Se filmen


Här kan du se årets film från Axa Fjällmarathon. Se den. Spana gärna in lerpassagerna. Så var det säkert 40 %!!!
Vad tycker du?

20120813-170028.jpg
Åker mot Sthlm

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lärdomar. Nystart.


20120812-121438.jpg

När jag känner efter är jag egentligen väldigt besviken på min tid och mitt lopp igår. Jag hade förväntat mig mer av mig själv. Samtidigt så visste jag att jag inte gett mig själv så bra uppladdning. Alldeles för lite backar. För mycket andra äventyr för nära loppet.

Man kan inte få allt. Om ett tag kommer jag se att jag nästan fick allt ändå. Skulle inte vilja ta bort Arvika Triathlon eller Jämtlandstriangeln förra lördagen!

Mitt mål var under 6 timmar och det gick inte. Jag gjorde en megatabbe redan i starten: stod för långt bak. Det blev katastrof. Jag hamnade i ett gäng där det joggades i 7 tempo och fick försöka sicksacka fram När vi sen vek av upp på den smala branta stigen uppför första fjället med ca 600 m stigning framför oss så var tempot alldeles för långsamt för min smak. Men det tar alldeles för mycket energi att ge sig ut i terrängen och försöka springa om. Det var flera som var frustrerade märkte jag. Jag var 20 min efter min planerade tid vid första stämplingen.

När vi sen skulle springa utför så var det otroligt lerigt och geggigt och det var det för alla så inget att skylla på. Inga problem egentligen men ni skulle sett…Tjurruset kan slänga sig i väggen.

Väl framme i Ottsjö på vätskekontroll 1 stannade jag kanske någon minut extra. Drog på längs den enda asfaltsrakan och vek av på stigen upp mot Hållfjället. Försökte gå och äta de Perpeteum Solids jag hade med. Behövde andas med både mun och näsa och det gick ju inte då. Var rätt obehaglig företeelse men var tvungen att få i mat så fick stanna helt enkelt. Sen var det bara segt. Segt segt. Var själv länge och fick inget driv i steget. Det var vackert och fint förstås men hade inget löparmojo. Kände mig inte som jag. Inte stark. Jobbade med tankarna. Bröt ned loppet. Fram till Bottenvallen (28 km). Nerven skrek från rumpa till fot efter att mitt bäcken slitits i av allt halkande. Hade redan ramlat två gånger. Fötterna kändes obehagligt ”lösa”. Korsryggen ömmade. Det blev nästan komiskt. Är glad att jag har nära till skratt när det knasar sig.

Fick lite sällskap av ett team (man ska vara team alltså- vad kul de har!) och vi kom till Bottenvallen på exakt 4 timmar. Planerad tid hit var 3.30 för att ha 2,5 timmar till den värsta stigningen. Drack underbar buljong. Ville inte stanna så länge. Folk låg i gräset, solen bröt fram, härlig stämning! Visste att det som gjorde ont inte hjälptes av att stanna utan bara att fortsätta.

Började gå jogga medan jag åt mot den branta stigningen. Tänkte att det här är min styrka- gå snabbt uppför. Men det gick inte. Blev passerad av flera och fick iallafall ryggar att dra på. Det var så fruktansvärt mycket tyngre än jag någonsin känt och jag har ändå gjort den här stigningen 3 gånger.

Njöt av utsikten, sällskapet. Stämningen. Njöt av det i kroppen som funkade: långa sega motorn. Jag kan fortsätta hur länge som helst.

Uppe vid Vindskyddet på 35 km och ca 1100 m höjd var jag så slut så jag var nästan arg. Lite cola. Mer lösgodis ( typ det enda jag åt förutom de 5 Perpeteum Solids jag petade i mig). Fortsatte och..ja det är ju något skumt för det lossnar efter en sådär 6 timmar. Alla de som knatat om mig- swoschade jag förbi nu. Jag bara matade. Matade och matade. Dansade utför. Sista 6 är det i stort sett utför och det var en rolig syn med stapplande stela löpare som trippade ned. Jag rusade. Jag passerade nog 15 pers här. Bara öste på utför och Garmin pep med mindre än 5 minuters intervaller på kilometermarkeringarna. Pulsen var i taket, jag flåsade som en älg och när jag så tog i det sista jag hade de sista 400 metrarna som är lite uppför så slutade det faktiskt med att benen vek sig i mål.

