Löpning – det nya kallpratet
Nyligen var jag på fest på Svea hovrätt – så går det när man har en pakt med sin bästa vän att följa med som dejt när det behövs. Singelstatus innebär ju annars att man är avvikande på tillställningar där det är norm att vara två.
Det hela började med att Anna fick följa med på ett bröllop när en vän från Slätta skulle gifta sig. Dagen före sprang vi en halvmara genom Stockholm, högst oorganiserat, men ett perfekt sätt att inleda helgen på och samtidigt avverka helgens långrunda i förväg. Lördag morgon satte vi oss i bilen, körde i tre timmar i bröllopskläder, målade naglarna på en bensinmack och anlände en kvart före vigseln. Några bröllopsgäster, däribland en vän från gymnasiet, blev högst förvirrade av dejt-arrangemanget, men spelade liberala. Vigseln följdes av en bröllopslunch som följdes av en powernap. Klockan sju satte livebandet igång och festen – som skulle hålla på till klockan fem morgonen efter – startade. Det första mingelsamtalet handlade inte oväntat om varför jag tagit med mig Anna på bröllopet. Men när våra civilstatusar utretts följde nästa samtalsämne: den spontana halvmaran.
Tidigare var musik ett ämne som ofta användes som sammanbindande faktor främlingar emellan på en social tillställning, men nu har löpningen tagit över. Självklart är jag färgad av mitt jobb som springande journalist och visst kan det vara så att människor snackar intervaller med mig för att de vet att jag gillar att kuta – men i egenskap av redaktör på Runner’s World smyger jag ofta runt i sociala sammanhang och lyssnar på samtal. En gäst på bröllopet missade vigseln då han kom direkt från en halvmara i fjällen, en annan ville slå sina kollegor på jobbet i ett lopp och en tredje hatade tydligen att springa, men kunde ändå inte sluta prata om sina rundor.
Jag älskar att vara undercoverlöpare. Att glida runt i en svepande långklänning och högklackade skor och säga ”aha, vad kul med din halvmara – jag sprang också en igår”. Alldeles för många människor kan nämligen inte förstå att löpare kan se ut på väldigt många olika sätt. Jag tror att jag har fått kommentaren ”Halvmaraton, menar du” snart hundra gånger när jag har berättat i ett socialt sammanhang att jag springer maror. Ungefär samma reaktion som min surfkompis får när hon berättar om sina vågäventyr: ”Jaha, longboard, menar du”. Tröttsamt – men det är bara att fortsätta nöta bort fördomarna.
Nästa sociala äventyr ägde alltså rum på Svea hovrätt. Den här gången var jag dejten och även här blev motion samtalet som band samman oss främlingar. Om det på bröllopet framför allt minglade runt glada amatörer, var nivån en helt annan på hovrätten – här fanns före detta elitidrottare och människor som ägnade sig åt tröskelpass. Även om de kunde stoltsera med betydligt bättre tider än gästerna i det förra sociala sammanhanget, var samtalen ungefär desamma – nästa lopp, bästa lopp och är Lidingöloppet värre än Stockholm Marathon?
Det faktum att löpningen har ersatt musiken bekräftar att löpning blivit populärkultur. Samtidigt funderar jag på om löpningen inte håller på och ta ännu större plats i våra samtal – är det kanske så att springandet håller på att bli det nya vädret? Ämnet funkar som kallprat, det spelar inte så stor roll vad vi säger om våra rundor och lopp – de allra flesta kan humma med och känna sig delaktiga i gemenskapen.
Gällande det nya dejtingarrangemanget så kan jag konstatera att det förhöjde samtalen. Både på bröllopet och hovrätten kunde Anna då och då ansluta till gruppen av nya bekantskaper och berätta om sina löparmeriter och samtidigt bekräfta mina. Helt klart nödvändiga egenskaper hos en partner, och något man kan sakna som singel.







