#Måndagspeppen- pepp och boost!

TJEJMARATHON!

Som vanligt är det ”lite” pyssel sista dagen: Snitsla det som behövs på banan. hämta all mat till vätskestationerna. Uppdatera alla listor, svara på frågor. Packa. Stämma av.

Det är tredje året så vi har lite rutin. Men också ett barn med oss och ett barn i magen som gör att jag går lite på halvfart. Jag kan inte direkt snitsla en mil i år utan är så enormt glad att N är med och ställer upp. Tjejmarathon är teamwork på alla sätt. Det är en utmaning att rodda ett terränglopp från A-B rent logistiskt.

1)  Banan går från Hindåsgården på Sjuhäradsleden med mål mitt i Borås utanför Scandic. Det är en minst sagt kuperad bana men enormt vacker. Riktig traillöpning!

2) Längs vägen har vi 3 stycken vätskestationer: vid 15, 31 och 43 km. Ungefär. Allt är lite  ungefär med Tjejmarathon. Upplevelsen absolut.

3) Vi vet att vad man får att äta är viktigt under ett långt lopp. Så vätskestationernas utbud är ett stort fokus. Vår första station är, tror vi, Sveriges första ekologiska vätskestation. Där serverar vi: ekobananer, juice, dadlar, russin, aprikoser, chips, oliver, chokladdryck, riskakor med sylt eller jordnötssmör.

På efterföljande stationer bjuds det på banan, juice, kaffe, sportdryck (Enervit), buljong, saltgurka, cola, bullar, chips, salta pinnar, godis och lakrits. Kan ha missat något. Det är fullt bak i bilen! Tusen tack till Coop Forum Borås för detta.

4) I mål får man förstås den eftertraktade Tjejmaramedaljen, pannbandet, goodiebag med juice från Brämhults, produkter från Olimp och sen lottar vi ut fina priser från Craft, Enervit och Runners World.

5) Tidtagning sker med våra tidtagar ur. Inget fancy. Första året gick flera av löparna i mål hand i hand och vi kunde inte sära på deras tider. Spelar inte så stor roll

6) Det var cirka 70 anmälda men nu ser det ut som närmare 50 startande vilket är likt  tidigare år. Vi behöver inte vara 100-tals. Tjejer och killar. Erfarna ultralöpare och de som debuterar på sträckan. Vi är enormt stolta över att under tre år ha varit ”plantskola” för blivande ultralöpare.

7) Insamlingen går som tåget och står nu på cirka 130 000 kronor. INTE ILLA för ett så litet lopp med så få löpare. Alla bäckar små och du är så varmt välkommen att göra ditt bidrag. Här läser du hur. Vill du ha ett pannband? Jag säljer dem för allt från 100 – 1000 kr nu. Du sätter priset!

8) Loppet skulle vara helt kört utan våra eldsjälar. Min och Maddes fästman drar ett enormt lass runt det här loppet. Vi har vänner som reser hit från Stockholm för att bemanna vätskestationer, vara sistelöpare osv. Utan er är vi inte mycket. Kan inte nog tacka. Blir bölig. Skyller på gravidhormoner.

9) Ändamålet är Maison Dorcas. Dorcas hus på Panzisjukhuset i Kongo. Läs mer här.

10) Gemensamhet och löparglädje i natur för en god sak är nog så jag får sammanfatta hur jag upplever loppet. Det är ett helsikkes slit att rodda det men värt varenda minut och just nu den lite extra trötthet jag brottas med. Det ger så enormt mycket. Ni ger så enormt mycket. Är du inte med- så hoppas jag du är det nästa år.

Skriv och läsförståelse på Panzisjukhuset

Promoe hinner inte tillbaks från spelningen i Warszawa för att springa men ger sitt gage till vår insamling! Stort!

---

I maj hade jag en plan för hur träningen skulle se ut. En lös plan. Grunden är ju alltid att jag ska orka genomföra det träningspass jag föresatt mig samt att det ska kännas bra. Så är det alltid. Men i maj hade jag iallafall fortfarande en plan som sagt.

