#Veckans träning och tredje trimestern
Förra veckan var det inte mycket träning men den här veckan har det varit lite bättre! Tre dagar har jag dessutom tränat dubbelpass- om än rätt lätta. Kroppen är..ja framtung. Men träna och motionera går hur bra som helst.
Jag tror inte man får den graviditet man förtjänar rakt av. Jag tycker ofta synd om de jag ser kämpar med speciellt foglossning eller andra svårigheter. Man kan inte rå för allt otyg som sker men jag tror definitivt att man kan jobba med att förebygga och att ens inställning till hur man tacklar eventuella problem spelar stor roll. Och jag tror och tycker definitivt att vi som har en normal eller ”lätt” graviditet verkligen ska njuta av det. Allt som står ska vara problem- behöver inte vara det. Det mesta kan vara som vanligt. Det ovanliga kommer sen när krypet kommer ut….åmajgadd.
För mig innebär graviditeten att jag inte försöker klämma in 10 timmar träning i veckan så jag lägger den tiden på att jobba mer istället, och plugga lite. Jag fattar inte riktigt varför jag skulle vila mer? Jag är inte trött. Det går inte att buffra vila heller- bebis kommer vakna mitt i natten och att jag låg på soffan i mars kommer inte hjälpa ett dyft. Sova bra och återhämta sig så som livet just då kräver gör jag ju ändå.
Graviditet är inte en sjukdom och om man inte går runt och förväntar sig att man ska bli trött, seg, få fruktansvärda cravings efter onyttigheter så laddar man inte hjärnan med såna tankar heller.
Sen kan det bli så ändå. En del råkar illa ut hur väl de än tar hand om sig.
Men jag gör inte det. Jag kommer inte oroa mig för det och inte förvänta mig det. Och därför tänker jag inte heller räkna med att bli trött som många så gärna vill tala om att man nu ska bli sista tiden. Trött blir jag av oro och sorg. Inte av att bära runt mitt andra barn. Det ger mig enorm glädje och energi. Det går dessutom mot ljusare tider och visst blir vi alla lite piggare till våren? Jag med! Jag vägrar ändra saker som inte behöver ändras. Jag är gravido, inte invalido.
Så jag håller igång. Så mycket jag vill, säkert inte så mycket jag kan. Det har jag inte testat. Sover så bra jag kan. Äter så bra jag kan. Tänker positivt. Och- tvärtemot vad jag trodde går jag runt och småmyser över att ha den här magen. Den här fantastiska kroppen som drog 16 mil med magstrul och sen ändå var redo att husera ett nytt litet liv direkt efteråt. Som funkar som vanligt nästan men med en solskenskula frampå.
Så med det sagt så är det förstås saker som händer i kroppen jag tar hänsyn till:
*Rörlighet: Jag brukar träna rätt mycket flexibilitet- gå ned i split och skulle försöka gå ned i spagat igen men sånt låter jag bli nu. Lederna mjukas upp och jag vill inte tänja dem för mycket. Ju längre graviditeten går desto värre blir det. Rörlighet- ja! Det måste jag för att må bra men jag tänjer inte så mycket.
* Intensitet: Bebisen får det syre som blir över när jag tagit mitt. Man har en ökad blodvolym och mer vätska i kroppen också och träningen blir rätt flåsig mycket tidigare. Pulsen stiger fort (märkte det när jag tog mig an skidbacken i Ottsjö imorse). Därför låter jag träningen vara mer lågintensiv och det var länge sen jag ”tog i” när jag springer. Mer njutning än syrajakt. Jag saknar som f*n att ta i så jag får blodsmak men .saknaden lägger jag i en tank av motivation jag kommer släppa lös efteråt. Jag tränar också efter devisen att komma hem varm och glad inte slut. Så passen är max en timme.
* Belastning Ok- jag skejtade lite i fjällen. Men med korta glid. Jag springer med kortare steg. Tar det väldigt försiktigt utför. Använder mer dämpade skor. Försöker springa på mjukt underlag. Undviker hopp.
Den här veckan blev det vila på måndagen. På tisdagen joggade jag 40 minuter på morgonen. På kvällen körde jag ett ganska hårt styrkepass på Friskis. Var lite förvånad över hur lätt det kändes. Körde frivändningar med press med 25 kilo utan problem. Strong mama!
Onsdag satt jag på tåg med brutal träningsvärk. Försökte skida men var för lite snö i skogen så blev en kortis och sen bara promenix.
Torsdag åkte jag skidor 1 timme och på kvällen knatade jag och Sara på snöskor.
I fredags sprang jag 7 km runtom i byn och på kvällen 1 timma skidor igen.
Igår åkte jag och Sara skidor cirka 45 minuter.
Imorse sprang jag runt 30 minuter före frukost och kroppen var enormt pigg! Älskar mina morgonpass! Man är utvilad och kroppen vaknar så skönt av det.
Nästa vecka är en sån där hysterisk pusselvecka. Jag baxnar lite när jag ser schemat men vet att jag löser det. Lite hjälp av familjen och med sömnens som prio ett så ska den gå ihop den med. Den är full med ledig tid med Skrotmos också. Viktigast av allt.
Ett säkert vårtecken är förresten att jag ser ut som en prickig korv
Kalla på prispallen- killen som just gick i mål var tydligen TRÖTT!
Jag är anhörig till stor sorg. Jag är sorgsen själv. Jag är orolig. Jag behöver inte berätta mer om det.