Fick lägga mig ned. Men vips så var jag pigg igen. Och jag sprang lite fram och tillbaks till där jag hade mina grejer och sen på kvällen för att möta bästa Magda och Coyntha som var ute och kämpade tillsammans i 10 timmar! Det var bara lite lustigt runt ligamenten i fötterna. Som att de sladdrade lite…

Tack till Patrik och Erika och alla funktionärer för en fantastisk upplevelse! Så tacksam att jag fick en plats! Tack alla medlöpare som jag hejade på och hejades av. Tack mamma som tog hand om Tigerfisen igår och hämtade i mål och gjorde ren mina fruktansvärt leriga skor. Tack för alla fina hejarop här och på Facebook och nu då Twitter (@ansofisticated heter jag där)

Kroppen helt ok. Magen ok. Låren ok. Ligamenten i fötterna- not so ok just nu men de får vila lite och så blir det mycket Vibramträning sen för att stärka upp skiten igen.

Jag är inte så snabb och stark som jag vill vara. Jag har en lång väg kvar. Jag vänder besvikelsen till konstruktiva planer framåt. Jag vill också dansa uppför fjället, inte bara utför. Jag vill vara lätt och stark och uthållig. Och snabbare. Kanske inte kan bli både uthållig och snabb men snabbare. Goddammit.

Jag ska vila från långpass ett tag. Inte vila totalvila. Behövs inte. Jag är bara sliten från långa långa pass. Jag vilar ju i snitt 3 dagar i veckan redan. Men det blir ett annat fokus nu. Kanske simma lite? Mer styrka.

Idag åker vi till fina vänner i Östersund. Imorgon Sthlm. Ska ta en lätt jobbvecka. Har en massa spännande att jobba med.

Tack för att du läste!

20120812-121506.jpg
20120812-121500.jpg

20120812-121514.jpg
Bilder från den härliga banketten!

Dags för vila!


Älskade kropp. Älskade ben. Pannben. Älskade fjäll. Ottfjäll.
Jag kom i mål. Jag kämpade. Kroppen sa nej nu räcker det med äventyr redan från början. Pannbenet och löpglädjen sa ” vi kan det här nu kör vi”. Det tog en hel del övertalning. Det var trångt första 8. Gick på led. Halkade i knäddjup lera. Det slet i rygg, ligament, nerv. Fötterna som en påse ben. Ont.
Men hade bestämt mig så tog i allt jag kunde. Slet slet slet. Gav mig inte.
När det bara var 6 km utförs kvar. Då jäklar. Jag flög utför fjället. Sub 5 tempo sista 3. Helt slut. Ramlade ihop.
Tigerfisen var där. Frågade: är du klar nu mamma? Ja. Nu är jag klar. Nu ska vi vila. Vilken sommar.

20120811-185444.jpg
20120811-185500.jpg
20120811-185515.jpg
20120811-185530.jpg
20120811-185559.jpg
20120811-185620.jpg
20120811-185627.jpg

Ready to unleash hell #axa 2012


Vilken dag! Om jag har hälften så mycket energi som mitt Russinprassel så kommer jag flyga fram imorgon.

Vi har hängt i byn under dagen. Byn ni vet:

20120810-213619.jpg
20120810-213626.jpg
20120810-213638.jpg

Plockat lite hjortron och blåbär:

20120810-213705.jpg

På eftermiddagen åkte jag, mamma och sagda Russin till Coyntha och Magda och deras familjer på sushiladdning. ÅH vad gott!
Sen hämtade vi nummerlappar på mässan i Vålådalen och man känner att det är dubbelt så många som när jag sprang.

