1 år sedan min hälseneoperation

1 år sedan min hälseneoperation


Ett helt år har gått sedan jag opererade min hälsena. I förra veckan var det ett år sedan jag drog hälsenan och jag funderade på om jag skulle skriva ett inlägg om det då eller på något sätt uppmärksamma det men bestämde mig för att vänta till ett år sedan operationen. Anledningen är för att det känns som något roligare att uppmärksamma än när själva hälsenan gick av. När jag hade haft min operation kunde arbetet att komma tillbaka börja. Även om jag under en lång tid inte kunde göra något faktiskt fysiskt arbete på den vägen så visste jag åtminstone att för varje dag som gick så var jag ett steg närmare att komma tillbaka.

Dagarna mellan att hälsenan gått av och att jag opererades var hemska. De var långa och det enda jag väntade på var att får göra den där j*kla operationen så att jag kunde gå vidare. Jag kunde inte göra något och det kändes som om även fast jag vilade så vilade jag förgäves för jag skulle ju snart opereras och behöva börja om från 0 igen.

Nu har det alltså gått ett år.

Vilket år. Ett väldigt utvecklande men påfrestande år både emotionellt, fysiskt och psykiskt. Men vad jag har lärt mig mycket!

Som jag tidigare skrivit i mina bloggar om själva skadan så gick jag in med inställningen att jag skulle lära mig av den här skadan och bli en bättre person och löpare. Jag försökte se på skadan så ”positivt” som jag kunde för jag tror verkligen att det påverkar  läkningsprocessen på ett bra sätt. Dessutom fick jag en väldigt stark insikt i att jag är så mer än bara en löpare och att det löpar-liv som jag lever nu även är mitt vanliga liv och det enda liv jag faktiskt har, och jag är den som står vid rodret och påverkar hur jag väljer att leva och må. Det har definitivt inte alltid varit lätt att se det positiva i alla situationer och det har varit ett år som blandats med alltifrån ilska, besvikelse, tårar, avundsjuka och ensamhet såväl som skratt, kärlek, glädjetårar och nya insikter.

Så vad har egentligen hänt på ett år?

Jag tänkte ge en liten uppdatering om hur läget är idag och hur min träning ser ut och vad jag har kvar. Som det ser ut nu så kan jag springa i princip varje dag. Jag kan köra distans, pass och styrka. Efter tuffare pass brukar jag cykla istället för att springa igen. Jag är inte uppe i min vanliga mängd löpning ännu men jag jobbar på det. Förra veckan lyckades jag få ihop nästan 9 mil vilket är det mesta jag sprungit sedan operationen. Långpassen blir längre och längre och farterna på passen blir snabbare och snabbare. Jag har fortfarande en hel del rehab kvar och det rehaben kretsar kring är främst att få tillbaka styrkan i vaden så att jag orkar hålla mig själv uppe på tå. När den styrkan utvecklas så kommer även min löpning utvecklas.

Övriga kroppen mår ganska bra. Jag har haft lite problem med den andra hälen på senaste, som fått kompensera en del för den avslitna hälsenan på den andra foten. Jag känner verkligen att jag utvecklas varje vecka och även om det är en bit kvar och även om jag inte känner mig helt som mig själv så har jag kommit en bra bit på vägen tillbaka.

För ett år sedan var jag rädd, osäker och förtvivlad över att ha drabbats av en så allvarlig skada. Nu ett år senare är jag en helt ny atlet med betydligt mer insikt om vad jag vill få ut från min löparkarriär och en enligt mig sundare inställning till mitt elitidrottar-liv. Jag kan intyga att många av de klyschor som jag hört av tidigare skadade atleter om hur ”löpningen fått en ny mening” osv, stämmer. Jag kan intyga att gå igenom en skada är tufft. Jag kan intyga om att vägen tillbaka är tuff.

Jag kan också intyga att man lär sig mycket, man är sällan så ensam som man tror och det går och det är okej att vara glad och lycklig även fast man är skadad. Om du går igenom något liknande eller har stött på en motgång i någon annan del i ditt liv vill jag bara ge dig 3 tips;

1, Prata om det med andra.
2, Skriv och reflektera själv.
3, Gräv inte ner dig i sorg och besvikelse utan hitta en ny vardag med nya, eller gamla, saker att göra och tycka om.


Gästinlägg #2 – Livigno, det nya höghöjdsmeckat?

Gästinlägg #2 – Livigno, det nya höghöjdsmeckat?


Min lillebror Olof som också håller på med löpning och som skrivit ett gästinlägg tidigare skulle ha varit i St’Moritz nu under samma tid som jag är här men han och hans träningsgrupp Cursus fick hastigt ändra planerna pga Corona. De hittade genom det ett ”nytt höghöjdsmecka” som kanske är mer känt inom cykel-världen och jag bad Olof att skriva ett inlägg med en liten rapport om hur Livigno är och hur de har det där. Håll till godo!

