Home cold home

Det är inte mycket som är platt i Portugal. Lämna kusten, och det kommer kullar. Det kommer kullar på kullar på kullar. Och det beror inte på att portugiserna är katoliker … eller det kanske det gör … men här snackar vi alltså om backar.

Det var bergspass idag. Hrn chefredaktör Larsén, vars ben cyklat många mil innan han konverterade till den rätta läran (löpning) kom på den lysande idén att vi skulle cykla till Odeleie (Joddeleiiie i svensk folkmun), där bergspasset tar sin början. En nätt sträcka på 29 km. Det lät ju som en bra uppvärmning … och det var det också. Fantastiska små slingrande småvägar, i stort sett billösa, samtidigt väldigt mycket upp och ner. Larsén tog täten i den värsta nedförsbacken och klockade 84 km timmen. Själv var jag lite harigare, tänkte på min framtid, höll igen en smula, och klockade 75 km. Fartens tjusning var stor, förfärande stor.

Vi kom i alla fall fint fram (alla fyra i cykelgänget överlevde). Och löpningen var rena euforin, utom de 2 km uppförsbacke till högsta bergknallen, där började min entusiasm för bergslöpning (som blommat upp stort efter Emelies föreläsning kvällen innan) falna en smula.

Benen rullade genom ett galant grönt landskap med blommande azaleor (tror jag, det var i alla fall inte tulpaner) med böljande backar och en och annan bäck. I den största bäcken flöt Rune Larsson, och det gjorde han rätt i. Han behövde svalka av sig lite extra för han skulle  springa vidare med fyrtiotalet entusiastiska långlöpare till Monte Gordo, 29 km (lika långt som cykelvägen) efter bergspasset.

Vi cyklister, vi fyra, tog förstås en omväg hem, för att få lite extra distans (mycket vill ha mer). Det blev 35 km.

Så, 64 km cykel och 14 km bergslöpning. Inte konstigt man blev lite solbränd. Näsan lyser som fyren i Villa Real. Bäst man håller sig inomhus, så inga fartyg går på grund.

I övrigt, vår webbredaktör Jonas Lund hade för dagen grön tröja på sig. Nu kommer han för evigt få heta Gröna Lund. Som av löpningen blir karusäll … ohooo ….

Belöningen för dagens vedermödor (artistiskt, men väl också lite skumt):

Nu ska Martina Haag hålla föredrag. Vill jag inte missa … fast först måste jag gå och  …

/to be continued …/

---

Springtimarna foro ut i barrskogen. 80 pers minst, kvinnor och män, unga och vuxna, raketlöpare och nybörjare (i täten en man från Umeå som gjort sub 2.20 på maran), för att springa intervall. 3 min x 4, eller 6, eller 8 om man ville stila lite extra.

Det var löpning som kollektiv upplevelse. Det bubblade av löpareufori på asfaltsbanan. Några sprang intervall för första gången. Gränser sprängdes, hjärtan klappade, lungor sög syre seriöst ur luften. Det flöt på som smort. Solen lös naturligtvis, 16 C och en mild bris från havet som plocka lite doft från skogens tallbarr. Wunderbaum!

Det var i förrgår. Igår var det 19 km långdistans. Regn på förmiddagen, men sol igen (förstås) när passet började. Och så lite regn efter passet. Träningsledningen har gjort ett optimalt upplägg.

Brorsan hemmavid körde 8×1000 m i -5 C och kallt om fötterna i 15 cm nysnö.

– Du fattar inte hur bra du har det, messade brorsan.

Jodå. Fast det är lite jobbigt med all sand på hotellrumsgolvet efter löpardojorna.

Andra problem på hemmafronten. Sonen har klippt sig. Sonen är inte nöjd med frillan. Sonen vill ha mössa på sig i skolan. Sonen dealade hårt med fröken. De kom överens om att han skulle ta av sig mössan vid ett speciellt klockslag. När klockan slog slaget var sonen försvunnen. Han återfanns senare i en liten skrubb, stående bakom en dörr, med mössan av. Är det dags att börja bli orolig? Eller ska man bara köpa en ny mössa?

I går middag i Villa Real. Sjuksystrarna Elin och AnnaClara från löparklubben Knockout i Linköping drog löparstorys från Linköping. Barnläkare Maria från Uppsala och löparklubben Rånäs (Rånäs är visserligen en klubb i Norrtälje, men det går bra att vara medlem på distans), drog löparstorys från Uppsala. Stafettläkare har man ju hört talas om tidigare, men nu verkar det vara värsta löparboomen inom sjukvården.

