Så gick Barcelona Marathon

Tack för peppen efter inlägget om det där tunga passet som sänkte självförtroendet. Efter lite funderande tror jag också att min förkylning förra veckan kan vara en bidragande faktor till att långpasset i lördags kändes så tungt. Men ibland har man bara dåliga dagar också. Positivt är dock att de två senaste passen har känts betydligt bättre, märkligt ändå hur det kan svänga så.

Jag sprang ett riktigt härligt pass i måndags enligt följande, 6x5min i ca 3:35-3:40 tempo. Innan jag kom iväg var jag riktigt seg i kroppen men efter några minuters uppvärmning började kroppen vakna till liv. När jag dessutom påbörjat första intervallen kändes benen ännu lättare. Som en bonus fick jag också uppmuntrande kommentarer från andra löpare på löpbandet bredvid.

Så från att ha blytunga och trötta ben gick jag till att känna mig pigg, stark och glad. Det är ju precis den känslan man eftersträvar när man tränar och det är faktiskt den känslan jag har på 99% av mina pass. Och har jag inte den känslan innan passet så har jag den definitivt efteråt!

Tänk att känslan under ett pass kan variera så. De flesta pass känns bra, ibland kan det till och med kännas jättebra! Men så kan det också kännas bedrövligt, tungt och outhärdligt. Så var det i lördags.

Jag skulle köra mitt sista långpass innan Barcelona Marathon. Ett pass på ca 32km i strax över tävlingsfart. Det brukar inte vara några problem att springa distanspassen och tempot brukar inte heller innebära några bekymmer. Men detta pass var katastrof! I alla fall känslan i kroppen. Innan jag ens kommit upp i 10 km ville jag vända hem. Tunga ben, trött och seg. Det kändes som jag släpade på ett berg. Halvvägs slutade jag kolla på klockan och tänkte att jag var nöjd om jag ens fick ihop distansen.

De pass när det känns som värst brukar jag ändå kunna njuta av löpningen och försöka hitta positiva vinklar. Som att det är skönt att röra på sig, frisk luft osv. Inte ens det kunde jag under detta pass.
När jag stannade utanför dörren hemma visade klockan 31,2 km och jag var så glad att det var över. Efteråt är jag också glad att jag inte gav upp och vände hemåt efter 10 km. Det blev ett pass som utmanade det mentala. För mentalt var det faktiskt SKITJOBBIGT. Jag funderade på om det ens var någon idé att ställa sig på startlinjen i Barcelona. Jag har tränat så många timmar och sprungit så många mil och så känns det så här en vecka innan tävling. Hur går det ihop?
Självförtroendet sänktes i alla fall ett par steg och jag började fundera lite väl mycket. Är det värt det?

Ja, jag älskar att springa. Jag lever och andas löpning för att jag vill det. Oavsett vad jag har för mål och hur det går så gör jag det faktiskt för att det är roligt och för att jag mår bra av det. Även om det känns förjävligt ibland. Men det kanske behöver kännas så också, precis som med allt annat så är man ju inte alltid på topp. Man kan inte göra mer än sitt bästa, och det räcker gott och väl!

Det är detta löpning handlar om i slutändan. Att njuta och att må bra, oavsett om det är på startlinjen i ett lopp eller ute i skogen en solig sommardag.

Nu äntligen börjar förkylningen släppa och det bara kryper i benen. De behöver ju springa! Det är helt otroligt att jag behövt hålla kroppen från träning i snart en vecka, inte konstigt att den skriker efter att få röra på sig. Längtar efter ett härligt långpass, gärna i vårsol som börjar värma lite.
Och med bara dryga veckan kvar till Maratonstarten börjar det bli mer än dags att få fart i benen igen!

Har åkt på en rejäl förkylning, jag som ALDRIG blir förkyld. Väldigt tråkigt då det är knappt två veckor till start i Barcelona Marathon. Dock kanske det var tur i oturen att förkylningen kom nu och inte senare. Förhoppningsvis hinner jag återhämta mig helt i tid till maran.
Men usch så trist det är att vara sjuk. Man förstår verkligen hur mycket träningen gör för ens välmående. Sen kanske det kan vara bra att få längta efter träningen ibland för att inte ta det för givet.

Jag vilar mig just nu i form och gör allt jag kan komma på för att boozta kroppen. Jag dricker mycket vatten och te med citron och honung. Jag äter mängder av ingefära och gör gröna smoothies. Det MÅSTE ju göra mig frisk!?

Hur hanterar ni en förkylning bäst? Och vad gör ni för att stilla löparabstinensen? 😉

Ingefärashots!

Det blir mycket distansträning nu när maran närmar sig. Långpassen ligger på ca 30-35km och jag är den som ALDRIG varken dricker eller intar någon form av energi under mina pass. Jag fyller på med mat och vatten när jag kommer hem. Nu när mitt maratonlopp närmar sig har jag börjat oroa mig lite för hur jag ska ta mig an detta under själva tävlingen. Vet att det är väldigt individuellt vad man vill stoppa i sig och hur kroppen/magen reagerar. Hur gör ni och har ni några tips? Vad äter ni under ett lopp och hur mycket?
Kolhydratladdar ni inför maran eller äter ni precis som vanligt!?

Ser fram emot många bra tips!

Efter passet är jag duktigare med energiintage. Brukar bli en bar som är smidig att ha med sig!