Reparera och massera dig själv med Casall Rejuvinate

Jag har sen länge slutat läsa tidningar som Mama, Elle och vad de kan heta. Men man ser dem ju förstås där i hyllan i affären.

Läser jag dem inte så uppstår inget behov av eyeliner, ansiktsvatten, espandrillos, plattång eller ett par byxor som kan ”bäras på tre sätt”.

Bläddrar jag förstrött (blir ofta hos frissan och det var över två år sen jag var där) så märker jag hur jag börjar fundera på om jag inte skulle köpa en sån där kräm, börja fixa håret, använda ögonskugga (heter det så fortfarande?) och spraya på kroppen massa konstiga ämnen.

Läser jag inte så funkar lite mineralpuder och lite mascara, en fläta och försvarets hudsalva jättebra de flesta dagar. Är det mulet tar jag ett Victorias Secret läppglans. De inte Lillan klämt ut på golvet eller ätit upp. Oparfymerat shampoo och balsam från märket Neutral och ekologisk hudkräm. Håret klipper jag med en papperssax och färgen löser sig med solens hjälp.

Jag river av naglarna när de är långa, smörjer in fötterna med cocosolja och sover med kompressionsstrumpor minst 7 timmar varje natt.

Är det fest så lägger jag ett lager mascara till och snurrar till håret. Sen jag slutade läsa såna här konsumtionsdrivande tidningar, bry mig så mycket om utsidan och ägna mig 99% åt insidan istället så mår jag mycket bättre.

Visst, ibland önskar jag när jag tittar på andra (speciellt alla piffiga tjejer på jobbet) att jag orkade ägna lite mer åt att göra mig fin men så funderar jag på vad det är jag skulle göra och jag vet inte riktigt vad och vilken tid det skulle vara så det får nog vara såhär.

Min dotter tycker att ”mamma är fin” och min kille också (förutom mina fötter- de är tydligen ”katastrof”) och det är de enda två vars åsikt jag tycker spelar roll.

Jag tittar i spegeln och ser en glad, stark och trygg tjej som vill lägga krutet på att inspirera andra att hitta det där #vavavoom uttrycket som bara kan komma inifrån, gör dyra krämer och påsmörjda färger helt onödiga och är helt oberoende av längd och vikt.

Med det skrivet så MÅSTE ni bara läsa detta

Ge dig själv tummen upp i spegeln- det snyggaste du har är din attityd till livet! You rock!

---

Jag hittade ett recept som såg gott ut i Buffé. Insåg att jag inte hade något hemma från receptet förutom lök och vitlök men det har ju aldrig gjort något förut så jag gjorde ett eget recept som blev #vavavoom för både mig, MiniMe och N.

Som en parantes- det här med att barn inte skulle äta kikärter, linser, grönsaker och sånt- det är något som vuxna kommit på. Här smaskas på morötter, vitkål, tomater och allsköns grönsaker och de har jag serverat utan att göra väsen av det sen första året. Barn har känsliga smaklökar och väljer vi att sabba dem med sötsaker, färgämnen och tillsatser så gör vi dem världens otjänst. Jag kan bli helt galen över vad jag ser att folk ”unnar” sina barn men det är ett separat inlägg.

Iallafall.

Det blev så gott så jag måste bara dela med mig men jag använder inga mått. Närma dig matlagning och kärlek med djärvhet var det någon som sa.

Blir: Massor  Tillagningstid: Från kvartifem ekot till kvart över fem.

Stek en hackad lök lite lätt, hacka i två vitlöksklyftor, ös i ungefär 3 avrunna burkar med kikärter och en näve jordnötter. Rör runt. Krydda med peppar och örtsalt.

Dra åt sidan. Vält upp i en bunke med två nävar bladspenat, så mycket fryst persilja eller färsk du vill ha och rör om. 200 g krossade tomater eller salsa ska i också. Stavmixa till en grov röra.

Häll upp sesamfrön i en skål, forma burgare och vänd dem i fröna. Stek på svag värme i smör eller olja.

Klart! Lycka till!

---

Löpning för mig är om jag måste kategorisera mig: utomhus. I terräng, gärna fjäll. Ensam. Stundtals mycket hög musik i öronen, men mest bara naturens ljud.

