70 km värmebölja-hur långt ska man springa?

Hej på er! Frånvaro av blogginlägg betyder väldigt mycket hands on liv! Mycket utomhuslek, träning, jobb med händerna, måleri, äta blåbär, hallon, smultron, jordgubbar, läsa böcker och umgås. Hoppas ni också njuter!

Jag fick några frågor i kommentarsfält om löpning och just runt långpass så tänkte svara på dem.

Jag är van att vara ute på långpass men ibland klantar jag till det.

Som häromdagen.

Vi var i Avesta och handlade och då tänkte jag beta av etapp 26,25 och 24 på Bruksleden på vägen tillbaka till mannens föräldrars landställe. Totalt 23 km. Piece of kaka. Tog med liten flaska vatten och lite russin. Och tog mina Altra Olympus som aldrig varit på mina fötter i svår terräng förut. 

Bruksleden ska enligt utsago, tror jag mig läst någonstans vara upprustad. Det började bra med fina markeringar. Smal stig men man såg var man sprang. Otroligt mycket fina blåbär. Jag tassade på och skuttade här och var.

Men sen blev det passager med dåligt med markeringar. Stod uppe på ett kalhygge och spanade och spanade. Stigen var otroligt smal och på sina håll fick jag forcera tjocka ljungsnår. Jag hade karta med så var inte orolig att springa vilse men det var verkligen inte lätt att se.

Uppe på en höjd bara försvann alla markeringar. Det satt en pil på ett träd men jag såg ingen stig. Såg laven i Norberg långt bort samt en sjö så navigerade mig rätt via kartan.

Skorna var hopplösa! De kändes styltiga och vek sig. Jag blev på riktigt dåligt humör och eftersom det tog så lång tid och jag ätit väldigt salt, men väldigt lite lunch så blev både hungrig och törstig och vattnet räckte inte. Fail fail fal på flera håll.

Efter ett tag kom jag ut på en grusväg och då valde jag att springa på karta hem därifrån. Jag var hungrig som få, trött och seg men det var ändå en sån energikick att komma ut på asfalt och rula på vägen hem. Har ingen koll på tid och distans nuförtiden men cirkus 25 kilometer blev det.

Tänkte då på hur viktigt det är med några få detaljer för att få ett härligt pass i naturen kontra vara vilse, hungrig, törstig och trött i skogen!

Jag fick just en fråga om salt. Om hur jag gör med salt på långpass eftersom man förstås svettas ut ganska mycket. Salt och saltbalans är ett helt inlägg för sig som jag i semestermode inte orkar skriva men det hänger ihop med vätskebalansen och där finns det ju två läger- eller tre kanske. Antingen tänker man att kroppen löser det mesta av sig själv (natrium-kaliumpumpen i och runt våra celler är ett så otroligt exakt arbete så man baxnar) eller så tänker man att man måste tillföra. Tillföra måste man ju förstås i kosten överlag men – måste man tillföra under pass? Jag bryr mig inte så mycket på ett pass som är under två timmar. På ett riktigt långt pass ja! Kolhydrater och salt och vätska åker bra skjuts med varandra in i cellerna vilket gör sportdryck till en ypperlig lösning. Således- dricker jag sportdryck på långa pass. Jag använder Umara Sports- både för att jag gillar balansen glukos och fruktos men även för att jag gillar att stötta ett litet svenskt företag.

Sportdryck behövs kanske inte så ofta. Men när det behövs kolhydrater och salter så är det ett otroligt enkelt och effektivt sätt att få i sig det kroppen behöver.

Jag tar annars inte speciellt salt. Jag äter lagom med salt i min kost och är jag sugen på salt så äter jag det. Värt att notera, fast alla förstås vet det är att det förstås inte är natrium i saltlakrits utan salmiak så man får alltså inte hjälp med saltbalansen genom salta godisar!

Back- to- back långpass

Fick en fråga från Jonas om back-to-backpass- erfarenhet och tips. Jättebra fråga! De kan verkligen funka på flera olika sätt:

1) Som skonsammare sätt att bygga volym än att köra alla kilometer i rad när man vänjer sig vid långpass – tex 20 km en dag och 10 km nästa istället för 30 km på ett bräde

2) Sätt att få till volym om man har svårt att få ihop tiden samma dag- man kanske har lite tid varje dag snarare än mycket en dag.

