Det sista löpsteget

Det skulle bara vara löjligt att säga att jag inte bryr mig om mitt utseende. Det gör alla. Inte hela tiden. Men att vara nöjd med sitt utseende är en del i grunden för att må bra. Jag tror det. Går man runt och avskyr sin spegelbild är det svårt att må riktigt bra. Men att gilla sitt utseende kan ju sträcka sig från att förlikat sig med att det är på ett sätt och att det inte spelar så stor roll. Från att känna sig hel och ren, välvårdad, presentabel till att känna sig snygg! Vi har varit intresserade av vårt utseende sen urminnes tider. Folk har försökt utsmycka sig i tusentals år. Det är ingen nymodighet.

Att däremot bli bombarderad med intryck på hur man borde se ut dagarna i ända, vilket sker speciellt i storstäder som Tokholm, det är ganska nytt. Att en snygg och vältränad kropp också blivit status och klassfråga. Det är svårare att stå emot. Att se igenom retuscheringar, att se förbi. Titta bort. Se inåt. Strunta i och se igenom. Se att det som kommer inifrån är det som ser bäst ut utåt.

Lättare sagt än gjort. Jag uppfattar att vi lärt oss en del. Men fortfarande så är det nog många som slentrianmässigt definierar ”i bra form” efter hur någon ser ut. Går någon snabbt ned alla kilon efter en graviditet till exempel så är de ”tillbaka”. Fast man inte alls ser hur det ser ut invärtes.

En övertränad kropp på gränsen till hormonell utmattning kan fortfarande se väldigt bra ut. Men är egentligen ohälsosam och väldigt känslig för infektioner och sjukdom. Stresssfrakturer. Infertilitet. Osv. Utseende inte = hälsa i det korta loppet. I det långa kommer det visa sig.

I en studie lät man folk titta på människor som sovit för lite. Genomgående tyckte man att, utan att veta, att de som sovit er såg bättre ut.

Vad som är att vara i ”bra form” kan man ju bara själv definiera. Men ju fler retuscherade bilder vi utsätts för i media i ett kontext där det pratas om hälsa och ”kom i form” så matas vi med att det där snygga på bilden- det är att vara i bra form. Det är hälsa. Och eftersom det är bilder- så blir det kopplat till utseende. Ponera en bild på en ”vanlig” person, att man ska sälja hälsa med den. Då kanske man skulle behöva skriva massa text till: ”sover bra, äter bara, har massa energi, är glad, har bra relationer, är frisk och lycklig”. Det- gör man istället allt för att paketera i en bild på en person med det som normaliserats som en perfekt kropp. Och många av oss strävar efter den, istället för det som likväl kan vara hälsa. Vackert. Snyggt. Starkt och inspirerande.

Förslagen vi matas med i samband med bilderna är ofta aktiviteter kopplade till inköp: Gör detta, ät detta, testa detta så får du också XYZ. Någon tjänar pengar på att man ”tar hand om sin hälsa”.

Och det finns en massa bra saker att köpa, som faktiskt hjälper hälsan och på så sätt utseendet. Absolut.

 Men hälsa byggs främst inifrån. Av så osexiga osäljande saker som att sova bra, känna stor meningsfullhet, KASAM, ha bra relationer och perspektiv på tillvaron, balans i näringsintag och motion av typen som inte har ett jota att göra med sånt man kan sätta ett ”trademark” efter. Allemansrätten är din hälsas bästa vän. Och när du mår bra- syns det på utsidan. Alla gånger.

Jag tittar på bilder på mig själv för fem år sen. Höggravid också då. Inte alls lika hälsosam. Mycket fler restriktioner men ändå sämre hälsa. Mycket mer ”projekt” gärna kopplat till en måndag. Fler ”får inte”. Fler måndagsstarter. Ogillade spegelbilden.

Skillnaden nu är att jag är nöjd. Nöjd med mitt utseende. Tycker inte jag är snygg. Men tycker jag speglar insidan. Som jag är väldigt nöjd med. Därför att jag är nöjd med min hälsa. Jag är skitnöjd och stolt över vad jag kan prestera. Vad jag orkar. Kan. Jag har tvingat mig själv att bygga inifrån. Ta bort precis alla förbud. Inga godisfria månader. Inga ”får inte”. Däremot massor av ”ska”. Massor av sikten på horisonten-” vad får det här för effekt imorgon, om en vecka, månad om ett år?”.

När jag fokuserar på insidan och tar hand om den så kräver inte utsidan så mycket. Ok, jag har jättefula fötter, trasiga nagelband och absolut inte perfekt hy, oplockade ögonbryn bla bla bla. Men det är liksom petitesser i sammanhanget. Det spelar ingen roll. Jag har medvetet valt att inte lägga tid på sånt. Kan inget om smink, tycker långa naglar ser lite obehagligt ut och måste vara väldigt opraktiskt? Tänker att man spar massa tid varje dag genom att inte fixa håret.

Men ibland är det fantastiskt att, just för att man gör det så sälllan, ta hand om utsidan. Så idag tog jag en ansiktsbehandling! Min första på länge länge. Få massage, bli ompysslad, få ögonbrynen plockade (aj!), ligga och lyssna på lugn musik medan magen spelade allan.