Hej allihopa! Kul att vara tillbaka igen. Medan Anna glassar i St’Moritz befinner jag mig i en by ca 40 km öster ut, nämligen Livigno i norra Italien (Lombardiet). Norra Italien!! Lombardiet!! Jag förstår om dessa tankar kommer och det gjorde det även för mig när min tränare berättade att det var dit vi skulle åka för sommarens höghöjdsläger. Som de flesta säkert vet har norra Italien och speciellt Lombardiet varit hårt drabbat av Covid-19 och under en längre tid var hela området satt i karantän av den italienska regeringen. Nu är dock läget annorlunda. Livigno, där min träningsgrupp (Cursus) befinner oss, är idag en stad som börjar öppna upp för allmänheten. Caféer, restauranger, gym och bad är alla öppna och det enda som gör pandemin synlig är de munskydd som man måste bära när man är inomhus. Men varför åker vi till just Livigno? Jo, precis som Anna har skrivit i tidigare inlägg, infördes det en regel som sa att alla personer som vistats i Sverige och sedan åkte till Schweiz måste sitta i karantän i 10 dagar. Detta var och är som ni säkert förstår inte ett alternativ för oss. Skutan behövde därför styras till en annan plats och efter mycket jobb av min tränare hamnade vi här.

Om vi dock lämnar Covid-19 för en stund och fokuserar på något roligare istället, hur ser träningen ut? Träningsmöjligheterna här är bra, kanske inte riktigt lika bra som i St’Moritz men ändå fullt godkända. Det finns två gym och en bana i närheten där vi bor, det finns vandringsleder att springa på och en sjö att köra tröskel vid. Dessutom ligger St’Moritz endast 45 min bort med bil och eftersom karantänsreglerna från Sverige upphävdes för några dagar sedan kan vi lätt ta oss dit för att träna och använda det fantastiska liftsystemet som vi har tillgång till. Vi har även tillgång till en bana på lågland, ca 1,5 timme bort i Chuiro. Det finns med andra ord inte så mycket att klaga på.

Med allt som pågår i världen är jag väldigt tacksam att man i dessa tider kan åka iväg och få några veckors bra träning på höghöjd. Det hade för oss inte varit möjligt utan hårt jobb av Cursus galjonsfigur Malin Sundström och ISP sport som är med och sponsrar oss.

Kort och gott kan jag rekommendera Livigno och nu laddar vi mot SM!

Ha det gött!

Olof


St Moritz, en andra chans

St Moritz, en andra chans


St’Moritz, wow vilket ställe. Det här är andra gången jag är här och vilken skillnad det är den här gången. Förra gången jag var här med mitt team var i maj 2019 och bergen hade gott om snö. Sjön och floderna var iskalla och allt hade en väldig vintrig/Mars i Stockholm-känsla.. Då tyckte jag ändå att det var så otroligt vackert och fantastiska löp-möjligheter.

Den här gången kom vi hit mitt i sommaren och alla gröna berg och dalar är fyllda med vilda blommor, sjöarna är fyllda av människor i båtar eller kanoter och det är så otroligt vackert att det knappt går att förstå.

Första gången vi var här hade jag problem med en vad och jag mådde egentligen ganska dåligt under hela lägret. Detta gjorde att jag inte hade någon positiv bild alls av St’Moritz som ställe egentligen mer än att det var vackert.. Jag tyckte mycket bättre om t.ex. Font Romeu dit jag varit ett halvår tidigare och kommit ifrån i bra form och med en positiv upplevelse. När det blev bestämt att vi skulle åka hit igen blev jag därför lite nervös och fick en klump i magen till en början. Därför känns det extra skönt att kunna komma hit till samma plats men få en helt ny upplevelse av den. Det känns ungefär som om jag tittat på St’Moritz med gråa glasögon och nu helt plötsligt tar av mig glasögonen.

Vi har haft väldigt bra väder måste jag säga. Andra veckan var ganska regnig men vi har i stort sett haft sol varje dag och inte för varmt. Det är ganska mycket folk här, en hel del grupper från Schweiz såklart, men även Belgien, Holland och Tyskland. Banan, gymmet, alla stigar, affärer osv är öppet precis som vanligt och i Tisdags kunde jag åka till Chiavenna (Italien) för första gången för ett banpass på låg höjd.

Kort och gott har lägret varit väldigt lyckat! Vi tränar, äter, sover, chillar, spelar spel och läser. Det märks att det är vecka 3 nu…Många är trötta och konversationerna har gått till en betydligt lägre intellektuell nivå än de första dagarna… 😉

Nu är det drygt 10 dagar kvar på lägret och jag ska njuta!

Ha det toppen!


Från och till alla mina vänner som inte springer


Många av mina närmsta vänner håller själva inte på med varken löpning eller friidrott och de allra flesta som har hållit på med eller fortfarande håller på med andra sporter har inte satsat på sin sport på den nivån som jag gör. Därför får jag ofta frågor om min satsning och löpning i allmänhet. För mig är det bara kul! Många gånger får frågorna eller kommentarerna mig att se på det jag gör från ett annat perspektiv, vilket jag tror kan vara nyttigt inland, samtidigt som det såklart är tryggt och viktigt för mig att också befinna mig i min lilla bubbla. Den mentala återhämtningen från idrotten får jag dock ofta genom min familj och mina vänner.

Jag har i det här inlägget samlat några av de vanligaste kommentarerna som jag får och det jag brukar svara.

”Men HUR många skor har du?”

