PT-yrket as we know it handlar ju ofta om att hjälpa människor nå fysiska mål. Lyfta tyngre. Lyfta rätt. Springa längre. Springa fortare. Genomföra en Ironman. En ultra.
Ganska ofta hamnar man dock som PT i diskussioner som rör mindre fysiska och mer mentala aspekter som motivation, depression, ångest och helt enkelt problem som klienten har. Svårt att veta hur man ska göra där både etiskt och medmänskligt. Man är inte psykolog. Men det finns saker att tipsa om att engagera sig i som bara för gott med sig för mental hälsa för de som har det bra och kämpar med motivation och meningsfullhet. Här kommer mitt råd som PT:
De flesta som läser detta, inklusive mig själv huserar på toppen av Maslows behovstrappa. Ja jag vet att jag drar upp den hela tiden men den är så bra! Så tydlig.
Vi har det tryggt, vi har mat på bordet, hotas inte av krig, har ett jobb att gå till och nu ska vi förverkliga oss själva. Vi jagar något genom att prestera fysiskt. Vi har det så bra så vi kan betala tusentals kronor för att ta ut oss fysisk, kanske kräkas och diskutera GPS-klockor. Vi kan fundera över fettdrift och till och med fundera på om vi äter mindfullt. Så bra har vi det. Vi ska gräva där vi står, ta hand om förkylningar och skador men ska vi vidare uppåt? Vart då?
Ibland händer hemska saker, så hemska saker som död och sjukdom och då rasar vi ned några trappsteg och allt ovanför blir irrelevant förrän hälsan är på plats. Eller sorgen lättat.
Och så jagar vi vidare. Uppåt. Fast vi är på toppen av trappan. Där man kan fokusera på sitt självförverkligande. Där är vi. Och så är vi inte lyckliga. Vi kan till och med bli deprimerade efter en prestation för det lämnar en tomhet efter sig.
Vi har boendet på plats- och då försöker vi prestera i det. Vi har maten på plats- och försöker prestera i den också. Fastnar i detaljer- var det psyliumfrön eller linfrön som var bäst? Vetegräs eller spirulina? Vi har relationer men de kanske krånglar också. Mer och mer kommunikation sker via en skärm och våra spegelneuroner sätts ur spel.
Såhär säger Agneta Sandström som studerat på effekten av stress och utmattningssyndrom i en artikel från SVT:
– Vi sköter ju våra familjer som vi sköter företag, det ska vara effektivt, man ska fylla dagen med viktiga saker, barnen ska lära sig saker, träna, åka hit och dit. Vi har väldigt lite tid i våra liv där vi bara sitter och pratar eller inte gör någonting, det försvinner mer och mer ut ur våra liv. Vi ska fylla varje timme med något meningsfullt också har vi väldigt konstig uppfattning om vad som är meningsfullt.
Stress och utmattning som ofta drabbar högutbildade kvinnor som ska prestera precis överallt, helst samtidigt. Men kanske tappat bort vad som är meningsfullt tills det slår oss hårt hårt i huvudet en dag.
Jag behöver mer rörlighet, långpass, yoga, mindfulness, omega-3, andningsövningar, läsa mer recept, lära mig stå på huvudet, baka mer från grunden, balansera mina chakran, äta mer raw food…the list goes on. Jag. Jag. Jag. Man lägger på mer och mer krav och aktiviteter på sig själv i jakt på perfekt hälsa, ett perfekt liv. En perfekt satsning. En perfekt kropp.
Jag tror att jaget behöver mer vi. Jag tror att allt manifesterande av oss själva kommer med ett pris som gärna gör sig påmint söndagskvällar. Det känns tomt. Det saknas något. Det blir inte roligare och det blir aldrig perfekt.
Jag tror. Att lyckan finns inte på ett till trappsteg. Inte i att gå helt upp i sina egna skavanker så till den milda grad att man glömmer att de allra flesta omring oss faktiskt inte ens har kommit upp halvvägs på behovstrappan. De kommer aldrig fundera över att äta mindfullt. Inte misslyckas med en hård fysisk satsning. Inte ha råd att köpa omega-3 tillskott.
Jag tror. Att vår bästa väg till holistisk hälsa och lycka faktiskt är att engagera sig för de som har det sämre.För miljön. För rättvisa. Metaforiskt aktivera bålen, sätta oss på huk och sträcka ned en stark hand från högsta trappsteget, medan vi håller oss kvar med lagom balans (ingen tjänar på att vi ska få det sämre) och hjälpa en medmänniska upp.
Det finns så mycket att göra. Det ger så otroligt mycket. Det kan vara så fantastiskt enkelt.
Bild från:barnochfritid.blogspot.com
