Bete sig på föräldramötet
Jag är förälder och jag har åsikter som jag oftast håller borta från den här bloggen om föräldraskap. Jag ba ORKAR inte med de många onyanserande, raljerande och ofta helt värdelösa, ur ett kunskapsperpektiv, diskussioner jag sett när jag av misstag hamnar på tex Familjeliv. Jag pratar med barnmorska eller vänner med barn om jag undrar något. Inte med främlingar på nätet. Så.
Men nu måste jag skriva av mig. För när jag får en klump i magen då måste jag det. Jag arbetar ju dessutom med arbetsmiljö så det området är mig varmt om hjärtat.
Jag har en snart 7-åring och en snart 2-åring. Så jag har varit på föräldramöten i typ 6 år nu. Varit föräldrarepresentant därtill.
Jag har sån respekt för förskolepersonal. Skolpersonal också. Och massa annan personal men nu handlar det om pedagoger som tar hand om det viktigaste som finns: våra barn.
Och det här att vi lever i ett samhälle där många föräldrar bär runt dåliga samveten och är ganska nojiga och ibland verkar glömma att de ingår i ett samhälle där vi faktiskt har det väldigt bra. Våra barn i Sverige idag- I promise- det går nog knappt att få det bättre vad gäller utbildade pedagoger, säkra miljöer, bra mat osv osv osv.
Men eftersom många är borta från sina telningar hela dagarna och inte riktigt har tid att sätta sig in i hur det är på förskolan egentligeni Har lite dåligt samvete för det och är lite stressade. Då får de något kontrollbehov som kan ta sig i uttryck av ganska otrevliga krav och ifrågasättanden som de riktar mot förskolepersonal. Ganska okonstruktivt. Jag skrev om detta på FB idag och fick många kommentarer av vänner som också upplevt liknande så jag kan inte vara helt ute och cykla nu.
Jag blir ledsen när jag hör om föräldrar som bara klagar. Utan att sätta sig in hur personalens upplevelse är. Vad de faktiskt kan påverka och vad de själva utsätts för vad gäller personalomsättning, hög volym, sjuka barn, sjuk personal, massa nya små barn, rutiner, krav, policies osv osv. Det är deras arbetsmiljö också.
Föräldrar som klagar på ett otacksamt okonstruktivt onyanserat själviskt jäkla sätt rent ut sagt på föräldramöten.
Jag menar inte att man inte ska lyfta fram utmaningar, problem och brister. Föräldramöten hålls ju ofta för att delvis hitta förbättringspotential och informera. Jag menar bara att om man vill att en person ska förändra ett beteende så kanske det är läge att sätta sig in i den personens situation först. Och se att början på problemet är att man lämnar bort barnet hela dagen. Sen tar en utbildad person hand om barnet i en säker miljö med läroplan, skyddsplaner, krisplaner, policies så det sprutar ur öronen, rutiner för det mesta. Det är en ganska bra tjänst bara där.
Våra förskolepedagoger har ett helt galet jobb. De gör ett helt fantastiskt jobb. Jag skulle aldrig klara det. ALDRIG! Jag är så så tacksam.
Man kan börja där. Tacka. Uppskatta. Fråga ”hur tänker ni runt XYZ?”. ”Varför är det på det här viset?” ”Hur har ni det?” ”Är det något vi som föräldrar kan göra för att underlätta ert arbete?”
Kom med förslag. Fråga varför. Fråga hur. Men alltid också med ”tack för att ni gör ett av världens viktigaste jobb, vi förstår hur utmanande det måste vara. Vi är så tacksamma”. Jag tror, alla gånger, att deras arbetsglädje ökar om de får uppskattning. Då trivs de bättre, då känner barnen av det. Då mår barnen också bättre.