”En del” brukar jag svara med ett skratt. Extra många frågor får jag/vi när vi får besök i det huset där jag bor med mina träningskompisar. Vi är ju alla sponsrade av New Balance och med 5 sponsrade löpare i samma hus blir det en hel del skor… Kommer dock aldrig glömma första gången Boris kom hem till mig och förskräckt utbrast ”Men är det här alla skor du har?!?!” och jag snabbt lugnade honom med att förklara att jag förvarade en hel del på balkongen också.

”Har du typ ett kost schema du följer eller får du äta vad du vill?”

Den här är en klassiker. Många är väldigt intresserade av huruvida jag följer ett kostschema eller ej. Den frågan kommer nästan före hur mycket jag tränar. Det kanske är för att jag oftast träffar mina vänner i samband med högtider, typ jul, nyår, födelsedagsfirande eller att man går och äter någonstans. Jag brukar oftast svara att jag inte har något strikt schema men att jag såklart tänker på vad jag äter och försöker äta bra och riktig mat. Det betyder såklart inte att jag aldrig äter godis eller glass eller chips, tro mig det slinker in en hel del sånt också emellanåt, men jag försöker att i första hand äta just bra och riktig mat.

”Gud du som tränar så mycket måste vara så pigg hela tiden!!”

Ha ha ha. Oj! Om ni sett mig de flesta morgnar när jag vaknar och tar de första stegen ur sängen. I vissa perioder är man såklart mer eller mindre stel och har mer eller mindre träningsvärk men den mängd träning vi utsätter våra kroppar för gör en ofta ganska trött och det krävs en hel del rörlighet, aktiverings-övningar och rullande på diverse redskap för att få igång våra kroppar. Om någon hade klivit in i vårt vardagsrum hemma timmen innan vi sticker ut hade de nog undrat vad det var för cirkus som pågick där inne.

”Varför kan du inte följa med och göra det här? Du har ju redan tränat.”

Den här frågan brukar ibland vara svår att förklara. Bara för att jag är klar med själva träningen betyder det nämligen inte att jobbet för dagen är klart och att jag därför har en massa fritid. Nu börjar det som för mig är det svåraste i hela idrottandet, återhämtningen. Att göra själva träningen har aldrig varit något problem för mig, däremot har återhämtningen varit något som jag inte tyckt varit lika lätt. Många gånger är det nog för att jag inte har en lika självklar anledning att tacka nej till något. Om jag tränar så är det ju väldigt tydligt att jag har en annan aktivitet som krockar, men när det gäller återhämtningen så är det mycket svårare eftersom jag oftast måste välja det mer ”tråkiga” alternativet. Ibland kan dock den gränsen vara svår att se och det är lätt att ta bort allting som inte har en direkt positiv påverkan på träningen (aka att låsa in sig i sitt rum och inte göra någonting eller träffa någon mellan passen) men jag tror att man missar mycket då som kan ha en annan positiv påverkan på ens träning (socialt och mentalt).

Eftersom jag är väldigt aktiv har det varit svårt för mig att hitta rätt gräns för mig. När jag började jobba med min mentala coach fick jag dock ett uppvaknande i att avkoppling inte ser ut exakt likadant för alla. För vissa kan avkoppling vara att bara ligga ner och sova, medan det för andra kan vara att gå och ta en fika eller gå ut i skogen.

”Vad gör du hela dagarna om du bara tränar?”

Detta frågar jag ibland mig själv också haha. Mina dagar flyger dock oftast förbi. Eftersom våra dagar går ut på att äta-träna-vila så kanske det inte låter som så mycket, men det tar tid. Varje dag tränar jag 1 till 3 pass och däremellan så äter jag som sagt, kanske tar en nap, väcker kroppen med diverse gymnastiska övningar, träffar sjukgymnaster och utöver det försöker jag göra så lite jag bara kan.

”Vad gjorde du mer när du var på träningsläger i Spanien?”

Den här är också väldigt vanlig. Jag får ofta frågan vad vi sett eller vad vi gjort eller kommentarer om hur skönt det måste vara att få lite sol och bad men sanningen är något helt annat. Visst reser vi mycket som idrottare, både på läger och tävlingar men det mesta vi ser är stigar, banor, hotellrum och gym. Ibland har vi såklart lugnare dagar då vi kanske kan få in en liten utflykt eller ett bad men om sanningen ska fram så sker den mesta sightseeingen genom distanspassen och de flesta baden är de isbad vi gör själva i badkaret eller i en iskall bäck.

 

När jag började skriva det här inlägget så gjorde jag det mest som en kul grej men det fick mig verkligen att inse hur lyckligt lottad jag är som har alla mina vänner, både de som inte håller på med löpning och de som gör det. Mina vänner ger mig perspektiv på olika saker i mitt liv och utmanar mig att tänka om eller växa i mig själv. Jag hoppas att ni aldrig slutar att ställa frågor.

Ha en härlig vecka allihopa!


Nästa läger, St Moritz

Nästa läger, St Moritz


Hejsan allihopa!

Efter drygt en månad i Sverige var det dags att packa ihop väskorna igen och bege sig till nästa destination. Eftersom Storbritannien har haft strikta karantänsregler så bestämde jag och min tränare att jag skulle stanna hemma i Sverige ett litet tag och umgås med familjen för att sedan möta upp mitt team i löpar-meckat St’Moritz i Schweiz. Efter 4 månader ifrån min tränare och mitt team skulle vi äntligen träffas igen, även om det inte var i Manchester. Jag packade helt enkelt ihop min väska med de kläder jag packat i Mars för mitt läger i Boulder och begav mig.

