Nu börjar kroppen sakta men säkert återhämta sig från loppet. Jag har kört ett lättare återhämtningspass, promenerat och även lättare styrka varvat med vila. Det är viktigt att låta kroppen återhämta sig efter en sådan påfrestning som ett maraton faktiskt är. Det är också viktigt att fylla på med energi så kroppen har något att ”reparera” kroppen med. Dock kan jag tycka det är svårt att vila när man känner sig pigg. Men att dra igång träningen för tidigt inpå ett långlopp kan bidra till onödiga skador och sliter mer än det hjälper.

Nu efter loppet så känner jag mig dessutom riktigt taggad på att träna och jag ser fram emot tävlingssäongen och fler maraton!

Vilket blir ditt nästa lopp?

Goda sallader från Fröken Fräsch i Karlstad, perfekt återhämtningsmat!

Nu har jag äntligen klarat av det. Att springa Barcelona Marathon alltså. Och vilken upplevelse! Aldrig har jag fått så mycket hejjarop eller hört folk ropa mitt namn. Dessutom en fantastisk bana och underbar stad.

Dagen började ungefär 05:00 då jag och min kille som också skulle springa gick upp. Vi tog en kort och lugnt jogg på 15 min för att väcka kroppen. Sedan åt vi frukost och tog oss till starten. Massor av folk och perfekt väder med en nästan klarblå himmel.
På startlinjen började pirret i magen och det var en härlig stämning bland alla fokuserade löpare.

08:30 gick startskottet och det bar iväg. Jag försökte hitta ett tempo som kändes behagligt mellan 4:02 och 4:12. Jag sneglade lite mot klockan de första 15km men sedan slutade jag och körde på känsla. Det kändes riktigt bra i kroppen och jag hade en lätt känsla ända fram till 30 km. Då var det mest den mentala biten som kändes tung. Att det var mer än milen kvar. Efter 35km började jag känna mig lite seg i benen.
De sista 2km gick lätt uppför och benen kändes ömma. Här tappade jag faktiskt en del fart. Längs med upploppet var publiken helt otrolig och man kände sig som en superhjälte. MAGISKT! Jag passerade mållinjen på tiden 02:54:23.

Jag placerade mig som 10e dam i mål total och jag är nöjd med mitt resultat. Detta var ju en test för att se hur kroppen ens reagerar under ett lopp på 42km. Nu vet jag att jag klarar det både mentalt och fysiskt. Och Dessutom var det SÅ roligt. Jag ser redan fram emot nästa lopp!

Nöjda och glada efter Barcelona Marathon!

Tack för peppen efter inlägget om det där tunga passet som sänkte självförtroendet. Efter lite funderande tror jag också att min förkylning förra veckan kan vara en bidragande faktor till att långpasset i lördags kändes så tungt. Men ibland har man bara dåliga dagar också. Positivt är dock att de två senaste passen har känts betydligt bättre, märkligt ändå hur det kan svänga så.

Jag sprang ett riktigt härligt pass i måndags enligt följande, 6x5min i ca 3:35-3:40 tempo. Innan jag kom iväg var jag riktigt seg i kroppen men efter några minuters uppvärmning började kroppen vakna till liv. När jag dessutom påbörjat första intervallen kändes benen ännu lättare. Som en bonus fick jag också uppmuntrande kommentarer från andra löpare på löpbandet bredvid.

Så från att ha blytunga och trötta ben gick jag till att känna mig pigg, stark och glad. Det är ju precis den känslan man eftersträvar när man tränar och det är faktiskt den känslan jag har på 99% av mina pass. Och har jag inte den känslan innan passet så har jag den definitivt efteråt!

Tänk att känslan under ett pass kan variera så. De flesta pass känns bra, ibland kan det till och med kännas jättebra! Men så kan det också kännas bedrövligt, tungt och outhärdligt. Så var det i lördags.

Jag skulle köra mitt sista långpass innan Barcelona Marathon. Ett pass på ca 32km i strax över tävlingsfart. Det brukar inte vara några problem att springa distanspassen och tempot brukar inte heller innebära några bekymmer. Men detta pass var katastrof! I alla fall känslan i kroppen. Innan jag ens kommit upp i 10 km ville jag vända hem. Tunga ben, trött och seg. Det kändes som jag släpade på ett berg. Halvvägs slutade jag kolla på klockan och tänkte att jag var nöjd om jag ens fick ihop distansen.

