Ironman Kalmar eller Axa Fjällmarathon?

Nä nu måste jag outa det. Jag ska köra TEC100. 16 mil mitten av april 2013. De här är varför:

1) Det ligger så jäkla bra till. Träna hela vintern långa fina sköna pass i det dagsljus som erbjuds och sen ha tid att vila april ut och ha en sjuhelsikkes uthållighet för sommarens äventyr.
2) 16 är dubbelt så långt som 8 men 8 med smärta och det underlaget gör att 16 känns helt ok.
3) Jag vill springa längre och längre. Någon gång ska jag springa Leadville100 som pågår nu. Dags att börja köra långt.
4) Jag snackar om att jag är uthållig. Nå- upp till bevis Anniebanannie.
5) Massa fina vänner ska springa. Kul gäng i spåret.
6) Jag kan fortfarande göra nästan vad som helst den sommaren, vare sig det blir Ironman eller massa fjällämlande.
7) viktigast! Jag känner ett starkt sug, en längtan. En vilja ett driv och en motivation utan dess like. Det kom över mig efter Axa. Egentligen gillar jag inte runt runt men TEC är speciellt.

Sådär. Då vet ni. Och en sak till: Jag ids inte springa runt i 30 timmar. Jag siktar på sub 24 timmar. Sitt på den.
Nu kör vi!

Förra året.

---

Det är så mycket jag vill skriva om. Som bubblar. Det kommer. Just nu är jag dock på väg på bröllop utan att ens ha tagit mig tid att måla naglar och fixa håret.
Det har gått en vecka nu sen Axa Fjällmarathon och de senaste två veckornas totala löpdistans överstiger med råge 12 mil. Kroppen känns… fantastisk! Jag är galet uthållig och eftersom jag inte sprungit fort alls så är systemet inte så slitet.
Däremot har jag respekt för det jag genomfört och den här veckan springer och tränar jag helt på känsla med lätta korta pass. Jag funderar samtidigt på hur och vad jag specifikt ska satsa på framöver så pressar inte träningen åt något håll.
Idag tänkte jag testa min stukning. Det var nog bara trötta fötter men tänkte inte ge mig rakt ut i terrängen riktigt än.
Till Ursvik är det 2,5 km upp o ner. Sprang sen 5an med fokus på att hålla fart i backarna. Det är min svaga punkt.
Stod på utför och känner bara marginellt av det i foten nu.
All systems go.

Jag klurar vidare på vad nästa års mål ska bli. Och årets fortsatta. Men man måste låta sånt man gjort få sjunka in också. Få avslut.
Ett projekt som både avslutas och fortsätter är Tjejmarathon. I veckan har jag haft kontakt med de som ska ta emot de fantastiska 104 000 kronor som vi samlat in. Jag har ställt krav på återrapportering från projektet och själva Dr Mukwege är med i mailloopen. Känns fantastiskt!

Göra klart. Ladda om. Ladda nytt. Vila. Välja nya banor och nya vanor.
Där är jag nu. På alla plan. Privat som på jobbet. Känner mig utvilad och laddad. Och full av åsikter.
Men nu: bröllop!

---

Jag hade skrivit ett långt fint inlägg som försvann. Håll tillgodo med
den här underbara filmen.
Jag gjorde det !

---

De som följt bloggen men främst Tjejmarathon vet att jag har issues med att alla tjejlopp genomgående är så gulliga och det saknas en motvikt i form av arrangemang där man bygger på andra kvinnliga egenskaper. Ja tills vi arrangerade Tjejmaran då! 🙂
Idag var jag nere på Golfängarna här i Sumpan för att heja på mina två ”adepter”. Jag har hjälpt dem med träningen under sommaren och idag skulle de springa loppet de tränat för.

Jag gick ned med två grannar och deras barn och gick runt på området och funderade på vad som skulle varit annorlunda om det varit män med?
Det hade säkert varit mindre tryck till Dove’s tält och mer till Garmins där de var väldigt lugnt. Speakern hade inte sagt att den Garminklocka som lottades ut ”självklart var rosa”. Och fokus hade nog varit mer på tider när folk passerade.
Med hänsyn till den artikel som jag skrev om i förra inlägget så kanske det hade varit intressant för henne att se startfältet. Det var en salig blandning och den ena rusade iväg och den andra höll för sin bebis öron framför högtalarna. Unga som gamla. Ljusa som mörka. Härligt!

Ett helt prestigelöst kul lopp med socialt och glatt hälsofokus. Tänk nu om det varit öppet för alla?