Det blev inte riktigt som tänkt men det blev en massa annat skojs ändå. Träning/motion nästan varje dag- kanske 4 dagar utan.

Man skulle kunna säga att det är ju så få dagar man är höggravid så då kan man väl strunta i träningen ett tag, det kan man ju göra sen.

Men det kanske är när träningen bara är träning. För mig är det en egen lugn stund och väldigt viktig för andra saker. Inget jag tänker skippa bara för att jag är lite framtung. Tvärtom. Det är så skönt att röra på sig! Och är man van att röra sig mycket så vill man kanske röra sig mer.

Men i juni, när det krasst kan ”smälla” när som helst så finns ingen plan för träningen. Jag gör bara det kan känner för, dag för dag. Jag vill vara stark och pigg när det sätter igång och när jag tränar nu blir jag lätt väldigt trött efteråt. ( Dock inte igår, då var jag igång hela dagen inklusive träning och städade och röjde fram till sena kvällen).

Men nu blir det bara korta rundor med gång växlat med lätt jogg. Lite styrka. Lite rörlighet- speciellt fokus på bröstrygg, höfter och ländrygg. Ännu helt förskonad från ryggont så länge jag inte sitter still för länge.

Jag är helt klart lite tröttare än vanligt. Har inte så mycket tålamod med saker och är väldigt känslosam men efter det som hänt har det nog mer att göra ned det än att jag är höggravid.

Det är min andra graviditet. Men det är nästan mer magiskt nu. Då kunde jag bara ana. Nu vet jag att det kommer snart ut en till person som vänder livet upp o ned. Jag är helt knockad av den kärlek jag känner för min dotter och vet att nu ska jag knockas igen. Dessutom tillsammans med mannen i mitt liv. Och inramat av en händelse av fruktansvärd sorg, den allra värsta sorten så är tacksamheten helt ofantlig. Respekten för livet och hur skört det är.

Det är som sagt massa saker på agendan. Men en sak är lite reflektion och tacksamhet varje dag. Gärna utomhus. Gärna i rörelse.

---

Som alla vet lyssnar jag på Ben Greenfield sisådär minst en gång i veckan.

Jag har hans bok, Beyond Training och den är helt fantastisk!

Han har under våren varit med i en studie om lågkolhydratträning och dess effekt. Det var otroligt intressant att höra om den och han har skrivit två (säkert fler) artiklar om det. Resultaten var väldigt positiva för lågkolhydratsträning.

Han äter mest grönsaker, bra fetter och en del protein och är väldigt extrem i sitt sätt men det finns ju saker att hämta, som jag skrivit tidigare.

I den första artikeln skriver han om att snabba kolhydrater förstås i det korta perspektivet höjer prestationen. Men skriver sen om de hälsoeffekter som ständigt höjda blodsockervärden får. Han hänvisar till de blodprover som han själv analyserar där han menar att de atleter som äter mycket socker och stärkelse har:

* högre blodfetter

* sämre sömn

* mer inflammation

* svårare att reglera kroppsfett

Jag tänker att det här är grovt förenklat och det går att balansera upp ett intag av långsamma, rena, näringsrika kolhydrater utan att utsättas för detta.

Men det finns som sagt saker att hämta som kanske inspirerar att sluta sluka socker runt träningen, eller andra förändringar för den delen.

I studier utförda 2001 framkom att uthållighetsidrottare som utökade andelen fett i kosten ökade sin uthållighet.  En studie år 2000 visade att idrottare som ökade energiintaget med  25% för att matcha energiåtgång och ökade fettintagetfrån 15 % till 32% minskade den negativa effekt på immunförsvar, antioxidanter och blodfetter som lågfettdieter har visat sig ha i andra studier. Läs mer här.

Vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Bara skicka med lite tankar och att det kan vara värt att fundera på om man slentrianmässigt äter mycket snabba kolhydrater ” i idrottandets namn” och om det går att byta ut något slentriansockrigt till något bättre om man nu ändå tänkt hålla på med uthålllighetsidrottande under flera herrans år framöver. Både för prestationen och hälsans skull.

Samma Ben skickar här med 12 tips på färdiga energilösningar som är baserade på mer fett än bara snabba socker. Det går ju att göra mycket eget hemma och jag hämtar mycket inspiration från boken ”Feed Zone Portables” men nu har jag ju inte haft anledning att testa så mycket. Men det kommer.

Jag tänker iallafall så.

Hur tänker du?

---

En lång väldigt annorlunda dag till ända:

Började med en föreläsning av Anna Bennich Karlsted- psykolog om ”Varför Zebror inte får magsår” på Talarforum. Bra och intressant och hon är enormt kunnig och bra att lyssna på.

Promenad till min frissa som fick rätta till det som gick fel sist. Not so blondie nu. Väldigt nöjd. Självklart jobbar jag samtidigt. Läsa skvaller och hur jag fuskar mig till någon falsifierad känsla av perfektion och självkänsla behöver inte jag. Beta av mail- behöver jag.

Hämtade upp vandringspokalen för Tjejmarathon från förra årets vinnare- Konstantin.

Åt en väldigt trevlig pratglad lunch med Margareta Kingham, VD på Årstiderna. Vi hade nog kunnat prata vidare flera timmar om mat, ironman, ultra, barn, karriär osv osv.

Fick sen brådis att svara på en undersökning för ett event jag besöker får tredje året i höst…

..och samtidigt ett paniksamtal från barnets pappa om jag kunde hämta på dagis?

SJÄLVKLART! Skrotmos går före allt och hjälpa varandra är A och O.

Hämtar sagta Mysa och spelar spel där, lustigt nog, hon alltid vinner.

Äter spenatsoppa med ägg. Men börjar må illa.

Däckar på soffan. Fruktansvärt illamående. N tycker jag ska kräkas. Jag har kräkfobi (och bassängskräck alltså, inte relaterat). Vägrar. Har lite småångest då jag ska rapportera en sak till min nya chef. Men tänker där jag ligger och piper ynkligt att går det inte så går det inte. Funderar på att ringa förlossningen men..

..tänker också igenom vad jag ätit och när jag kommer till lunchen så…. kastar mig mot badrummet.

Ridå.

Sen återuppstår jag pigg och glad (och hungrig) som hälsostrateg och sätter ihop min presentation medelst ätande och pimplande vatten.

Regnet smattrar och jag måste ut och få frisk luft.

Meterologi UR&Skurstyle

 

 

---

Är att jobba med Tjejmarathon. Inte bara för att jag är med och faciliterar att pengar slussas till de som verkligen behöver vårt stöd. Utan för det har gett stöd åt min vardag när det varit tufft. Tjejmarathon känns alltid meningsfullt.

Från att se människor mötas, utmana sig själva, öka sin självkänsla, ta hand om och peppa varandra till att ta del av den godhet som finns i en värld som ibland verkar så fruktansvärt ond!

Vi har regelbunden kontakt med svensk personal som jobbar på själva Panzisjukhuset i Kongo. Projektet vi stödjer i år ämnar stötta de som, i vissa fall, mist hela sin familj, alla sina barn, utsatts för så fruktansvärda övergrepp att deras underliv och resten av kroppen är i trasor. För att inte tala om själen.

Vi stödjer deras väg tillbaka i år. Vägen till att kunna börja om. Om det nu går. Men vägen till att få ett liv med mening igen.

Det är bland det viktigaste jag gör. Du kan stötta oss! Antingen köper du ett av pannbanden ovan- de kostar minst 100 kr men man kan välja att betala mer förstås. Varje krona går direkt till insamlingen och jag sätter över pengarna till Panzi i september.

Vill du läsa om projektet Maison Dorcas? Det värmer i hjärtat så gört- läs här!

---