Jag vill skriva vad jag tycker om feminism.
Jag gillar inte ordet. Det låter som att det handlar om att kvinnor skulle vara värda mer.
Precis som maskulinism låter som det motsatta. Fast det inte är det. Fast det inte betyder det.
Men. Feminism är superviktigt. Vår värld behöver det så så mycket. Kvinnor behöver det för att få lika rättigheter och möjligheter som män. Män behöver det för att de mår bra av en jämlik värld. Deras mamma, flickvän, fru, vän, dotter får det, och, mår bättre. Män får det bättre. Världen blir bättre om kvinnor får det bättre.
För. Trots att ordet låter tokigt och jag ibland har svårt att idenfiera mig med en del som agerar i dess namn, och sättet de gör det på står feminism för kvinnors lika värde och rättigheter.
Och för det vill jag både stå, gå, springa, uppfostra, arbeta, försvara och verka tills den dag jag dör.
För det är, eftersom jag har möjligheten, och eftersom jag är medveten, min skyldighet. Varje dag. Både för män och kvinnors skull. Det låter kanske jättemelodramatiskt men det handlar mycket om att utgå från där man är och göra det man kan i de situationer man möter.
Jag har mitt sätt att vara feminist och mitt sätt att kämpa för det. Det gör jag sällan genom att försöka lyfta lika tungt som män runtomkring mig eller springa lika fort som dem. (Jag springer längre). Jag struntar inte heller i att amma och i att vara hemma länge med barnen men f*n ta den arbetsgivare som inte ger mig samma möjligheter som manliga kollegor den dagen jag är tillbaka.
Jag, kanske naivt vad vet jag, känner inte att jag har stoppats så mycket i livet av att vara kvinna. Har inte ofta märkt av att jag diskrimineras för det. Men kanske inte har noterat? Jag har haft föräldrar och vuxna omkring mig under min uppväxt som varit uppmärksamma. Agerat för jämlikhet. Jag känner mig oftast jämställd men reagerar hårt om jag uppfattar att jag inte är det.
Främst är det som förebild inför mina döttrar jag måste agera. Måste walk the talk men också talk the talk med dem för de behöver vara medvetna och uppmärksamma.
Som medmänniska reagera om jag ser att något är fel. Fråga varför det måste vara på ett visst sätt?
Genom vårt lopp Tjejmarathon har jag under 5 år varit med och sett när kvinnor sparkat jante all världens väg. Gått från att klara 5 km till 50 km. Använt kvinnlig styrka och använt gemenskap till att prestera. #träningsfeminism ultrastyle.
Lofsan har grundat ordet #träningsfeminism. I love it. Ur min personliga ansats får det handla om det badass som jag ser växer hos de kvinnor jag möter när jag coachar ultra, tränar löpare eller föreläser om hälsa och prestation i balans. Träningsfeminism för mig är att ta plats, inte på mäns villkor, inte på kvinnors villkor. Utan på samma spelplan. Lyfta fram det som är kvinnliga styrkor. Inte fokusera på skillnader- även om de finns.
Som kvinnlig världsmedborgare fajtas för alla systrar, på det sätt som jag kan och valt. Genom vår insamling till Panzisjukhuset ger vi stöd till de kvinnor som råkat ut för det ofattbara och behöver bygga upp sig själva både fysiskt och mentalt.
Alla systrar som inte har ens i närheten av de rättigheter, möjligheter och trygghet som jag har. Både här och långt borta. På samma sätt som vi har en skyldighet att uppmärksamma att människor är på flykt och svälter har vi som kan en skyldighet att göra något. Uppmärksamma. Inte vika undan. Lyfta fram. Ifrågasätta.
Varför är det såhär? Ska det vara såhär?
I Östersund varnas kvinnor för att vara ute nattetid. Män äger mer än kvinnor. Män tjänar mer pengar än kvinnor. Flickor och pojkar behandlas ofta olika i skolan och förskolan. När man beskriver en ledarskapstyp klassas den som ”jobbig” om man tror det är en kvinna och ”stark ledare” om det är en man. Kvinnor och män bemöts ibland olika i vården. Och det här är bara ”light”problem jämfört med det många kvinnor runtom i världen får utstå.
Så feminism behövs. Och alla kan göra sitt.