Lopp jag anmäler mig till gör jag enkom på magkänsla. Det blir inte så många, det är liksom inte mitt fokus och efter en sån upplevelse som TEC 100 miles blev för mig i år så har varken jag eller min kropp något jättebehov av att springa en massa lopp.

Att jag då anmäler mig till ett 24 timmar långt lopp 30 november i Oslo som går på en 500 meter lång bana inomhus för att under det dygnet springa så långt jag kan (helst 20 mil) det verkar ju helstolligt eller hur?

Ja! Det är det. Men det finns något annat jag gillar och det är mentala och fysiska utmaningar. Och så gillar jag en massa underbara ultralöpare som också ska dit. Sen händer det inte så mycket annat i december rent ultralöpningsmässigt.

Support var 500e meter, kunna springa bredvid både den som ligger sist och den som ligger först, testa mentala gränser. Ja det finns fördelar med det här loppet.

Så varför inte? Liksom. Jag tror inte jag kommer fastna för det. Jag tror inte jag kommer göra om det. Jag tror det kommer vara jätteroligt att kriga bland ultravänner och jag tror jag kommer ifrågasätta vad f*n jag gör efter sisådär 10 varv. Men dit ska jag. Men tro inte jag kommer träna inomhus.

---

Det är åtta kilometer hem från jobbet den fina vägen förbi Pampas och hundra sätt att springa dem.

Många har sin favoritrunda och det är ju kutym nuförtiden att förkasta att folk springer samma runda på samma sätt om och om igen. Men för hälsans skull är det kalas! Att jogga en runda man känner igen lugnt och avslappnat i mellanmjölktempo. Det är så O-2013 det kan bli men det är något av det mest hälsosamma du kan göra.

Se där vilken bakåtsträvare jag kan vara!

Men om man vill pimpa rundan lite så har jag tre variationer här man kan prova på:

1) Spring snabbare och snabbare! Värm upp 1-2 kilometer i din joggfart och öka successivt varje kilometer med 10 sekunder per kilometer i 6 kilometer. Joggade du i 6:00 fart skulle du sluta på 5:00 fart. Jogga sedan ned 1 km. Har du ingen fancy klocka på armen så går du på känsla. Det värsta som kan hända är att det börjar gå lite fort och du får sakta ned lite.

2) Spring tusingar! Värm upp 1,5 kilometer. Spring 1 km med raska fötter som över het kol. Vila kort om du vill träna upp mjölksyratålighet. Vila lite längre om du vill springa intervallerna snabbare. Repetera fem gånger. Jogga ned 1,5 kilometer.

3 Spring som ett barn! Aka fartlek. Värm upp. Spring sen fort där det passar. Lägg in ruscher. Jaga lyktstolpar. Runda dem. Se till att jogga ned en kilometer på slutet.

Så kan man göra. Om man vill vara lite modern på sin löprunda och dessutom utmana kroppen som gärna ser till att inte förändra sig mer än den behöver.

Själv gjorde jag de där tusingarna. I en hyfsad fart för att vara mig. Och när jag kom hem tränade jag och min granne V lite halvambitiös styrka med våra kettlebells. Barnen matade oss med kottar och gräs och allt var väldigt fint och bra.

---

En gång tyckte jag milen var lång. Vissa dagar är den fortfarande det. Allt beror på.
Men vissa dagar finns det ingen gräns. Fem mil känns kort. Åtta mil ok. 16 mil- går att genomföra med bravur.
Vägen från att orka 8 km till att orka 20 gånger så långt började med att fokusera på det jag kunde. Att utgå ifrån det. Inte utifrån att en massa andra människor redan orkade längre.
Jämför man sig med andra sätter man en kompass på någon annans karta. Man tar kontroller som inte ger poäng i sitt eget liv.
Den enda vägen framåt, som verkligen leder framåt, och det enda sättet att verkligen göra framsteg är att börja där man är.
Du kan inte börja någon annanstans. Drömmer du om maraton och orkar springa fem kilometer idag så är det en fantastisk startpunkt. Drömmer du om att starta eget eller byta karriär men vet inte hur- så vet du att du måste ta refa på saker. Där är du nu. Det finns inga begränsningar för vad du kan göra.
Det är när du tänker på hur långt du inte kan springa eller på allt du inte vet och jämför dig med vad andra gör och kan som begränsningarna uppstår.
Börja där du är. Där det är tryggt. Sätt kurs! Sätt fart!

---