10 km backar

Jag hade skrivit ett långt fint inlägg som försvann. Håll tillgodo med
den här underbara filmen.
Jag gjorde det !

De som följt bloggen men främst Tjejmarathon vet att jag har issues med att alla tjejlopp genomgående är så gulliga och det saknas en motvikt i form av arrangemang där man bygger på andra kvinnliga egenskaper. Ja tills vi arrangerade Tjejmaran då! 🙂
Idag var jag nere på Golfängarna här i Sumpan för att heja på mina två ”adepter”. Jag har hjälpt dem med träningen under sommaren och idag skulle de springa loppet de tränat för.

Jag gick ned med två grannar och deras barn och gick runt på området och funderade på vad som skulle varit annorlunda om det varit män med?
Det hade säkert varit mindre tryck till Dove’s tält och mer till Garmins där de var väldigt lugnt. Speakern hade inte sagt att den Garminklocka som lottades ut ”självklart var rosa”. Och fokus hade nog varit mer på tider när folk passerade.
Med hänsyn till den artikel som jag skrev om i förra inlägget så kanske det hade varit intressant för henne att se startfältet. Det var en salig blandning och den ena rusade iväg och den andra höll för sin bebis öron framför högtalarna. Unga som gamla. Ljusa som mörka. Härligt!

Ett helt prestigelöst kul lopp med socialt och glatt hälsofokus. Tänk nu om det varit öppet för alla?

Tjejerna gjorde en toppeninsats och det är en helt underbar känsla i kroppen att få ha varit med och peppat. Vill ha mer av den!
Imorgon är jag på plats 39 i kö för yoga på Sats. Jag har sån abstinens.
Om jag inte får plats får jag väl köra mysore, egen träning, själv. Det gör man inte egentligen när det är är nymåne, som det är imorgon. Men jag tror the supreme guru ursäktar mig. Saknar astanga yogan enormt. Det är dags.
Vande guaranam…
God kväll!

Springa. En trend? En våg? En folkrörelse? Ett fenomen som kommer att blekna till förmån för något annat?

”Joggingvågen” kom i slutet på 70-talet för att peaka under 80-talet. Falla och sen öka igen under 90-talet och det ter sig fortsätta. Joggingvågen sitt namn till trots handlade då faktiskt mer om prestation och var mansdominerad.

Utvecklingen nu är att fler och fler kvinnor springer än förut (yay!). Fler kvinnor än män är anmälda till löparlopp. Overall så springer fler och fler helt enkelt. Fler ägnar sig åt denna i grunden väldigt fundamentala och naturliga aktivitet som kräver väldigt lite förberedelse, utrustning och kunskap. Det är trots allt så att ”löpning” inte definieras av fart eller distans. Var du än vänder dig är det deltagarrekord och ute på Kungsholmen börjar det lika runrage när stackars barnvagnsföräldrar ska trängas med stackars löpare på hetaste motionsslingan innanför tullarna. Det ”måste” om att ha massa dyra teknikprylar är en lögn. Garmin gör en inte snabbare, det vet nog alla.

Jag tycker löpning är en fredlig, lugn och väldigt friktionsfri aktivitet. Men det är ett jäkla massa tyckande från höger till vänster. Jag tycker en massa också men försöker att tycka till om det som rör mig. Vill jag att fler ska göra som jag, så är det nog bäst att försöka inspirera. Tycker jag att man ska vila 3 dagar i veckan gör jag bäst i att förklara fördelarna snarare än att tala om att ”folk tränar för mycket”. I forum på nätet kan man lätt ledas till att tro att det är ämnen nära liv och död som diskuteras när det, om man bryter ned det, ibland handlar om vete eller inte på tallriken. Ja ni fattar.

Inom löparkretsen är det alltså både hejarop och hetska diskussioner men även påhopp och kritik. Förståsigpåare, självutnämnda experter, underbara förebilder, inspirerande ödmjuka superpresterare, glada motionärer osv. Ja vi är ju så många så det finns verkligen alla typer- underbart!

