Min bästa löprunda
Jag fick frågan för ett tag sen när jag skulle föreläsa i Malmö om vad min bästa löprunda eller löparminne var. Jag kom inte på något men så idag så kom ett minne över mig som förstås är den häftigaste joggingtur jag varit på.
2004-2005 bodde jag i Australien och under ett halvår av den tiden läste jag på Southern Cross University. Genom universitetet kunde man åka med på en veckas ”outback-hike” till Uluru med omnejd. Jag hakade på förstås!
Australien är enormt stort. 70% av befolkningen bor längs östkusten och från Alice Springs dit vi flög körde vi rätt ut i ödemarken i två land rovers. Allt är rött. Det var torka och vinter. Vi sov första natten under bar himmel. Temperaturen rasade från runt 25 till under nollan. Jag frös som en idiot men att ligga där runt en falnande eld och se en stjärnhimmel som var helt fantastisk på grund av att vi var så långt från bebyggelse att inget ljus stör himlen.
Dingosarna skällde och stjärnorna föll. Jag frös.
Vi kunde inte duscha och blev varma och svettiga varje dag så till slut var vi röda av allt damm. Allt var skitigt. Vi hade bara lite packning och kunde inte direkt byta kläder.
En av dagarna var vi nära Uluru. Mitt ute i det torra arida landskapet har man anlagt ett turistcenter där man vattnar gräsmattor med så kallat ”borevatten” som smakar väldigt illa men är det som bjuds. Men det är vattenbrist förstås. Det ser bara så fel ut därute men vad görs inte för turister.
Aboriginerna ber att man inte ska bestiga berget. Det är farligt och för dem är berget heligt. Men likförsbaskat ska vi turister tydligen upp och jag såg rader av kinesiska turister som drog sig upp med hjälp av rep de satt fast.
Några av de som var med på resan ville prompt upp trots att vi besökt ursprungsbefolkningens center där de beskriver varför de inte vill det.
Jag och vår ledare, en idrottslärare på universitetet bestämde oss för att springa runt stället. Jag minns att det var cirka 9 kilometer och vi såg alla små kravasser och formen på berget på ett helt annat sätt.
Jag var om möjligt än mer dammig och varenda por sög åt sig av dammet som fastnade i svetten.
Det var den ballaste löprunda jag tagit i hela mitt liv.