3) Ett mentalt lättare sätt att närma sig hög volym. 50 km på raken kanske känns lättare som 30 km förmiddag och 20 km kväll

4) Ett sätt att få bättre kvalitet i passen- framförallt det andra passet. Istället för att ”tappa steget” och sega sig fram de sista kilometerna kan man ladda om och springa med ett bättre steg, bättre fart och helt enkelt bättre kvalitet

5) Ett sätt att få in mer mil helt enkelt!

Effekten av det andra passet blir ju bättre genom att du redan är lite nedbruten från passet innan. I min värld bygger back- to-back på att du inte är riktigt återhämtad från det första passet. Då är det istället två separata pass utan det ska vara som en ”set-vila” där man delar på en tänkt distans. Det är mitt sätt att använda och coacha med back- to- back.Back-to-back är ju klassiskt en dag och sen dagen efter men kan ju också vara morgon och kväll. 

Jag är all for back-to-back som funktion i de fem förslagen ovan. Ett pass som kanske ska bli 40 kilometer får kanske först vara just 20 km ena dagen och 20 km andra. Två veckor senare kanske 30 km plus 10 km dagen efter. Sen nästa gång 30 km morgon och 10 kväll osv. Väldigt snällt sätt att bygga volym!

Jag kommer själv köra ett brutalt back- to-back denna vecka då jag ska göra min egen variant av Ellen och Johnny (Pace on Earth)’s ultraintervaller. De bygger på en mil var tredje timme under ett dygn. Men serru småbarnsmamman Annie hon värnar fortfarande för mycket om sömnen så jag bakar istället ihop mina 8 mil under cirka 12-13 timmar.

Jag kommer springa cirka 4 mil först på morgonen. Sen 25 kilometer och sen 15 kilometer. För mig känns det inte som 8 mil. Det känns kortare. Men det har också att göra med hur jag tänkt på var jag ska springa. Först en lång fin triangel genom Bergslagen med lite Bruksled (men inte så mycket, för jag vägrar SKAPA leden själv).

Sen en grusvägsslinga där jag ska testa en sväng jag tror funkar- sånt är kul. Sen är det bara 15 kilometer på kvällen- det är liksom inga problem tänker jag.

Mer om det passet nästa gång jag öppnar datorn. 

Men här är fem tips för ett fint långpass i naturen sommartid

1) Ha koll på var du ska springa och utrusta dig därefter. Ta med karta om du ska testa en led eller upptäcka en stig. Visselpipa och färgglada kläder. Första förband. Allergitabletter om du är allergisk. Det väger nästan ingenting, behövs säkert inte men gör det det så är du, eller någon annan, så glad du hade det med dig

2) Ta rätt skor. ibland kan du springa i gamla trasiga sulor men ibland behövs det bra grepp. Resten av kläderna spelar mindre roll. Bara det inte skaver och se till att det skyddar mot solen

3) På sommaren är det varmare och en sträcka som inte krävde vätska på vintern kanske gör det nu. I ett Flipbelt (du kan köpa av mig- kika på min Instagram!) kan du ha med en flaska vatten utan att det skumpar.

4) Ormar gillar att ligga och sola i dikeskanter. Ska du ut på en ormvänlig passage- ta några stenar eller kottar och kasta framför dig så skrämmer du kanske iväg dem. Jordgetingar har jag inget bra tips emot- förutom att ta en lövruska som jag gjorde på Silverleden och slå dem med.

5) Strunta i klockan så ofta det går. Spring på känsla. Stanna och plocka blåbär och smultron, det kan du bara göra nu. Gör det till ett mål med flera pass att bara försöka komma i flow. Springa och njuta av rörelsen framåt och strunta i tider.

Häng med på Instragram om du vill ha mer tips!

---

På Vetenskapsradion igår pratade de om sukralos och närmare bestämt en studie som genomförts på i och för sig bananflugor och möss- men ändå.

Det försvarare av sötningsmedel ofta ”kör med” som argument är att:

* det inte leder till ökad konsumtion av söta livsmedel

* det inte påverkar insulinkänsligheten

Men i den här studien har man visat att Sukralos funkar så som många kritiker av  sötningsmedel hävdat- hjärnan märker att det inte är riktigt socker och vill ha mer. I djurstudier har man också sett att insulinkänsligheten minskar men detta har inte påvisats bland människor. 

Det kanske kommer mer studier som visar på att sockerfria  produkter inte är en ”lösning” för att få i sig sött utan kalorier. Som det är nu så finns det inga ”raka” kopplingar men min åsikt och tanke är att det aldrig kan vara en lösning att försöka ersätta ett sug med något annat och tro att det inte får bieffekter någonstans. Oavsett vad studier säger.

Läs mer här. 