Jag tror insidan fick sitt också. Och utsidan..ja jag vet inte om den fick så mycket. Jag var rätt röd men jag har väldigt snygga ögonbryn nu.

Vad handlade allt detta dravel om? Ja jag vet inte. Men jag låg och tänkte på detta, när jag låg där med kalla bomullsrondeller (inte gurkskivor tror jag) på ögonen, att fokus på 90% insida och 10% utsida kanske är en bra balans iallafall? 

---

1) Jordgubbar. Alltså jag vet inte hur mycket det går att äta men jag äter nog en liter om dagen. Till kesellafrukosten. På stranden direkt ur lådan (sköljda alltid). I en lekpark. Bara jordgubbar till efterrätt eftersom jag inte gillar grädde och glass.

2) Bada. Nu blir det en sommar till utan bad för mig (man ska inte bada när man precis fött barn första veckorna helst). Men annars: Simma i snorkallt vatten. Simma på landet. Panikdoppa sig för det är så varmt. Lyckas få till ETT simpass i våtdräkt inför ett triatlon.

3) Tidiga löppass innan det blir för varmt. Som gärna avslutas med dopp. Och jordgubbar.

4) Löppass när det blivit för varmt. Harva skidbacken i Lunedet för att träna för Axa Fjällmaraton. En 600 meter lång backe där det alltid är varmt. Aldrig verkar blåsa. Svärmar av flygfän.

5) Sommar i P1. Sen Skrotmos kom har jag inte lyckats att i lugn och ro lyssna på varje program men de hör sommaren till.

6) Friskis o Svettis gratisträning. Det var länge länge sen jag var med men det hör bara sommaren till.

7) Plocka hjortron i Ottsjö. Försöka hitta nya ställen och inte äta upp på en gång. blåbär också om det är blåbärsår.

8) Springa i fjällen. Springa Blanktjärnsrundan. Uppför Ottfjället över till Vålådalen. Gärna tälta en natt.

9) Isglass. Ungefär en om dagen. Ska göra fler egna i sommar.

10)  Läsa böcker. Mindre dator. Mindre jobb. Mer ledig. Mer familj. Mer lek. Just det borde man ju göra resten av året kan man tänka men jag har blivit bättre på det med åren.

---

Den här måndagspeppen blir lite speciell. Den blir till alla som var med och hjälpte med Tjejmarathon 2014 igår. Vi vill att loppet ska vara något utöver det extra och tror vi lyckades i år igen! Extra långt, extra tufft, extra knepigt, extra vackert, extra bra funktionärer, extra mycket pepp, extra trevligt och alldeles alldeles underbart!

Det är viktigt att ta med sig alla fina ord och värmande kommentarer. Det kommer en höst och en vinter då mycket av jobbet också görs och då är det fint att plocka fram den här varma rusiga känslan precis efter loppet. När det ska jagas sponsorer och beställas och planeras i en vardag som redan är rätt full.

Det här gäller förstås i många fler situationer. Så lätt det är att glömma det bra och det fina. Vi borde bli bättre på det.

Racereport som arrangör kommer förstås men kan sammanfatta med att vi hade 48 löpare till start, 44 i mål varav 12 grabbar varav 2 i löparkjol!

Vann gjorde Torbjörn Gyllebring från TNT som sprang jättefort, jättefel och sen jätterätt med 6:01 som vinnartid och nästan 59 km på klockan. Sara Richert kom strax efter på 6:07 och sen Mia Hellström på 6:07:15 precis efter. Men alla vinnare. Alla springer sitt lopp. Och sin distans som ni kan se på resultatet här.

Med det här inlägget hoppas jag att du blir sugen på att vara med nästa år- som löpare, funktionär eller eldsjäl!

Så jag tänkte helt enkelt rakt av klippa in några av de kommentarer vi fått sen igår. De är inte till bara mig och Madde- de är till alla er som hjälpte till så igår blev precis så där magiskt som vi önskat! Och som sagt, till dig som inspiration att vara med nästa år!

---

TJEJMARATHON!

Som vanligt är det ”lite” pyssel sista dagen: Snitsla det som behövs på banan. hämta all mat till vätskestationerna. Uppdatera alla listor, svara på frågor. Packa. Stämma av.

Det är tredje året så vi har lite rutin. Men också ett barn med oss och ett barn i magen som gör att jag går lite på halvfart. Jag kan inte direkt snitsla en mil i år utan är så enormt glad att N är med och ställer upp. Tjejmarathon är teamwork på alla sätt. Det är en utmaning att rodda ett terränglopp från A-B rent logistiskt.

1)  Banan går från Hindåsgården på Sjuhäradsleden med mål mitt i Borås utanför Scandic. Det är en minst sagt kuperad bana men enormt vacker. Riktig traillöpning!

2) Längs vägen har vi 3 stycken vätskestationer: vid 15, 31 och 43 km. Ungefär. Allt är lite  ungefär med Tjejmarathon. Upplevelsen absolut.