Fast nu var det såklart inte så enkelt….

Jag skulle ha åkt till St Moritz den 6e juli. Den 4e juli får min lillebror Olof ett meddelande om att Schweiz infört 10 dagars karantän för alla som kommer från Sverige… Efter drygt 2 timmar av samtal med alltifrån UD, flygbolag, ambassaden, min tränare och min schweiziska team-medlem Jonas så bestämmer vi att jag ska boka om min biljett och åka en dag tidigare. Med det bestämt kastades alla kläder in i tvätten och sorteringen och packningen av nödvändigheter började och dagen därpå gick flyget till Zürich.

På flyget fick alla fylla i ett papper med info om vart man flugit från och vart man skulle (precis som när jag kom från USA) för att kunna spåra smittan men förutom det var det ingen skillnad alls. Jag landade, hämtade väskan och kom fram till hotellet. Dagen därpå landade mitt team och efter att de hämtat upp mig begav vi oss upp i bergen till St Moritz där vi nu ska befinna oss i drygt en månad.

Det var så himla kul att träffa mitt team igen! Vi snackade konstant från att vi sågs till att vi somnade. Jag märker verkligen vilken stor betydelse det har för mig att få dela allt detta med andra. Det kändes som om vi knappt hade varit ifrån varandra och idag på första passet här uppe, kändes det som om jag flög fram haha.

Jag har varit i St Moritz en gång tidigare, förra våren och måste säga att det är så otroligt vackert här nu med alla sommarblommor och snö på topparna. Ser verkligen fram emot att få uppleva den här platsen ännu mer.

 


Hög på höghöjd..eller?

Hög på höghöjd..eller?


Hej alla!

Nu har jag varit hemma i Sverige i drygt 3 veckor, vilket även betyder att jag varit nere från hög höjd lika länge. Det här var mitt 7e höghöjdsläger sedan slutet av 2016 då jag åkte på höghöjdsläger för första gången. Jag kommer ihåg att jag nästan fick panik första gången jag var iväg bara för att jag visste att syrehalten var lägre. Bara vetskapen av det gjorde att jag fick för mig att halsen drog åt sig och att jag hade svårt att andas när det egentligen inte var någon skillnad.

En sak som jag har lärt mig av att var på läger på hög höjd ett flertal gånger, är att alla reagerar olika på den tunnare luften. Precis som att vi alla behöver individ anpassa träningen på ”sea-level” så behöver vi alla, kanske ännu mer, anpassa träningen på höghöjd. En faktor som påverkar är såklart hur högt du åker upp i bergen, en annan hur många gånger du varit på hög höjd.

Jag har alltid tyckt att träning på hög höjd är väldigt tufft. Eftersom jag är den typ av löpare som jag är så genererar jag mjölksyra väldigt lätt och kan klara av ganska höga nivåer av syra utan att må särskilt dåligt. När vi är där uppe är jag därför i ständig konflikt med mig själv om att springa långsammare istället för att hänga på de som trycker på lite mer. Det har hänt ett flertal gånger att min tränare säger åt mig att jag måste avbryta passet medan jag tycker att jag känner mig helt okej.

En annan sak som jag lärt mig av at vara på höghöjdsläger är att alla reagerar olika när de kommer ner. Vissa gillar att flyga direkt från ett läger till en tävling och springer då fantastiskt bra medan andra behöver några dagar. Jag känner mig oftast ganska dålig när jag kommer ner på låg höjd igen. Benen känns tunga, andningen blåsig och hela jag känns mest svullen. Återigen får jag kämpa mentalt för att intala mig själv att jag inte har tappat all typ av form under resan hem utan att den ändå finns där…

..någonstans.


Att flyga under en pandemi

Att flyga under en pandemi


Fick en del frågor om att flyga och resa nu under Corona tider, så jag tänkte helt enkelt bara sammanfatta lite av det som många undrade över i några punkter.

  • Ansiktsmask: Alla flygbolag och flygplatser har olika regler närs det gäller att bära ansiktsmask under resan. Jag var tvungen att ha mask under hela resans gång, även på flygplatserna och skulle säga att 100% av alla hade det på flygen och 95% av alla hade det på flygplatserna. Vissa flygbolag har striktare regler när det gäller vads för typ av mask man behöver ha (dvs om en typ buff eller bandana räcker eller inte). Många hade även handskar, en sorts plast-skärm för ansiktet, glasögon och vissa gick all in med en hel plast overall.
  • Flygplatserna: Jag hann med en del flygplaster under min resa hem.. Denver- Chicago-Zurich-Frankfurt-Stockholm var ingen skön resa men det var det bästa sättet för mig att komma hem. I princip alla affärer och restauranger var stängda på alla flygplatser. Värst var Zurich där jag landade på morgonen och det enda som var öppet på hela flygplatsen var ett litet stånd som sålde kaffe. Frankfurt var ganska full med folk men i övrigt var det väldigt få på alla flygplatser. Det kändes helt spöklikt att inte se en enda människa på en plats som annars är så full med folk.
  • Flygen: Flygen var mer fullbokade än jag trodde, framförallt de två sista inom Europa som var helt fullbokade. Personalen var super trevlig men många passagerare stressade. Man får bara ha ett handbagage med sig på flygen nu, vilket kan vara bra att veta.
  • Mat: Ingen av flygen sålde mat och de flesta delade inte heller ut någon mat/dryck som de brukar.
  • Transit mellan olika länder: Vi fick gå ganska långt mellan de olika flygen och passkontrollerna och ofta fick jag gå ut ur terminalen och in genom säkerhetskontrollen igen. Alla länder har olika regler när man flyger in. Inom USA var det inga extra grejer jag behövde fylla i alls. När vi landade i Schweiz å andra sidan, fick man dela med sig av all information om en själv; vad man hade varit, vad man skulle, personnummer, sittplats osv. I Tyskland fick vi bara en lapp med info om att vi var tvungna att själv-isolera oss i två veckor om vi skulle stanna och när vi landade i Sverige fick vi ingen extra info alls.