Snart dags för tävlingen West Forest 2 K. Martina Haag har utmanat sub 2.20 löparen. Hon ska springa ett varv, han två. Spänningen stiger …

/to be continued …/

---

Vågorna rullar in från blåa Atlanten. Det kraschar av snäckskal under fötterna när man springer.

En av de kvinnliga ledarna sprang i kortbyxor. Hon fick gåshud. Det är kallt i vinden. Men solen bränner i hemlighet. Snart är man röd om näsan.

Morgonjogg i Monto Gordo. Hundratalet som ger sig ut och iväg halvåtta på morgonen. Det ger en rätt mäktig känsla. Sju åtta grader i skuggan, mer i solen. Kommer bli ännu mer i solen. Kommer bli lunch på stranden. Kommer bli helt okey.

Ingen brådska på morgonen. Intervallpass i eftermiddag. Sjukgymnast bände vänster sida i går, mycket stelare än höger. Men ingen intervallhäck, som Rune Larsson pratat om (ett nytt ord för SAOL?), snarare flygstolshäck (ekonomiklass).

RW har löparvecka, och medarbetarna har samlats.

Martina Haag är här. Hon springer och skriver på en bok.

Mårten Klingberg är här. Han springer och skriver på ett manus.

Stefan Larsén är här. Han sitter bland sanddynerna och pratar i telefon med barnen hemma i Stockholm.

Webbredaktör Jonas Lund är här. Han har hyfsad koll på tidvattnet. Men bara hyfsad.

Och jag är ju här. Jag springer och skriver på en blogg. Och äter en croissant. Det faller smulor på tangentbordet. Jag blåser så hårt jag orkar. Det blir lite geggigt mellan K och L. Men jag tar det med upphöjt lugn. Västerlandsproblematik.

Någon undrade om jag ville hänga med och simma i havet. Jag sa jag inte hade någon våtdräkt med mig (sant). Och så har jag hört att det ska finnas sådana här i havet:

Jag har visserligen aldrig sett någon själv, men det ska finnas en 50 metersbassäng här någonstans. Det är den jag ska gå och leta efter nu.

Hello, check please!

---

Börjar få vårkänslor. Fortfarande isvindar ute, men ryggen ok, snuvan borta! Benen sega, men det går att ändra på. Bara springa, och springa, och springa. Tänkte göra det i Portugal nästa vecka. Flyget går på lördag. Runners World kör löparvecka. Löpa med läsare i både korta och långa meningar. Löpa mellan raderna? Börjar jag bli flummig nu? Nog bara våryra.  De läsare som springer om mig kommer jag skriva elakt om i bloggen. Nä skoja bara. Det är ju vägen som är målet. Det vet ju alla?

Herr sportchef LG Skoog har lagt ut ett långpass på mig och Emelie  från bloggen här bredvid, Emelie som ju tycks kunna springa hur långt och hur högt som helst och bara skratta hela vägen in i mål. Jag har härmed bestämt att Emeile får springa längst fram och jag springa och småle så där lite lagom ansträngt längst bak. Har vi tur får vi se rosa flamingos på vägen. Har vi otur får vi hoppa över en orm. Jag gjorde det en gång för länge sedan på ett långpass i Portugal. Gav extra driv i steget i ett par hundra meter.

Om man sen springer i rosa tights (tips där LG!) kan man också dra till sig intresserade blickar från en flock flamingos:

/ to be continued …/

---

Hemma igen. Hai ho hum. Har ett par eländiga dagar bakom mig, och är, för den delen, också mitt i en. Min rygg gillar inte långa flygresor. Ut ur flyget på Arlanda, med en träsmak värre än ved, upp med ryggsäcken (tung) på axeln, och där drog det direkt till i ryggslutet. Början på ett ryggskott. Pang!

Där är vi nu. Groteskt förkyld är jag också! Ur näsborrarna – syndafloden! Är detta slutet? Lägg därtill att jag vaknar halvfyra varje morgon av den jämrans jetlagen (och somnar i fåtöljen fem minuter in i Aktuellt varje kväll). Men är det någon som tycker synd om mig för det? Ingen, säger, ingen. Lyckligtvis är min självömkan av yppersta världsklass.

Tröstar mig med en avskalad bild från Tokyo, en hårdkokt teaser inför Påsken. I Japan kör man inte med sexpack! Där äggar man en åt gången … ock ock ock ….

Längre rapport i RW no 5.

---