Ready to unleash hell #axa 2012


Vilken dag! Om jag har hälften så mycket energi som mitt Russinprassel så kommer jag flyga fram imorgon.

Vi har hängt i byn under dagen. Byn ni vet:

20120810-213619.jpg
20120810-213626.jpg
20120810-213638.jpg

Plockat lite hjortron och blåbär:

20120810-213705.jpg

På eftermiddagen åkte jag, mamma och sagda Russin till Coyntha och Magda och deras familjer på sushiladdning. ÅH vad gott!
Sen hämtade vi nummerlappar på mässan i Vålådalen och man känner att det är dubbelt så många som när jag sprang.

20120810-214204.jpg
20120810-214253.jpg
20120810-214309.jpg

20120810-214324.jpg
Magda, jag, Coyntha och Gosnosen

Det är det blötaste det varit på flera år. Det kommer vara en galen tuff utmaning att hålla steget. Jag lindar med det här:

20120810-214456.jpg
Tar med Perpeteum Solids med koffein och russin. Bra musik. Ett sjuhelsikkes driv som jag letat fram nu.
Nervös? Nej. Nu har jag ju bestämt mig för vad jag ska göra. Ta i allt jag kan. Varje steg. Hela vägen. Oavsett om det tar 6 eller 7 timmar. Ösa. Krama ur det sista in på målrakan.
Hyperventilera. Ligga i en hög. Halta och ha ont imorgon. Unleash hell. Men vara väldigt glad! 🙂

20120810-215039.jpg

Julinumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Extra tidning, Smart Mat, 31 somriga recept
  • Alla fixar milen
  • 10 grymma sportbehåar i stor test
  • Tänk dig snabb
  • Luta rätt, kuta lätt
  • Soma Move, Rörlig & stark nu
  • Träna som en sprinter

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Harder better faster stronger- hur jag gör 43 km till succé från formsvacka


Imorse tog jag en sista sväng inför det lopp jag vill göra bäst ifrån mig på under sommaren. Jag springer utan Garmin och tidtagning på de här passen. Det är helt värdelöst för mig att veta hur långsamt det går och hur långt det är. Jag springer tills jag är uppvärmd, trampar på lite, försöker hitta flytet, känslan, löparmojot och sen klämmer jag till lite och vill avsluta med en känsla av YAY!

Jag är inte yay rent formmässigt just nu. Det är ett ingemansland och det är jättebra och viktigt och kommer föra mig framåt för jag utvecklas och blir snabbare, starkare och friskare för varje månad sen jag började springa efter förlossningen för ca 2,5 år sen men rackarns då! att det kom nu. Det är som ett vacuum där jag inte har en aning om hur ett löppass kommer kännas. Det finns inget att gå på som referens. När jag tror det ska kännas bra, stummar jag. När jag tror jag inte ska orka, känner jag mig pigg. Det som känns bra är kroppen rent skademässigt. Visst jag har trampat snett så fötterna är som sladdriga benpåsar efter förra helgen men nerven är helt lugn.

Det är så fantastiskt att ha fått en plats till detta unika, fantastiska, galet tuffa lopp. Ca 800 pers står i kö till de 500 platserna. Jag har en av dem och det gör att jag är än mer tacksam.

Jag vill fortfarande gå i mål i Vålådalen med en känsla att jag gav precis allt hela vägen. Gjorde mitt bästa för att tampas med den leriga geggiga blöta branta och mäktigt vackra terrängen. För att inte bara ”såsa runt” krävs ett fokus. För ta mig runt det gör jag, det vet jag ju. Inga problem.

Men jag kommer inte vara nöjd om jag inte kramar ur allt och jag vill inte göra armhävningar som Bolt gjorde när jag går i mål. Jag vill ligga i en hög och titta upp på himlen medan lungorna vänder sig ut och in. Så. Har jag ju aldrig gjort förut. Hur ska jag komma tid på de 35 timmar det är till start?

Ja för det första måste jag lägga den här mentala formsvackan åt sidan. Den är inte konstruktiv för vem vet det kan vara över på lördag klockan 9. Dumt att springa och tro att det ska gå långsamt om det inte behöver göra det.

För det andra måste jag våga spänna bågen. Våga säga att jag gör mitt bästa och våga stå för att det inte går så bra. Jag är inte en tid på Axa Fjällmarathon. Om den inte blir så bra som jag tänkt så definierar den inte mig som person. Det är inte fail för det. Jag är summan av allt jag gjort hittills och goddammit är det så mycket bättre än att det tar en timme längre än jag tänkt.

För det tredje så kommer det bli skittungt och jag måste ha en plan för att motivera mitt genetiskt lata bekväma jag som hellre går än springer. Varför ska jag springa just nu? I ett lopp där man faktiskt går vissa sträckor om man inte är elit (tro mig så brant är det) så blir gränsen mellan när det ska springas och gås rätt luddig, speciellt efter många kilometer. När fötterna sjunker ned eller halkar på stenar så vill man gärna sakta ned. Det gäller att hitta ett mantra för detta. En tankebana att koppla in sig på som gör att man för in svävmomentet i rörelsen framåt igen. Jag är löpare, jag är airbourne. Jag har inte riktigt fått till det där tänket och när dagarna är fyllda från 7-20med en helt vild, fantastisk, underbar liten 3-åring så har man inte så mycket tid för reflektion över någonting. Varken utrustning, specifik mat, mental laddning. Det är ingen ursäkt. Det är så mitt liv är och jag vill inte ha det på något annat sätt. Punkt.

