Några ord om kundservice

När man köper matlagningsgrädde eller lättare grädde, vissa ostar och färdiga drycker till exempel dyker ibland ett stabiliseringsämne upp som heter karragenan eller E407.

Den kommer enligt SLU främst från två typer av alger och det i sig kan ju ha en negativ miljöpåverkan beroende på hur det utvinns.

Karragenan är alltså tillåtet även om det inte rekommenderas till barn av Världshälsoorganisationen. Jag brukar tänka att ska barn inte äta det ska nog inte vi heller.

Studier på djur har visat att det kan vara cancerframkallande  och det finns även studier som visar att det kan reta tarmarna men dessa resultat har blivit ifrågasatta och karragenan är alltså en godkänd tillsats.

Vill man inte äta det så får man ofta välja lite fetare grädde till exempel och, precis som vanligt, läsa noggrant på innehållsförteckningen.

---

Pang så var det måndag! Vare sig man vill eller inte. Personligen hade jag behövt två dagars sömnkarantän. De säger att när man ammar så är fem timmars sömn som åtta. Well this chica needs plenty sleep just nu. Jag har inte riktigt motorn i mig själv just nu men det löser livet åt mig: Det rullar på. Och det är nästan jobbare att inte rulla med smällarna och försöka stå rigid fast på stället. Det är sjuttio triljarder saker jag vill göra och en miljard att göra den här veckan och hur fantastiskt är det inte att vakna och ha en hel vecka att göra dem på. Det kommer ny tid hela tiden. Vare sig vi vill eller inte. Som en röd matta rullas det ut, måndag, tisdag och så vidare.

Varsågod! Det rikaste man kan få. Tid. För att använda den på bästa sätt är det smart att försöka mentalt vara där man är fysiskt. Så behöver man inte göra om sen. Man skriver ned det viktigaste som ska göras idag och på den listan bör det stå saker som ”lägga mig klockan XX”. Det bör finnas tid för motion och det bör finnas tid för ledighet och annat viktigt.

Tiden rör sig framåt. Livet rör sig framåt. Vare sig du vill eller inte. Det är bara att haka!

Bild: Pinterest https://stage.runners.springtime.webfactional.com/wp-content/uploads/old-posts/236x/2b/a6/fb/2ba6fb66c0c5cf6d9cb8c6deb1e47513.jpg

---

På världens bästa podcast- Ask the Coaches med Lucho och Tawnee på Enduranceplanet pratade de om ett par nolldrop skor som hette ”Skora”. Jag tänkte att de där måste jag prova. Jag gillar Viva Barefoot men i min storlek (41,5) så hamnade jag i herrstorlek och de var enorma i tåboxen.

Jag googlade runt och fick fatt i en kille i Danmark som springer långt och gör ultratokigheter och driver The Good Karma Company. Jag mailade sent en söndagkväll en fråga om storlekar och fick svar på en kvart. Sånt gillar jag. Vi dividerade lite fram och tillbaka om vilken modell jag skulle köpa och landade i en väldigt snygg (bonus!) variant av Skoras som heter Fit.

Enligt Skoras hemsida så skapades skon av ett behov från grundaren David Syphiewski som kände att den bästa skon som fanns fick han skapa själv! Skon grundar sig, som trenden råder, på barfotalöpningens teknik. 12 år har de tagit att utveckla.

Rather than look for features to add, we look for features to remove. We believe
that the best shoe is one that complements the human body and
allows it to perform naturally.

Skon kom och jag drog på den direkt och det är den skönaste sko jag testat. Ska tilläggas att jag inte testat så många skor men den här är helt underbar! Den är inte bra för gymet och lyft för den ”wobblar” under men att gå och springa i- herregud så skön!

Jag rehabbar ju så det blir inga längre test men ryggen har faktiskt känts bättre i denna sko än i mina stora Hokas som jag tuffat runt i hittills på asfalt (ungefär 6 mm drop). Springer jag på is och i knepig terräng är det Inov-8 som gäller alla gånger.

Skoras är alltså nolldrop, sömlösa ovanpå och finns i flera olika varianter. Den här, Fit känns mjuk och som en ”strumpa” att ha på sig. Jag är inte så bra på skor, jag går bara på hur de känns. Men är du ute efter nolldrop och har en ganska smal fot skulle jag varmt rekommendera att testa dessa. Vore kul att höra från någon annan som testat dem?

I vårkollektionen kommer en sko som heter ”Tempo” som är nolldrop men väldigt uppbyggd kontra de andra modellerna och lämpar sig för längre sträckor.

Jag kommer beställa ett par Tempo och testa dem snarast!

Imorse var jag ute och tassade asfalt med mina Fit och det var den skönaste känsla på länge. Nu ska jag se om jag inte ska beställa ett par som promenadskor också.

Här hittar du Skoras på The Good Karma Company (älsk på namnet!!) och där finns flera andra bra produkter som tex ryggsäckar, sovsäckar, flaskor, kläder och annat för oss som är ute länge i naturen. Förvisso leverans från Danmark men lite kul märken jag inte sett i Sverige.