20120810-214204.jpg
20120810-214253.jpg
20120810-214309.jpg

20120810-214324.jpg
Magda, jag, Coyntha och Gosnosen

Det är det blötaste det varit på flera år. Det kommer vara en galen tuff utmaning att hålla steget. Jag lindar med det här:

20120810-214456.jpg
Tar med Perpeteum Solids med koffein och russin. Bra musik. Ett sjuhelsikkes driv som jag letat fram nu.
Nervös? Nej. Nu har jag ju bestämt mig för vad jag ska göra. Ta i allt jag kan. Varje steg. Hela vägen. Oavsett om det tar 6 eller 7 timmar. Ösa. Krama ur det sista in på målrakan.
Hyperventilera. Ligga i en hög. Halta och ha ont imorgon. Unleash hell. Men vara väldigt glad! 🙂

20120810-215039.jpg

Vad är Axa Fjällmarathon?


Ni bah, doh! dags att fråga nu liksom ?

Nej men tänkte berätta vad som ska göras imorgon.

Det är 8e upplagan av detta ett av världens tuffaste Marathon. Såhär står det på hemsidan:

”AXA Fjällmaraton är ett årligt återkommande ultramaratonlopp i fjällmiljö. Den 11:e augusti 2012 är det dags för den åttonde upplagan i Vålådalen. Bansträckningen tar deltagarna från Edsåsen över tre fjäll, Välliste, Hållfjället och det mäktiga Ottfjället, till målet vid Vålådalens fjällstation. Banan är extremt krävande och bjuder på varierad terräng och tekniska partier. De 43 km och 1800 höjdmetrarna ställer höga krav på deltagarna och ger sluttider långt över lopp med liknande distans. Beroende av hur blött det är i terrängen kan även tiderna påverkas från år till år. Banrekorden är ifrån 2011 och ligger på 3.40,53 för herrar och 4.30,27 för damer.”

Jag har sprungit en gång förut. Då fick jag ihop 8 000 kr till Unicef. Jag hade en nästan läkt stukad högerfot och det tog tid att ta sig runt. Men det var helt fantastiskt!

Jag vaknar laddad idag. Och med löpglädje.
Idag är det Ottsjödagen, solen strålar och jag ska ha en fin dag med Russinlämmeln här i byn och sen äta sushi hos bästa team MaCo!

Lite mer mat än vanligt. En massa tunnbröd. Lite yoga. Mycket skoj. Ett pirr i magen.

20120810-090619.jpg
höjdprofil jämfört med Stockholms brantaste. Snodd från 42 km

20120810-091046.jpg
Bild från hemsidan

20120810-091136.jpg
en del av banan igår

Harder better faster stronger- hur jag gör 43 km till succé från formsvacka


Imorse tog jag en sista sväng inför det lopp jag vill göra bäst ifrån mig på under sommaren. Jag springer utan Garmin och tidtagning på de här passen. Det är helt värdelöst för mig att veta hur långsamt det går och hur långt det är. Jag springer tills jag är uppvärmd, trampar på lite, försöker hitta flytet, känslan, löparmojot och sen klämmer jag till lite och vill avsluta med en känsla av YAY!

Jag är inte yay rent formmässigt just nu. Det är ett ingemansland och det är jättebra och viktigt och kommer föra mig framåt för jag utvecklas och blir snabbare, starkare och friskare för varje månad sen jag började springa efter förlossningen för ca 2,5 år sen men rackarns då! att det kom nu. Det är som ett vacuum där jag inte har en aning om hur ett löppass kommer kännas. Det finns inget att gå på som referens. När jag tror det ska kännas bra, stummar jag. När jag tror jag inte ska orka, känner jag mig pigg. Det som känns bra är kroppen rent skademässigt. Visst jag har trampat snett så fötterna är som sladdriga benpåsar efter förra helgen men nerven är helt lugn.

Det är så fantastiskt att ha fått en plats till detta unika, fantastiska, galet tuffa lopp. Ca 800 pers står i kö till de 500 platserna. Jag har en av dem och det gör att jag är än mer tacksam.