Kort sagt var resan väldigt lång och tråkig men gick bra. Nu ska jag njuta av att vara i Sverige och hänga med familjen och äta svensk mat.

Ta hand om er alla!  

Bjuder på detta trötta face…


3 veckors läger som blev 3 månader

3 veckors läger som blev 3 månader


Så var det dags att åka hem från Boulder och mitt längsta höghöjdsläger någonsin. Mina tänkte tre veckor blev till slut nästan 3 månader på pricken och jag började blir riktigt stressad mot slutet över mitt visum när flygbiljett efter flygbiljett ställdes in. Jag vet inte hur många gånger jag bokade om min flygbiljett, för att några dagar senare få den inställd igen pga Corona viruset. Egentligen hade jag gärna stannat längre då jag helt föll pladask för Boulder och Colorado, det fanns superbra löpar-möjligheter och såklart eftersom jag fick spendera så mycket tid med min kille, men i USA får man inte stanna längre än 3 månader i sträck om man är där på ett turist-visa, vilket jag var så när min biljett i början av juni också ställdes in och de ville boka om mig till den dagen mitt visum gick ut så blev jag som sagt lite stressad…

Tiden i Boulder var väldigt bra för min del men såklart också väldigt annorlunda med tanke på allt som pågått och pågår i världen och i USA.

Att följa pandemin, egentligen från tre olika länder (Sverige genom familj och vänner, Storbritannien genom mitt team och USA där jag befann mig) var väldigt märkligt. I det county som Boulder ligger i var de väldigt stränga med restriktioner och vi var som jag tidigare skrivit tvungna att bära ansiktsmask så fort vi lämnade hemmet. Förutom det var allt stängt fram till i början på maj då en del ställen började öppna igen. Generellt så upplevde jag det som att alla var/är betydligt mer rädda för viruset i USA än vad jag upplevde det som i framförallt Sverige och det märktes tydligt.

För drygt en vecka-10 dagar sedan började en ny fight USA efter att George Floyd dödats av en polis. Jag tror inte att någon har missat detta och alla protester som följt den här händelsen. Jag pratade mycket med min pojkvän, som är ”mixed” som han säger (dvs med en vit mamma och en svart pappa), om detta och hans upplevelser av rasism. Även om vi pratat om ämnet tidigare så tror jag inte att jag helt hade förstått vad han menade och hur han upplevde vissa situationer. Jag var och är väldigt naiv och godtrogen och har aldrig upplevt rasism från hans synvinkel.

Cirka en vecka efter att allt startat hade vi varit och ätit middag i ett annat county än Boulder och när vi sitter i bilen får vi en notifikation på mobilen där det står att det råder utegångsförbud i det countyt vi befinner oss i från kl 21-05. Jag tittar på klockan och den är 20.50. Plötsligt inser jag att bakom ratten sitter min kille som är svart och om vi blir stoppade av polisen pga att vi är ute efter utegångsförbudet, trots att vi inte vetat om det i mer än 10 minuter och är på väg hem, så vet inte jag hur de kommer reagera. Jag bryter ihop totalt och Boris förstår ingenting.

När jag lyckas förklara att jag kanske för första gången på riktigt, riktigt, är rädd för hans liv så tar han min hand och säger ”I am so sorry that you had to be here and experience all this, but I am also happy that you might understand more now”. 

Och visst är det så. Jag är tacksam över lärdomen. Det som gör så ont i mitt hjärta är att jag kan sitta och titta, läsa och lära på ett tryggt avstånd, tacka för informationen och gå vidare med mitt liv. Alla har inte den möjligheten. För så många är detta något de ständigt lever med, trakasserier, oro, psykisk och fysiskt våld, diskriminering på alla plan.

Med det här inlägget vill jag egentligen bara uppmuntra alla att hjälpa till att förändra den här situationen. Vare sig det är att donera pengar till någon organisation som arbetar med dessa frågor, att ta den där jobbiga diskussionen med en vän/släkting/kollega eller att utbilda dig själv genom att läsa på. Du kan påverka dig själv och andra.