Men de som inte springer då? De som oundvikligt är varse om den här massrörelsen men inte är med på den? Ja de som hittat en annan passion tror jag inte riktigt orkar engagera sig i varför vi springer. Cyklisterna låter oss vara bara vi inte ränner i cykelbanan. Men de finns de som tydligen tagit sig tid att ge sig på oss. Som tycker hela rörelsen är störande och vill hitta en lite osundare förklaring än den som vi som älskar löpning ofta ger. Den som handlar om att det gör oss glada!

Idag läste jag efter tips från Sara den här artikeln som andades den bitterhet jag tror alla frälsta löpare stöter på ibland. Man blir ifrågasatt. Här var det en välpolerad och välartikulerad känga som kategoriserats under kulturbilagan som inte bara ifrågasätter nyfiiket utan verkar anse sig ha en förklaring på vad löpning egentligen handlar om.

”Den sociala stegen klättras smidigast med löparskorna på” skriver Masri och bygger artikeln på en föreställning om att löpning är en överklassyssla. Att först i artikeln lyckas lista att både rockband varvar post-konsertpartajande med löpning till att ha referera till Upploppet i P1 (där bland annat jag var med och pratade om Tjejmarathon) och sen gå vidare till att säga att det är uppenbart att löpning 2012 handlar om att bränna kalorier det gör att artikeln blir porös som en joggingskoläst från 70- talet.

Hon går vidare till att skriva om att det handlar om en ökad individualism och det är nu man verkligen inser att den här personen måste ha lyckats undvika en stor portion av det löpning handlar om för många- gemenskap. Att sporten/fritidsintresset/passionen löpning inte innebär att man som i brottning (som ges som exempel på en arbetarklassport) ligger ovanpå varandra betyder väl knappast att man ökar sin individualism? Jag tror vi alla kan vittna om vilken gemenskap som finns tillgänglig inom löpningen även om de där ensamma turerna också kanske har sin plats.

Konstruktiva analyser av löpning som folkrörelse/trend/fenomen/boom är ju jätteintressanta att läsa. Men dåligt researchade scoop i kulturbilagor på stora tidningar, det gör bara att jag vill snöra på mig skorna och ut och springa i den mångkulturella, gemensamma, klassöverskridande löparvärld som jag väljer att leva i. Som alla är välkomna i.

När väckarklockan ringde imorse så tvekade jag. Tvekade eftersom jag inte just då kunde se varför jag skulle gå upp utan bara kunde tänka på att det är tokigt att som småbarnsförälder gå upp tidigt när barnet är borta.

Men. Jag tänker ofta på det. Att man ska ha blicken i horisonten. På sina mål. På den röda tråd som leder dit. Om så bara på den känsla som jag vet jag kommer få efter att jag genomfört det jag föresatt mig.

Jag tog en kopp kaffe, lite kesella med musli och hallon och trampade på min risiga tanthoj till Bergshamra där Daniel mötte mig med bil och vi parkerade vid Kräftriket och gick ned till Brunnsviken. Jag har ju som bekant inte simmat så mycket. 2 gånger i år och aldrig någonsin längre än 2 km åt gången.

Daniel skulle hjälpa mig med crawltekniken. Det var en fin morgon och jag var så pigg! Har ju bara joggat lite sen i lördags och kroppen är ju som en evighetsmotor.

Plumsade i och började simma bort mot Bergeanska. Bara jag och Daniel och några ankor. Kändes bra och D försökte för mana att sakta ned lite. Övade på att titta ned mer, glida i tagen och det kändes helt klart annorlunda.

Kände mig pigg hela tiden och det jobbigaste var att åla sig upp på bryggan med våtdräkten full av vatten. 2,3 km fick vi ihop och det är det längsta jag simmat. Härligt!

Var redigt matt av hunger på vägen hem. Youghurt med kesella, hallon, chiafrön, valnötter och osötat musli till frukost. Ett ägg till.