Jag vill fortfarande gå i mål i Vålådalen med en känsla att jag gav precis allt hela vägen. Gjorde mitt bästa för att tampas med den leriga geggiga blöta branta och mäktigt vackra terrängen. För att inte bara ”såsa runt” krävs ett fokus. För ta mig runt det gör jag, det vet jag ju. Inga problem.

Men jag kommer inte vara nöjd om jag inte kramar ur allt och jag vill inte göra armhävningar som Bolt gjorde när jag går i mål. Jag vill ligga i en hög och titta upp på himlen medan lungorna vänder sig ut och in. Så. Har jag ju aldrig gjort förut. Hur ska jag komma tid på de 35 timmar det är till start?

Ja för det första måste jag lägga den här mentala formsvackan åt sidan. Den är inte konstruktiv för vem vet det kan vara över på lördag klockan 9. Dumt att springa och tro att det ska gå långsamt om det inte behöver göra det.

För det andra måste jag våga spänna bågen. Våga säga att jag gör mitt bästa och våga stå för att det inte går så bra. Jag är inte en tid på Axa Fjällmarathon. Om den inte blir så bra som jag tänkt så definierar den inte mig som person. Det är inte fail för det. Jag är summan av allt jag gjort hittills och goddammit är det så mycket bättre än att det tar en timme längre än jag tänkt.

För det tredje så kommer det bli skittungt och jag måste ha en plan för att motivera mitt genetiskt lata bekväma jag som hellre går än springer. Varför ska jag springa just nu? I ett lopp där man faktiskt går vissa sträckor om man inte är elit (tro mig så brant är det) så blir gränsen mellan när det ska springas och gås rätt luddig, speciellt efter många kilometer. När fötterna sjunker ned eller halkar på stenar så vill man gärna sakta ned. Det gäller att hitta ett mantra för detta. En tankebana att koppla in sig på som gör att man för in svävmomentet i rörelsen framåt igen. Jag är löpare, jag är airbourne. Jag har inte riktigt fått till det där tänket och när dagarna är fyllda från 7-20med en helt vild, fantastisk, underbar liten 3-åring så har man inte så mycket tid för reflektion över någonting. Varken utrustning, specifik mat, mental laddning. Det är ingen ursäkt. Det är så mitt liv är och jag vill inte ha det på något annat sätt. Punkt.

Jag gillar att använda bilder och känslor. Idag kom jag ned på asfalten efter min lilla tur upp längs bandelen som går i Ottsjö. jag svängde ut på huvudvägen här efter en utförslöpa och jag tror jag sprang snabbare än jag någonsin gjort i ca 500 meter. Det var en disig morgon med en fantastisk fond av fjäll som jag sett så många gånger förut. Benen gick som trumpinnar och allt var perfekt. Perfekt isättning, perfekt frekvens, perfekta armar, stolt hållning och andning som flöt med steget. Det var förvisso på asfalt men klickdär tog jag med den känslan. Så bra kan det vara, så bra kan det bli.

Annars var vi på prova-på-cirkus för barn idag i Edsåsdalen. Helt fantastiskt att se rörelseglädjen och nyfikenheten hos ca 20 barn och då främst hos min egen lilla förstås. Se henne slå kullerbyttor, hoppa och skutta och kasta bollar, gå på lina med mitt stöd och sen fortsätta kullerbytta här på gräset hemma- det är vilsamt för själen. Själv tänkte jag att jag minsann har ju varit en gymnast när jag var 11 år så jag kan väl göra en handvolt iallafall? Nja. Det såg nog inte så smidigt ut. Min mamma skrek av skräck när jag envetet övade på gräsmattan.

Avslutar med lite bilder från dagen som vanligt. Det blir en del fjällutsikt. Ni får ursäkta, men det här är ju mitt fotoalbum också och det är mumma att titta på en ruggig novemberkväll.

Ha en fin kväll!

20120809-223757.jpg
20120809-224644.jpg
20120809-224656.jpg
20120809-224704.jpg
20120809-224712.jpg