Jag gillar att använda bilder och känslor. Idag kom jag ned på asfalten efter min lilla tur upp längs bandelen som går i Ottsjö. jag svängde ut på huvudvägen här efter en utförslöpa och jag tror jag sprang snabbare än jag någonsin gjort i ca 500 meter. Det var en disig morgon med en fantastisk fond av fjäll som jag sett så många gånger förut. Benen gick som trumpinnar och allt var perfekt. Perfekt isättning, perfekt frekvens, perfekta armar, stolt hållning och andning som flöt med steget. Det var förvisso på asfalt men klickdär tog jag med den känslan. Så bra kan det vara, så bra kan det bli.

Annars var vi på prova-på-cirkus för barn idag i Edsåsdalen. Helt fantastiskt att se rörelseglädjen och nyfikenheten hos ca 20 barn och då främst hos min egen lilla förstås. Se henne slå kullerbyttor, hoppa och skutta och kasta bollar, gå på lina med mitt stöd och sen fortsätta kullerbytta här på gräset hemma- det är vilsamt för själen. Själv tänkte jag att jag minsann har ju varit en gymnast när jag var 11 år så jag kan väl göra en handvolt iallafall? Nja. Det såg nog inte så smidigt ut. Min mamma skrek av skräck när jag envetet övade på gräsmattan.

Avslutar med lite bilder från dagen som vanligt. Det blir en del fjällutsikt. Ni får ursäkta, men det här är ju mitt fotoalbum också och det är mumma att titta på en ruggig novemberkväll.

Ha en fin kväll!

20120809-223757.jpg
20120809-224644.jpg
20120809-224656.jpg
20120809-224704.jpg
20120809-224712.jpg

Springa 10 mil


.. Skrev jag exalterat att jag ska göra om Sverige vann sin hiskeligt spännande kvartsfinal i handboll.

Det gjorde de! Grattis till dem och mig!

Självklart hade jag inte utmanat mig själv så om det inte fanns en ide om att faktiskt göra det. Men varför?
Jo för jag vill testa den distansen. Inte på runtruntrunt bana. På À – B sträcka.
Det går inget sånt lopp som passar inom snar framtid och jag behöver ingen medalj eller hejarop för att motivera mig. Jag har en egen motor. Just den här distansen hör ihop med ett långsiktigt outtalat mål jag har.
Så det får verka hur knasigt som helst men så gammal i gamet är jag att jag vet att gå mina egna vägar. Eller springa dem då som det lider.

Idag har vi mest ätit och såsat runt. Vi var på målarstuga för barn men jag drogs med och kladdade med akrylfärg så det stod härliga till.
Sen tog jag bilen till byns högsta punkt själv och knatade ut på min hjortronmyr. Fullsmockat med hjortron. Som kommer vara klara om en vecka. Typiskt.
Bara knatade runt där i fjällhög tystnad och asketisk mäktighet. Mådde jäkligt gott. Konserverade den stunden för att ta fram när det är som värst på jobbet.
Imorgon ska jag röra lite på påkarna i något snabbare fart än idag.
Ha en fin kväll !

20120808-222341.jpg
20120808-222321.jpg
20120808-222404.jpg
20120808-222334.jpg
20120808-222352.jpg

Kan du knyta skorna?


Jag har ju som bekant nya skor och jag är inte nöjd med hur de sitter åt. Terrängen på lördag kommer vara halkig, slirig och utmanande och jag vill att skorna ska sitta riktigt tätt för att känna av underlaget ordentligt.

Jag hittade det här med tips på att snöra om skorna så de sitter bättre beroende på var det glappar eller är för tight!

20120808-130949.jpg

Triathlonkärlek


Fattar ni hur snabbt de sprang idag på finalen i herrarnas triathlon på OS??? Under 30 min på 10 km med en käck promenad i mål.
Sporten är rätt ny på OS, sen 2000 har den varit med och hela sporten är inte så gammal den heller. Första tävlingen i Sverige hölls 1983!

När jag jobbade i London var några av mina kollegor triathleter. Jag minns att jag inte förstod hur man orkade. Förstod inte hur man tränade. Men att jag tyckte det verkade så kul och häftigt.

Så nu då, när jag vågar ta mig an nästan vad som helst och utan grenspecifik träning och pardon genomför en olympisk distans på helt ok tid med tanke på att jag fegade så i cyklingen- ja då öppnar sig en hel värld av sim-cykla-spring-äventyr.
Eftersom jag gillar längd snarare än tid så är jag lite otålig på att testa en Ironman. Känner mig nästan respektlös för det är ju en utmaning som jag förstår att man ska träna länge för. Jag har ju inte ens cyklat mer än 5 mil i sträck och tyckte det var en pina men nu har jag kommit på ett tänk som jag ska testa. 9 x 2 mil. Inte 18 mil.
Jag tyckte aldrig att de 1,5 km simning, 4 mil cykling och 1 mil löpning man gör på olympisk distans var långt. Tvärtom- det är ju över så fort! Det är ju så roligt! Jag vill hålla på längre, mycket längre.