En dag, den 9e maj mer specifikt

En dag, den 9e maj mer specifikt


8.00 ringer klockan och vi går upp och sätter på vattenkokaren. Precis som många andra löpare är vi riktiga kaffedrickare och en morgon som denna, dagen efter ett tufft pass, kräver definitivt kaffe. Jag startar även alltid varje morgon med att dricka vatten, allra helst med en ”hydrotab” från OTE i (det är i princip detsamma som resorb) och något litet snacks innan första passet.

Därefter är det dags att väcka kroppen. Diverse gymnastiska övningar samt olika foamrollers, bollar och maskiner tas fram och en timme senare är vi redo att ge oss ut för första passet.

Jag brukar även läsa nyheterna och kolla vad som hänt borta i Sverige och UK medan jag sovit. Den här morgonen har jag bland annat fått ett mejl från mitt flygbolag att mitt flyg ställts in… igen.

9.00 Vi ger oss ut på första passet för dagen. Jag har bara lätt distans nu på morgonen och benen känns faktiskt ganska bra efter passet igår.

9.04 Vi har just börjat på lite mer fart i benen när vi kommer på att det från och med idag är krav på att bära ansiktsmask när man ger sig ut i Boulder. Om man inte har ansiktsmask på sig och blir påkommen så kan man få böta upp till 5000 USD, japp ni hörde rätt. Vi vänder om och klipper sönder en gammal buff att dra upp över ansiktet när vi möter någon.

9.10 Boris och jag skiljs åt och han vänder hemåt då han har ett kortare pass än jag.

9.15 Obligatoriskt kiss-stopp. Japp, jag är en av dem.

10.00 Har kommit hem, slänger snabbt ihop något att äta och ringer familjen. Det är dags för familje quiz, något vi har varje lördag. Idag är det mammas tur att hålla i det. Boris och pappa vinner.

11.00 Efter att ha pratat vidare och uppdaterat varandra om vad som händer i våra liv just nu så lägger vi på då jag måste ringa min tränare innan det är försent där.

12.30 Vårt samtal drar ut på tiden och jag inser att det inte finns någon chans att jag kommer kunna överleva gymmet utan att ha ätit lunch, så jag slänger ihop en snabb lunch bestående av kylskåpens och mår mycket bättre

13.30 Gym dags! Vi har tur då Boris träningsgrupp har ett litet gym som vi kan använda nu medan alla ”vanliga” gym är stängda. Det har i princip allt jag har behövt förutom vissa specifika maskiner för min rehab så jag har fått improvisera lite. Efter min gymsession städar vi hela gymmet och alla vikter med desinfektionsmedel, något alla gör efter att de varit där. Jag tror aldrig gymmet varit så här rent förut.

14.30 Klart! Post-session snacks är medtaget och äts innan vi ger oss iväg. Vi stannar till snabbt vid mataffären för att köpa en mors-dags present till Boris mamma. Alla andra affärer är stängda så vi får ta det alternativet vi har.

15.00 Efter gymmet pluggar jag lite. Jag läser på distans från Sverige och jag har några uppgifter kvar att skriva och lämna in för den här terminen. Boris har ett zoom call med några av hans vänner. Efter det ringer jag mitt flygbolag och försöker boka om min biljett.

17.00 Dags för mitt andra löppass för dagen. När jag springer själv gillar jag att lyssna på musik eller podcasts. Efter passet  har jag lite rehab-övningar att göra. Dessa övningar inkluderar bland annat olika typer av enbens-hopp så jag gör dem innan jag är klar för dagen.

18.00 Snabbt snacks efter löpningen och innan det är dags för middag (eftersom jag snart ska äta kan det vara t.ex. ett glas mjölk eller något liknande). Vi tar en snabb titt på det pussel vi kämpat med i några veckor för att se om vi kan hitta rätt plats åt åtminstone en bit till. Därefter är det dags att börja fixa med middag.

19.00 Middags dags! Jag älskar att laga mat men idag blir det bara något enkelt, pasta pesto med kyckling.

20.00 Jag och Boris brukar kolla på film på kvällarna. Vi har en lista med filmer vi vill se tillsammans (eftersom i i vanliga fall inte ses så ofta pga distans) och nu när jag har varit här så pass länge har vi hunnit beta igenom ganska många. Den här kvällen blir det Shutter island.

Medan vi kollar film sker återigen en hel del foamrolling.

21.00 Kvälls snacks! Jag brukar ofta äta antingen yoghurt eller göra en varm choklad.

22.00 Godnatt!


Vad jag har lärt mig av mina teammates

Vad jag har lärt mig av mina teammates


Det jag är mest tacksam över när det gäller löpningen är alla de människor jag lärt känna sedan jag började hålla på med friidrott. Jag har haft fördelen att träna med många fantastiska människor, träffat fantastiska ledare, sjukgymnaster, läkare, tränare, profiler och haft många olika träningskompisar. Just nu bor jag ju som ni vet i England och är med i ett team som består av 8 löpare. Vi umgås väldigt mycket när jag är i England. Vissa av oss bor, som jag tidigare nämnt, ihop och vi är en liten familj, men även de jag inte bor med är några av mina närmaste vänner i England. Jag har faktiskt bott med alla i mitt team (förutom min tränare) sedan jag flyttade till Manchester. Nu när jag inte kan umgås med dem på samma sätt som vanligt, eftersom jag är i USA och de är i England, hörs vi mycket via telefon istället.