---

Det är snart bara två månader kvar tills jag ska ge mig på 16,1 mils terränglöpning (mestadels, om än lätt terräng) igen. Den dagen en glad motionär som jag säger att hon är redo- då är det hybrisvarning å det grövsta. 

Samtidigt- när man väl står där på startlinjen då måste man tro att man är redo, för skallen är det största motståndet. Kroppen, om den är hel, den hänger med.

Jag har ju haft sånt strul med min rygg och med min vänstra höft-mest på grund av dålig inåtrotation i höger höft men det är vänster som ”sackat”. Det har varit så mycket bättre, men vissa dagar är jag väldigt stel och öm i bröstryggen och det transfererar ned till mina höfter och det känns som vänster ben inte ”svarar” neuromuskulärt.

Det låter kanske trassligt, men det är inte så farligt. Det var helt underbart förra helgen när jag klarade av 6,4 mil riktigt brötig terräng utan några ”nerv”känningar. Alltså det kändes ju överallt istället.

Nu börjar ungefär 6 veckors hård träning. Hård i form av volym- för mig- men för mig är den största utmaningen inte att kroppen ska orka, att motivationen ska hålla utan att få till det i mitt liv som tvåbarnsmamma. Jag tycker helt enkelt inte det är ok att vara borta för mycket från barnen. I vårt förhållande och inför mina barn känner jag inte att jag kan försvara att vara borta på helger titt som tätt. 

Jag är väldigt noga med att när jag kommer hem från ett, oavsett hur långt pass, så måste jag vara redo att vara mamma igen. Efter Silverleden nattade jag min stora tjej och var uppe med familjen 07.00 morgonen efter. Stel och öm som få men inget att klaga över.

Så ser läget ut nu. Har en stöttande make men ultralöpningen, till skillnaden från att motionera för hälsa så man mår bra och orkar vara en bra mamma, det är en galen egotripp och det ska man komma ihåg. Jag sakar mycket umgänge med vänner och annan ”egentid” för att få springa men det är mitt introverta jag som mår så bra av de här långa stunderna i skogen och då slåss jag gärna hårt för att få till dem. 

Och hur mycket jag än älskar mina barn så ska jag inte sticka under stol med att jag gärna går och fnular på hur jag ska kunna komma iväg några timmar för mig själv här och var. Jag blir inte en bättre mamma av att vara ultralöpare, men att vara en bra mamma blir lite lättare när jag får hålla på med det som gör att jag känner mig stark och rattar in det inre naturkompassen. 

Så jag skruvar och stuvar. Har perspektiv på att det inte blir optimalt ur prestationssynpunkt men i slutändan blir optimalt utifrån vad som är viktigast i mitt liv.

Har hur mycket motivation som helst att träna. Inte all den tid jag vill ha. Tummar inte för mycket på sömnen. Får vara smart med de pass jag får till.

Kommer få till det. Frågan är bara hur bra?

To be continued!

---

Det här har jag funderat på ganska länge. Och med brask för att det här är ett inlägg som nog kan misstolkas och missförstås så vill jag ändå skriva det. Mest för de som jag mött som inte får ihop det. Inte får ihop bilden av alla hälsoförebilder och verkligheten.

Vet ni vad- det är för att den i de flesta fall inte går ihop. Det är ofta inte så enkelt som det utmålas.

Att kalla folk för ”hälsoprofil” för att de är ett namn inom träning, inom yoga, mindfulness, en kosthållning med ett namn osv osv- det har det gått inflation i.

Men när vi definierar hälsa för oss själva eller tar in den holistiska aspekten ( ett ord som folk också gillar att slänga sig med: ” Jag har en holistisk syn på hälsa, jag vill fokusera på helheten”). Ja då handlar det ju också om att i flera aspekter än de ytliga och inte bara utföra aktiviteter som brukar kallas hälsosamma utan i stort leva UTAN stress över hälsa. 

Jag tror inte vi hittar de, vid any given moment, mest hälsosamma människorna i lotusposition med slutna ögon och tumme o pekfinger ihop. Inte bland de som lägger upp de grönaste vego, ”Ifree from” smoothien, Inte bland de som gör flest andningsövningar eller ägnar flera procent av sitt dygn till att rulla fascia på en dyr plastrulle.

Jag tror inte rakt av att de som skriver om sin mindfulness, om sina hälsoritualer, om att ”såhär får du balans i livet” och helt enkelt ofta ofta skriver om hälsa och förväntas vara hälsosamma och uppvisa en hälsosam framtoning är de som är mest hälsosamma och fria från hälsostress. Jag tror, jag har träffat många av de, jag är tydligen en av dem, att många av dem, oss, är hälsosträvare. Ibland, ganska ofta, hälsostressare. Vi har ofta i bagaget både ätstörningar, utbrändhet och vi stressar över saker som man tror har med hälsa att göra.

