Löparskotrender- rapport från frontlinjen

..skrev förra årets vinnare av Tjejmarathon, Tobbe,  på Facebook idag när han delade den här artikeln.

Det är 4e året i rad vi kör Tjejmarathon. Loppet går mellan Hindås och Borås och är cirka 50 kilometer långt. Förra året samlade vi och våra löpare  och eldsjälar in 225 000 kr till Panzisjukhuset i Kongo. Genom sponsorer, genom löparna själva, genom deras vänner, familj och bekanta. Pengar till kvinnor och barn så små som 3 år som utsatts för sexuellt våld så hemskt det är svårt att beskriva med ord.

Många bäckar små, och ibland ett stort badkar. I år siktar vi dessutom på att bli ekologiska- tänka hållbarhet, miljö och hälsa.

Vi behåller den mysiga stämningen och det personliga. Men blir lite bättre.

Det är verkligen årets GODaste lopp och jag hoppas att du vill komma och springa!

Anmäl dig här– och du, vi hjälper dig med träningen!

---

Jag är ju utbildad CrossNatureinstruktör (kan varmt rekommendera att se om träningsformen finns nära dig!) och via Anna Adelman som är grundare av Stark Ute fick jag nys om Stockholm Trail. Jag har inte kikat närmare på loppet och tänkte att det är ett sånt där 10 km lopp. Det är det inte…bara! De har flera klasser, 10, 21 och 46 kilometer- aka ultradistans. Kuperad ultra.

 Och jag var ju ute efter ett terränglopp i sommar under min träning för BRR 100 miles. På runt 5 mil.

Well.

Dessutom är jag spontan och gilllar små äventyr. Och vi är för ovanlighetens skull hemma i Stockholm då (aldrig efter midsommar annars).

Så. Jag kör väl!

46 km trail med två bestigningar av Hammarbybacken. Om cirka tre månader.Precis när jag går på semester. Som uppladdning inför 1-års och 6-års kalas. (Lyckats pricka att föda båda barnen med 5 år och två dagars mellanrum, mycket kalas blir det).

Jag är så galet otränad för detta och det ska bli så himla roligt. Och jobbigt. Självklart kommer träningstips här på bloggen!

Skoj! Ska du springa?

---

Jag ska villigt erkänna att det är lite mycket nu. Det är inget jag brukar stressa över för jag brukar ha kontroll men så hade jag visst inte riktigt det över allt och då blir jag invärtes kallsvettig. Det är också för att jag är så enormt ego med att få vara ledig. När jag ”måste” göra saker fast jag tänkt vara ledig, ja då blir jag lite putt. Fast allt jag gör är så roligt.

Det kommer lösa sig, det gör det alltid. Ishink på skallen och lista det viktigaste på sina fem fingrar. Vila lite mer och..tja bygga lego. Baka. Skita i träningspass. Sånt.

Om man känner av stress finns det flera saker att tänka på. Här är fem:

1) Sömn Ja åh vad jag tjatar men mer sömn för att vila hjärnan. Lägga sig vid 21.30. Ingen telefon i sovrummet. Ingen padda. Bara en tråkig bok.

2) Dra ned på socker, kaffe och alkohol Som matar det system som redan är överbelastat. Drick för all del en kopp kaffe på förmiddagen men max två. Drick rött eller grönt té eller koffeinfritt istället. Mata kroppen med nyttigheter, grönsaker och sånt du vet är bra.

3) Backa på träningen, motionera istället Att springa ultra, långpass, träna hårt sliter. Det matar på produktionen av sk katekolaminer som är kroppens sätt att hantera en stressig situation..som den då redan gör. Yoga. Promenera. En lätt lätt jogg. Kroppen jobbar redan så belasta den inte med något den inte kan ta hand om på ett bra sätt.

4) Andningsövningar. Behöver inte vara så flummigt. Andas in på fyra, håll andan på fyra, andas ut på fyra, håll på fyra. Några gånger per dag. Landa liksom.

