnit börja.

Det är liksom absolut ingen skillnad på vardagar och helger. Skulle det inte vara för de obligatoriska långpassöndagarna så skulle jag knappt veta vilken dag det är. 

Men ändå tycker jag om helger. Det är nog mest för att Magnus är hemma då. Det är skönare att vara ensam hemma under veckorna om jag vet att jag har sällskap hela helgerna.

Fast jag gillar känslan av nystart som varje måndag ger också. Trots att man har kört en jättetuff vecka så känns kroppen alltid lite piggare då det är måndag igen.

Det är rätt märkligt egentligen. 

Men jag älskar att vara löpare. 

Sandra

---

Det pratas ju så mycket om den fantastiska känslan efter en hård träning. Dendär känslan som gör att det är värt att sticka ut på varenda pass. Och jag har inte tänk desto mera på det innan en av mina vänner, som också är löpare (sprinter) sa ”vadå härlig känsla? Det är ju bara vidrigt. Mjölksyra och trötthet är inte härligt på något vis”. Då började jag fundera. 

Och jag håller inte med min vän. Inte alls.

Jag tänkte på det efter dagens sista intervall. Jag satt på huk under en bro vid Slussen. Flåsande. Hade ont i huvudet av de kalla vindarna. Mådde illa. Var så slemmig i halsen att jag fick kväljningar och spyreflexerna aktiverades. Steg upp och lutade mig mot ett staket. Fortfarande lite trött i benen från det tuffa lördagspasset. Och lite irriterad över att jag inte pressat på lite mera nästsista kilometern. Jag hade 3km nerjogg kvar på passet och 10st hundringar och lite rörlighet. Och sen ett pass till i kväll. 

Men känslan då jag satt där under bro, den var inte vidrig. Den var fantastiskt. Den var härlig. Den var underbar. Känslan av att ha utmanat min kropp. Känslan av att utvecklas. Känslan av att ha gjort det bästa jag har kunnat* av ännu ett pass. Att ha tagit ännu ett steg på vägen. Hur trött jag än var, så var det med ett leende jag sprang den sista biten hem i motvinden. 

Jag älskar känslan innan, under och efter ett hårt pass. Jag älskar hårda pass överlag. 

Men jag säger inte att min vän har fel. För det är inte samma sak att vara sprinter som att vara uthållighetslöpare. Och även om känslan är den samma så kan man ju råka tycka olika.

Sandra

*det bästa jag kan betyder inte ”det snabbaste jag kan” eller ”det längsta jag kan” utan snarare ”det smartaste jag kan”.

---