Jag tillskriver mig inte alla dessa attribut, men jag har både varit utbränd och haft ätstörningar. Så jag är nog inte en av de mest hälsosamma du läser om. Nu- har jag väldigt hög hälsonivå både fysiskt och mentalt. Men jag lever också med en oro som jag gärna skulle amputera ett ben för att slippa. Skulle gladeligen vara sjuk ofta, inte kunna springa för att slippa den oron. Men den skriver jag inte i detalj om här.

Och är det något den gett mig så är det en kristallklar bild över att jag aldrig någonsin kommer tillåta mig själv stressa över vikt, över fysisk prestation, över vad jag äter. Tillåta. Alltså. Det betyder inte att min hjärna inte vill stressa över det. Men jag tar fram perspektivet och så har jag likt en KBT-guru jobbat fram ett sätt att vända min fokus på hälsa till något positivt. Och försöka försöka försöka förmedla något sunt.

Det är många med mig som gör det. Jag kan bara tala för mig själv dock. Men många av oss har mycket i bagaget i form av just ätstörningar och kanske utbrändhet. Och visst är det flera av de som verkar alldeles hälsobananas som det sen också visar sig inte mådde så bra ändå. Många vars nitiska ”hälso”regim många sett upp till, inspirerats av, men ändå förundrats över hur det går ihop och sen kom det fram att det där höll ju faktiskt inte.

Och då gäller det att komma ihåg att verkar någon för bra för att vara sann- så är de oftast de. De är egentligen ännu bättre, de är inga hälsohelgon, de är riktiga människor. Det holistiska i att följa hälsobloggar är just att ta in hela bilden. Förstå att det som skrivs, det som läggs upp och det som sägs- det är inte hela bilden. Det är vad man väljer att visa upp.

Det är skitlätt för mig att skriva att jag tar hand om min sömn, äter bra men inte hetsar över maten och unnar mig kaka då och då jadijada bla bla bla. Jag skulle kunna ljuga om alltihop eller valda delar. Aldrig berätta om svackor, negativa tankar, hälsostress med mer. Jag har ingen skyldighet, jag väljer vad jag skriver. Så är det för alla. Träffar man dem inte i person eller ser dem över tid så får man aldrig hela bilden. Ypperligt läge att proklamera att jag minsann alltid lever som jag lär och är ärlig. Men det kan du ju inte veta egentligen eller hur? 

Jag jobbar ju med hälsa på arbetsplatsen och det sträcker sig från kultur till ledarskap, organisation till individ. Jag får ofta i mitt jobb försöka definiera hälsa för att kunna ha ett angreppssätt, infallsvinkel. kunna mäta och rikta insatser. Det är jättesvårt eftersom hälsa är individuellt. Men det finns också många gemensamma nämnare.

Det handlar om att må bra i kroppen, trivas med sin kropp, att inte stressa över sitt varande. Att varandet är en bas för att leva livet och göra de saker man vill göra med sin hälsa som plattform som verktyg.

Att ägna massor av tid och energi åt att ta hand om sin hälsa för hälsans skull det ser jag ofta och har sett under mina 17 år i tränings- och hälsobranschen oftare leda till ohälsa eller i sig vara lite ohälsosamt. Att oroa sig för vad man äter, stressa över sin träning och om man har sin mat i en plastlåda..ja ..stressen över valen raderar nog ofta ut den goda intentionen.

Så jag har funderat lite på vilka som kan vara de mest hälsosamma. Och det går ju inte att säga. Men jag tror det handlar om att ha en meningsfull tillvaro. Ett starkt syfte med det man gör. Självklart om att må bra fysiskt men jag tror inte det korrellerar med en kroppsform eller högre och högre syreupptagningsförmåga. Att vara snäll mot sig själv, måla med stora penseldrag vad gäller sin fysiska hälsoregim. Männniskor som ”motionerar av bara farten”.

Jag tänker att man brinner för något. Jag tänker att de som håller på med trädgårdar, hantverk, kanske svampplockare, hundägare, fågelskådare. Jag tänker de som är mycket utomhus, är fokuserade på annat än sin kropp men behöver den till att göra saker. De som ser saker växa, skapar saker där det går att se fysisk skillnad från början till slut. De som kanske ”men oj magen kurrar jag måste ha mat så jag kan fortsätta greja här i min rosenrabatt”. De som inte tänker så mycket på hälsa som ett mål.

