En annars träningsvecka med handledsstyrka och Salmalax


Jag har inte direkt inplanerade viloveckor. Gråzonen mellan att jag tränar och motionerar är ibland hårfin. Motionera vill och behöver jag göra mycket. Ibland känner jag att det nästan är orättvist att jag inte kan sätta jobbtid på mina morgontassar: Jag kommer på lösningar på massor, förbereder mig, reder ut saker och kan ofta gå in och ba ösa på förmiddagen. Sen att jag är helt asocial och blir jättestressad av att ta fikapaus med kollegorna det kanske man skulle göra något åt men.. jag tar liksom hellre bananpaus med småfisarna på eftermiddagen.

Den här veckan blev det mycket motion. Jag har tassat lågpuls till och från jobbet 2,5 dagar men varit för disträ för att tvinga mig själv att köra intervaller de två gånger jag planerat. En gång hade jag brådis till dagis så då blev det någon form av tröskel men med tung rygga fick jag inte kräm i steget direkt.

På fredagen hade jag tänkt springa intervaller hem men jag kände hur kroppen inte kunde ta dem till sig. Vi har blivit väckta ca 45 minuter tidigare på morgnarna och det gör skillnad. Jag var lite sliten. Och den här veckan eftersom den skulle kunnat vara en vilovecka så lyssnar jag extra noga. Jag cyklade hem istället och lyssnade på Pappapodden istället för att försöka ta in McKinseypodcasten. Fnissade för mig själv, kom hem med rosiga kinder (fast dyngsvett, alltså cykel är mycket svett för lite träning i mitt fall).

Så. Kanske sprungit en 3 mil. Styrkan har bara inte blivit av. Körde iofs 4 set mark och 4 set assisterade chins i onsdags men inte alla de övningar jag tänkt.

Och insåg att det är lite för ambitiöst att tro att jag ska pussla in det på veckorna.

Så. Ska försöka börja köra ett styrkepass söndag eftermiddag. Det tar ju mindre än en timme eftersom gymet ligger 2 minuter bort. (En styrkelyftarklubb ligger 1 minut bort- HAJA!).

Så idag rev jag av ett BRA pass. Var laddad eftersom jag vilat sen i torsdags em nästan. Ska berätta vad jag gjorde igår sen.

Squatjumps med 10 kgplatta. Armhävningar och jag gjorde 3 i varje set på fingrarna! Stort för mig. Sen lite latsdrag, toes-to-bar, pistols, fällknivar, höftlyft på boll och ..ja jag minns knappt. Bulgarian split squats fast mer för att bana in rörelsen än tungt.

Igår trodde jag att jag skulle träna hårt men det blev en skön dag med istället.

Jag var på Blogger Boot Camp som är ett event för bloggare som Sofy och Mela på Träningsevent arrangerar. Jag kände mig först väldigt gammal när jag cyklade förbi ett ungt peppat tjejgäng i färgglada träningskäder och stora trunks med grejer som skulle dit men kom att det är bara i mitt huvud :). Så värst typisk bloggare är jag ju inte heller har jag förstått: Jag följer statistiken genom att kika på hur många som läst om jag ska svara på en kommentar. Men jag är 36 år och har ett heltidsjobb på sidan om och det här får faktiskt bara vara en hobby även om jag är galet noga med vad jag skriver om, vad jag lyfter fram och vilka jag samarbetar med. Och genom det blir det en kanal för potentiella jobb helt klart!

Eventet har verkligen växt- förutom alla pass med grymma instruktörer (både ute och inne) så kunde man få naglarna fixade, få energimassage, äta Salmalax, fixa håret, få hjälp av David Felhendler (sjukgymnast) med mer. Och, courtesy of vädret- sitta ute i solen och äta lunch och prata med trevligt folk. Salmalax för övrigt. Men herregud så gott.

Jag hade bestämt mig för att göra lugna saker och ha en väldigt lugn dag och fylla på med energi och rörlighet och det gjorde jag!

I ett skåp väntade världens största goodiebag med massor av fina goda grejer från tex Risenta och Friggs, Apoteket, Holistics med mer. Man fick en yogamatta också som jag satte i använding på en gång då jag var med på yoga för Shay Peretz.

Ett härligt pass. Speciell kille. Han ville nog uppfattas väldigt speciell också och lyckades bra med det.

Sen var jag med på ”Ergonomatrix” med NaprapatJonas- aka Jonas Parandian som jag följt på Instagram ett tag. Han är en lärling till Ido Portal som jag är ett fan av.

Sen fortsatte jag min lågpulslördag med Gymnastics med Safe som var där. Proffsigt lett pass. Mycket bål. Kändes rejält!

Sen tog jag en lång paus för ett privat ärende och det var helt underbart att vara ute lite och cykla i vårsolen.

