Iformloppet

När väckarklockan ringde imorse så tvekade jag. Tvekade eftersom jag inte just då kunde se varför jag skulle gå upp utan bara kunde tänka på att det är tokigt att som småbarnsförälder gå upp tidigt när barnet är borta.

Men. Jag tänker ofta på det. Att man ska ha blicken i horisonten. På sina mål. På den röda tråd som leder dit. Om så bara på den känsla som jag vet jag kommer få efter att jag genomfört det jag föresatt mig.

Jag tog en kopp kaffe, lite kesella med musli och hallon och trampade på min risiga tanthoj till Bergshamra där Daniel mötte mig med bil och vi parkerade vid Kräftriket och gick ned till Brunnsviken. Jag har ju som bekant inte simmat så mycket. 2 gånger i år och aldrig någonsin längre än 2 km åt gången.

Daniel skulle hjälpa mig med crawltekniken. Det var en fin morgon och jag var så pigg! Har ju bara joggat lite sen i lördags och kroppen är ju som en evighetsmotor.

Plumsade i och började simma bort mot Bergeanska. Bara jag och Daniel och några ankor. Kändes bra och D försökte för mana att sakta ned lite. Övade på att titta ned mer, glida i tagen och det kändes helt klart annorlunda.

Kände mig pigg hela tiden och det jobbigaste var att åla sig upp på bryggan med våtdräkten full av vatten. 2,3 km fick vi ihop och det är det längsta jag simmat. Härligt!

Var redigt matt av hunger på vägen hem. Youghurt med kesella, hallon, chiafrön, valnötter och osötat musli till frukost. Ett ägg till.

På vägen till jobbet, första dagen efter över sex veckors semester blev jag åksjuk på tunnelbanan. Sen fick jag skavsår av klackarna. Älskar mitt jobb men vad ovant det var att komma in på det kalla kontoret.

De flesta har saker de vill förändra, gärna inför hösten, efter semestern. För att inte köra på i gamla vanliga fotspår så måste man kanske gå lite långsammare framåt. Tänka ”vänta nu, var tar det här mig? Till eller ifrån där jag vill vara?” Man gör val hela tiden och kanske blir man koko av att göra medvetna val stup i kvarten. Men för att föra in goda vanor så måste man göra sig medveten om vilka de är och när man ska göra dem. Jag brukar tänka på om det för mig mot det jag vill långsiktigt, eller om det löser en kortsiktig önskan. Det förstnämnda brukar vara det som får mig att må bäst, om än inte just för stunden. Delayed gratification. Det kan man jobba med hela livet. Och ibland strunta i totalt.

Hittils idag har jag rört mig mot mina mål. I bakhuvudet surrar det jag vill göra som inte är en egotrippad endorfinjakt utan faktiskt något som kan komma andra till gagn. Genom Tjejmarathon bevisade vi alla att vi kan göra skillnad. Det var bara början.

En stor början. Att simma 2,3 km var en liten början mot Ironman. Att jogga lugnt med jobbets träning ikväll är ett annat steg mot ett annat stort mål samtidigt som det är både roligt och hälsosamt.

Ibland är det lätt! Ha en fin kväll!

Min vardag börjar idag. Vardag och vardag. Jag har nog alldeles för roligt för att det ska klassas som vardag. Jag börjar småjobba lite idag, ökar imorgon och fortsätter sen.

Jag kom hem igårkväll och efter 60 mil vid ratten så ville jag bara en sak- ut och röra på mig. Jag är barnfri tills på söndag och då finns det ju eoner av tid. Min cykel är utlånad och benen kändes pigga och fräscha redan igår morse så jag var sugen på att springa. Det är högerfoten- calcanofibulaligamentet, det klassiska stukningsligamentet som jäklas men jag är rätt haj på att linda så gjorde det ordentligt.

Slog på Runkeeper för jag tänkte mäta hur långt det egentligen är runt sjöarna men lyckades stänga av den. Spelade ju ingen roll egentligen.

Lät bara benen gå. De var väldigt pigga och lindan gjorde att det kändes stabilt i foten. Hade mina Brooks Pure på som är en snabb asfaltssko, känns som en uppbyggd sko men är ändå lätt. Vilken skillnad att springa asfalt.