Mina träningskompisar är en stor anledning till att jag valde att flytta till England. Såklart så spelade det ju också roll vilken tränare jag skulle bli tränad av, vart jag skulle bo och vilken träningsfilosofi min tränare hade, men när jag kom och hälsade på kände jag mig välkommen och hemma med en gång.

Mina träningskompisar har lärt mig så mycket, både om andra kulturer, om mig själv och även om träning och löpning om om att vara elitidrottare. I detta inlägg tänkte jag skicka vidare några av dessa lärdomar till er i hopp om att ni kanske också kan ta del av dem och använda er av dem i ert löparliv eller bara allmänt.

Ross (10k – marathon, PB: 10k: 27.55) – Ross är en av de som varit med i teamet längst. Han har haft fantastiska framgångar både på banan men även i terräng eller cross country som de kallar det i England. Det jag framförallt har lärt mig av Ross är hur viktigt det är att göra alla de små grejerna för att bli en bättre löpare. Det kan handla om att stretcha, köra rehab eller prehab, foamrolla på kvällen osv. Ross är otroligt disciplinerad i allt han gör och det har jag verkligen tagit till mig av.


(foto: Dan Vernon)

Jonas (3k-5k, PB: 3k: 7.45, 5k:13.37) – Jonas kommer från Schweiz och började i vårt team för drygt ett år sedan och har haft ett fantastiskt löpar-år bakom sig med personliga rekord och guld på Universiaden förra sommaren. Om jag skulle beskriva Jonas som löpare så skulle det vara rutin. Jonas är en mästare på rutin. Han har hittat hur han presterar bäst och har tagit fram en rutin som passar honom och den håller han sig till till punkt och pricka.

Ciara (1500m, PB: 4.00.15) – Ciara är min irländska bästa kompis. Vi har bott i Manchester nästan lika länge och är som systrar. Hon är en av mina bästa vänner och vi har varit med om så mycket tillsammans, både härliga och mindre härliga saker. Det Ciara verkligen har lärt mig är att vi inte är ensamma i denna individuella sport. Många tror nog att man blir den bästa löparen genom att vara den märkliga ensamvargen men det jag har insett med mitt team och inte minst tillsammans med Ciara är att det är så långt ifrån min verklighet som det går. Jag är en mycket bättre löpare när jag får dela det med andra.

Jip (5k-marathon, PB: 5k:15.15, 10k:31.35, marathon:2.33) – Jip, eller Jippie, som vi oftast kallar henne är vår holländska löpare. När Gip började i teamet för drygt ett år sedan visade hon verkligen hur vi kan pusha oss till nya höjder. Hon är en riktig krigare och har hon bestämt sig för att hon ska klara av någonting då kommer hon nöta och nöta och nöta tills hon klarar av det.

Eli (5k-marathon, PB: 5k:15.37, 10k:32.17, marathon: 2.34)- Eli var en av de som bodde i ”the athlete house” när jag flyttade över och hon och jag har sprungit många mil ihop. Jag tror aldrig jag har träffat en sån som Eli tidigare. Eli är ansiktet utåt för hög smärttröskel och hon är så j*kla tuff! Eli har också haft en del skador och det hon har lärt mig är att det verkligen är möjligt att pusha sig själv lite väl hårt. Om någon säger åt Eli att springa igenom en vägg, då kommer hon att springa igenom en vägg. Hon är helt orädd.

Adam (3k-10k, PB: 3k: 7.57, 5k: 13.58, 10k: 28.32) – Adam är den nyaste i teamet. Strax efter tt Adam hade flyttat in i huset så drog jag hälsenan. Det var bara Adam och jag hemma och stackars Adam fick se mig i mina mörkaste stunder redan från start. Det Adam verkligen har lärt mig är hur otroligt viktigt det är att vi är ett team. För oss är team-känslan grunden i vår framgång. Genom att vara ett team kan vi lyfta varandra till höjder vi inte kan åstadkomma ensamma och Adam personifierar verkligen detta.

Jonny (marathon, PB: 2.10) – Jonny är vår äldsta medlem i teamet rent åldersmässigt och han är en av våra maraton löpare. På de 2,5 åren sedan jag flyttade till Manchester så har Jonny sprungit 6 maraton under 2.18, det snabbaste nu senaste i Seville då han sprang under OS-kvalgränsen och satte ett nytt personbästa med 2.10. Om du träffade Jonny skulle du dock aldrig gissa detta. Jonny är den mest ödmjuka löparen. Det jag har lärt mig av Jonny är att hur bra du än blir, stay humble.

Steve (coach)- Steve är vår tränare. Han är en före detta internationell löpare som framförallt var otroligt duktig i terrängen. Steve startade vårt team och är den som har skapat vår träningsfilosofi och vår teamkänsla. Steve älskar att lära sig nya saker och söker ständigt efter ny information, ny forskning, nya övningar osv. Han älskar även citat och skickar oss ofta små historier, citat och visdomsord som vi ska inspireras av och ta till oss i vår träning eller allmänt som atleter. Det som jag tror att jag hört honom säga flest gånger är ”A happy runner is a fast runner” och det genomsyrar våra liv. Vi försöker alltid ha roligt. Vi tränar hårt och sliter för att bli bättre varje dag och vi tar såklart vår träning seriöst men medan vi gör det så har vi så roligt vi bara kan.