I söndags genomförde min idol Sofie ett av världens tuffaste Ironman- Norseman. Läs om magin här. Helt otrolig insats och att göra det med glädje och sån närvaro är än mer beundransvärt. Jag är stum av beundran av Sofies insats och vet att hon tränat helt enormt för detta.
Det är det här som är mitt ultimata mål vad gäller triathlon. På Hawaii vill jag surfa. Jag vill utmana allt jag har och det här är svaret. När Sofie beskriver att hoppa i från en färja ned i 400 m djupt vatten mitt ute i mörkret i en norsk kall fjord fem på morgonen- ryser jag av längtan.
Det skrämmer och det ger gåshud och det kommer krävas en helt enorm träning och tid av en naiv nybörjare som jag. Men om något så stort ska bli verklighet så måste man sätta knappnålen på kartan och nu satte jag den där.

Men där är vi inte nu. Nu är vi vid att lära oss cykla och simma bättre och dessutom är det en hel del andra löputmaningar jag vill ta mig an.

Vi kan ju börja med att ens springa. Idag tog jag en sväng längs den del av Axa Fjällmarathonbanan som går här och upp mot Hållfjället. Känner mig jättepigg på flacken men så fort det går uppför så stummar jag. Fick iallafall en fin blöt tur upp över trädgränsen. Banan är vattensjuk och mer regn kom det här idag.
Hur som helst så längtar jag till Axa. Jag ska göra mitt bästa och här tänker jag inte hålla igen på kraften men går det inte att få upp farten så är det ju ingen som går under för det. Allra minst jag. Men lite sur blir jag. Som ett omoget hjortron ungefär.

20120807-211428.jpg
Ottfjället dolt i regnmoln

Återhämtningstips


Det finns massa bra att läsa om optimal återhämtning på nätet men min erfarenhet är att man själv hittar det som funkar bäst.
Jag är inte sliten på det klassiska sättet sen i lördags eftersom jag tog det så lugnt men totalvilar ändå bara för att jag inte riktigt vet varför jag stummade så totalt. Jag tror det beror på 2 enkla anledningar:
1) tränat för dåligt på fartbackar och syratröskel, för lite benstyrka. Oklart vad mina stora ben består av alltså men gissningsvis låååånga sega fibrer som tvärvägrar när det bes om något annat än långt sakta mak.
2) Övertränad. Men hur är det möjligt? Jag som vilar minst 2 dagar i veckan, tränar så varierat och inte uppvisar några andra tecken.
Jaja. Min träningsplanering och dess framtid låter jag bero just nu. Men det kommer bli en rokad.

Men jag kan iallafall försöka hålla mig till de återhämtningstrix som jag idealiskt vill ta till när det är en vecka mellan två långa tuffa backiga pass.

Direkt efter målgång/passet
Vatten med Resorb. Återställa vätskebalansen.
Om man pallar- peta i sig ca 20 g protein från bra källa. Ägg med banan och Proviva gillar jag men det slinker ned en 200 g Sibylla också.
Stretcha ut ordentligt.
Någon timme senare
Kyla ned benen. Så att det gör ont! Sen smack på med kompression så fort det går. Optimalt- ligga på golvet med benen upp i luften.
Äta en redig middag med det jag är sugen på-ofta salt. Efter Jubileumsmaran drömde jag om att stå och slicka på en saltsten, ni vet sån där som hästar har!
Frestas ofta att äta massa ”skit” för att ”unna sig” men blir ofta svullen och risig i magen så bra med protein och ren mat är nyckeln. Magen har att göra ändå. Dricker ordentligt.
Till natten
På med kompression igen.
Lägga sig tidigt. Det kan vara svårt att få en bra natts sömn om man är speedad eller är väldigt öm. Man kan ta en Alvedon eller så om det är kämpigt men jag tycker man får ta smällen – gissningsvis var passet/tävlingen frivillig?!

Dagen efter
Bra med protein. Bra med vitaminer och mineraler. Gärna en simtur och yoga/stretch. Kroppen behöver bra material att reparera den ”skada” som ett tungt pass/ lopp faktiskt gör med muskler, senor och ligament. Alternativt ett lätt, lätt joggpass eller cykelsväng.

Jag äter gärna mer bra fetter dag två men mindre direkt efter loppet/passet då kroppen bättre kan ta till sig detta en stund efteråt än direkt efter.

Ja det var så jag tänkte göra. Så har det inte riktigt blivit. Idag har jag inte gjort många meter men har slagit med lie och umgåtts i Åre. Imorgon ska jag sticka ut och se vad kroppen säger om stigmeter igen.
Har du något återhämtningstips att dela så shoot!

20120806-210106.jpg
20120806-210048.jpg
20120806-210054.jpg