Hälsosträvare behövs. Berättelser om hur man tappat hälsan och söker efter den igen kan vara både inspirerande, livsomvälvande och lärorika.  Tips på hälsosamma val både vad gäller produkter, mat, motion, återhämtning- behövs.

Och jag tror aldrig att begreppet ”hälsoprofil” kommer bytas ut emot ”hälsosträvare”. Men kanske hjälper synsättet att många av oss som skriver om hälsa och tipsar om hälsa själva faktiskt strävar efter hälsa därför att vi inte helt naturligt bara har den. Inte har den som tandborstning i vardagen utan oroar oss för den. 

Kanske hjäler det att läsa alla tips och se alla bilder med ett filter som inte finns i din smartphone, ett filter med att det här är en bild, det här är uppfattning som en person vill att du ska ha om dem. 

Den är ofta sann. Men den har olika nyanser. 

Sammanfattningsvis av detta röriga tankeinlägg så tänker jag att man då och då behöver påminna sig själv om vad hälsa är när man läser saker som kategoriseras som ”hälsa”, att de inte nås genom att träna på ett visst sätt, äta på ett visst sätt, leva ”free from”. Den måste upplevas. Den kan inte kopieras. Den är din egen. Den är kanske att skita fullständigt i den där 10-minuters meditationen, ta en promenad istället och tjöta  med en kompis du inte ringt på länge fastän du just läste ett inlägg om att meditation helar hjärnan?

Fundera på om man ska hålla på med en träningssatsning som gör att man måste gå till naprapat för att knäcka rätt kroppen och sen ligga på en taggig gummirulle så det rinner kallsvett av smärta?

Nä vet ni vad, de som verkligen mår allra bäst- de tror jag faktiskt inte att vi läser om inom just kategorin ”hälsa”. De är för upptagna med annat.

Jag fortsätter växla mellan att må alldeles löjligt förträffligt, hantera min oro, göra våld på min hälsa för att det är så roligt att springa ultra, hantera min prestationsångest (på jobbet) stå emot att bry mig om min vikt och jag fortsätter försöka dela den del av min sanning som inte är privat. Jag är en hälsosträvare, kommer alltid vara.

---

Hörni hur går semestern?

Som jag skrivit tidigare blir min bättre och bättre för varje år. Förut tog jag knappt semester. Inte från pressen och stressen och tog med uppgifter som jag tänkte fixa.

Fem saker jag gjorde i år:

1) Trappade ned ordentligt.

2) Delade upp semestern i två delar så jag är inne och jobbar 4 dagar mitt i mina 5,5 veckor och kan lugnt tänka att ”jag fixar det då” när jag kommer att tänka på saker.

3) Har skrivit listor på vad jag ska göra när jag kommer tillbaka så jag bara kan börja jobba utan att behöva planera för mycket.

4) Rivstartar inte på en gång utan mjukt med en torsdag och sen veckan efter.

5) Har väldigt klart för mig att inget jag gör är livsviktigt och hjärnan faktiskt behöver vila för att kicka rumpa i höst.

Och det är just i det där kravlösa tillståndet som jag får mina bästa idéer. De rullar runt, nöts, stöts och blöts undermedvetet och sen agerar jag på dem resten av året. Just nu…mycket tankar. Men mest njutning.

Jag jobbar. Men med kroppen. Skruvar, skrapar, målar och bankar. Det blir lite fel, får göra om. Otroligt lärorikt och samtidigt avkopplande.

Har också landat rätt skönt i att inte känna någon hets över att jag måste prestera sommarmaxade blogginlägg- det är ju så att det man skriver om alltid bara kommer vara en återkonstruktion av något man upplever. Och jag upplever helst.

Det där finaste, mysigaste, härligaste- det kan man inte få via en blogg. Det kanske man missar när man är vid  datorn. Det där man suktar efter som andra verkar ha genom det fönster man har av blogg, Instagram, Facebook eller Snapchat.  Slänger man igen datorn, stänger ned telefonen kanske det finns därute att hitta. 

Det måste upplevas på riktigt. Det är det som sätter spår i själen. Det bästa i livet det når inte hit.

(Sen har jag ganska mycket tid 1-2 gånger per dag när jag väntar på att barn ska somna då jag är inne på sociala medier)

Däremot har jag så mycket jag vill skriva om. Saker jag tänker och klurar på nu när hjärnan fått fritt spelrum utanför jobbets inramning.

Det kommer pö om pö. Häng med på instagram om du ändå vill ha bilder.

---