På vägen till jobbet, första dagen efter över sex veckors semester blev jag åksjuk på tunnelbanan. Sen fick jag skavsår av klackarna. Älskar mitt jobb men vad ovant det var att komma in på det kalla kontoret.

De flesta har saker de vill förändra, gärna inför hösten, efter semestern. För att inte köra på i gamla vanliga fotspår så måste man kanske gå lite långsammare framåt. Tänka ”vänta nu, var tar det här mig? Till eller ifrån där jag vill vara?” Man gör val hela tiden och kanske blir man koko av att göra medvetna val stup i kvarten. Men för att föra in goda vanor så måste man göra sig medveten om vilka de är och när man ska göra dem. Jag brukar tänka på om det för mig mot det jag vill långsiktigt, eller om det löser en kortsiktig önskan. Det förstnämnda brukar vara det som får mig att må bäst, om än inte just för stunden. Delayed gratification. Det kan man jobba med hela livet. Och ibland strunta i totalt.

Hittils idag har jag rört mig mot mina mål. I bakhuvudet surrar det jag vill göra som inte är en egotrippad endorfinjakt utan faktiskt något som kan komma andra till gagn. Genom Tjejmarathon bevisade vi alla att vi kan göra skillnad. Det var bara början.

En stor början. Att simma 2,3 km var en liten början mot Ironman. Att jogga lugnt med jobbets träning ikväll är ett annat steg mot ett annat stort mål samtidigt som det är både roligt och hälsosamt.

Ibland är det lätt! Ha en fin kväll!

Min vardag börjar idag. Vardag och vardag. Jag har nog alldeles för roligt för att det ska klassas som vardag. Jag börjar småjobba lite idag, ökar imorgon och fortsätter sen.

Jag kom hem igårkväll och efter 60 mil vid ratten så ville jag bara en sak- ut och röra på mig. Jag är barnfri tills på söndag och då finns det ju eoner av tid. Min cykel är utlånad och benen kändes pigga och fräscha redan igår morse så jag var sugen på att springa. Det är högerfoten- calcanofibulaligamentet, det klassiska stukningsligamentet som jäklas men jag är rätt haj på att linda så gjorde det ordentligt.

Slog på Runkeeper för jag tänkte mäta hur långt det egentligen är runt sjöarna men lyckades stänga av den. Spelade ju ingen roll egentligen.

Lät bara benen gå. De var väldigt pigga och lindan gjorde att det kändes stabilt i foten. Hade mina Brooks Pure på som är en snabb asfaltssko, känns som en uppbyggd sko men är ändå lätt. Vilken skillnad att springa asfalt.

Slog på Runkeeper sen efter en stund, säkert 1 km. Tänkte att jag springer 3 km i den fart som känns bra men ändå fokuserat. Kändes helt fantastiskt. Sen slog jag av på farten lite och joggade 1 km till. Det gick ordentligt mycket fortare än jag trodde.

Jag tror jag ska fortsätta ränna i terrängen och sen springa lite fortare på asfalt. Det verkar funka! :).

Angående stukningen så kommer jag fortsätta linda den när jag springer och däremellan gå runt mycket i mina Vibram och träna upp styrkan med hjälp av balansövningar.

Det är back to basics som gäller nu. Ni vet introt till Anslagstavlan? Det sitter massa lappar och han går fram och viftar bort alla och sätter upp en lapp. Så gör jag med nu. Jag har ställt frågan ”varför?” om allt jag gör hela sommaren. Svaren får jag när jag tar bort, lägger till, ändrar. Det tar tid att införa nya vanor och jag gör redan mycket jag är nöjd med men tycker våren varit väldigt rörig. Jag vill få klart hemma. Vill få ordning på min träning så det jag tänker ska ingå verkligen ingår. Att jag tränar det som tar mig dit jag vill. 

 Jag har inga lopp inplanerade direkt. Det är perfekt timing att göra rokad i massa saker.

Finns inga förbud. Finns inga måsten. Finns drömmar, mål och planer.