Avslutade dagen med yoga för Ulrika Norberg. Now. Jag har yogat i 12 år nu. Kanske mer. Yogat för folk både här och i Byron Bay finns förstås några av världens bästa yogalärare. Har noterat att är man en trygg yogalärare då kan man leda en klass som blir något helt magiskt, som når och rör om djupt in men låter varje individ känna det själv.

Ulrika är en sån lärare. Herregud så bra det var. Vi låg med huvudet i händerna i sfinxen (kobran) och det bara vällde känslor upp över mig. Hade det inte gjort om hon inte lett så bra och oflummigt som hon gjorde. Alla gillar olika men Ulrika- OMG så bra du är!

Så ett fint avslut på en fin dag som var mycket lugn för mig. Tack Sofy och Mela för att jag fick komma, tack för ett jättefint event- ert jobb märks verkligen!
Tack sisters som jag fick hänga lite med där.

Tack livet liksom. För att man får vara med. Sitter och tittar på Agenda och det är lätt att rysa i hjärtat när man hör vad den del får gå igenom.

Septembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Kickstart i höst, roligaste passen, hetaste prylarna
  • Lidingöspecial
  • Plogga, svensk idé blev internationell succé
  • Höstens nya skor, Vi har testat 13 modeller
  • Forskning: Hjärnan älskar löpning
  • Träning: Hoppa dig i form
  • Smart mat

 

Prenumerera


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

#Fredagsgottis ugnsbakad fisk med ostmixtäcke


Typ. Jag vet inte vad man ska kalla den.

Min faster lagade detta goda och jag gjorde det i veckan. Supergott!

För två hungriga vuxna och kanske en matlåda

1 paket fisk- MSCmärkt förstås

Tina den från morgonen till kvällen.

Sätt på ugnen på 200 grader

I en bunke:

2 -3 msk flytande smör/olja

Riv 2-3 dl ost och stjälp i

Krydda med paprikapulver och kanske lite vitlökspulver

Häll i 1-2 dl ströbröd och 1 dl fryst persilja

Rör om.

Smörj en ugnsfast form och skär (jag klipper förstås direkt i formen för att undvika mer disk) fisken i fyrkanter och fördela i formen. Salta och peppra och kläm över citron.

Fördela röran på fiskbitarna och in i ugnen i cirka 15-20 minuter.

Potatis, quinoa eller en god sallad passar bra till!

#Health for wealth – Avsnitt 2


Driven- inte utbränd. Om hållbar prestation när allt man vill göra är att tuta och köra.

Fredrik Bengtsson är vår andra gäst i podden Health for Wealth och om du gillade gårdagens blogginlägg så tycker jag verkligen att du ska lyssna på detta.

Fredrik är en av de klokaste jag vet och jag har lärt mig så mycket av honom. Tack Fredrik!

Följ oss på Facebook , LinkedIn och här hittar du avsnittet. Ge oss gärna ett omdöme i Itunes också så vi kan nå ut till fler!

Och kommentera gärna!

När hälsan sätter stopp: Du är ersättlig


Min svärmor har varit organisationskonsult i flera år. Jobbat med flera stora bolag. Hon berättade för mig om en händelse där en högt uppsatt chef, en sån där person som hade massor av viktiga saker för sig gick och bara dog. Knall fall. Om man bortser från den ofantliga sorgen i att en man dog och krasst tittar på företagets verksamhet så gick det snabbt från att ”men det här går ju inte, det här skulle ju X göra, det här kan bara X, det här vet bara X” till att man ganska snabbt löste det med andra personer, andra rutiner, andra kunskaper. Som chef och anställd var han ersättlig.

Jag har flera gånger, inte så ofta på grund av egen sjukdom, men på grund av så hemska saker som dödsfall och andra akuta händelser inom familjen fått släppa saker ”som bara jag kan göra”. Som ”ingen annan kan fixa”. Som ”jag lovat att göra och gör jag inte så sviker jag” Det har, igen bortsett från det hemska som skett, gett mig en lärdom som är ett stort stöd i hur jag har balans i mitt högpresterande driviga jag just nu:

Jag fattar att jag är ersättlig.

Även när jag är inbokad att leda, att föreläsa, att leverera. Så är jag ersättlig.

Och en annan sak jag håller hårt i som f*n. Vilket bara häromdagen senaste betydde att jag återigen sa nej till ett smickrande erbjudande.

Jag vill vara autentisk och leva som jag lär.

Men det är inte viktigast. Utan faktiskt leva som mitt hjärta lärt mig. Mycket jobb- javisst. Men inte på bekostnad av tid med mina barn och på att jag verkligen kan både ta in och leverera det jag tagit på mig. Inte på bekostnad av min hälsa. Inte instruera sjuk. Inte prata om prestation i balans till höger och vänster om jag själv inte strävar efter det.