Hoppas ni tyckte detta var ett roligt inlägg. Ta hand om er!


Gästinlägg nr1 – Olof Silvander


Idag är det en stor dag för min lilla blogg. Det är nämligen dags att introducera ett nytt koncept här i bloggen, nämligen den första gästbloggen i denna bloggs korta livshistoria. Jag frågade häromdagen  min lillebror om han skulle vilja skriva ett inlägg och någon dag senare hade jag denna text i min mejl. Hoppas ni tycker det här är något som kan vara kul att läsa emellan varven, jag tror nämligen att det här kan vara ett återkommande koncept (inte minst av min lillebror Olof). Många tror att löpning är en väldigt ensam sport, men jag har aldrig känt mig särskilt ensam. Jag har många personer som stöttar och står bakom mig och min satsning och Olof är definitivt en av dem som står mig närmast. Så med de orden lämnar jag över till honom, varsågoda!

 

Hej allihopa! Mitt namn är Olof och jag är Annas lillebror. Som Anna tidigare nämnt i bloggen har hon två syskon, och jag är alltså ett av dem. Det hon kanske inte nämnt är att även jag tränar löpning på elitnivå. Jag håller på med medeldistans och springer främst sträckorna 1500m/3000m hinder. Jag tillhör den Lidingö baserade gruppen Cursus som tränas av Malin Sundström. Vi är 7 killar i åldrarna 20-27 år som alla tränar och tävlar i medel- och långdistans, gruppens medlemmar är: Daniel Antonsson, Simon Sundström, Axel Alness Borg, Ludvig Johansson, Heshlu Andemariam, Haben Kidane och jag (Erik Lagerlöf är också med ibland och visar vart skåpet ska stå). De flesta av oss har tränat ihop sedan vi var i 15 årsåldern och vissa lite till. Hur vi tränar får jag återkomma till i ett framtida inlägg. Min idrottskarriär eller snarare mitt idrottsintresse började när jag som 5 åring stegade in i köket och såg hela min familj sitta och läsa tidningen. Pappa hade hand om DNs huvuddel, mamma hade ett fast grepp om Dagens Industri och mina systrar Anna och Karin slogs om kulturdelens serier. Som den lilla och ej läskunniga 5-åring jag var ville jag inte vara sämre utan bad därför om en del jag med. Jag fick sporten! Jag minns hur jag kollade på bilderna och blev helt fast i det jag såg. Efter den dagen lärde jag mig memorera all statistik som gick, det var världsrekord, OS platser, VM vinnare och mycket mycket mer. Jag började inte så långt efter detta även testa på att utöva idrott och kom efter mycket testande fram till att friidrott och löpning skulle bli min grej. Mycket tack vare att våran pappa en gång i tiden hade tävlat och tränat i löpning (han tillhörde Hellas på 70-talet och sprang allt från 800 m och uppåt). Efter ett tag började också Anna i samma klubb som jag (Danderyds SK) och hennes historia kan ni nog nu, hur hon gick från okänd 17 åring till en av sveriges främsta medeldistanslöpare på bara några år. Annas karriär har självklart hjälpt mig väldigt mycket också. Att ha någon framför sig som visar vägen och kan berätta om vad man ska och inte ska göra är en väldig fördel. Som tonåring är det inte alltid så lätt att veta hur man ska göra i alla situationer och i dessa lägen hjälper det att ha någon i sin närhet som varit med om samma saker. Vissa berg tenderar att bli mindre när man ser att någon annan har bestigit dem.

 


Boulder vecka 5, Karantän-livet fortsätter


Nu har jag varit i Boulder i snart 5 veckor. Mitt läger här skulle från början vara ca 3,5 veckor långt men nu blir jag här lite längre. Mitt flyg hem har skjutits upp ytterligare två veckor så som det ser ut nu kommer jag till Sverige i början av maj, därefter får vi se när jag kan ta mig till England.

Vår lokala Lockdown i Boulder-området gäller nu fram till den 26e april. I Denver, som ligger ca 45 min härifrån har vissa områden börjat med en typ av utegångsförbud under vissa tider på dagen men som tur är så har inte det implementerats här ännu.

Det är märkligt ibland att prata med vänner och familj i Sverige och höra hur livet rullar på mycket mer som vanligt där medan vi är mycket mer begränsade i hur vi kan leva våra vardagliga liv. Jag tror dock att det på ett sätt är lättare för oss att anpassa oss till ”social distancing” eftersom allt faktiskt är stängt. Ingen är ute om de inte absolut behöver. Jag skulle säga att ca 90% av alla man möter bär ansiktsmask nu. I Sverige tvingas man varje dag fortsätta ta beslut om vad som är ”rätt och fel” att göra och jag förstår att det kan vara svårt. Vi har inget val här borta och det gör det på många sätt enklare.

Vi tränar på bra och jag känner att jag och min träning utvecklas varje vecka. Jag har inte haft svårt att hitta motivation alls att träna trots att vi inte vet varken när vi kan tävla eller när jag kommer hem. Jag njuter av att känna hur jag blir starkare varje dag.

Jag hoppas att alla ni mår bra och tar hand om era nära och kära!