Slog på Runkeeper sen efter en stund, säkert 1 km. Tänkte att jag springer 3 km i den fart som känns bra men ändå fokuserat. Kändes helt fantastiskt. Sen slog jag av på farten lite och joggade 1 km till. Det gick ordentligt mycket fortare än jag trodde.

Jag tror jag ska fortsätta ränna i terrängen och sen springa lite fortare på asfalt. Det verkar funka! :).

Angående stukningen så kommer jag fortsätta linda den när jag springer och däremellan gå runt mycket i mina Vibram och träna upp styrkan med hjälp av balansövningar.

Det är back to basics som gäller nu. Ni vet introt till Anslagstavlan? Det sitter massa lappar och han går fram och viftar bort alla och sätter upp en lapp. Så gör jag med nu. Jag har ställt frågan ”varför?” om allt jag gör hela sommaren. Svaren får jag när jag tar bort, lägger till, ändrar. Det tar tid att införa nya vanor och jag gör redan mycket jag är nöjd med men tycker våren varit väldigt rörig. Jag vill få klart hemma. Vill få ordning på min träning så det jag tänker ska ingå verkligen ingår. Att jag tränar det som tar mig dit jag vill. 

 Jag har inga lopp inplanerade direkt. Det är perfekt timing att göra rokad i massa saker.

Finns inga förbud. Finns inga måsten. Finns drömmar, mål och planer.

Här kan du se årets film från Axa Fjällmarathon. Se den. Spana gärna in lerpassagerna. Så var det säkert 40 %!!!
Vad tycker du?

Åker mot Sthlm

När jag känner efter är jag egentligen väldigt besviken på min tid och mitt lopp igår. Jag hade förväntat mig mer av mig själv. Samtidigt så visste jag att jag inte gett mig själv så bra uppladdning. Alldeles för lite backar. För mycket andra äventyr för nära loppet.

Man kan inte få allt. Om ett tag kommer jag se att jag nästan fick allt ändå. Skulle inte vilja ta bort Arvika Triathlon eller Jämtlandstriangeln förra lördagen!

Mitt mål var under 6 timmar och det gick inte. Jag gjorde en megatabbe redan i starten: stod för långt bak. Det blev katastrof. Jag hamnade i ett gäng där det joggades i 7 tempo och fick försöka sicksacka fram När vi sen vek av upp på den smala branta stigen uppför första fjället med ca 600 m stigning framför oss så var tempot alldeles för långsamt för min smak. Men det tar alldeles för mycket energi att ge sig ut i terrängen och försöka springa om. Det var flera som var frustrerade märkte jag. Jag var 20 min efter min planerade tid vid första stämplingen.

När vi sen skulle springa utför så var det otroligt lerigt och geggigt och det var det för alla så inget att skylla på. Inga problem egentligen men ni skulle sett…Tjurruset kan slänga sig i väggen.

Väl framme i Ottsjö på vätskekontroll 1 stannade jag kanske någon minut extra. Drog på längs den enda asfaltsrakan och vek av på stigen upp mot Hållfjället. Försökte gå och äta de Perpeteum Solids jag hade med. Behövde andas med både mun och näsa och det gick ju inte då. Var rätt obehaglig företeelse men var tvungen att få i mat så fick stanna helt enkelt. Sen var det bara segt. Segt segt. Var själv länge och fick inget driv i steget. Det var vackert och fint förstås men hade inget löparmojo. Kände mig inte som jag. Inte stark. Jobbade med tankarna. Bröt ned loppet. Fram till Bottenvallen (28 km). Nerven skrek från rumpa till fot efter att mitt bäcken slitits i av allt halkande. Hade redan ramlat två gånger. Fötterna kändes obehagligt ”lösa”. Korsryggen ömmade. Det blev nästan komiskt. Är glad att jag har nära till skratt när det knasar sig.

Fick lite sällskap av ett team (man ska vara team alltså- vad kul de har!) och vi kom till Bottenvallen på exakt 4 timmar. Planerad tid hit var 3.30 för att ha 2,5 timmar till den värsta stigningen. Drack underbar buljong. Ville inte stanna så länge. Folk låg i gräset, solen bröt fram, härlig stämning! Visste att det som gjorde ont inte hjälptes av att stanna utan bara att fortsätta.