---

Vi är i Göteborg. Jag, lillfisen och syster. Jag skulle egentligen sprungit Sandsjöbacka Trail men eftersom jag inte sprungit mer än 15 km på typ två månader, och bara sprungit längre än milen typ tre gånger på sisådär 10 månader så får det vara. Nerverna är lite gladare och klarar nog ett längre pass men inte resten av kroppen. Allt ska med.

Det pratade jag en del om idag när jag föreläste, för det kan man göra fast man rehabbar- tur det! Jag pratade också om kost runt uthållighetsträning. Hade gärna pratat längre och tagit in mer forskningsdiskussioner. Annan gång!

Föreläsningen hölls i ett tält vid målområdet för Sandsjöbacka Trailloppen. Vi fick ungefär sämst instruxer av Västtrafik och åkte lite sicksack innan vi var framme. Det var första gången jag åkte spårvagn och det var tur att vi var tre starka brudar för man kastar inte upp en barnvagn med en 9 kg bebis i i en handvändning på de gamla vagnarna. Note to self också, spårvagnar rör sig ryckigare än tunnelbanor. Matar man bebis med kladdig mat kan det bli…kladdigt när det rycker.

Sandsjöbacka Trail vill jag verkligen springa nästa år. Gärna alla tre dagarna. Ett mysigt litet arrangemang med mycket hjärta- sånt gillar jag! Grattis alla som ska springa och som sprang!

Vi bor helt fantastiskt på Clarion Post. Jag har inte bott på alla hotell i Sverige men det här är verkligen svårslaget. För det första är läget helt perfekt, ett stenkast från Centralstationen. Det är stort, fint, snyggt, med sköna sängar och en helt fantastisk frukostbuffé med mycket ekologiska produkter. Bar och loungeområdet där man både kan äta frukost och hänga hela dagen är jättemysigt.

Men det bästa är ”inga problem” attityden hos personalen. Det är bara ”vi fixar det” med ett leende på allt. Det gör massor när man har en bebis som ska ha gröt och vi ska ha middag och det är fullt ös på after worken. ”Inga problem” och gärna erbjuda det där lilla extra- det är guld!

Hotellgymet går inte av för hackor heller. Det finns chinsräcke, TRX, kettlebells, bollar och ett akvarium om man vill vila blicken på något under en setvila. Därtill massa avancerade maskiner som jag inte närmade mig. Stort utbud av bollar och foamrollers och boxningssäck. Jag fick till ett kort intensivt pass här:

Det enda jag önskar är mer té på rummet! För där hänger vi och tittar ut över ett fint Göteborg.

Tack Göteborg, tack Sandsjöbacka Tral och ni som kom och lyssnade idag. Tack syster för hjälp med lillspark och så lite tack till min kropp som börjar ge sig och nu ska den testas #wopwop.

---

Jag fick frågan för ett tag sen när jag skulle föreläsa i Malmö om vad min bästa löprunda eller löparminne var. Jag kom inte på något men så idag så kom ett minne över mig som förstås är den häftigaste joggingtur jag varit på.

2004-2005 bodde jag i Australien och under ett halvår av den tiden läste jag på Southern Cross University. Genom universitetet kunde man åka med på en veckas ”outback-hike” till Uluru med omnejd. Jag hakade på förstås!

Australien är enormt stort. 70% av befolkningen bor längs östkusten och från Alice Springs dit vi flög körde vi rätt ut i ödemarken i två land rovers. Allt är rött. Det var torka och vinter. Vi sov första natten under bar himmel. Temperaturen rasade från runt 25 till under nollan. Jag frös som en idiot men att ligga där runt en falnande eld och se en stjärnhimmel som var helt fantastisk på grund av att vi var så långt från bebyggelse att inget ljus stör himlen.

Dingosarna skällde och stjärnorna föll. Jag frös.

Vi kunde inte duscha och blev varma och svettiga varje dag så till slut var vi röda av allt damm. Allt var skitigt. Vi hade bara lite packning och kunde inte direkt byta kläder.

En av dagarna var vi nära Uluru. Mitt ute i det torra arida landskapet har man anlagt ett turistcenter där man vattnar gräsmattor med så kallat ”borevatten” som smakar väldigt illa men är det som bjuds. Men det är vattenbrist förstås. Det ser bara så fel ut därute men vad görs inte för turister.

Aboriginerna ber att man inte ska bestiga berget. Det är farligt och för dem är berget heligt. Men likförsbaskat ska vi turister tydligen upp och jag såg rader av kinesiska turister som drog sig upp med hjälp av rep de satt fast.

Några av de som var med på resan ville prompt upp trots att vi besökt ursprungsbefolkningens center där de beskriver varför de inte vill det.

Jag och vår ledare, en idrottslärare på universitetet bestämde oss för att springa runt stället. Jag minns att det var cirka 9 kilometer och vi såg alla små kravasser och formen på berget på ett helt annat sätt.

Jag var om möjligt än mer dammig och varenda por sög åt sig av dammet som fastnade i svetten.

Det var den ballaste löprunda jag tagit i hela mitt liv.

---