5) Säg nej.  Det betyder ja till andra saker.

Lycka till!

---

PT-yrket as we know it  handlar ju ofta om att hjälpa människor nå fysiska mål. Lyfta tyngre. Lyfta rätt. Springa längre. Springa fortare. Genomföra en Ironman. En ultra.

Ganska ofta hamnar man dock som PT i diskussioner som rör mindre fysiska och mer mentala aspekter som motivation, depression, ångest och helt enkelt problem som klienten har. Svårt att veta hur man ska göra där både etiskt och medmänskligt. Man är inte psykolog. Men det finns saker att tipsa om att engagera sig i som bara för gott med sig för mental hälsa för de som har det bra och kämpar med motivation och meningsfullhet. Här kommer mitt råd som PT:

De flesta som läser detta, inklusive mig själv huserar på toppen av Maslows behovstrappa. Ja jag vet att jag drar upp den hela tiden men den är så bra! Så tydlig.

Vi har det tryggt, vi har mat på bordet, hotas inte av krig, har ett jobb att gå till och nu ska vi förverkliga oss själva. Vi jagar något genom att prestera fysiskt. Vi har det så bra så vi kan betala tusentals kronor för att ta ut oss fysisk, kanske kräkas och diskutera GPS-klockor. Vi kan fundera över fettdrift och till och med fundera på om vi äter mindfullt. Så bra har vi det. Vi ska gräva där vi står, ta hand om förkylningar och skador men ska vi vidare uppåt? Vart då?

Ibland händer hemska saker, så hemska saker som död och sjukdom och då rasar vi ned några trappsteg och allt ovanför blir irrelevant förrän hälsan är på plats. Eller sorgen lättat.

Och så jagar vi vidare. Uppåt. Fast vi är på toppen av trappan. Där man kan fokusera på sitt självförverkligande. Där är vi. Och så är vi inte lyckliga. Vi kan till och med bli deprimerade efter en prestation för det lämnar en tomhet efter sig.

Vi har boendet på plats- och då försöker vi prestera i det. Vi har maten på plats- och försöker prestera i den också. Fastnar i detaljer- var det psyliumfrön eller linfrön som var bäst? Vetegräs eller spirulina? Vi har relationer men de kanske krånglar också. Mer och mer kommunikation sker via en skärm och våra spegelneuroner sätts ur spel.

Såhär säger Agneta Sandström som studerat på effekten av stress och utmattningssyndrom i en artikel från SVT:

– Vi sköter ju våra familjer som vi sköter företag, det ska vara effektivt, man ska fylla dagen med viktiga saker, barnen ska lära sig saker, träna, åka hit och dit. Vi har väldigt lite tid i våra liv där vi bara sitter och pratar eller inte gör någonting, det försvinner mer och mer ut ur våra liv. Vi ska fylla varje timme med något meningsfullt också har vi väldigt konstig uppfattning om vad som är meningsfullt.

Stress och utmattning som ofta drabbar högutbildade kvinnor som ska prestera precis överallt, helst samtidigt. Men kanske tappat bort vad som är meningsfullt tills det slår oss hårt hårt i huvudet en dag.

Jag behöver mer rörlighet, långpass, yoga, mindfulness, omega-3, andningsövningar, läsa mer recept, lära mig stå på huvudet, baka mer från grunden, balansera mina chakran, äta mer raw food…the list goes on. Jag. Jag. Jag. Man lägger på mer och mer krav och aktiviteter på sig själv i jakt på perfekt hälsa, ett perfekt liv. En perfekt satsning. En perfekt kropp.

Jag tror att jaget behöver mer vi. Jag tror att allt manifesterande av oss själva kommer med ett pris som gärna gör sig påmint söndagskvällar. Det känns tomt. Det saknas något. Det blir inte roligare och det blir aldrig perfekt.

