Snölycka och stakträning

Den här dagen har varit helt fantastisk. För att jag gjort den till det.

Det var viktigt. Det är viktigt att varje dag får sitt värde för att ha dagar att leva är inget att ta för givet. Tankarna har glidit iväg flera gånger.

Genom det som hände för exakt ett år så genomgår nära anhöriga och ett enormt antal på annat sätt berörda en process av sorg och att försöka förstå det som inte går att förstå- när en ung människa dör.

En person som fick alla att känna sig berörda från första mötet. En person som levde ett modigt liv och verkade för de som har det svårt.

En ung man som hade gjort så mycket, men hade så mycket kvar att göra. Han såg samhällsproblemen, och försökte göra något åt dem. På riktigt. Han var inte klar. Han rycktes bort mitt i ett leende. Så abrupt att det knappt gick att förstå, även för oss som var där.

Sorg, frustration och tusen existensiella frågor. Vad gör man med dem? Jag kan bara tala för mig. Jag dök in i arbete för något gott. För något som gav gott tillbaka, som var större än jag och mina tankar. Tjejmarathon! Drivet kom djupare från hjärtat än det kunde gjort tidigare. Jag hade till och med bollat frågor med honom om projektet.

I annonsen i tidningen, som jag har på min arbetsplats och som jag inte minns de exakta orden ifrån, står just det jag vill ta fasta på idag:

Vi som är här. Vi som kan. Vi ska. Vi bör. Göra gott. Göra vad vi kan. För vi kan.

Jag önskar dig att du vilar i frid. Och jag önskar att vi som är kvar- go do good!

---

Äntligen framme i Värmland. En riktigt tuff körning igår med långa köer IN till stan och sen UT och sen 25 sena mil med dåig sömn.

Vet ni vad jag har bäst nytta av då? Jo min ultralöpning. Tillgång till ett mentalt fokus som jag inte hade innan!

Idag är en speciell dag. Jag får skriva om det sen.

Ville bara länka er vidare till jogg.se där jag skrivit en krönika på ett ämne som Sophia varit inne på flera gånger också. Och flera andra!

Det här med Tjejklassikern- läs här, och tyck till!

 

---

Jag VABar. Och natten var stökig. Så jag var trött och dimmig men MiniMe var pigg när hon vaknade. Men hosta, feber och snor utan slut. Hur kan det komma så mycket snor ur en så liten näsa?
Jag är ensam mamma i två och en halv vecka nu. Jättemysigt men jättepyssligt. Och med lite VAB har jag fått boka om massa möten och skjuta på jobb.
Inget att stressa upp sig över. Allt löser sig. Kan jobba lite hemifrån och hinner tvätta sängkläder.
Träningen blir det inget värst med heller när man inte sovit bra. N var här och hjälpte mig idag så jag kom ut på en sväng. Känslan var fruktansvärd. Som om jag bar en tyngd över hela kroppen. Gick i joggfart. Skulle vara tröskelfart. Avslutade med lite Borsowhopp, löpskolning och bålstyrka.
Hoppas få till bättre pass i helgen.
Inga ben. Men massa hjärta. Jag gillar inte kommersiella aspekter av högtider men tycker det blir lite tradigt när folk varje år ska förkasta allt som har med Alla hjärtans dag att göra. Klart vi ska visa kärlek varje dag. Men visst är det fint med en dag avsatt för det i almanackan? Man behöver inte köpa något. Man kan bara hitta en till ursäkt att vara med varandra.
Jag köpte en kanelbulle var till mina finaste.
Av den lilla har jag fått massa snoriga kramar och pussar. Av den stora samma fast utan snor. Och fina örhängen. Såna där små man kan ha när man tränar.
Nu hämtar jag lillasyster och så tar vi med oss Tigerfisen och hennes tokiga hund och åker till landet.
Ha en fin kväll.

Också en ursäkt att fika…

---

Jag har haft redigt ont i ljumskarna sen mina 30 km i söndags. Lite förvånad faktiskt men så blir det när man gör något man inte tränat för!

Men varje gång jag velat gnälla så har jag tänkt på någon som haft betydligt större anledning att oja sig.