De pass när det känns som värst brukar jag ändå kunna njuta av löpningen och försöka hitta positiva vinklar. Som att det är skönt att röra på sig, frisk luft osv. Inte ens det kunde jag under detta pass.
När jag stannade utanför dörren hemma visade klockan 31,2 km och jag var så glad att det var över. Efteråt är jag också glad att jag inte gav upp och vände hemåt efter 10 km. Det blev ett pass som utmanade det mentala. För mentalt var det faktiskt SKITJOBBIGT. Jag funderade på om det ens var någon idé att ställa sig på startlinjen i Barcelona. Jag har tränat så många timmar och sprungit så många mil och så känns det så här en vecka innan tävling. Hur går det ihop?
Självförtroendet sänktes i alla fall ett par steg och jag började fundera lite väl mycket. Är det värt det?

Ja, jag älskar att springa. Jag lever och andas löpning för att jag vill det. Oavsett vad jag har för mål och hur det går så gör jag det faktiskt för att det är roligt och för att jag mår bra av det. Även om det känns förjävligt ibland. Men det kanske behöver kännas så också, precis som med allt annat så är man ju inte alltid på topp. Man kan inte göra mer än sitt bästa, och det räcker gott och väl!

Det är detta löpning handlar om i slutändan. Att njuta och att må bra, oavsett om det är på startlinjen i ett lopp eller ute i skogen en solig sommardag.

Nu äntligen börjar förkylningen släppa och det bara kryper i benen. De behöver ju springa! Det är helt otroligt att jag behövt hålla kroppen från träning i snart en vecka, inte konstigt att den skriker efter att få röra på sig. Längtar efter ett härligt långpass, gärna i vårsol som börjar värma lite.
Och med bara dryga veckan kvar till Maratonstarten börjar det bli mer än dags att få fart i benen igen!

Har åkt på en rejäl förkylning, jag som ALDRIG blir förkyld. Väldigt tråkigt då det är knappt två veckor till start i Barcelona Marathon. Dock kanske det var tur i oturen att förkylningen kom nu och inte senare. Förhoppningsvis hinner jag återhämta mig helt i tid till maran.
Men usch så trist det är att vara sjuk. Man förstår verkligen hur mycket träningen gör för ens välmående. Sen kanske det kan vara bra att få längta efter träningen ibland för att inte ta det för givet.

Jag vilar mig just nu i form och gör allt jag kan komma på för att boozta kroppen. Jag dricker mycket vatten och te med citron och honung. Jag äter mängder av ingefära och gör gröna smoothies. Det MÅSTE ju göra mig frisk!?

Hur hanterar ni en förkylning bäst? Och vad gör ni för att stilla löparabstinensen? 😉

Ingefärashots!

Det blir mycket distansträning nu när maran närmar sig. Långpassen ligger på ca 30-35km och jag är den som ALDRIG varken dricker eller intar någon form av energi under mina pass. Jag fyller på med mat och vatten när jag kommer hem. Nu när mitt maratonlopp närmar sig har jag börjat oroa mig lite för hur jag ska ta mig an detta under själva tävlingen. Vet att det är väldigt individuellt vad man vill stoppa i sig och hur kroppen/magen reagerar. Hur gör ni och har ni några tips? Vad äter ni under ett lopp och hur mycket?
Kolhydratladdar ni inför maran eller äter ni precis som vanligt!?

Ser fram emot många bra tips!

Efter passet är jag duktigare med energiintage. Brukar bli en bar som är smidig att ha med sig!

Nu är det äntligen officiellt! Jag kan med stor glädje meddela att jag är en del av ASICS FrontRunners team. Det ska bli så otroligt kul att få fortsätta min löparresa ihop med ASICS och de andra FrontRunner-deltagarna. ASICS har dessutom betytt mycket för min löparresa och jag ser fram emot att springa vidare i världens bästa och snyggaste löparskor och kläder.

Läs mer om de andra deltagarna här: ASICS FrontRunner

Igår körde jag ett distanspass inomhus på löpband, det blev 15km i ca 4:00-tempo. Planen var att springa ute men det var så kallt och halt att jag ställde mig på bandet istället. Lite tråkigare men mycket varmare. Efter löppasset var jag inbokad på ett pass på gymmet. Ett pass med fokus på styrka och rörlighet.

Det var ett mycket bra pass men jag fick verkligen bekräftat för mig hur stel jag var. Som löpare glömmer jag ofta bort annan träning eftersom det är just löpning jag vill bli bra på. Men det ena hänger ju ihop med det andra. Styrka, smidighet, uthållighet. Är jag stark i bål och ben får jag bättre hållning under löpningen och benen blir tåligare mot stötar osv. Stretching och rörlighetsövningar gör bland annat att man blir smidigare och minskar skaderisken. Jag försöker påminna mig själv om att göra lite rörlighets och yogaövningar för att bli smidigare och slippa skador och framförallt för att inte behöva känna mig så stel.

Är ni fler stela löpare och vad utövar ni för annan träning för att bli en bättre löpare?

Rörlighet och styrka är viktigt även för löpare!