Tjejerna gjorde en toppeninsats och det är en helt underbar känsla i kroppen att få ha varit med och peppat. Vill ha mer av den!
Imorgon är jag på plats 39 i kö för yoga på Sats. Jag har sån abstinens.
Om jag inte får plats får jag väl köra mysore, egen träning, själv. Det gör man inte egentligen när det är är nymåne, som det är imorgon. Men jag tror the supreme guru ursäktar mig. Saknar astanga yogan enormt. Det är dags.
Vande guaranam…
God kväll!

---

Springa. En trend? En våg? En folkrörelse? Ett fenomen som kommer att blekna till förmån för något annat?

”Joggingvågen” kom i slutet på 70-talet för att peaka under 80-talet. Falla och sen öka igen under 90-talet och det ter sig fortsätta. Joggingvågen sitt namn till trots handlade då faktiskt mer om prestation och var mansdominerad.

Utvecklingen nu är att fler och fler kvinnor springer än förut (yay!). Fler kvinnor än män är anmälda till löparlopp. Overall så springer fler och fler helt enkelt. Fler ägnar sig åt denna i grunden väldigt fundamentala och naturliga aktivitet som kräver väldigt lite förberedelse, utrustning och kunskap. Det är trots allt så att ”löpning” inte definieras av fart eller distans. Var du än vänder dig är det deltagarrekord och ute på Kungsholmen börjar det lika runrage när stackars barnvagnsföräldrar ska trängas med stackars löpare på hetaste motionsslingan innanför tullarna. Det ”måste” om att ha massa dyra teknikprylar är en lögn. Garmin gör en inte snabbare, det vet nog alla.

Jag tycker löpning är en fredlig, lugn och väldigt friktionsfri aktivitet. Men det är ett jäkla massa tyckande från höger till vänster. Jag tycker en massa också men försöker att tycka till om det som rör mig. Vill jag att fler ska göra som jag, så är det nog bäst att försöka inspirera. Tycker jag att man ska vila 3 dagar i veckan gör jag bäst i att förklara fördelarna snarare än att tala om att ”folk tränar för mycket”. I forum på nätet kan man lätt ledas till att tro att det är ämnen nära liv och död som diskuteras när det, om man bryter ned det, ibland handlar om vete eller inte på tallriken. Ja ni fattar.

Inom löparkretsen är det alltså både hejarop och hetska diskussioner men även påhopp och kritik. Förståsigpåare, självutnämnda experter, underbara förebilder, inspirerande ödmjuka superpresterare, glada motionärer osv. Ja vi är ju så många så det finns verkligen alla typer- underbart!

Men de som inte springer då? De som oundvikligt är varse om den här massrörelsen men inte är med på den? Ja de som hittat en annan passion tror jag inte riktigt orkar engagera sig i varför vi springer. Cyklisterna låter oss vara bara vi inte ränner i cykelbanan. Men de finns de som tydligen tagit sig tid att ge sig på oss. Som tycker hela rörelsen är störande och vill hitta en lite osundare förklaring än den som vi som älskar löpning ofta ger. Den som handlar om att det gör oss glada!

Idag läste jag efter tips från Sara den här artikeln som andades den bitterhet jag tror alla frälsta löpare stöter på ibland. Man blir ifrågasatt. Här var det en välpolerad och välartikulerad känga som kategoriserats under kulturbilagan som inte bara ifrågasätter nyfiiket utan verkar anse sig ha en förklaring på vad löpning egentligen handlar om.

”Den sociala stegen klättras smidigast med löparskorna på” skriver Masri och bygger artikeln på en föreställning om att löpning är en överklassyssla. Att först i artikeln lyckas lista att både rockband varvar post-konsertpartajande med löpning till att ha referera till Upploppet i P1 (där bland annat jag var med och pratade om Tjejmarathon) och sen gå vidare till att säga att det är uppenbart att löpning 2012 handlar om att bränna kalorier det gör att artikeln blir porös som en joggingskoläst från 70- talet.

Hon går vidare till att skriva om att det handlar om en ökad individualism och det är nu man verkligen inser att den här personen måste ha lyckats undvika en stor portion av det löpning handlar om för många- gemenskap. Att sporten/fritidsintresset/passionen löpning inte innebär att man som i brottning (som ges som exempel på en arbetarklassport) ligger ovanpå varandra betyder väl knappast att man ökar sin individualism? Jag tror vi alla kan vittna om vilken gemenskap som finns tillgänglig inom löpningen även om de där ensamma turerna också kanske har sin plats.

Konstruktiva analyser av löpning som folkrörelse/trend/fenomen/boom är ju jätteintressanta att läsa. Men dåligt researchade scoop i kulturbilagor på stora tidningar, det gör bara att jag vill snöra på mig skorna och ut och springa i den mångkulturella, gemensamma, klassöverskridande löparvärld som jag väljer att leva i. Som alla är välkomna i.

---