Jag tror. Att lyckan finns inte på ett till trappsteg. Inte i att gå helt upp i sina egna skavanker så till den milda grad att man glömmer att de allra flesta omring oss faktiskt inte ens har kommit upp halvvägs på behovstrappan. De kommer aldrig fundera över att äta mindfullt. Inte misslyckas med en hård fysisk satsning. Inte ha råd att köpa omega-3 tillskott.

Jag tror. Att vår bästa väg till holistisk hälsa och lycka faktiskt är att engagera sig för de som har det sämre.För miljön. För rättvisa. Metaforiskt aktivera bålen, sätta oss på huk och sträcka ned en stark hand från högsta trappsteget, medan vi håller oss kvar med lagom balans (ingen tjänar på att vi ska få det sämre) och hjälpa en medmänniska upp.

Det finns så mycket att göra. Det ger så otroligt mycket. Det kan vara så fantastiskt enkelt.

Bild från:barnochfritid.blogspot.com

---

Ja ungefär. Jag loggar ju inte min träning. Kommer ihåg rätt bra vad jag gjort och eftersom jag inte använder klockan så avancerat (även om jag verkligen gillar min TomTom!) och därtill inte tränat så avancerat heller så har jag inte känt behov av det.

Men jag kommer följa upp ”grovt” framöver och jag räknade snbbt ut att jag sprungit på väldigt bra den här veckan och att det blev lite tight mellan två, relativt för mig just  nu, långa pass.

Jag sprang ju 20 km i måndags på landet. Ett regnigt blåsigt kallt pass- ja lite som vädret idag.

I tisdags vilade jag med lite yoga och promenix. I onsdags tog jag en kort morgontass och sen körde jag styrka på kvällen. Marklyft, benböj, chins, rodd, armhävningar och axlar.

I torsdags körde jag backintervaller på kvällen. I fredags vilade jag.

Igår, lördag, tänkte jag springa från Sundbyberg till Ensta krog och överraska två adepter som skulle prova på TEC-banan. Well. Jag hittar inte så bra i Täby kan vi konstatera.

Jag hittade till  Täby men sprang sen så fel så jag tappade begrepp om väderstreck och blev helt vilsen. En GPS-bevakning på mig hade sett helt galen ut. Tiden gick och N som kört ut Lillspark med bilen till svärisarna var redan på plats och alla var på g att börja springa banan. Jag var vilse bland fula hus. Och arg.

Jag var så arg så tårarna sprutade- mentalt. Gah! Til slut hittade jag Täby Centrum  och kunde räkna ut ungefär var jag skulle. Kilometerna hade tickat iväg och jag var uppe på två mil. Nu drog jag på en hög växel och i way over min distansfart försökte jag springa ikapp gänget innan de vek av in i skogen och jag inte kunde banan.

Well.

Fail.

Resultat: Annie ganska trött. Sprintfart i 3 km efter två mil när man bara sprungit så långt en gång på 1,5 år. Nja. Men jag var glad ändå. Jag tuffade på runt på bekanta gamla vägar. Jag har ju så fantastiska minnen från den här banan.

Tog mig till målet där jag mötte en av arrangörerna av TEC- Jonas som bekräftade att banan är lite svår att hitta, även för någon som snitslat den. Joggade runt lite och mötte de andra och N när de var tillbaka vid mål. Puss (N) och kramkalas ( de andra).

Nu har jag ganska stel och lite kall och lyrisk när jag insåg att N tagit bilen dit och vi inte behövde springa hem till svärmor endast 2,5 km bort.  29 km stod klockan på och det räckte liksom ganska bra. Var inte trött men- stel! Stel som fasen. Ryggen känns verkligen även om det är en skön känsla och inte oroligt ont på något sätt.

Det gjorde inget att det blev några extra kilometer då jag och N samlade 10 kr /km till Spinofhope  och speciellt den här insamlingen.

Idag har jag plaskat lite och yogat två vändor och sammanfattar min träningsvecka med sex mil. Nästa vecka blir det kortare pass med lite högre intensitet istället.

---