Jag körde två lite längre pass och en snabbare men kortare runda denna helg. I fredags blev det 20km ganska lugn löpning och samma sak på lördag fast 30km. Lördagens pass var extra tungt på grund av att det låg ett lager snö på marken. Det var ändå ett underbart pass med trevligt sällskap, strålande sol och en riktigt god frukost på Artisan bageri fick avsluta springturen.

Igår körde jag ett pass på löpband för att kunna ligga i ett högre tempo, det är svårt ute när det ligger snö på vägarna och dessutom är halt och isigt. Jag startade i ett tempo på ca 4:30 och ökade till 4:00/tempo efter en kilometer. Benen kändes lätta trots många mil dagarna innan. Jag drog på mer och mer och efter två km låg jag i 3:34/tempo. Jag låg kvar här i 5km och avslutade med 2km i 3:15/tempo. Var härligt trött efteråt men kände ändå att benen var fräscha- underbart!

Så till den ständiga funderingen- hur jämförbart är tempo och distans på ett löpband jämfört med att springa utomhus? Det finns många teorier och faktorer som spelar in på löpbandet. Bland annat finns inget luftmotstånd och det är en 100% plan sträcka. En del anser att en lutning på 1% på bandet kan motsvara luftmotståndet utomhus, att motorn i löpbandet spelar roll osv…
Så en exakt siffra på distanser och tempo på löpband kan vara svårt att få fram och därmed är det också svårt att jämföra sina tider ute och inne. Men en sak som alltid är ett säkert mätinstrument är din egen trötthet, känner du dig rejält utpumpad efter ett pass så har du ju tagit i och dragit upp pulsen ordentligt. Det är ju det viktigaste i slutändan!

Fler som brukar springa på band? Hur förhåller ni er till de siffror som visas?

Kanske var det ASICS Finish Advantage som gav mig en boozt på dagens pass?

Hur ser man egentligen att någon är löpare? Kan man ens se det?
Finns det en modell för hur man behöver eller ska se ut för att klassa sig som löpare?

Visst kan man börja snegla på sina medtävlande på startlinjen ibland, eller bläddra bland diverse ”inspirationsbilder” på sociala medier. Man börjar fundera över om inte personen till höger om en har lite mer vältränad mage och om den till vänster kanske har lite mindre vader. Kanske kommer jag bli snabbare om jag väger 1kg mindre eller ska jag bygga mer muskler? Och är inte alla maratonlöpare väldigt små? Men om jag vill bli snabb behöver jag bli starkare…

Det finns tusen frågor och funderingar som bubblar upp i mitt huvud när jag ska föreställa mig en löparkropp. Men handlar det egentligen om hur man ser ut? Det som räknas är ju vad kroppen klarar av. Om jag vill springa 10km utan att stanna med den kropp jag har, ja då har jag ju en löparkropp. Vill jag springa 1000m på 3 minuter och klarar det, då är ju det också en löparkropp. Allt handlar ju bara om vad man har för mål med sin löpning. Hur man presterar har ju till stor del inte så mycket med utseende att göra. Att ha en välmående och fungerande kropp är allt som avgör om man kommer uppnå sina mål eller inte.

Så åter till frågan, finns det en löparkropp?
Svaret är enkelt, alla som kan springa har en löparkropp. Oavsett hur långt eller snabbt du springer har DU en löparkropp.

Det är visserligen bara februari men årets första lopp närmar sig faktiskt, Barcelona maraton den 12 mars känns nästan lite för nära inpå. Jag längtar visserligen och det känns bra att ha ett lopp att se fram emot. Jag behöver mina tävlingar för att motivera mig. Ligger de för långt fram blir det svårare att motivera sig på de lite tuffare passen. Min träning hade (ganska naturligt) sett helt annorlunda ut om jag inte haft specifika mål och tävlingar att träna för.

Just nu flyter träningen på ganska bra även om vissa dagar är lite tyngre och jag fortfarande har en del saker att jobba på. Till exempel att hitta en bra balans mellan mat och träning så att jag orkar med allt. Men det går oftast lätt att motivera sig när man tänker framåt med en tydlig målbild. Framåt våren och sommaren blir det fler lopp att se fram emot och det känns överlag som en säsong med lite längre lopp på agendan. Nya utmaningar med andra ord. Jag har minst två maraton till att springa, ett i maj och ett i slutet av säsongen. Sedan vill jag såklart springa lite milslopp också för att få revansch på min ”hat-distans”.

Många bryr sig inte alls om lopp och ser det definitivt inte som en morot till att prestera på träning. Tvärt om ser de det som en stress och träningen blir inte rolig. Det är ju så olika. Hur tänker ni kring tävling och träning? Hur motiveras ni och vilka är era mål?