Inom många branscher kanske det går att wing it . Man kanske kan hålla ett möte via telefon, man kan ta några alvedon och nässpray och ursäkta sig och dra sina Powerpoints och klara av det ändå. Inte bäst- men klara av.

Men för de som är verksamma inom hälsobranschen så krävs det lite mer av kroppen för att leverera. Ofta vara aktiv fysisk. Och ofta företräda hälsa. Prata om hälsa. Det krävs hälsa helt enkelt för att vara både trovärdig och autentisk.

Och självklart kan man vara snuvig och köra pass när man inte är 100% och tala om att man just därför tar det lugt och genom det visa på mänsklighet och faktiskt kanske vara mer inspirerande. Men för att stå och prata om hälsa, stresshantering, balans i livet ja då måste man iallafall på det stora hela ha de bitarna på plats. Tycker jag.

Och kanske är du den där klippan på jobbet. Som alla litar på. Som aldrig sviker. Får mycket förfrågningar ” vi har hört att du är så bra”, ”du som är så bra på det här”.

Det är lätt att bara köra på. Man surfar på kickarna av att bli tillfrågad. Få ansvar. Få beröm. Få vara utvald. Men det kanske inte håller att säga ja, ja, ja.

För att vara efterfrågad och populär det betyder, för att vara hållbar, att man måste säga nej ganska ofta. Det kommer svida i magen men för att vara autentisk med det budskap man säljer. För att fortsätta vara sådär bra. Så kan man inte göra allt. Precis som man inte tror att någon annan kan göra allt.

Så. Förstå att du är ersättlig. Som medarbetare. Som kollega. Som anställd.

Men som du. Som mamma. Pappa. Sambo. Partner. Dotter. Son. Vän. Som person. Är du oersättlig.


Ta hand om dig!

Foto: Katarina Jansson

Feminist javisst!


Jag vill skriva vad jag tycker om feminism.

Jag gillar inte ordet. Det låter som att det handlar om att kvinnor skulle vara värda mer.

Precis som maskulinism låter som det motsatta. Fast det inte är det. Fast det inte betyder det.

Men. Feminism är superviktigt. Vår värld behöver det så så mycket. Kvinnor behöver det för att få lika rättigheter och möjligheter som män. Män behöver det för att de mår bra av en jämlik värld. Deras mamma, flickvän, fru, vän, dotter får det, och, mår bättre. Män får det bättre. Världen blir bättre om kvinnor får det bättre.

För. Trots att ordet låter tokigt och jag ibland har svårt att idenfiera mig med en del som agerar i dess namn, och sättet de gör det på står feminism för kvinnors lika värde och rättigheter.

Och för det vill jag både stå, gå, springa, uppfostra, arbeta, försvara och verka tills den dag jag dör.

För det är, eftersom jag har möjligheten, och eftersom jag är medveten, min skyldighet. Varje dag. Både för män och kvinnors skull. Det låter kanske jättemelodramatiskt men det handlar mycket om att utgå från där man är och göra det man kan i de situationer man möter.

Jag har mitt sätt att vara feminist och mitt sätt att kämpa för det. Det gör jag sällan genom att försöka lyfta lika tungt som män runtomkring mig eller springa lika fort som dem. (Jag springer längre). Jag struntar inte heller i att amma och i att vara hemma länge med barnen men f*n ta den arbetsgivare som inte ger mig samma möjligheter som manliga kollegor den dagen jag är tillbaka.

Jag, kanske naivt vad vet jag, känner inte att jag har stoppats så mycket i livet av att vara kvinna. Har inte ofta märkt av att jag diskrimineras för det. Men kanske inte har noterat? Jag har haft föräldrar och vuxna omkring mig under min uppväxt som varit uppmärksamma. Agerat för jämlikhet. Jag känner mig oftast jämställd men reagerar hårt om jag uppfattar att jag inte är det.

Främst är det som förebild inför mina döttrar jag måste agera. Måste walk the talk men också talk the talk med dem för de behöver vara medvetna och uppmärksamma.

Som medmänniska reagera om jag ser att något är fel. Fråga varför det måste vara på ett visst sätt?

Genom vårt lopp Tjejmarathon har jag under 5 år varit med och sett när kvinnor sparkat jante all världens väg. Gått från att klara 5 km till 50 km. Använt kvinnlig styrka och använt gemenskap till att prestera. #träningsfeminism ultrastyle.

Lofsan har grundat ordet #träningsfeminism. I love it. Ur min personliga ansats får det handla om det badass som jag ser växer hos de kvinnor jag möter när jag coachar ultra, tränar löpare eller föreläser om hälsa och prestation i balans. Träningsfeminism för mig är att ta plats, inte på mäns villkor, inte på kvinnors villkor. Utan på samma spelplan. Lyfta fram det som är kvinnliga styrkor. Inte fokusera på skillnader- även om de finns.