Niklas bror Tobbe var med till Västmanland och fick också för sig att åka Engelbrektsloppet. Från alla andra fick han höra att eftersom han 1) Inte åkt skidor en enda gång på cirka 10 år och 2) inte hade egna skidor kanske skulle sikta på 30 kilometer?

Men Tobbe funkar som de flesta av oss- säger någon att man inte kan- så ger man sig dän på att man kan.

Sagt och gjort. Han tog sin pappas turskidor med gamla fina pjäxor och dagen innan gav han sig ut för en premiärtur på cirka 30 minuter. Självklart dokumenterades denna. Se bara:

 

 

 

Så efter den här lilla turen på cirka…400 meter trodde man kanske att Tobbe skulle ge tappt? Nejdå! Han stod där på startlinjen med sina fladdriga shorts över tights, stora hörlurar och mössa som for på sned.

Jag gillar när folk gör saker på pin-kiv. Visar att det går. Så jag intervjuade Tobbe, som en riktig sportreporter med frågan:

Hur känns det?

Jag hade ingen aning om jag ens kunde klara halva loppet då jag inte stått på ett par skidor sedan jag var runt 15 år. Dagen innan när jag hade någon slags första/sista träning inför loppet ramlade jag tre gånger och jag var ganska säker på att jag skulle i alla fall bryta minst ett ben. Men under loppet kändes det mycket bättre, och det var grymt kul när alla stod och hejade på mig vid 4 km kvar, det taggade till mig supermycket!

Det var riktigt jobbigt vid första ordentliga uppförsbacken cirka milen in i loppet. Totalfailar, drar med mig någon annan ner, snurrar in mig i sladden från hörlurarna och skämdes som bara den då jag i princip låg i hela backen så ingen kom förbi mig. Väl uppe igen ser jag att jag tappat ploppen plus spiken på ena staven så resterande av loppet hade jag en stav och en metallpinne. Det kändes kul… Sedan var väl ”1,5 mil kvar till mål-skylten” inte asrolig heller haha, då var det tufft. Men jag skulle bara ha den där medaljen!

Dagen efter  kände jag mig som och jag citerar min syssling som också åkte ”en 90 år gammal gubbe”… speciellt när jag fick lyfta mina egna ben med armarna för att komma ut ur sängen.

Jag kommer helt klart åka igen! Det var riktigt kul och en ordentlig utmaning, vilket jag älskar. Nästa gång ska jag slå min tid med minst 30 minuter. Det borde gå om jag tränar och dessutom köper min egna utrustning så jag inte behöver stå på pappas gamla turskidor!

 

---

Går hem sent från jobbet. Fortfarande många kollegor kvar. Flitiga. Ambitiösa. Lite trötta.
Jag har bränt sönder trådarna i skallen två gånger och får inte en chans till.
Det var då. Nu är nu. Och trots det. Delar av mig vill göra karriär. Vill in bland siffrorna igen. Jobba mig uppåt.
Men så blir det inte. Det blir jättebra ändå. Det blir att använda mina erfarenheter till att hjälpa de som är där jag var då.Att stanna på den tunna linjen.
Jag har massor på agendan. Alltid. Dessutom vill många ha med mig på sin agenda, både proffessionell och social och jag är ödmjukt tacksam. Önskar jag hann mer och tänker att de kanske tröttnar på att fråga snart?!
Jag hinner aldrig allt jag vill. Inte ens idag när jag jobbade både hemma och sent på jobbet.
Men när jag går hem så tänker jag på allt jag gjort. Allt jag hann. Det som var bra. Det kunde jag inte förut. Kunde inte ge mig själv uppskattning. Var aldrig bra nog. Aldrig klar.
Nu. Efter en lång resa:
Det jag inte hinner. Det släpper jag genom pennan ned på en post-it. Att landa i en annan dag. Ställer fortfarande enorma krav på mig själv. Är fortfarande en högpresterare och har väldigt svårt att tycka att jag duger i olika sammanhang. Tycker inte jag kan något speciellt bra men har förlikat mig med att jag lever i konstant lärande istället och det är rogivande.
Sen vilar jag. Sover gott. Utan dåligt samvete. Utan oro.
Allt löser sig. Allt är bra. Allt är riktigt jäkla otroligt bra. Jag är på rätt väg. Både på jobbet och privat. Äntligen. Äntligen.

---