3) Vi vet att vad man får att äta är viktigt under ett långt lopp. Så vätskestationernas utbud är ett stort fokus. Vår första station är, tror vi, Sveriges första ekologiska vätskestation. Där serverar vi: ekobananer, juice, dadlar, russin, aprikoser, chips, oliver, chokladdryck, riskakor med sylt eller jordnötssmör.

På efterföljande stationer bjuds det på banan, juice, kaffe, sportdryck (Enervit), buljong, saltgurka, cola, bullar, chips, salta pinnar, godis och lakrits. Kan ha missat något. Det är fullt bak i bilen! Tusen tack till Coop Forum Borås för detta.

4) I mål får man förstås den eftertraktade Tjejmaramedaljen, pannbandet, goodiebag med juice från Brämhults, produkter från Olimp och sen lottar vi ut fina priser från Craft, Enervit och Runners World.

5) Tidtagning sker med våra tidtagar ur. Inget fancy. Första året gick flera av löparna i mål hand i hand och vi kunde inte sära på deras tider. Spelar inte så stor roll

6) Det var cirka 70 anmälda men nu ser det ut som närmare 50 startande vilket är likt  tidigare år. Vi behöver inte vara 100-tals. Tjejer och killar. Erfarna ultralöpare och de som debuterar på sträckan. Vi är enormt stolta över att under tre år ha varit ”plantskola” för blivande ultralöpare.

7) Insamlingen går som tåget och står nu på cirka 130 000 kronor. INTE ILLA för ett så litet lopp med så få löpare. Alla bäckar små och du är så varmt välkommen att göra ditt bidrag. Här läser du hur. Vill du ha ett pannband? Jag säljer dem för allt från 100 – 1000 kr nu. Du sätter priset!

8) Loppet skulle vara helt kört utan våra eldsjälar. Min och Maddes fästman drar ett enormt lass runt det här loppet. Vi har vänner som reser hit från Stockholm för att bemanna vätskestationer, vara sistelöpare osv. Utan er är vi inte mycket. Kan inte nog tacka. Blir bölig. Skyller på gravidhormoner.

9) Ändamålet är Maison Dorcas. Dorcas hus på Panzisjukhuset i Kongo. Läs mer här.

10) Gemensamhet och löparglädje i natur för en god sak är nog så jag får sammanfatta hur jag upplever loppet. Det är ett helsikkes slit att rodda det men värt varenda minut och just nu den lite extra trötthet jag brottas med. Det ger så enormt mycket. Ni ger så enormt mycket. Är du inte med- så hoppas jag du är det nästa år.

Skriv och läsförståelse på Panzisjukhuset

Promoe hinner inte tillbaks från spelningen i Warszawa för att springa men ger sitt gage till vår insamling! Stort!

---

I maj hade jag en plan för hur träningen skulle se ut. En lös plan. Grunden är ju alltid att jag ska orka genomföra det träningspass jag föresatt mig samt att det ska kännas bra. Så är det alltid. Men i maj hade jag iallafall fortfarande en plan som sagt.

Det blev inte riktigt som tänkt men det blev en massa annat skojs ändå. Träning/motion nästan varje dag- kanske 4 dagar utan.

Man skulle kunna säga att det är ju så få dagar man är höggravid så då kan man väl strunta i träningen ett tag, det kan man ju göra sen.

Men det kanske är när träningen bara är träning. För mig är det en egen lugn stund och väldigt viktig för andra saker. Inget jag tänker skippa bara för att jag är lite framtung. Tvärtom. Det är så skönt att röra på sig! Och är man van att röra sig mycket så vill man kanske röra sig mer.

Men i juni, när det krasst kan ”smälla” när som helst så finns ingen plan för träningen. Jag gör bara det kan känner för, dag för dag. Jag vill vara stark och pigg när det sätter igång och när jag tränar nu blir jag lätt väldigt trött efteråt. ( Dock inte igår, då var jag igång hela dagen inklusive träning och städade och röjde fram till sena kvällen).

Men nu blir det bara korta rundor med gång växlat med lätt jogg. Lite styrka. Lite rörlighet- speciellt fokus på bröstrygg, höfter och ländrygg. Ännu helt förskonad från ryggont så länge jag inte sitter still för länge.

Jag är helt klart lite tröttare än vanligt. Har inte så mycket tålamod med saker och är väldigt känslosam men efter det som hänt har det nog mer att göra ned det än att jag är höggravid.

Det är min andra graviditet. Men det är nästan mer magiskt nu. Då kunde jag bara ana. Nu vet jag att det kommer snart ut en till person som vänder livet upp o ned. Jag är helt knockad av den kärlek jag känner för min dotter och vet att nu ska jag knockas igen. Dessutom tillsammans med mannen i mitt liv. Och inramat av en händelse av fruktansvärd sorg, den allra värsta sorten så är tacksamheten helt ofantlig. Respekten för livet och hur skört det är.

Det är som sagt massa saker på agendan. Men en sak är lite reflektion och tacksamhet varje dag. Gärna utomhus. Gärna i rörelse.

---