Som kvinnlig världsmedborgare  fajtas för alla systrar, på det sätt som jag kan och valt. Genom vår insamling till Panzisjukhuset ger vi stöd till de kvinnor som råkat ut för det ofattbara och behöver bygga upp sig själva både fysiskt och mentalt.

Alla systrar som inte har ens i närheten av de rättigheter, möjligheter och trygghet som jag har. Både här och långt borta. På samma sätt som vi har en skyldighet att uppmärksamma att människor är på flykt och svälter har vi som kan en skyldighet att göra något. Uppmärksamma. Inte vika undan. Lyfta fram. Ifrågasätta.

Varför är det såhär? Ska det vara såhär?

I Östersund varnas kvinnor för att vara ute nattetid. Män äger mer än kvinnor. Män tjänar mer pengar än kvinnor. Flickor och pojkar behandlas ofta olika i skolan och förskolan. När man beskriver en ledarskapstyp klassas den som ”jobbig” om man tror det är en kvinna och ”stark ledare” om det är en man. Kvinnor och män bemöts ibland olika i vården. Och det här är bara ”light”problem jämfört med det många kvinnor runtom i världen får utstå.

Så feminism behövs. Och alla kan göra sitt. 

#måndagspeppen – värt repetera om prestation utan slut


På torsdag släpper vi andra avsnittet av vår podd Health for wealth. Jag lyssnade på utkast idag och trots att jag minns väl vad vi sa och jag själv driver de här frågorna- att kunna vara driven men inte bli utbränd- så gick orden in på ett annat sätt. Som de ofta gör när jag är ute och springer. Och idag var det verkligen #livspussletdeluxe och en tid för reflektion och inte alls prestation. Två gånger dessutom- morgon och eftermiddag.

För ett år sen ungefär skrev jag nedan. Men jag skrev utan att korrläsa så det blev inte så bra grammatiskt egentligen. Så jag städade till det. Och delar det igen.

Jag läste Svd’s serie om psykisk ohälsa i allmänhet och stress i synnerhet. Om bland annat stressade 30-40-åringa duktiga tjejer. Mammor. Som sliter ut sig på jobbet och sen fortsätter slita ut sig hemmavid. Som hur det nu är, generellt kommer bry sig mer om det inte är rätt present till kalaset, inte hembakt, inte städat, inte inrett på ett fint sätt, bry sig mer än deras män.

Inte hinner hämta tidigt, laga den mat man tänkt, vara glad och energisk och ändå lugn och sval och fin och ha starka naglar och ett hollywoodskt hårsvall. Som vill vara mamma. Yrkeskvinna. Kanske löpare. Kanske känna sig stark och vacker. Men känner att hon inte räcker till någonstans. Når inte målsnöret på någon arena, vare sig hemma eller på jobbet. Försöker och sliter och gör våld på sin skrikande kropp som ger alla signaler på att det här måste sluta.

Det håller inte.

Du håller inte.

Jag kunde vara en av dem. Jag kunde så så lätt vara en av dem. Jag har träffat många både på och utanför jobbet som är där. Jag känner många som rör sig i trakterna av utläggningen ovan om än inte så extremt.

Som inte någonsin är nöjd med sig själv fast de är så fantastiska och aldrig skulle döma eller kräva av någon annan att efterleva de krav man smyger på sig själv dag ut och dag in.

Som går så mycket bra. Som försöker varje dag och lyckas med så mycket. Är så uppskattade. Är så fina. Så duktiga. Som räcker och blir över.

Men som slår ned på sig själva när det inte blir som i den hårda perfekta bild de målat upp för sig själva. Känner sig otillräckliga trots att de levererat värt stående ovationer den dagen. Som ansträngt sig så. Gjort så mycket rätt på vägen mot sina mål.

Känner att de misslyckats på grund av, i det stora hela, små saker.

Saker som 200 gram choklad. Ett missat 20 kilometers pass. 2 kilo upp på vågen.

Jag önskar önskar önskar att jag inte behövde läsa om det här i tidningen i 7-dels artikelserie. Att mitt arbete som hälsostrateg på dagens arbetsmarknad skulle handla mindre om övermäktiga krav som individen lägger på sig själv.

Att vi var fler som hjälptes åt att lyfta fram en sundare norm. Fler som vågar visa en rak och ärlig verklighet med mycket närvaro och f*** it attityd mot ytliga attribut som inte ger livskvalitet.

Det betyder inte att man måste ha det stökigt. Men väldigt livligt och närvarande. Mycket öga mot öga. Mycket livsperspektiv.

Då sänker man garden.

Då sänker man kraven.

Då förstår man vad som är viktigt.

Då börjar man leva ordentligt.

Då kan man må riktigt bra.