Började gå jogga medan jag åt mot den branta stigningen. Tänkte att det här är min styrka- gå snabbt uppför. Men det gick inte. Blev passerad av flera och fick iallafall ryggar att dra på. Det var så fruktansvärt mycket tyngre än jag någonsin känt och jag har ändå gjort den här stigningen 3 gånger.

Njöt av utsikten, sällskapet. Stämningen. Njöt av det i kroppen som funkade: långa sega motorn. Jag kan fortsätta hur länge som helst.

Uppe vid Vindskyddet på 35 km och ca 1100 m höjd var jag så slut så jag var nästan arg. Lite cola. Mer lösgodis ( typ det enda jag åt förutom de 5 Perpeteum Solids jag petade i mig). Fortsatte och..ja det är ju något skumt för det lossnar efter en sådär 6 timmar. Alla de som knatat om mig- swoschade jag förbi nu. Jag bara matade. Matade och matade. Dansade utför. Sista 6 är det i stort sett utför och det var en rolig syn med stapplande stela löpare som trippade ned. Jag rusade. Jag passerade nog 15 pers här. Bara öste på utför och Garmin pep med mindre än 5 minuters intervaller på kilometermarkeringarna. Pulsen var i taket, jag flåsade som en älg och när jag så tog i det sista jag hade de sista 400 metrarna som är lite uppför så slutade det faktiskt med att benen vek sig i mål.

Fick lägga mig ned. Men vips så var jag pigg igen. Och jag sprang lite fram och tillbaks till där jag hade mina grejer och sen på kvällen för att möta bästa Magda och Coyntha som var ute och kämpade tillsammans i 10 timmar! Det var bara lite lustigt runt ligamenten i fötterna. Som att de sladdrade lite…

Tack till Patrik och Erika och alla funktionärer för en fantastisk upplevelse! Så tacksam att jag fick en plats! Tack alla medlöpare som jag hejade på och hejades av. Tack mamma som tog hand om Tigerfisen igår och hämtade i mål och gjorde ren mina fruktansvärt leriga skor. Tack för alla fina hejarop här och på Facebook och nu då Twitter (@ansofisticated heter jag där)

Kroppen helt ok. Magen ok. Låren ok. Ligamenten i fötterna- not so ok just nu men de får vila lite och så blir det mycket Vibramträning sen för att stärka upp skiten igen.

Jag är inte så snabb och stark som jag vill vara. Jag har en lång väg kvar. Jag vänder besvikelsen till konstruktiva planer framåt. Jag vill också dansa uppför fjället, inte bara utför. Jag vill vara lätt och stark och uthållig. Och snabbare. Kanske inte kan bli både uthållig och snabb men snabbare. Goddammit.

Jag ska vila från långpass ett tag. Inte vila totalvila. Behövs inte. Jag är bara sliten från långa långa pass. Jag vilar ju i snitt 3 dagar i veckan redan. Men det blir ett annat fokus nu. Kanske simma lite? Mer styrka.

Idag åker vi till fina vänner i Östersund. Imorgon Sthlm. Ska ta en lätt jobbvecka. Har en massa spännande att jobba med.

Tack för att du läste!

Bilder från den härliga banketten!

Älskade kropp. Älskade ben. Pannben. Älskade fjäll. Ottfjäll.
Jag kom i mål. Jag kämpade. Kroppen sa nej nu räcker det med äventyr redan från början. Pannbenet och löpglädjen sa ” vi kan det här nu kör vi”. Det tog en hel del övertalning. Det var trångt första 8. Gick på led. Halkade i knäddjup lera. Det slet i rygg, ligament, nerv. Fötterna som en påse ben. Ont.
Men hade bestämt mig så tog i allt jag kunde. Slet slet slet. Gav mig inte.
När det bara var 6 km utförs kvar. Då jäklar. Jag flög utför fjället. Sub 5 tempo sista 3. Helt slut. Ramlade ihop.
Tigerfisen var där. Frågade: är du klar nu mamma? Ja. Nu är jag klar. Nu ska vi vila. Vilken sommar.